Mats och jag i Pedagogiska Magasinet.

I det senaste numret av PM sticker Mats Olsson i Tysta Tankar  effektivt hål på många av föreställningarna om vad män ska uträtta i förskolan. De ska varken vara där som kompisar för papporna,  som ställföreträdande pappor för pojkar som saknar en fungerande fadersfigur, de ska inte förbättra stämningen på arbetsplatsen och de ska inte genom sitt yrkesval utmana den traditionella synen på maskulinitet. Istället lyfter Mats manliga förskolelärares betydelse för flickorna: 

”Alla tjänar på att förskolans vardagsinnehåll förändras men de största vinnarna är flickorna. Som konstruktivist menar jag att kunskap är någonting som erövras genom aktiva handlingar och att jag måste vara beredd att överge tidigare föreställningar om mig själv och världen när jag får nya erfarenheter. Eftersom pojkarna sällan har givna förebilder är detta en nödvändig väg. I bästa fall lyckas de slå sig fria och hitta en väg mot vuxenlivet. Jag kanske romantiserar rebellpositionen, men att vara outsider ger möjlighet att formulera egna ståndpunkter. Jag påstår att kvinnodominansen i förskolan erbjuder flickorna alltför rika tillfällen att bli vuxna genom imitation. Det är en tråkig väg.”

När jag läser artikeln tänker jag på när jag jagade historiska kvinnliga värstingar till min föreläsning om lärstilar. Det jag upptäckte då var att förbluffande många berömda och normbrytande kvinnor hade vuxit upp utan mamma.  Kanske är det befriande med färre kvinnliga och fler manliga förebilder för flickor? Kanske är det flickorna som  bäst behöver klättra i träd och leka indianer?

 Det där med att pojkarna sällan skulle ha givna förebilder hixtrar jag emellertid till inför. Vi skolas nog alla in i våra könsroller, men med olika kraft beroende på bakgrund, skola, bostadsort. Det finns också många andra olikheter än kön det behöver finnas utrymme för. Mångfald och blandning i personalgruppen är därför viktig hela vägen genom skolan. Den likriktning Mats beskriver i förskolan känner jag igen även från högstadiet och gymnasielärare och den är definitivt inte av godo.

Så här skriver Mats mot slutet:
"Kanske överdriver jag männens roll som normbrytare och det finns en risk att kvinnor upplever beskrivningen som nedvärderande. Men vem står emot när skolans och omsorgskulturens sämsta sidor gifter sig på förskolans bakgård? "

En som står emot är uppenbarligen Mats Olsson själv. Hoppas han får många efterföljare.


I samma nummer av Pedagogiskt Magasin finns ett porträtt av mig: ”Med ironin som vapen”. Det är en personlig och avslöjande artikel, en artikel som visar att journalisten, Emelie Stendahl, är duktig både på att läsa och berätta mellan raderna.

Just yrkesstolthet var något jag hade orsak att fundera en hel del över i samband med intervjun. Först kom fotografen. Kvällen innan ringde han för en halvtimmes diskussion om vad jag skulle ha på mig och hur vi skulle lägga upp det hela. Sedan åt vi lunch så att han skulle få en känsla för vem jag var. Därpå följde två och en halv timme av poserande till detaljerade kommandon. Titta dit, lägg armen där, flytta huvudet två centimeter åt vänster. Allt detta för en bild i Pedagogiskt Magasin. Journalisten var lika mån om detaljerna. Ordentligt påläst, vassa frågor och förbluffande uppmärksamhet, sinne för betydelsefulla detaljer och även hon tog tid på sig.

En lärorik, men inte precis lustfylld upplevelse. Fotograferingen gjorde mig både stressad och uttråkad - damp som jag är enligt mina barn. Emelie Stendahl kom på veckans tuffaste arbetsdag dagen efter att jag kommit hem från en Qualis-granskning till det kaos som alltid väntar när man lämnat sina elever större delen av en arbetsvecka.  Med hundra saker snurrande runt i huvudet, trött, stressad och tankspridd halvsprang jag till sushi-restaurangen.

