fredag 1 juni 2012

DN:s ledarskribenter ska inte kvacka som lärarfortbildare

Det har sällan - om någonsin - hänt att jag har läst Johannes Åmans skolledare med belåtenhet, men tidigare handlade de åtminstone om det skolledare brukar handla om - nämligen om skolpolitik och skoldebatt. Så inte längre. Nu har Åman tydligen utsett sig själv till någon slags allmän skolauktoritet slash profet. Med myndigt och välvilligt anslag upplyser han landets lärare om vilken undervisningsmetodik de bör använda och om hur de lämpligen ska se på läxor. Jag har läst artiklarna med förbluffad indignation och förhöjt blodtryck, men inte haft tid att ta till pennan i denna lärarnas brådaste månad. Men i går morse när han specifikt gav sig på oss engelsklärare var måttet rågat. Betygen får vänta och dammråttorna må samlas, här måste någon rita ett stort, fett streck i sanden.

Vad handlade artikeln om? Jo om betygsskillnaderna mellan pojkar och flickor. Närmare bestämt om det faktum att flickor får högre betyg än vad resultaten i de nationella proven ger vid handen, medan pojkar tvärtom sänks mellan prov och betyg. Johannes Åman hade sett på Rapport och läst statistik på SVT:s hemsida och ansett sig ha korrigeringar att utföra. När det gäller svenska och matematik avfärdar Åman skillnaderna som bagatellartade - ett avfärdande som den som utsatts för den här typen av betygsdiskriminering knappast vare sig instämmer i eller uppskattar. Därefter förklarar han att det knappast beror på att pojkar straffas för att ”de är eller förväntas vara stökiga”. Istället tror han att skillnaden beror på att flickorna arbetar bättre under lektionerna (en färdighet som åtminstone jag inte har hittat bland kunskapskraven). Några belägg för teorin besvärar sig inte Åman med att ge. Istället riktar han strålkastaren mot engelskämnet. Här avviker nämligen pojkarnas slutbetyg mest från NP-resultatet. Även här vet den trosvisse och allvetande Åman vad orsaken är: ”många pojkar har tillägnat sig mycket engelska genom datorspel och andra fritidsintressen.” Det skulle få som följd att de klarar läxförhör och dylikt sämre än flickorna.

Efter denna sjukdomsbeskrivning och diagnos följer givetvis receptutskrivning. Vad är det då Åman rekommenderar? Jo, vi engelsklärare ska ”ge eleverna bättre möjligheter att använda färdigheter som de tillägnat sig utanför skolan”. Därefter blir han rent profetisk: ”Om pojkarna får fler chanser att på lektionerna visa upp bredden i sina engelskkunskaper så kommer också deras slutbetyg att höjas.”

Amen? ... Nej, skamvrån och bakläxa.

Om Åman hade besvärat sig med att ta en titt i skolans styrdokument skulle han ha sett att engelska är ett rent färdighetsämne. Det vi engelsklärare ska bedöma är elevernas förmåga att kommunicera och förstå engelska i tal och skrift. Vidare instrueras vi att bedöma alla kunskaps- och färdighetsyttringar lika - vare sig de inhämtas framför datorn eller framför katedern.

Alla fyra färdigheter- dvs allt som ska bedömas - kontrolleras i de nationella proven. Har man fått MVG som sammanräknat provbetyg borde man sålunda ha MVG även som slutbetyg, och jag skulle vilja höra den lärarmotivering för lägre betyg som har stöd i våra styrdokument. Däremot är det fullt möjligt, om än inte särskilt vanligt,  att en elev underpresterar på grund av nerver, sjukdom eller dålig form den dag man gör de nationella proven och därför får ett högre slutbetyg än provbetyget. Enstaka högre och mestadels samma betyg som på NP är således vad man väntar sig just i engelskämnet. De läxförhör Åman tror flickorna klarar bättre får inte användas som betygsunderlag. Vidare vill jag gärna upplysa Åman om att även flickorna lär sig den mesta engelskan utanför skolan. Den elev som enbart lär sig engelska genom att gå på lektioner och göra läxor når inte betyget godkänt i engelska. Ribban i ämnet är högt ställd och lektionstiden mycket njuggt tilltagen: 480 timmar under  hela grundskolan, att jämföra med 900 i matematik, 1490 i svenska och 500 i idrott. Så kan vi ha det enbart så länge svenska tonåringar lär sig den mesta engelskan på fritiden. Flickor som pojkar.

Journalisterna på Rapport hade helt rätt i att de orättvisa betygen är ett problem, och ett problem vi måste komma till rätta med. Det handlar inte bara om konkurrensnackdelar respektive fördelar när eleverna söker sig vidare, utan även om värdegrund. Eleverna kan styrdokumenten, de vet vad de kan i förhållande till varandra. Orättvisa betyg sänker deras förtroende för både skolan och för samhället. Lärare måste fås att upphöra med att använda betygen som ett medel för att hålla ordning,  för att få rättning i ledet, inlämningsuppgifter inlämnade, oförskämdheter bestraffade - som ett maktmedel. Den elev som har visat måluppfyllelse i ett ämne ska ha betyg därefter - oberoende av ordning, uppförande, närvarostatistik och  allmän trevlighet.

Johannes Åman avslöjar både sin egen okunnighet och sin egen självgodhet i de här tre artiklarna. Men artiklarna har inte uppstått i ett vakuum utan de är ett av symptomen på ett större problem.
Detta oförskämda och nedlåtande mästrande av lärarkåren når oss idag från alla möjliga håll. Vi utsätts för detaljreglering och pekande med hela handen från Skolverket, Skolinspektionen, rektorer, huvudmän och skolforskare. Det här har sin grund i ett utbrett lärarförakt och i ett skolpolitiskt missgrepp - istället för att avkräva lärarna ansvar och resultat sätts samhällets resurser på att hitta recept på skolframgång och på att tvinga eller tubba lärarna att använda recepten. På så vis omyndigförklarar och passiviserar man lärarkåren - och det är en riktigt farlig väg att gå.  Läraryrket är både komplicerat och ansvarsfullt. Det kan inte skötas framgångsrikt vare sig av lydiga kontorister eller av trevliga prickar som kör Lan-träffar och highfivar eleverna i korridoren.

När det gäller skolmyndigheter, huvudmän och rektorer ingår det åtminstone i deras uppdrag att intressera sig för hur lärare utövar sitt yrke och hur det borde utövas. Någon sådan ursäkt har inte Johannes Åman. Johannes Åmans jobb är att väcka och bilda opinion, att syna och problematisera den skolpolitik som regeringen för och att syna och problematisera den skolpolitik som oppositionen skulle föra om man kom åt rorskulten. Hans uppgift är baske mig inte att med farbroderlig överlägsenhet och pinsam okunnighet tala om för landets lärare hur de borde göra sitt jobb.

...  Är det inte snarare dags att någon synar hur Johannes Åman sköter sitt?

Inne på liknande spår är Maria Zettergren i Newsmill-artikeln: "Politiker och "experter" styr och ställer med lärarkåren". Varmt lästips.

85 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. Men Helena!

    En liberal ledarskribent kan väl få tycka vad han vill utan att tillskrivas självgodhet. Jag har av skilda skäl haft möjlighet att följa ett anatal lektioner i engelska med olika lärare. Den engelska som främst talas är ofta mycket lik den svengelska som man brukar skämta med. Jag kan mycket väl tänka mig att vissa elever lär sig mer vardaglig engelska (amerikanska) på andra håll än i skolan och att det uppstår en förvirrande diskrepans mellan svenskelskan och engelskan.

