En likvärdig och bra skola i brandtal, insändare och pamflett

Den här insändaren publicerades i dagens NT. Eftersom insändare inte finns på nätet klistrar jag in texten i bloggen. Det finns de som fnyser åt mitt upprepade krav på centralbedömda prov och menar att man ska ha förtroende för lärarna. Men det förtroende som har raserats kan inte magiskt återuppstå, utan det måste bygga på att vi följer upp skolan så att det framgår var och när det finns orsak att känna förtroende och när det inte gör det. Allt kan aldrig testas och mätas och elever lär sig viktiga saker som inte syns i något betyg under sina 12 år i skolbänken, men om en elev går genom skolsystemet utan att få de grundläggande färdigheter och kunskaper som krävs för ett gott och självständigt liv måste det uppdagas. Skolledare och huvudmän som inte ger rätt resurser, anställer obehöriga och okunniga personer, ger sina lärare usla förutsättningar, lärare som saknar kunskap, förmåga, intresse nog att göra ett tillräckligt bra jobb, metodik som inte fungerar - allt sådant behöver uppdagas och stoppas. Det gör vi inte genom att skicka inspektörer på förannonserade besök, det gör vi genom att kontrollera de viktigaste färdigheterna, som läsförståelse, förmåga att göra sig förstådd i skrift, viss problemlösning och samhällsorientering nog för att fullfölja sina medborgerliga plikter och genom rikstäckande statliga enkäter.  Kontrollera mig gärna, men då ska det handla om kunskaper, färdigheter, trygghet, delaktighet och trivsel - inte om huruvida skolan bryter mot någon lag och förordning eller om jag har missat att fylla i någon blankett.

En bra skola för varje unge - det finns inget viktigare politiskt mål - och jag är inte villig att lägga ner vare sig pennan, pekpinnen eller megafonen innan det målet är nått. 

-->

Vi måste få bukt med betygsinflationen

I många år har vi fått rapporter om ”snällrättning” och ”glädjebetyg”. Samtidigt som kunskaperna störtdyker i internationella mätningar har betygen haft en lika kraftig men motsatt utveckling. Men det är på inget sätt snällt att rätta fel eller glädjande med betygsinflation. På samhällsnivå får vi usel valuta för våra skattemedel.  På individnivå kostar det här i bästa fall extra studieår, i sämsta fall kullkastade livsverk.  Så här kan det inte få fortsätta. Bedömningssystem och antagningssystem måste stramas upp och den elev som har betyg som visat sig vara luftslott bör ha tillgång till rättsliga medel.

Häromveckan skickade jag Nyströmska skolan i Söderköping ett tackbrev. Min son tillhör de 20 % av civilingenjörsstudenterna som tagit examen på utsatt tid.  Min dotter klarar matten vid KTH med lätthet samtidigt som många kurskamrater kuggar – flera av dem i mer än en kurs, för andelen ingenjörer som tar examen är bara dryga 40 %.  Det kan verka absurt att tacka för något som borde vara självklart – betyg med full kunskapstäckning.  Det som är absurt är att vi under så lång tid tillåtit denna galopperande betygsinflation trots att den medför lidande, orättvisa och höga kostnader.

På KTH:s hemsida informeras studenterna om att ett extra studieår kan kosta dem så mycket som 1 miljon kronor i studielån och utebliven lön. En elev med luftbetyg som väljer att hålla fast vid studierna kan åka på flera extra studieår till en hisnande personlig kostnad. Det är alltså ingen liten sak jag tackar lärarna på Nyströmska för. De kan ha sparat mina barn både miljonbelopp och dyr terapi. För att inte tala om vad de har sparat vårt samhälle.

Men att våra barn får den utbildning de har rätt till och att våra betyg står för faktiska kunskaper och färdigheter är inte enskilda lärares ansvar utan vårt gemensamma. Det är staten som måste ta ansvar för systematisk uppföljning och rättvisande betyg. Det är staten som ska se till att vår konkurrensutsatta skola konkurrerar med kunskaper, inte med luftslott. Det är också staten som måste ta ansvaret när elever blivit bestulna sin lagstadgade rätt.

Den första åtgärden måste vara att snabbt få på plats en centralrättad studentexamen och centralrätning av de viktigaste nationella proven på lägre stadier. Då kan vi säkerställa att elever lämnar skolan med de viktigaste färdigheterna och att alla skolor och lärare håller måttet.  Det bör bli åtalbart att utsätta lärare för betygspåtryckning och att sätta betyg som uppenbart saknar täckning.  Vi behöver också få en högskoleantagning som bättre matchar studenter med utbildning.  Antagningsprov, preparandkurser och prova-på-dagar på högskolan är instrument högskolorna bör kunna välja mellan.

Den svenska skolan brottas med många problem. Ska vi få bukt med dem måste vi börja med att ta reda på vad skolan verkligen levererar. På individnivå så väl som på samhällsnivå. Alla elever som lämnar skolan ska ha fått en rättvis chans att nå sina drömmar och fullfölja sin potential.