Men jag ser inte heller hur det kan ha varit särskilt lustfyllt på andra sidan kameran och bordet. Hur kul kan det vara att lägga så mycket tid på en bild? På en intervju? När man lägger ner så mycket tid på förberedelser och efterarbete, när man är så noga med slutresultatet som både fotografen och journalisten i det här fallet var, då är inte ”the journey more important than the destination”, då har man både yrkesskicklighet, yrkesstolthet och ögat på bollen.  Då har man nog också rätt hyfsade arbetsvillkor - dvs marginaler och incitament att göra ett riktigt bra jobb.

Den här erfarenheten fick mig att jämföra och reflektera både ur ett lärar- och ett elevperspektiv. Som lärare blev imponerad över att de var villiga att arbeta så metodiskt och hårt med detaljerna. Jag blev avundsjuk på tiden de hade att arbeta hårt och metodiskt med detaljerna. Och jag blev avundsjuk på att de värderas på sin slutprodukt men har frihet att välja vägar och processer själva. För varenda lärare borde vara lika mån om slutresultatet, lika noga med att varje lektion är genomtänkt, med att försöka nå fram till varje elev.  Varje lärare borde ha den handlingsfriheten som krävs för yrkesskicklighet, den handlingsfrihet som tillsammans med framgång och måluppfyllelse leder till yrkesstolthet.

Eleverna behöver också få liknande insikter. De behöver lära sig skillnaden både i utveckling, framgång och i självkänsla  mellan när man verkligen har ansträngt sig till sitt yttersta för att få det bästa slutresultat man kan och när man bara gjort det som krävs för att få godkänt eller ett okej på uppgiften. Därför tror jag att NP och examensprov kan vara bra inte bara för att kontrollera lärarens yrkesutövning och elevernas kunskapsinhämtning utan också för att vi behöver saker i livet som är litet viktigare, situationer då vi anstränger oss, situationer där vi ibland lyckas, ibland misslyckas, men alltid utmanas och utvecklas.

   Sådant som möts av en axelryckning och av repliken ”orka” finns det redan alldeles tillräckligt av både i skolan och annorstädes.  Dock inte i Pedagogiska Magasinet. Tack för det!

Anders Jönsson och Lärande Bedömning IRL och i bokform

Jag har praktiskt taget marinerat mig i Lärande Bedömning på sistone. Först läste jag Anders Jönssons bok, därpå hörde jag och de flesta Norrköpingslärare honom föreläsa under en halvdag.
Det här en pegagogikforskare som motsvarar mina förväntningar på en forskare. Inga tvärsäkra, flashiga yttranden, inget ”jag ska visa er den rätta vägen”. Tvärtom inledde han sin föreläsning med att säga att han inte var där för att tala om för oss hur vi ska göra, utan för att resonera om olika sätt, problematisera och ge forskningsbakgrund. Det gjorde han också. Inte nog med att han angav alla sina källor så att man lätt kan följa upp, han resonerade också om källornas och rapporternas tillförlitlighet. Samma sak gäller boken. Gott om fotnötter,  den typen av ”å ena sidan- å andra sidan” resonemang som jag är så svag för och en tio sidor lång lista på referenser och litteratur. Dukat bord för den som vill granska eller motbevisa hans argument och en öppen inbjudan till lyssnaren / läsaren att tänka själv. Så ska forskning fungera. Den ska uppmuntra till egen reflektion och erbjuda stadiga axlar att stå på för den som vill klättra vidare i ämnet.