    Är att diskutera engelskämnet att "ge sig på" lärarkåren? Ibland är du föga liberal i din sätt att möta kritik? Och lärarförakt? Vem vinner på sådant?

    SvaraRadera
  3. Men Bertil, vem som helst kan tycka vad han eller hon vill, men inte utan att riskera att tillskrivas självgodhet - åtminstone inte i ett fritt land.

    Din kommentar om "svengelska" och vardaglig engelska är förvirrande. Vad vill du ha sagt med den? I betygssammanhang spelar det ingen roll om elever talar amerikansk, brittisk eller övrig engelska eller en salig blandning av desamma.

    Det Åman gör är inte att "diskutera engelskämnet" Vem har utsatt mig för kritik och var? Och vem har påstått att någon vinner något på lärarförakt?

    SvaraRadera
  4. Det jag menar med förvirring är att de svenskelska lärarnas undervisning av naturliga skäl släpar efter både vad gäller strikt syn på grammatik och uttal, medan vardaglig amerikanska och engelska
    bryter mot dessa föråldrade regler. När jag läste engelska i skolan skulle man absolut säga "the tail of the dog", medan redan då "the dog´s tail" var det vanliga. Min enkla syn är att svengelska lärare ofta stämplar dessa moderna uttryck som felaktiga. OBS! Detta är inget påhopp på lärarkåren!

    Om lärarföraktet förekommer så rikligt och inte bara är en omskrivning av kritiska åsikter mot skolan så måste ju rimligen det drivas och vidmakthållas av något annat än förakt mot lärare. Vad skulle det vara? Det är så svepande och enkelt att hänvisa till något allmänt lärarförakt utan att analysera varför detta finns (om det nu gör det?) och vem som vinner på det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Swengelska...ja, det skulle kanske passa för någon övervintrad engelsklärare som aldrig varit utanför Sveriges gränser.
      Jag har bott utomlands och åker kontinuerligt till ett engelsktalande land och jag undervisar ej med någon swenglish...och vi pratar alltid engelska på lektionerna.

      Minns dock min egen gymnasietid ( tidigt 80-tal) och redan då använde vi enbart engelska på lektionstid.
      Du får ta och besöka en "updated" engelska lektion. Hur kan du ens jämföra din skola med dagens. SKÄRPNING

      Radera
    2. Jag är lärare i engelska och har undervisat grundskolans samtliga år. Den engelska eleverna tillgodogör sig i skolan handlar framförallt om att ordna det de lär sig utanför skolans väggar genom t ex spel, film, , läsning, möten. Vi lärare visar dem de basala kunskaperna som hur man t ex talar/skriver i rätt tempus, stavningsregler, korrekt uttal och hur viktigt det är att ha ett stort vokabulär för att kunna uttrycka sig korrekt skriftligt och verbalt. All språkundervisning handlar om kommunikation. Den nya kursplanen visar det tydligt. Det är en bra utveckling och det gagnar verkligen våra elever eftersom de ständigt utsätts för engelska på sin fritid, vare sig de vill det eller inte. T o m de yngsta eleverna kan massor av engelska redan när de sätter sina fötter inför skoldörren den första dagen i skolan. Deras kunskaper måste tas till vara och jag använder då, för att illustrera min verksamhet, skönlitteratur, sång och rim. Jag har haft andraklassare som skriver små berättelser på engelska, där de prövar sina kunskaper och visar vilket ordförråd de faktiskt redan inhämtat och kan bygga vidare på. Äldre elever bearbetar sina egna texter, där de kan få syn på sk vanliga "errors" och rätta till dem och på så vis lära sig god meningsbyggnad. Någon "Swenglish" förekommer inte, däremot ett prövande och lekande med ord. Många av våra svenska ord är utlånade till engelskan, t ex sk "vikingaord, liksom vi har ord från tyskan o diverse andra språk. Men att kalla det "svengelska" det är en skymf.

      Radera
    3. Mamika, tack för inspirerande redogörelse för hur du arbetar. Vi har ju faktiskt en läroplan att utgå ifrån. Dessutom formar vi undervisningen i samspel med våra elever. De flesta av oss, åtminstone.

      Radera
    4. Förändringar i språk är ständigt förekommande. Det börjar oftast med att folk "säger fel" och en del av dessa förändringar blir så småningom normen och godkänns även grammatiskt. Ibland blir t.o.m det gamla sättet att uttrycka sig på "fel" enligt reglerna. Givetvis är det viktigt att lärare håller sig uppdaterade kring det här, det är dock min uppfattning att de flesta engelsklärare är mycket kompetenta och har bra koll på vad som gäller.

      Något som du inte nämner Bertil är att eleverna ska kunna skilja mellan formell och informell engelska (i alla fall vad gäller gymnasiets kurser i engelska). Här är det viktigt att de inför vidare akademiska studier behärskar de grammatiska reglerna och har det ordförråd som krävs för formella sammanhang, exempelvis så är det inte ok att skriva sin D-uppsats på universitetet på samma sätt som man talar i sin vardag ute bland vänner och bekanta utan där ställs högre krav på språket.

      Med det sagt vill jag dock tillägga att under mina år som lärare har jag märkt att elever som spelar onlinespel ofta har ett mycket avancerat ordförråd och är dessutom duktiga både vad gäller kommunikativa och receptiva färdigheter. Givetvis spelar det ingen roll var eleven lärt sig sin engelska det är i slutändan elevens kuskaper i ämnet som bedöms och betygssätts.

      Radera
    5. anonym, så är det. Språket förändras ständigt. När jag var ung hade språkundervisningen viss eftersläpning. Så är det inte idag.

      Radera
  5. Bra inlägg!

    Åman är lustig. Han har tittat på ett diagram på svt.se som han upenbarligen har svårt att tolka och sedan tycker han till i DN. Var finns hans statistiska belägg? Var finns hans resonemng. Att han tycker något struntar jag i.

    Radiprogrammet medierna brukar med oroande regelbundehet belysa journalistkårens svårighter med att tolka statistik. Vi verkar ha fått ännu ett exepel på det.

    SvaraRadera
  6. Bertil, inget av det du nämner har någon relevans för dagens språkundervisning. Det är möjligt att det var så förr i tiden, långt tillbaka i tiden. Vi lärare bestämmer för övrigt inte själva var ribban för språklig kommunikation ligger. Betygssättning är myndighetsutövning och den ska strikt följa styrdokumenten.

    "Om lärarföraktet förekommer rikligt måste det vidmakthållas av något annat än förakt mot lärare" ... ?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Styrdokumenten är ju knappast så detaljerade att de kan förbjuda den förvirring som kan tänkas uppstå när olika
      varianter av engelska lärs ut i skolan och ute i samhället. Tro mig, det förekommer. Det var inte bara förr i världen som konstigheter förekom.

      Du valde att inte förstå. Jag menar att man inte kan bolla med ordet lärarförakt utan att ha en idé varför detta förakt förekommer och skulle vara så allmänt.

      Radera
    2. Bertil, styrdokumenten finns tillgängliga för allmänheten via Skolverkets hemsida. Om du inte tror mig föreslår jag att du studerar dem själv. Här är länken till de betygskriterier som låg till grund för statistiken som åberopas i Åmans artikel: http://www.skolverket.se/forskola-och-skola/grundskoleutbildning/laroplaner/2.5241/elever-i-ak-nio-eller-tio-1.152241
      Dina argument är inte bara felaktiga utan även irrelevanta för en diskussion om vad det beror på att pojkar får lägre slutbetyg än provbetyg. Den muntliga förmågan prövas grundligt i de nationella proven.