Helena von Schantz

Riksdagskandidat för FP i Östergötland

Sveriges kluvna skola

Jag har skrivit en replik på artikeln ”Den svenska skolan bättre ur ett finländskt perspektiv” som nu ligger på DN-debatt.se: ”Finlands mål är en likvärdig skola”. Min ursprungliga artikel var något mustigare och en gnutta spydigare, men huvudbudskapet är detsamma. Vi tävlar inte med våra grannländer, slutsatserna vilar på lösan sand och en god värd återgäldar inte sina gästers hyfs med förolämpningar. Det är en helt felaktig bild Strandgren målar upp, men jag hade uppfattat det som skämsigt av Strandgren att återgälda sina gäster på sådant vis även om han hade haft rätt i sak. Det fick mig att fundera litet över vett och etikett. Hur ser det ut med sådant nuförtiden? Larmrapporten om riksdagsledamöter som ”sänder oförskämda signaler” och går klädda i shorts i fel sammanhang tyder på ett problemområde. 

Nu låter vett och etikett kanske tråkigt, men det handlar i grunden om hänsyn, omtanke och ett gott bemötande mot sina medmänniskor. I det ingår att vara en uppskattande gäst. I det ingår också att vara en god värd. Blomma till värdfolket, ett litet tackmeddelande, en flaska whisky till den vän eller bekant som bogserade bilen eller vattnade blommorna under semestern, en avstängd mobil när man fikar med väninnan, att betala tillbaka även små lån, att återgälda en bjuden öl eller cigarett. 

.... I vårt nyttofixerade samhälle är det kanske bäst att samtidigt påpeka att det kostar både affärer, goodwill, samarbete och fördelar att reta upp folk och framstå som ohyfsade internationellt.

Men det viktigaste berörde jag aldrig i min replik. Åsiktsklyftorna i den svenska skolan. För utan den klyftan skulle den här artikeln aldrig ha skrivits. Och den skulle definitivt aldrig ha fått sådan spridning. Nu är inte heller det bara ett ämne. Det finns nämligen så många skolberättelser i Sverige att vem som helst kan bli förvirrad.

Den förhärskande bilden är att skolan är i kris. Under en längre tid har kunskapsresultaten sjunkit och är nu alarmerande låga. Det handlar inte bara om att många elever slås ut. De duktigaste eleverna i Sverige klarar sig allt sämre med internationella mått mätt.

I samma takt som kunskaperna dalat har likvärdigheten gjort det. Idag är föräldrarnas utbildningsgrad den viktigaste faktorn i elevens skolframgång och skillnaden mellan skolor stor. Som en följd av bristen på uppföljning och konkurrensen mellan skolor har vi glädjebetyg och glädjerättning av nationella prov. Studenter kommer därför in på högskolan utan förutsättningar att klara utbildningen, medan andra går miste om framtidsmöjligheter de egentligen hade förtjänat. Det finns också gymnasieprogram som utbildar till arbetslöshet. En orsak är att många program och linjer har lös koppling till arbetsmarknaden.  En annan orsak är att eleverna inte lär sig att ta ansvar, hålla tider, vara trevliga mot kunder. Parallellt med kunskapskrisen har vi en lärarkris. Andelen behöriga lärare är låg, lärarna mår dåligt, är överarbetade, flyr yrket och söktrycket till lärarutbildningarna är på tok för lågt.

Att den här dystra bilden är förhärskande beror på att den vilar på ett tämligen digert underlag. Den bygger på  statistik, på Skolverkets undersökningar, på Skolinspektionens kontroller, på IFAU:s och SNS: undersökningar, på internationella undersökningar och tester och på återkoppling från universiteten.

Det finns heller inga större politiska motsättningar när det gäller verklighetsbilden. Det är när det gäller åtgärderna och orsakerna som åsikterna går isär i partipolitiken. Inte alls så mycket isär som de gjorde tidigare, förtjänar att tilläggas. Det så uppenbart allvarliga läget har fått som konsekvens att samtalet om skolan har blivit mer allvarligt och mindre demagogiskt. Själv håller jag ofta med både Olle Johansson (skolråd i Norrköping, S) och Ibrahim Baylan.  Johan Kant och jag tillhör också olika politiska läger och är ändå så gott som alltid överens i skolfrågor. När det gäller breda politiska skollösningar känner jag mig mer hoppfull än någonsin tidigare. Det vore i sig en väldigt bra sak. Den ideologiska striden om skolan är typiskt svensk och en av orsakerna till våra problem.