Jag gillar också att Jönsson använder ordet Lärande Bedömning. Jag har retat upp mig på det här med formativ ända sedan första gången jag hörde ordet. Precis som entreprenöriell är det ett ord som först måste förklaras och därmed ett ord som kan komma att representera många olika saker. På engelska förstår man formative. Det är ett levande ord med många konnotationer som har funnits i språket sedan1400-talet, ett ord som förknippas med skola, undervisning och inlärning. På svenska hittar man i princip bara ordet i uttrycket formativ bedömning. Jag gillar inte sådan språklig fördunkling och slapphet. Syftet måste vara att kommunicera så tydligt och begripligt som möjligt. Det lyckas man bäst med om man använder existerande ord som folk förstår.

Boken? Mycket ”food for thought”, intressanta resonemang och exempel - om än aningen tungläst. Dels för att den är faktaspäckad, dels för att den är sakligt och opersonligt skriven. Jönsson aktar sig för att lägga in sig själv mellan raderna - på gott och på ont.
  Jag läste hur som helst boken Lärande Bedömning med stor behållning. Intressanta resonemang kring tillförlitlighet, validitet, effekten av positiv och negativ bedömning, självbedömning och metakognition. Eftersom jag läste boken just medan jag rättade nationella prov i svenska var det emellertid ett resonemang runt kontextens betydelse för resultaten som gjorde det djupaste intrycket på mig. Jönsson skriver att om du har samma matematiska uppgift, men använder olika kontext skiljer sig resultatet. Det exempel han gav var hästar och parkeringsplatser. Handlar uppgiften om hästar klarar flickorna den bättre, medan pojkarna har plus av parkeringsplatser. Någonstans (i boken eller under föreläsningen) berörde han också något jag själv har märkt - att många pojkar föredrar att läsa och skriva texter med inslag av humor, fantasi eller äventyr. Det  bekräftade min uppfattning att NP i svenska - och även en hel del av svenskundervisningen -  missgynnar pojkar.
   Boken var som sagt faktaspäckad och därför är det mycket uppskattat att varje kapitel avslutas med en sammanfattning av de viktigaste resonemangen och förslagen. Det gör boken lätt att använda i det praktiska arbetet. Jönsson bjuder också på högst matnyttiga bilagor. Checklistor för den egna bedömningen och mycket annat. En bok som förtjänar sin plats både i lärarrum och på lärarutbildningen.

Föreläsningen? Jag tyckte om Anders Jönssons ton. Lågmält och med viss stillsam humor resonerade han kring bedömning och lärande. Nästan halva tiden ägnades åt en tillbakablick på bedömning i Sverige genom tiderna. Det irriterade vissa. För min del tyckte jag att han motiverade genomgången väl. Han konstaterade att  det antagligen är vårt långa bagage av sorteringsbedömning som är orsaken till att vi är dåliga på att använda lärande bedömning.  Personligen hade jag också stor glädje av historielektionen. Den gav en ökad förståelse för varför betyg så ofta ses som och behandlas som intelligensstämplar i Sverige.

Den andra halvan av föreläsningen handlade om bedömning här och nu. Även här var upplägget resonerande snarare än mästrande. Ett axplock av det jag minns bäst:  Målet är inte nått när vi har förmedlat kursmålen utan när eleven förstått dem. För det krävs exempel, resonemang, konkretisering. En mycket viktig poäng. Vad spelar det för roll om ”vi har gjort vårt” om eleverna inte förstått?  När det gäller kamratbedömning sade Jönsson att man akta sig för att låta eleverna sätta betyg. Han föreslog också att man anonymiserar prov, använder föregående årskulls svar eller byter med en annan klass. Det uppfattade jag som utmärkta råd -  i synnerhet i språk där mycket av det som ska bedömas är personligt och känsligt.  Jag har själv högst blandade erfarenheter av just kamratbedömning, så jag skulle nog vara mest pigg på att låta eleverna bedöma en tidigare årskulls alster.