      Du har vid ett flertal tillfällen framfört teorin att det är bristande språkkunskaper som är orsaken till att lärare inte gör sig hörda i skoldebatten. Intressant i ljuset av det att du själv här formulerar dig så svårbegripligt och att du istället för att förtydliga lägger skulden på läsaren.

      ... och varför skulle man inte kunna skriva om lärarförakt utan att samtidigt teoretisera kring orsakerna? Jag uppfattar konsekvenserna som betydligt mer väsentliga och även lättare att identifiera än orsakerna.

      Det härliga med att skriva i sin egen blogg är att man är fri att välja precis var man lägger fokus och precis vilka diskussioner man tar. Vive la liberté!

      Radera
  7. Anonym, jag har inte själv tittat på statistiken, det borde jag kanske ha gjort. Jag blev dock förvånad över att engelskan utmärkte sig. Det är ju det ämnet där det finns störst överensstämmelse mellan betyg och provresultat. Av goda skäl. Proven är mycket bra och heltäckande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dock är det inte lika heltäckande i gy-11 så troligtvis kommer överensstämmelsen betyg-prov att minska. Nu är det så oändligt mycket mer som ska betygsättas, till och med processen i skrivandet för att ta ett exempel. Något säger mig att det inte är grabbarnas betyg som kommer att likna NP mest.

      Radera
    2. Jag delar din pessimism, anonym. De nya kraven på att vi ska bedöma elevernas förmåga att redogöra för och jämföra ett luddigt realiainnehåll på alla betygssteg bäddar för godtycke och minskar elevernas rättssäkerhet.

      Radera
  8. Suveränt skrivet! Givet tiden på läsåret hann jag bara med att skumma Åmans inlägg - och bli rejält putt. Tack för att du tog dig tid att kommentera!

    SvaraRadera
  9. Tack för uppmuntran och glada tillrop, Magda.

    SvaraRadera
  10. Friheten att vara korkad är obegränsad. Leve den!

    Skuld kan fördelas på olika sätt. Om man framför åsikten att det är lärarförakt som ligger bakom kritiken mot kåren läggger man skulden på kritikerna. Bekvämt, förstås, men föga ärorikt.

    Du har en övertro på styrdokument och lärares förmåga.
    Gammal forskning från 1970-talet visade att pojkar får sämre betyg än standardprovsresulat (som det hette då) medan flickor får bättre. Det som spelade in var lärarnas uppfattning av anpasslighet.
    Sedan tror jag att flera faktorer än en spelar in. De jag nämnde ingår då.

    SvaraRadera
  11. Bara ett lite påpekande i detta annars alldeles utmärkta inlägg Helena. Det är hela SO blocket som har 885 timmar under grundskolan Geografin utgör en fjärdedel av det dvs ungefär 221 timmar.

    Petter

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det borde jag faktiskt ha fattat. Så där går det när man använder Wikipedia som källa. :)

      Radera
  12. Ypperligt märkligt är det att pojkar uppmanas att prata om vissa ämnen (bestämda av läraren) och förbjuder andra med argumentet "Nu är vi faktiskt i skolan!" Att sonen och hans kamrater inte får en rättvis chans att visa upp sina förmågor pga att de talar om fel ämne (enligt läraren) är knappast ett sätt som främjar rättvisa betyg. Dottern vittnar om samma sak (i en annan skola) om sin tid i skolan, men hon har turen gilla att råplugga och hålla sig till det läraren föreskriver.

    Antingen kan man avfärda hela Åmans inlägg som ett påhopp på lärarekåren eller också kan man välja att ta till sig att man kanske kan tänka igenom sitt pedagogiska klassrum och se om något kan förbättras. Jag är inte perfekt och anser att en sund diskussion gör att jag kan bli en allt bättre pedagog. Det som jag inte anser stämmer in på mig låter jag falla. Det innebär inte att jag helt låter någon annan avgöra hur jag ska undervisa. Men jag klarar av att rannsaka mig själv.
    Jag arbetar med LPPer med eleverna. LPPer leder alltid till utvärderingar för eleven och för mig som lärare. Vad kan förändras och vad kan bli bättre till nästa gång. Att ta kritik kan man handla med på samma sätt, även om kritiken inte är personligt menat.

    Jag håller med om att media i många fall alldeles för orättvist anklagar lärarkåren. Vi får bära hundhuvudet för allt som går fel i skolan medan politiker anser sig vara anledningen till det som är bra. Alla verkar ha rätt att anklaga oss och berätta hur vi ska undervisa. Men det innebär inte heller att vi är alltigenom perfekta. Som jag beskrev ovan så finns det faktiskt dom som inte alls tar hänsyn till vad eleverna lär sig på fritiden i engelska. Det kan snarare betraktas som ett stigma att ha lärt sig "fel". Jag tror inte att det är unika exempel. (Även om jag inte har statistik på det.)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det du skriver först låter ju inte klokt. Vilken märklig lärare!!! Å andra sidan: sväljer du allt sonen säger utan reflektion? Du tror inte att det fanns någon tanke bakom mer än bara jävlas med pojkarna? Jag tror att läraren sa något i stil med följande till eleverna: "Denna gång väljer jag ämne eftersom det är utvecklande att förbereda något okänt, samt att ni kommer att tvingas till att både skriva och prata om icke självvalda ämnen på NP och att ni i olika sammanhang kommer att få debattera i frågor, under skoltiden, som ni inte visste att ni vare sig visste eller tyckte något om." Typ. Det finns elever som oavsett utgångspunkt/ämne ständigt lyckas styra in det i egna intresseområdet. Extremt givetvis, men kan du inte se en poäng i att bredda sig?

      Radera
  13. Anonym, ledarskribenter ska inte ägna sig åt lärarrådgivning. Föräldrar ska inte utgå ifrån att deras barn alltid har rätt.
    Det finns lärare som sätter betyg på felaktiga grunder. Om det skriver jag i blogginlägget.
    Att det förekommer en könsdiskriminering vid betygssättning är ingen bagatell vi ska vifta bort utan ett problem vi ska lösa.

    SvaraRadera
  14. Your read is a treat, Helena - som vanligt.

    SvaraRadera
  15. Tack Henrik. :) Jag uppskattar dina blogginlägg och önskar att det gick att länka till dem.

    SvaraRadera
  16. Mycket intressant, jag har inte läst Johannes Åmans artikel men jag fastnade på en mening: "De läxförhör Åman tror flickorna klarar bättre får inte användas som betygsunderlag."

    Jag tror nämligen att han kan ha rätt i vissa fall. Det finns bättre och sämre lärare. Själv har jag i många fall fått bättre betyg än proven visat då läraren vet att "jag kan bättre". Min sambo däremot fick lägre betyg just i engelska. Han skrev 4 på standardprovet men fick 2 i betyg...just för att han hade felaktiga glosöversättningar som inte stämde med det han fått i läxa. Så även om ordet i sig fortfarande stämde, så fick han fel. Detta var väl slutet av 80-talet och man kan väl tänka sig att saker och ting ändrat sig.

    Men frågan är hur lätt det är som lärare om man har någon som skiter i allting, är allmänt respektlös men skriver bra på provet - och man har en elev som är trevlig, kämpar, men inte når ända fram. Kan det inte vara lätt att väga in andra faktorer?