Men det finns en motbild. Den säger att den svenska skolan är på framkant. Vi har frimodiga, frågvisa och talföra elever som trivs i skolan. Visst surrar det i svenska klassrum, men det handlar om ett produktivt surr, om elever som samspelar. Våra elever blir duktiga på sådant som inte är så lätt att mäta - som förmågan att reflektera och analysera, entreprenörskap, samarbete, socialt samspel. De får inte så mycket faktakunskaper - men vad gör det? Vi har ju Wikipedia. I Sverige är vi i täten när det gäller IKT. Svenska skolor har flest laptops i Europa och eleverna är bra på att använda dem (den svaga länken är vissa reaktionära lärare). Det kommer att ge oss en stor konkurrensfördel i framtiden. Faktakunskaper, punktlighet och arbetsro - sådant hör forntiden till. Framtidens arbetsmarknad kommer att vara annorlunda och den kräver en annorlunda skola. En skola där klassrummen öppnas upp, där gränserna mellan artificiella ämnen suddas ut.

När det gäller den här bilden är det svårare att hitta underlag. Den sprids ofta av lärare och rektorer som är trötta på larmrapporter om sin arbetsplats, som tycker att de själva är duktiga på sitt jobb och att de inte känner igen den dystra mediebilden på sina skolor. Det finns också en oro att den negativa bilden blir självförverkligande och en tro att en ljusare bild i sig skulle leda till en bättre skola. Det finns även forskare och skoldebattörer som sprider den ljusa bilden ( forskare med visioner - dvs den typ av forskare som gör mig orolig). 

Jag kan förstå de här reaktionerna. För det första ser verkligheten väldigt olika ut. Det finns skolor som är rena katastrofen och andra som är alldeles utmärkta. Och givetvis allt däremellan. Lärare och skolledare som protesterar kan därför göra det utifrån egen erfarenhet. De gör själva ett bra jobb, har duktiga kollegor, nöjda elever och föräldrar. En sådan skola är Nyströmska i Söderköping där min dotter går. Hon blir motiverad, stimulerad och utmanad och eftersom storebror gick i samma skola och precis har fullgjort sin examen vid KTH på utsatt tid har vi facit. Det är kunskaper och inte luftbetyg man får med sig från den skolan. Jag hoppas att det finns många lika bra skolor i Sverige och tycker att de alla förtjänar att lyftas. Visst är det också viktigt att vi lärare har yrkesstolthet och raka ryggar, att vi begär och får erkänsla för det goda arbete vi gör.

En mindre positiv orsak till att den här bilden får en sådan spridning är den svenska självbilden, en självbild som präglas av en hel del arrogans. Vi vill inte se vårt land som ett i mängden. Andra länder ska undersöka,  imponeras av och imitera den svenska modellen. Tanken att vi skulle ha orsak att följa andras exempel, att våra reformer har varit misslyckade och kontraproduktiva slår vi ifrån oss med kraft. Det är typiskt oss att gå längre än alla andra och sedan stoltsera med det. Sexköpslagen, friskolereformen, högskolebehörighet för alla, kvoteringen i föräldraförsäkringen är några exempel på det här.  Vi ska vara mest jämställda, mest moraliska, mest framgångsrika och vi hade också ställt siktet mot ”Världens bästa skola”. 

Den här självbilden är lika felaktig och lika destruktiv som den imperialistiska självgodhet som England så plågsamt fick göra sig av med under sjuttio- och åttiotalen. Men vi har vår i kärt behåll. 

Inte konstigt därför att den ljusa bilden är så lockande. Enligt den är vi ju fortfarande de visionära pionjärerna. Har vi bara litet is i magen är det snart hit alla kommer på studiebesök igen. Den är lockande, men den är också omoralisk. Vi är skyldiga alla de elever som slås ut bättre än så. Vi är också skyldiga alla de kollegor som lämnar läraryrket bättre än så.  (i min närhet finns det fler sådana i år än någonsin tidigare under min lärarkarriär). För även om det finns lärare som trivs och mår bra, elever som lär sig precis det de ska är det alldeles för många som inte gör det, ändå är den svenska skolan i kris. Och det är riktiga, viktiga barn och tonåringar som får sina liv och valmöjligheter krympta av det skälet, varje dag. Deras försummade möjligheter kompenseras inte av någon annans vinstlott. Det finns inga acceptabla förluster i en fungerande skola. Varje barn måste få tillgång till en fullgod utbildning, till en fullgod möjlighet att forma sitt eget liv efter egna önskemål och förutsättningar.

Att se till att de får den rätten är ett kollektivt ansvar.  Alla barn måste vara allas ansvar. Därför behöver skolan bli statlig. Därför måste vi få till stånd en systematisk kontroll av kunskapsresultaten så att lärare, skolor, huvudmän som inte håller måttet kan identiferas och gallras bort. Det räcker inte med ett facit som visar procentsatser för landet, länet eller en huvudman. Vi måste ha facit för varje elev. Det är bara då vi ger dem alla samma värde, samma rätt och samma möjlighet. 

Media: Maria Ludvigsson har skrivit en bra ledare om det här i SVD: Lägre krav ger inte gladare elever. 
Bloggar: Morrica skriver klokt om social kompetens och om sociala koder, Plura reflekterar över likvärdighet.