Jag lyssnade på hela föreläsningen och kände mig helt nöjd. Men när frågorna från publiken uteblev började Jönsson tala fritt ur hjärtat om nationella prov och vips upphörde mina vänliga nickar. Det var allvarlig och kategorisk kritik han kom med. Proven mätte fel saker och även i bästa fall bara en del av kursmålen. Om en elev har otur med frågorna kan det få stora konsekvenser om proven ges för mycket tyngd. Han sade också att det finns forskning som visar att resultaten på samma prov kan skilja sig åt från vecka till vecka hos samma elever och hävdade också att sådant som dagsform och nerver har en stor effekt på provresultaten.
    Så ser det inte ut i något av mina ämnen. Det är ytterst sällan jag blir förvånad över resultat i NP - eller i andra färdighetsprov - i franska eller engelska och gör man ett likvärdigt prov med några veckors intervall blir det i allmänhet precis samma resultat. Visst kan man skriva en bättre uppsats om ett ämne man gillar, men vilken färdighetsnivå man har nått i sitt skrivande, vad man förstår av en text eller av vad man hör och hur man formulerar sig muntligt och skriftligt - allt det går att mäta effektivt och rättssäkert. Det tycker jag också att man gör i våra NP. Eleverna gillar proven, och i de sällsynta fall där någon blir nervös eller har en dålig dag använder man sig antingen av gammalt underlag - eller om eleven föredrar prövar man färdigheterna en gång till.  Där handlar det inte bara om betygsunderlag utan om det minst lika viktiga behovet av att ge sig upp i sadeln igen när man har trillat av. Provrädsla är inget statiskt tillstånd. Det är något vi som lärare behöver träna våra elever att övervinna där det dyker upp. På köpet får eleven både bättre stresstålighet och bättre förmåga att hantera alla pressade situationer i livet - professionella likaväl som privata.
   Svenskprovet är jag inte alls lika nöjd med, men även om överensstämmelsen inte är lika god mäter även det färdighetsmål och inte detaljkunskaper. Om fokus hamnar på att träna elevernas läsförståelse, förmåga att lyssna, eller formulera sig i tal och skrift snarare än på mer faktaspäckade områden som litteraturhistoria, grammatik eller språkhistoria är det ingen stor katastrof. Tidigare har det snarare varit så att färdigheterna fått stå tillbaka för att allt det innehållet ska betas av oberoende av elevernas uppmärksamhet och intresse. Jag vet inte hur det ser ut i matte, och i NO är det ännu för tidigt att bedöma hur proven påverkar undervisningen, men lär man för NP i engelska eller franska ägnar man sig åt precis rätt saker och gör man det i svenska är man också på rätt spår - även om spåret kunde göras både bredare och mer lustfyllt.
   En sak jag har tänkt på nu när jag sett mina elever förbereda sig för och utföra NP i svenska och NO är att de så tydligt uppfattar det som betydelsefullt och litet högtidligt. De kommer i god tid, rosenkindade och litet spända, bullar upp med dricka, tuggummi, bananer och mörk choklad (teacher's order), de sitter tiden ut, anstränger sig och växer av det. Vissa saker ska vara litet viktigare, ibland ska man anstränga sig litet extra. Det tror jag att vi alla mår bra av.

Allra sist gav Anders Jönsson ett avslutningsråd till Norrköpings kommun:  Bilda ämnesgrupper och stärk ämnessamarbetet och diskussionen i kommunen. Det tyckte jag var ett alldeles utmärkt råd. Ämnesföreningarna, ämnessamarbetet och ämnesfortbildningen har fört en tynande existens under hela tiden skolan varit kommunal. Det är till stor skada för vår yrkesskicklighet, vår möjlighet att påverka och för vår ämneskompetens. Vi behöver prata om bedömning för ökad likvärdighet, givetvis. Men kanske också ägna oss åt litet lärande bedömning för oss själva. Var befinner vi oss, var vill och borde vi vara och vad behövs för att vi ska komma dit?