    Å andra sidan håller jag med om att lärarföraktet som man märker från vissa krönikörer hjälper liksom inte till (känns som det är lika ok att kasta skit på lärare som på "gubbslem" och annat som vita heterosexuella män gärna benämns). Dessutom känns det inte som föraktet delas av samhället. De flesta är trots allt förstående till lärare, och er situation, medan däremot "skolan" är problemet där det då finns rektorer och politiker som styr på sitt sätt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Trollan, visst finns det bättre och sämre lärare och visst finns det orättvisor i bedömningen. Det illustreras tydligt av att flickor får högre betyg än provresultat och pojkarna lägre. Men Åman ger överlägsna råd om hur lärare ska gå till väga för att kunna sätta rättvisa betyg som om orsaken var enfald eller tanklöshet. Ironiskt nog är de överlägsna råden helt malplacerade.

      De flesta lärare sätter betyg som man ska - på kunskaper och färdigheter, inte på ordning, reda, lydnad och trevlighet. Orsaken till att vissa inte gör det är inte enfald utan problem med maktutövning och maktbalans. Ibland beror problemen på läraren, ibland på skolan, men den grundläggande orsaken är lärarnas försvunna auktoritet.

      Radera
  17. När jag först började läsa DN mer regelbundet tyckte jag att ledarsidorna var ganska bra. Ofta kom kommentarer som var både intelligenta och insiktsfulla. Numera blir jag mest bedrövad när jag läser ledarkommentarerna. Just den här gången lyckades Åhman åtminstone få ihop nåt som väcker känslor.

    Åhman är inte ensam om att tycka att betygen inte bara ska avspegla kunskaper utan även ordning och uppförande. Jag har hört andra säga samma sak. Bra att du kan visa på att (åtminstone betyget i engelska) endast ska sättas efter elevens kunskaper.

    Kanske beror en del av skolans problem på att vi alla är experter på skolan. Om man har gått nio år i grundskolan och tre år i gymnasiet är det väl inte så konstigt om man tycker sig veta hur skolan hur skolan fungerar idag och vad som ska ändras för attden ska bli bättre. Det går knappt att öppna en dagstidning utan att läsa om nån som tycker sig veta hur skolundervisning ska gå till eller vad skolan ska ägna mer tid åt (de exempel jag kommer på på rak arm är fluorsköljning, friskvård, företagande, körkortsteori, privatekonomi eller trafiksäkerhet mera allmänt).

    Om jag läser Pasi Sahlberg rätt menar han att den finska skolans framgångar beror på att den har skickliga och välutbildade lärare som tillåts arbeta självständigt. Jag tror att han har en viktig poäng här. Det händer lätt att man börjar se skolan uppifrån i ett myndighetsperspektiv där skolan och lärarna ska detaljstyras, men om läraren vet vad han eller hon sysslar med finns det nog inte mycket att vinna på detaljstyrning (och en lärare som inte är kompetent blir nog inte bättre om han får detaljerade regler att följa).

    Mina egna erfarenheter av skolans engelska undervisning översensstämmer delvis med Bertils (OK, nu riskerar jag att göra just det misstag som jag kritiserade) var att just undervisningen i engelska var ganska rörig. De flesta av lärarna talade nån sorts gammalmodig brittisk engelska som var ganska olik den amerikanska engelska som var vanligast på tv. Jag kan inte minnas ett enda tillfälle när en lärare försökte hjälpa en elev med uttalet.

    Av en äldre lärare fick jag lära mig att genitiv-formen med s endast används för levande varelser. Att skriva the dog's tail var korrekt, däremot inte the car's windshield eller the sea's bottom (här skulle man istället skriva the windshield of the car eller the bottom of the sea). Det här var dock inget vi la särskilt mycket tid på. Förutom det var de grammatiska regler vi ägnade oss åt de regler som man bör känna till om man vill kunna uttrycka sig vettigt i tal eller skrift.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för en insiktsfull kommentar. En skicklig lärare blir vingklippt av detaljstyrning och en oskicklig lärare kan inte göras till en skicklig genom detaljstyrning. Det enda vettiga skolreceptet är professionell frihet med systematisk resultatuppföljning. Den som verkligen inte håller måttet kan då gallras bort medan resten förkovrar sig efter bästa förmåga.

      Jag tror inte att du hittar många lärare av det slag du beskriver i dagens skola. Själv undervisar jag numera nästan helt utan grammatik. I år skrev 10 av mina 27 elever MVG på NP. 9 av dem hade MVG på uppsatsen. Jag kanske ska tillägga att jag inte rättade proven själv. :)

      Radera
    2. Oj, vilken årskurs är det? OM det är åk 9: hoppas att det inte är glädjerättning för det blir vääääldigt tråkigt när de märker att betygen inte bär på En 5 annars!

      Radera
    3. Det var en trååååkig förolämpning det där, anonym. Vi dubbelrättar alla uppsatser, rättar inte våra egna prov. NP i engelska har för övrigt väldigt tydliga rättningsanvisningar.

      Radera
    4. Sorry att det blev en personlig förolämpning! Det handlar för mig om, som det verkar, antingen för stort steg i kraven mellan högstadiet och gymnasiet alternativt glädjebetyg (generellt förstås eller i och för sig går det att härleda till vissa skolor i min kommun). Detta utmynnar i mycket stor stress för eleverna som har höga mål och känner sig misslyckade. Återigen, du verkar hur seriös som helst och det var en låg kommentar. Dock är jag inte förvånad över statistiken som nämns och jag frågar mig ibland: hur i all världen den och den eleven kunde få si och så betyg. Troligtvis på grund av de käcka läxförhör som Johannes Åhman rekommenderar....

      Radera
    5. Så kan det gå när man är för snabb. Försökte ta bort ovanstående inlägg men får väl korrigera så här istället. Åhman rekommenderar ju inte precis läxförhör!! Slarvigt skrivet helt enkelt.

      Radera
    6. Anonym, jag är gymnasielärare själv och jag känner igen problematiken. Det sätts en hel del felaktiga betyg och det är inte kul att hantera på nästa stadium. Bästa sättet att komma åt det här vore att man rapporterar de skolor som sätter felaktiga betyg. I de flesta fall kan de ju faktiskt identifieras. De flesta av oss lärare har både förmåga och vilja att sätta rättvisande betyg. I engelska är det inte ens svårt.

      Radera
  18. Mina blogginlägg? Det finns en länk till dem på vår skolas hemsida, så det verkar inte helt omöjligt. Varför det inte går att direktlänka till min blogg (i din blogglista) har jag däremot ingen aning om.

    Här är mitt senaste: http://birkebo.blogspot.se/2012/05/i-thought-i-should-try-something.html

    SvaraRadera
  19. Tack för länken, Henrik. Jag vet inte heller varför. Har inte råkat ut för det med någon annan blogg.

    SvaraRadera
  20. Lysande text, en alldeles korrekt beskrivning av situationen. Jag är också engelsklärare och känner inte igen mig i vissa kommentarer här. Jag garanterar att mina elever är fullt införstådda med mål och kriterier, de får fortlöpande uppdatering om hur de presterar och när det är dags för betygsättning brukar de få sätta sina egna betyg innan jag talar om vilket betyg jag tycker deras sammanlagda prestation är värd. Det är möjligen en promille av eleverna som inte sätter "rätt" betyg.

    Igår hade jag ett snack med en kille vars totala prestation inte alls motsvarat det intryck jag fått av hans förmåga att hantera språket. Jag har vid upprepade tillfällen pratat med honom om hur han ska få ut mer av sin begåvning men han har bara sagt "nä, det är OK". När jag frågade honom igår vid betygssnack, sa han att ha under läsåret medvetet valt att "flyta lite på sin begåvning" i mitt ämne för det var så mycket annat som tog tid och kraft. Han hade alltså inte gett järnet och bearbetat sina analyser, inte varit så aktiv på lektionerna som han hade kunnat vara, inte yttrat sig i diskussioner så ofta, inte läst igenom sina inlämningsuppgifter innan han skickade in dem för bedömning, och han hade bara halvhjärtat plöjt igenom de två romaner han har läst. På NP fick han NÄSTAN MVG (det var inte många poäng som hade behövts). Hade den killen gett järnet och inte prioriterat annat, varit aktiv på lektionerna och mån om att visa mig "det bästa han kan" är jag (nästan) säker på att han nått MVG, men nu var det ett medvetet val att inte lägga så stor energi på engelskan och han hade självinsikt och ansåg att han skulle ha ett VG fast både han och jag vet att han hade kunnat bättre. Dock - som lärare kan jag inte sätta betyg på vad jag TROR att en elev kan, jag måste ju bedöma det som faktiskt kommer in - betygsunderlag - och det faktiska resultatet på NP som en del i detta totala betygsunderlag.

    Vad jag menar med den här långa utläggningen är att det KAN vara så att elever (av båda kön) väljer att inte lägga 100% energi på ett ämne och det avspeglar sig i prestation och bedömning av färdigheter i slutänden. Jag vill egentligen inte generalisera i termer av "killar" och "tjejer" då vi undervisar individer av alla kön, men nu gör jag det ändå eftersom det är detta sakfrågan gäller: kan det vara så att tjejerna många gånger är mer medvetna om framtida konsekvenser om de inte ger järnet under läsåret medan killarna lever mer i nuet och gör ett aktivt val att ta det som det kommer - typ, "går det så går det" (att få ett högt betyg utan att anstränga sig)? Jag tror det i alla fall.

    Sen nyset om att killar inte får visa sina kunskaper och färdigheter inom områden som passar dem - det var bland det dummaste jag hört i skoldebatten. Själv hör jag föredrag och läser texter om musik, sköskotrar, fiske, datorspel, innebandyklubbors materialinnehåll och produktion, cricketregler och annat. ALLA lärare jag någonsin kommit i kontakt med anpassar efter elevens intresseområden och gör en allsidig bedömning utifrån individen, vare sig det är engelska med brittisk, irländsk, eller amerikansk grammatik, ordval och uttal/stavning. Slang och svordomar accepeterar jag dock INTE därför att skolan är ett formellt sammanhang och det står i målen att eleven ska kunna anpassa sitt språk till mottagare, situation och sammanhang.

    Jag känner INGEN lärare som kör enligt modellen jag växte upp med, "textavsnitt i boken, glosförhör från boken, övningar i boken och prov på kapitlet i boken". INGEN! Det är så föråldrat och dammigt och om man inte har större koll än att man tror att undervisningen i engelska fortfarande funkar på det sättet bör man antingen uppdatera sig genom att besöka en skola eller bara hålla tyst. Det blir inte trovärdigt när man sitter och uttalar sig om saker man inte har en aning om, som Bertil Törestad t.ex.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra talat!! Så undervisar jag också dvs. inte enligt den dammiga modellen utan genom att utgår från elevens behov och intressen!

      Radera
    2. Tjena Anonym!

      Jag vet iaf vad jag heter! Vad vet lilla Anonym om min erfarenhet?

      Radera
    3. Tack anonym! Håller med om det du skriver och vill bara tillägga att vi åläggs utgå ifrån elevernas intressen och önskemål. Vi får våra instruktioner i styrdokumenten - inte på ledarsidorna.

      Radera
    4. Bertil, jag välkomnar kommentarer i min blogg och struntar i om de är anonyma eller inte. Håna inte anonymitet i min blogg, snälla.

      Radera
    5. Bertil, huruvida jag väljer att vara anonym eller ej är ointressant då detta är en sakfråga och inte en fråga om person. Jag tycker inte att dina argument är väl underbyggda och motiverade utan får av det du skriver intrycket att du bygger dina resonemang på egna tolkningar och förutfattade meningar snarare än verkliga insikter. Det är möjligt att jag har fel men oavsett vilket så köper jag inte dåligt/otydligt underbyggda och motiverade argument, det får du försöka förlika dig med.

      Dessutom, en helt annan tanke: härskartekniker och att försöka förminska människor som invänder och ifrågasätter är en avledningsmanöver som vissa (påfallande ofta män i övre medelåldern om man nu ska drista sig till att generalisera) tar till när sakargumenten inte håller måttet.

      Radera
    6. Trevligt att läsa ett sakligt och trevligt hållet svar på ett otrevligt påhopp. Tack för detta exempel på "the high road", anonym. :)

      Radera
  21. Dags för ett lite mer filosofiskt anslag:) Jag kan tycka att det är problematiskt att kunskaper inhämtade utanför kursen ska bedömas i kursen. Ytterst slutar detta(ev.) i en valideringsskola, där själva undervisningen(för en del) blir onödig om man (tror sig) besitta de kunskaper som behövs. Eller endast glida med som exemplet ovan. Det krockar ju en aning med skolplikten på grundskolan/csn-reglerna på gy.
    Effekten kan ju naturligtvis på kort sikt bli att arbetstidsproblemet löses en aning för lärare.
    Botemedlet kan ju vara att bryta ned och identifiera kunskapsmål i kursplanerna och arbeta med dessa i sekvenser(2-4 veckorsperioder), vilka successivt då bedöms. Vilket leder till att eleven oavsett förkunskaper binds/aktiveras till undervisningen i större utsträckning.(exempelvis)
    Hur som helst har vi här två bollar i luften, ska vi acceptera att några tror sig behärska kunskaperna redan, eller ska alla "gå" kursen för att klara kursen?
    Jag tror det blir svårt att hävda båda sakerna.
    @Helena: Ser du problematiken jag försöker beskriva? Om inte kan du bortse från kommentaren:)
    /LRradicals

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anonym/LRradicals, hoppas att du inte är lärare i engelska! Självklart måste elever som på olika sätt väljer att lära sig saker utanför skolan få tillgodoräkna sig dessa kunskaper. För det första skulle det vara omöjligt för mig att avgöra vilka nya ord en elev lärt sig genom att läsa böcker jag försett honom med och vilka han lärt sig genom böcker han valt själv och läst frivilligt. Och om hans uttal förbättrats så går det knappast att bena ut vad som beror på råd från mig och vad som mer handlar om familjens semesterresa till Florida i vintras. För det andra så bör vi väl snarast uppmuntra elever att lära sig mer på sin fritid? Oavsett om det är en scout som kan mycket om naturen och därmed höjer betyget i biologi eller en elev som läser böcker på engelska och får högt betyg i det språket? Kunskapsmålen handlar om vad eleven ska klara av, inte om hur han eller hon ska lära sig det.

      Och när det gäller "tipset" om att beta av ett kunskapsmål i taget så kan det bara komma från någon som inte läst kunskapsmålen. Någonsin. Hur skulle vi kunna arbeta med tal och hörförståelse vid olika tillfällen? Ska vi stryka samtal från planeringen? Eller, vänta nu, det ingår ju också i kunskapsmålen. Men hur gör jag då för att försäkra mig om att eleverna inte råkar öva sin hörförståelse samtidigt som de deltar i samtal?