På fredag är det dags för Lärarfortbildnings Bedömningsdag där Anders Jönsson inleder, Anne-Marie Körling avslutar och jag föreläser om Bedömning och motivation på förmiddagen. På söndag bär det av till Landskrona för Qualis-granskning. Stimulerande, spännande och roligt alltsammans, men idag känns det som om jag står uppe på en trampolin och gör mig klar att dyka.  Vi ses på andra sidan. :)

Varför ligger Eva-Lis Sirén med fienden 3?

Hon väljer verkligen intressanta sängkamrater, Eva-Lis Sirén. För ett år sedan debatterade hon ihop med Anders Knape (SKL).  Idag skriver hon på DN debatt tillsammans med Gustav Fridolin. Det är en kryptisk artikel som man får läsa några gånger om man vill ha fatt på budskapet.  Citat ur artikeln: ”Svensk skola har många utmaningar. Så länge inte alla elever når kunskapsmålen, så länge elever slås ut från grund- och gymnasieskola och så länge det finns elever som är otrygga i skolan finns mycket att göra. Svenska lärare är dessutom felavlönade. Det är viktigt att genomföra reformer som tar itu med skolans verkliga utmaningar. ” Visst är det fint hur det där med felavlönade har stuckits in där? Och skolans verkliga utmaningar, istället för de inbillade som vi nu ägnar oss åt.

Miljöpartiet och skolan... Det politiska skollandskapet har ändrats och motsättningarna mellan blocken minskat. Jag kan läsa en artikel av Mikael Damberg och nicka gillande. Även Vänsterpartiet beskriver en skola jag känner igen och en hel del åtgärder jag tror på. Men ett parti utmärker sig för sin enligt min uppfattning världsfrånvarande skolpolitik. Miljöpartiet. I rättvisans namn, om Miljöpartiet är det sämsta skolpartiet får man även konstatera att skolan är MP:s sämsta gren. På så vis jämnar det ut sig för miljön är alliansens sämsta gren. Men det är ändå ungefär lika förbluffande när ordförande för det andra lärarfacket skriver debatt med MP:s språkrör som om Greenpeace skrev debatt ihop med Anders Borg eller Carl B Hamilton.

Så vad är det som oroar detta udda par? Först och främst att legitimationsreformen fått framskjuten deadline. Det väcker stor oro, påstår de. Okej? Har inte märkt av någon sådan oro. Ligger lärare sömnlösa på nätterna för att de inte får sin pdf-fil så snabbt som de hade räknat med?

Artikelförfattarna påstår också att man ”kraftigt ökat lärarnas arbetsbörda” genom att införa NP i åk 3 och genom att betygslika omdömen ska ges från åk 1. Det här är rent nys. Att genomföra och rätta NP i åk 3 kan knappast ses som någon tung arbetsbörda. Omdömen har vi skrivit i många år, att det tydligare regleras hur de ska skrivas är inget som ökar arbetsbördan. Man oroar sig också över introduktionsåret. Alla nyexade lärare som inte får plats. Okej? Om inte det fungerar som det ska, vems är egentligen ansvarets? Vem är det som är huvudman för skolan?

All kritik i den här artikeln riktas mot staten, mot Skolverket och mot utbildningsminister Jan Björklund. Men vi har inte en statlig skola utan en kommunal sådan. Om lärarlönerna är låga är det kommunerna som ska höja dem. Om resurser och kompetensutveckling saknas - ja då är det igen kommunerna som ska lätta på plånboken. Introduktionsåret? Kommunernas bord. Lärarlyftet? Också kommunernas bord. Förutsättningarna för att göra ett bra jobb? Kommunernas bord. Det enda av allt man klagar över i artikeln som är statens bord är lärarlegitimationerna.

Eva-Lis Sirén och Gustav Fridolin, man kan inte äta kakan och ha den kvar. Antingen får ni överge ert envetna och blinda kommunaliseringskramande och börja verka för en skola där allt det här verkligen är statens bord, eller också får ni adressera den här artikeln annorlunda.
... Förslagsvis till Eva-Lis Siréns föregående sängkamrat - Anders Knape på SKL.