      Radera
    2. LRradicals, jag ser din poäng, men håller inte med. De kunskaper eleverna har inhämtat på annat sätt skall vi helt enkelt validera. I språk är man aldrig fullärd, så något problem att hålla eleverna med sysselsättning har åtminstone inte jag upplevt. Sitta av tid skall ingen behöva göra.

      Redan i den förra läroplanen blev vi uttryckligen instruerade att värdera all kunskap lika - oberoende av var den inhämtats. Där är det bara att verkställa.

      Radera
    3. Sophia, det är förstås som du skriver. Alla fyra färdigheter tränas och utvecklas hela tiden och går inte att separera från varandra.

      Radera
  22. Jag är undervisande gymnasielärare i alla nivåer på gymansiet idag:
    Har detta läsår som snart är slut haft : 2 grupper i Engelska steg 5, 2 grupper i Engelska B och 1 grupp i Engelska C.
    Det nya gy-11 har ju som alla vet har ett nytt betygsystem som skall bedömas efter Kusnkapskraven : E-A. Skolverket har etablerat sådana för betyget E,C och A. och de andra nivåerna D och B har sina enligt mig mycket klara "kunskapskrav".
    De "gamla " nivåerna " bedöms enligt betygskriterier IG-G-VG-MVG.
    Då jag betygsätter måste jag utgå från betygsnivån på Na-provet där det finns ( i det gamla) för att ta ett exempel: ett starkare G ( nästan VG) och har eleven gjort VG-resultat under läsåret är det för mig självklart att eleven uppnår ett VG. Jag betygsätter ej glosförhör ( som enligt mitt tycke borde vara alla rätt om man gjort sin läxa).
    Förstår ej en av kommentarerna här som hävdar att man ej kan förvärva engelskkunskaper utanför klassrummet?? Självklart görs detta; behöver ej bara vara genom oftast dataspel, online chat etc utan kan vara att de läser mycket litteratur på målspråket, vilket hör- och häpna många gör ( och kanske utan att generalisera tjejerna framför allt) Hur kan detta ej vara tillåtet??
    Jag har haft Teknik-killar som hävdat att de lär sig sin engelska framförallt genom datorn ( och det var redan i början av 2000).

    Det är så intressant med skoldebatten i Sverige för alla som inte ens arbetar tycks kunna och veta allt om hur vi skall gå tillväga vid betygsättning. Det är kommunerna som tillhandahåller pengarna och med mina grupper om 30-32 elever i varje klass utom EN C där jag bara har 25 elever, tar feedback och betygspresentation varje gång minst 2 lektioner. Det intressanta är att trots att jag inför ett nytt moment alltid visar betygskriterierna och kunskapskravet får man vid en utvärdering svaret att vissa aldrig sett dem.
    De är luddigt formulerade, jag håller med, men jag anser att läraren är kapabel att översätta och exemplifiera dem konkret och tydligt.
    Skolverket har i sin inspektionsiver hopat oss med nationella prov som tar mycket tid i anspråk, jag lever och andas skola 24-h om dygnet. Ni kan själva räkna det är 150 uppsatser som skall läsas och betygsättas, och sen ytterligare 150x3 provmoment till som skall bedömas. Och allt inom loppet av en månad! Var tar man den arbetstiden ifrån? Jag har suttit ner minst 3 fulla dagar: 8.00 --23.45 och rättat...och då har jag ej räknat in resten av året.
    Det jag vill påpeka är SLUTA skriva enbart hur inkompetenta vi är som lärare ( det harsplar ju eleverna ur sig som ett mantra) och se till att är det något jag blivit expert på så är det betygsättning.
    Precis som kirurgen är expert på operationer, läkaren på att ställa diagnoser och advokater på att försvara brottsförövare.

    En sak till då jag har betygsöverlämnande är de allra flesta ungdomar mycket klarsynta själva, men i några enstaka fall så har eleven förväntningar som de ej har nått upp till och då är det i de fallen ALLTID lärarens fel.

    Jag är stolt över mitt yrke men jag anser att den arbetsinsatsen jag gör ( jobbar jämt) blir aldrig belönad.

    / En lärare som kommer att söka sig bort från läraryrket

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anonym, jag är ledsen att du känner dig så uppgiven och överarbetad. Hela gymnasiesystemet med ständiga nationella prov är stressande och ineffektivt. Det ökar betygshetsen hos eleverna och ger en stor arbetsbelastning för lärarna. Det vore mycket bättre med en gymnasieexamen med slutprov i kärnämnena och valfria andra. Kärnämnena borde för övrigt läsas alla tre år av alla som går ett teoretiskt program.

      Radera
  23. LRadicals: Dina tankar är på inget sätt fel men kalla dig inte filosofik bara för att du är eftertänksam, det är två helt olika saker. Din text är på inget vis filosofisk och det är faktiskt problematiskt för ämnet i sig när folk utger sig för att vara filosofer när de är hobbytänkare.

    Håll dig hellre till det du vill säga.

    SvaraRadera
  24. Tack Helena för ett kanoninlägg!! Keep up the good spirit! //Mia

    SvaraRadera
  25. @Anonym: Nu kallade jag mig inte filosofisk, jag gjorde ett filosofiskt anslag. En viss skillnad nes ce pas?
    Det filosofiska i anslaget var att titta mer på de grundläggande förutsättningarna för bedömningen.
    Är absolut ingen filosof, är i övrigt helt talanglös så du kan vara fast förvissad om att jag inte försöker utge mig för ngt jag inte är!
    LRradicals

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fin replik, LRradicals. Men i sak tycker jag som jag tidigare konstaterade att du är ute och cyklar.

      Radera
  26. Det finns ju faktiskt ett helt korrekt skäl till att elever ibland får ett lägre slutbetyg än betyget på nationella provet. På NP RÄKNAR man fram det sammanlagda betyget. Om eleven fått MVG på exempelvis uppsatsen och läs- respektive hörförståelse, men "bara" VG på den muntliga delen så blir provbetyget MVG. Men när man sätter slutbetyg måste samtliga kriterier för ett visst betyg vara uppfyllda. Har då denna elev inte heller vid andra tillfällen nått högre än VG när det gäller muntlig engelska så kan det inte bli mer än VG i slutbetyg.

    Med det nya betygssystemet blir det ju lite bättre. Den som uppfyller kriterierna för A på tre områden, men ligger på C på det fjärde kan ju då i alla fall få ett B. Men det är fortfarande så att man måste ha med alla kriterier för att nå ända fram. Om detta sedan på något sätt kan förklara skillnaden mellan pojkars och flickors betyg vill jag dock låta vara osagt.

    SvaraRadera
  27. Sophia, det har stått i våra instruktioner att styrkor på ett område ska kunna uppväga svagheter på ett annat, så betygsinstruktionen har varit snarlik provinstruktionen. Det enda rimliga i ett ämne där fyra färdigheter ska bedömas, enligt min mening. Jag gillar inte det här nya med att alla kunskapskrav ska nås för ett betyg. Jag förstår skälen, men det blir trubbigt och orättvist just i språk.

    SvaraRadera
  28. Pust, puh, ptff, suck!

    Jag orkar inte ens läsa alla artiklar mm. som anser sig veta bättre än vad utbildade lärare kan.

    Ingen är så bra som lärare än den som inte är det. ;-)

    Men det är ett bra inlägg och många lärare i engelska som uttalar sig i tråden - Bra, stå på er. Annars gör någon annan det, som man brukar säga.

    SvaraRadera
  29. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  30. Jag argumenterar mot din syn Monika, på min blogg. Har verkligen
    de som är insatta i en liten del av ett område en bättre överblick än mer utomstående?

    http://torestad.blogspot.se/2012/06/lararforakt-och-pahopp.html

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förstår inte vad du menar Bertil.

      Jag är nog ganska övertygad om att utbildning ger en mycket god kunskap och överblick inom ett område. Mer än vad kunskap inom ett annat område skilt från detta ger. Distans är nog bra, men att stå helt utanför och tro sig veta mer än dem som verkar inom området - ja, då borde vi göra så gällande allt. Vi låter dem som är minst utbildade inom olika områden bestämma över dem. Så blir det nog riktigt bra sen.

      Kritik och tyckande är nog bra, men när man tror sig kunna vara lärarutbildare på distans, för att ta ett exempel, utan den utbildning och erfarenhet som krävs - ja, då börjar det mer likna arrogans än verkligt kunnande.

      Radera
  31. Monika, den som ägnar sig åt den här typen av "lärarrådgivning" blir säkert stärkt i sitt ego, men för skolan är det bara till skada. Om polisen har låg uppklarningsfrekvens är det inte polisen som yrkeskår som ska ifrågasättas utan styrningen och organisationen. Det välvilliga nedlåtande Åman ägnar sig åt är enligt min uppfattning mer skadligt än misstroende och ifrågasättande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag som arbetar som lärarutbildare, dock inom AUO-området låter lärarna själva avgöra vad som är bäst för dem. Det är dom som kan jobbet. Det är dom som finns i klassrummen och möter sina elever. Det är dom som har erfarenheten.

      Då jag även undervisar verksamma lärare på olika nivåer och områden inom skolan, som kompetensutvecklar sig, lyssnar jag och lär. Det jag kan bidra med är den teoretiska delen inom pedagogiken som kan nyansera, vidga perspektivet på det dom möter i olika situationer. Men hur de skall göra i dessa situationer är något de är bäst på att avgöra. Jag kan påtala vissa konsekvenser mm. och diskutera det med dem.

      Hur lärare undervisar i sitt eget ämne, lägger jag mig inte i. Jag har inte den ämneskompetensen.

      Radera
    2. Vilket sympatiskt förhållningssätt, Monika. Sympatiskt, men tyvärr ovanligt.

      Radera
  32. Ja Bertil, inget av det jag har läst när du skriver om lärarkåren har gett mig intrycket att du vare sig är insatt eller har överblick.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Helena, du är då en nyansernas mästare.!

      Radera
    2. Jag strävar efter att göra mig förstådd, Bertil.

      Radera
    3. Bertil, jag njuter av dina spetsigt formulerade kommentarer men minst lika mycket när du får igen med samma mynt. Du skriver mängder av inlägg kring skolan där du tydligt visar att du är både insatt och har överblick men jag kan inte annat än hålla med Helena när det gäller din syn på lärarkåren. När du beskriver din bakgrund så borde du kunna vara insatt och ha överblick men du kommer rätt ofta med de mest makalösa felaktigheter.

      Radera
  33. Helena, det var roligt att läsa hur många av dina elever som fått MVG på NP!
    Sedan kan man ju undra om dina elever ändå skulle bli ändå vassare ifall du även lät dem titta på mina nyproducerade "Getting It Right!" ;)

    SvaraRadera
  34. Henrik, dina Getting It Right är inspirerande och bra. Men kungsvägen till språklig korrekthet är skönlitteratur och det är den vägen jag använder för att knuffa mina elever framåt.

    SvaraRadera
  35. Jo, autentiska texter i olika former är helt klart kungsvägen. Dock avser inte heller jag att ersätta dessa. Vi snackar komplement här.

    (Kan iövrigt meddela att jag gått från tanke till handling och blivit medlem i LMS - för fem minuter sedan).

    SvaraRadera
  36. Härligt, Henrik. Välkommen till vår skara. Då borde du få ett trevligt välkomstbrev inom en snar framtid. :)

    SvaraRadera
  37. DN fortsätter att göra magplask. I denna artikel:

    http://www.dn.se/ledare/signerat/betyg-viktigt-med-kontinuitet

    kan man bland annat läsa att

    ”Den nya betygsskalan bygger i stället vidare på den gamla. F, E, C och A motsvarar i tur och ordning IG, G, VG och MVG. B och D är i praktiken bara en formalisering av de G och VG ”plus” som informellt kommunicerats från lärare till elever men som inte synts på papper.”

    Tänk att det är så enkelt och att de som arbetar professionellt med betygssättning (inklusive de som tar fram nationella prov för de nya betygen) inte insett det.

    SvaraRadera
  38. Niklas, jag suckade också. Det här att alla mål ska vara nådda för ett betygssteg är en stor förändring. Enligt min mening också en försämring. Dessutom ser de nya kunskapskraven annorlunda ut.

    SvaraRadera
  39. Alltså. Professionella lärare skriver jag under på. Men jag skulle tro att Åman faktiskt har rätt vad gäller anledningen till att flickor generellt för högre betyg än pojkar i förhållande till provresultat. Och det är inget allmänt tyckande eller troende utan det är vad Christina Cliffordssons och Alli Klapp Lekholms forskning visar. De har helt enkelt undersökt saken statistiskt och de finner en komponent i såväl engelska-, svenska- som matematikbetygen från grundskolan som de via enkätdata kan koppla till motivation.

    SvaraRadera
  40. Markus, hävdar du att orsaken är att lärarna inte har kommit på att de borde ge pojkarna möjlighet att visa vad de kan i klassrumssituationer? Våra betygsinstruktioner är att sätta betyg efter färdighetsnivå i slutet på kursen. Ett prov räcker alltså, det handlar inte om att väga samman många resultat. Det finns alltså ingen rimlig förklaring till att en elev får MVG på NP och VG i slutbetyg i ett rent färdighetsämne där alla färdigheter prövas. Högre betyg ja. Lägre betyg nej.

    SvaraRadera
  41. Vill börja med att tacka dig för dina tänkvärda inlägg i sann socialliberal anda, och speciellt politiskt korrekt är du ju inte heller. Det är bra, för sådant behövs. Vad som saknas i den svenska skoldebatten är en grundlig analys av vilka uppfattningar och vilken mentalitet som har gett upphov till den svenska skolans kris. Enstaka fantastiska analyser (t.ex. Zarembas DN-serie) finns, men binds sällan ihop till en helhet med landets politiska historia och samhällshistoria. Vill därför anföra några teser och väva ihop dem till en helhet. Det känns mycket, mycket angeläget, då den alltför mänskliga egenskapen att förneka verkligheten, skönmåla också märkts i skoldebatten, med vika kontrahenter det än vara månde. Denna träget arbetande förnekelseapparat torde arbeta jämsides med en "följsamhet" och vilja att vara "händelsernas ödmjuka tjänare". Vad detta har haft för konsekvenser bör i dagsläget stå i öppen dager, även för den som i sällskap med andra valt som genomgående strategi att ha på sig skygglapparna.
    Tes 1. Den (S)tora Maktapparaten har med mycket stor konsekvens och nit tagit en mängd åtgärder och odlat en likgiltighetens kunskapskultur, som inte så få struntat i att protestera mot, Ty det är naturligtvis alltid lättare att yla med flocken och ledarvargen. I länder på kontinenten strejkas och görs det uppror mot dylikt. Men inte här.
    Med lika stor konsekvens har allt detta naturligtvis lett till ett förfall. Ett förfall som lika lagbundet hos inte så få resulterat i en förnekelseapparat, där verkligheten konsekvent förnekas, projiceras på andra, osv.
    Tes 2. Bildning och kunskap är inte viktigt längre. Är lika viktigt som en gammal disktrasa i sommarstugan, eller avlagda gamla sockor som huskatten kissat på. Möjligen går detta fenomen hand i hand med ett annat: Uppfattningen om att den egna närmiljön är världens centrum, ett centrum med normer, värderingar och antaganden om världen, som alla andra länder naturgivet kretsar kring. Kan det vara så att utlandsresor mer sällan än man tror kan avhjälpa en sådan syn på sin omvärld? Om så är, kan man förstå att bildning egentligen är helt överflödigt, en belastning och källa till ett snobberi som tongivande röster i det offentliga samtalet och annorstädes inte kan lägga bakom sig snabbt nog.
    Tes 3. Välstånd föder likgiltighet.
    Detta är sannolikt en beståndsdel i vad det innebär att vara människa, oavsett vilken tidsepok vi talar. Och efter välståndets likgiltighet kommer i regel förfall. Om det vittnar otaliga historiska exempel. Det vore naivt att tro att inte vårt lands exceptionellt lyckosamma historia utan krig, med rekordår och välstånd, skulle vara ett undantag.
    Tes 4. "Det infantila samhället". Se Carl Hamiltons bok. Om ansvarsflykt och infantila beteenden hos vuxna. Boken kan kanske få tala för sig själv om man väljer att fästa tilltro till vad som redogörs för där.
    Tes 5. Att blicka inåt, introspektivt är alltid en mer eller mindre plågsam process. Vill därför våga mig på en förutsägelse. Att vid ett regimsskifte kommer den nuvarande oppositionen att endast ta till kosmetiska åtgärder för att verka handlingskraftiga. Eller, som pyromanen, plötsligt anställd vid brandkåren, kommer all skuld att läggas på någon annan, "som minsann inte gjort vad den ska".
    Ingen möda i den allmänna opinionen har sparts på att anklaga invandrare för förfallet. Om detta kan sägas att länder med stor invandrarandel ändå lyckas bättre internationellt i kunskapsundersökningar än Sverige. Och varför det är så kommer naturligtvis att begravas under en barmhärtighetens slöja, så att det inte blir bråk. Vad man i vårt land dessutom bör betänka är att vi klarat oss undan så mycket elände under förra seklet att rekordåren, välståndet, uppbyggandet av välfärdsstaten till största delen beror på att vi stod utanför det andra världskriget, och efter 1945 kunde sälja varor till ett Europa i ruiner. Ett sådant historiskt utgångsläge efter krigsslutet förpliktigar.

    SvaraRadera
  42. I Nordeuropa begabbas Greklands nedgång och agoni (krisen i vårt land i början på 90-talet tycks ha fallit i glömska). Det pekas finger åt alla möjliga kulturella fenomen som antas lika bakom den sydeuropeiska kanotens hotande färd mot vattenfallets rand.

    Samtidigt som skolkrisen i Sverige och dess "helleniserade" fundament noggrant förträngs. Hur kommer det sig egentligen?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för underbart välskrivna och tänkvärda kommentarer. Navelskådande genom vaselinprydd lins är så mycket behagligare än att rikta ett förstoringsglas mot egna tillkortakommanden. Inte konstigt att det förra är så mycket populärare än det senare. Men kostar gör det.

      Radera
  43. Helena. När jag tänkt efter hävdar jag inte att vi lärare missar att pojkar möjligheter att visa vad de kan i klassrumssituationer. Jag hävdar att Alli Klapp Lekholm och Christina Cliffordsson har gjort stora statistiska undersökningar där de funnit att en del av det faktum att flickor i allmänhet har högre slutbetyg i förhållande till deras provbetyg verkar kunna förklaras av högre motivation. Hur denna högre motivation sedan omsätts i högre betyg kan jag inte uttala mig om annat än som spekulationer. En sådan kan vara att mindre motiverade elever inte kommer att framstå som lika kunniga i klassrumssituationer som deras lika kunniga mer motiverade klasskamrater. Det är en spekulation, den känns allt annat än långsökt, men om den är sann vet jag inte.

    Vad jag däremot kan uttala mig om är att din tanke om att ett prov räcker tyvärr är direkt felaktig ur ett mätteoretiskt perspektiv. Det provbetyg en elev får på de nationella proven är betydligt mindre god information om vad den eleven kan än en sammanvägning som tar hänsyn till både provbetyget och all annan känd information. Jag förstår det tilltalande i att föreställa sig att ett välkonstruerat och heltäckande prov som de nationella proven ensamt kan avgöra kursbetyget, åtminstone neråt, men det är tyvärr fel. Och även om jag tycker mig kunna läsa mig till att du menar att situationen i engelska är bättre än i andra ämnen eftersom de nationella provet där kan vara heltäckande eftersom engelskan idag är ett färdighetsämne så är det faktiskt tvärtom så att problemen är större i färdighetsämnen som engelska och svenska än i mer av kunskapsämnen som säg fysik eller biologi.

    Problemet sitter i att färdigheterna som bedöms i framförallt svenska men även engelska hunnit bli rejält komplexa när det är gymnasiet man talar om. Då tar det lång tid för en elev att genomföra en uppgift som kan ligga till grund för bedömning. Det gör att det inte blir mer än i allra värsta fall (ex. uppsatser) bara blir en enda uppgift som bedöms. Och en bedömning som grundar sig på få uppgifter kommer tyvärr alltid att brista vad gäller reliabilitet. Det är ofrånkomligt. Vi får helt enkelt leva med det. Vad vi dock inte kan göra är att ta provens goda validitet som intäkt för att de ensamt kan avgöra elevbetyg, när de i själva verket begränsas av sin reliabilitet.

    SvaraRadera
  44. Marcus, en fråga jag ställer mig är: Är det kunskaperna som motiverar flickorna eller är det betygen?

    Självklart ska man använda all tillgänglig information vid bedömning. Just i främmande språk är det emellertid min erfarenhet att ämnesprovet prövar alla färdigheterna på ett heltäckande sätt och att mina elever - med få undantag - demonstrerar sin färdighetsnivå vid provet.

    SvaraRadera
  45. Det vore en intressant fråga att få svar på. Den behandlas dock inte i Klapp-Lekholms och Cliffordssons artiklar.

    Jag har också goda erfarenheter av de nationella proven i mina ämnena på grundskolan. I jämförelse med den tid de tar för eleverna är de resonabelt heltäckande. Hur det blir nu med nya kursplanerna är lite osäkert. Många av kunskapskraven inom förmågan som handlar om att använda den naturvetenskapliga kunskapen på olika sätt är rejält svårprövade inom ramen för provuppgifter. Det blir väldigt spännande att se hur provkonstruktörerna kommer att hantera det.

    Det finns dock gott om reliabilitetsproblem i proven. Laborationsdelen i No-proven är föredömlig på många sätt men den bygger på en uppgift och är därför svag reliabilitetsmässigt. Uppsatsdelar i svenskan har på vissa mätningar så låga siffror som en interbedömarreliabilitet på 0,4, och det är ju svåracceptabelt lågt.

    SvaraRadera