Korkade grabbar i militärgrönt och smarta tjejer i rosa?

”Könsroller begränsning i skolan", lyder rubriken på en debattartikel i SVD skriven av Anna Ekström, ordförande för DEJA (delegationen för jämställdhet i skolan) i SVD med anledning av att delegationens slutbetänkande är slutbetänkt.

Att det var så visste vi förstås redan och det är heller inga revolutionerande slutsatser hon drar i artikeln, men det känns ändå som om hon angriper problemen med nya och fräscha ögon. Faktaunderlaget är väl känt. Flickor har bättre betyg i alla ämnen utom i idrott, flickor utsätts för mer trakasserier och lider mer av psykisk ohälsa än pojkar. När det gäller de yrkesförberedande linjerna väljer flickor och pojkar enligt traditionella könsmönster.

En sak jag uppskattar med artikeln är att Ekström med kraft tar upp hedersförtryck och att hon i det sammanhanget nämner både pojkar och flickor. När man som brukligt är hanterar hedersfrågor separat innebär det en slags särbehandling som i sig är diskriminerande. Skolan skall vara jämställd och aktivt motarbeta diskriminering och det ska gälla alla - oberoende av kön, religion och etnicitet. Inget tassande på tå och ingen särbehandling. På den här punkten har ändå mycket gjorts de senaste åren. Det finns nya krav på handlingsplaner på skolorna - något som har lett till att man på många håll har haft både fortbildning och diskussion om hur man bäst hanterar situationer där man misstänker hedersproblematik. Möjligheten att hålla sina barn hemma från viss undervisning har också tagits bort. Men vi har ändå långt kvar innan alla barn och ungdomar kan utnyttja de rättigheter och friheter vår grundlag ger dem.

En annan sak jag uppskattade var att hon tog upp att priset för att bryta könsmönster är större för pojkar än för flickor. Det här är något som vi borde uppmärksamma och problematisera mycket mer i skolan. Men det räcker knappast, för i grunden är det här inte ett skolproblem utan ett samhällsproblem. De attityder och värderingar som hämmar och inskränker våra barn genomsyrar hela samhället.

Vad beror det på att pojkarna presterar så mycket sämre? De orsaker Ekström lyfter är antipluggkultur och låga förväntningar på pojkar. Jag har skrivit flera blogginlägg om just antipluggkulturen (Varför får pojkar låga betyg och Allt är lärarnas fel 6) så där säger jag bara yes, för den finns och den måste motarbetas. Som kille får man får vara smart, men man får inte vara pluggig. En orsak till den här kulturen är att allt som är kvinnligt är tabu och att läsa skönlitteratur och läxor har kommit att ses som kvinnligt.Därför måste eventuella skolframgångar fås att framstå som resultatet av naturlig begåvning. Problemet är bara att skolframgångar når man inte utan hårt arbete. Dessutom är hjärnan som en muskel. Den måste användas och ansträngas för att utvecklas. På så vis leder antipluggkulturen också till att pojkar inte infriar sin intellektuella potential. Vad skulle Einstein ha uträttat om han hade satt sina dagar och nätter på att trimma moppen, spela WOW och uppdatera Facebook?

Hur är det med förväntningarna då? Har vi lägre förväntningar på pojkar? Eller är problemet att vi formulerar våra förväntningar på sätt som skapar motstånd snarare än motivation? De senaste decenniernas förändringar i skolan har slagit hårt mot pojkarna på många sätt. Var finns pojkarnas akademiska förebilder i en skola där nästan hela personalen består av kvinnor? Hur mycket påverkas vårt sätt att undervisa av kön? För många elever är lärarna den enda representanterna för bildning och högre utbildning de träffar. När vi i stort sett alla är kvinnor ger det en tydlig signal. Att plugga är kvinnligt och att lyda fröken är att underkasta sig. Det här förstärks antagligen av att lärarkåren blir allt mindre akademisk. Skolan är fylld av schyssta personer som eleverna gillar och som gillar sina elever, men intellektuella, fullblodsakademiker är en utrotningshotad art i skolan. Det innebär att få elever idag får de glimtar av en annan och spännande värld som var vanliga när jag gick i skolan. Och utan sådana glimtar inget raketbränsle. Utan sådana glimtar inga klassresor. Utan sådana glimtar blir det bara lydigt gnetande. Sådant som flickor är mer inriktade eller bättre programmerade till.

Åtgärderna? Där får DEJA en applåd av mig. Jag citerar ur Zorans blogg:

* att mer effektiva insatser från skolmyndigheternas sida görs för att både pojkar och flickor ska få stöd när det gäller psykisk ohälsa och trakasserier.
* att ansvaret för att utreda och beivra kränkningar och diskriminering när det gäller barn och ungdomar i skolan ska helt och hållet ligga hos Skolinspektionens barn- och elevombud i stället för att som idag delas mellan inspektionen och Diskrimineringsombudsmannen.
* att rektorer, lärare och andra vuxna i skolan måste ha bättre kunskaper och mer beredskap kring hedersproblematiken (en viktig, men ändå numerärt begränsad fråga) och som ställer stora krav på skolans jämställdhetsarbete. 
* att skolan behöver en motsvarighet till Statens beredning för medicinsk utvärdering; ett fristående organ för utvärdering av metoder och arbetssätt som bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Notera att alla åtgärderna är könsneutrala och inriktade på tydlig ansvarsfördelning och forskningsstöd för verifierbara resultat. På det hela taget är det befriande att läsa en artikel om jämställdhet i skolan som är så könsneutral och så målinriktad och oideologisk. Här finns inga färdiga lösningar utan istället gör man klart vad som borde ligga på vems bord och hur man ska gå till väga för att hitta verifierbart goda lösningar.

De här torra sakliga förslagen kanske inte talar till hjärtat och fantasin som den traditionella snyftretoriken, men det här är jämställdhetspolitik och skolpolitik som faktiskt kan leda till ett paradigmskifte. Utan offer, utan förövare, utan kvotering.

Jag vill inte höra något mer om hur den här regeringen inte har någon jämställdhetspolitik.



Möt Ludovic en pojke som vill klä sig i klänning och som alla mina franskelever får lära känna. Väldigt lätt att förälska sig i.

Media: SVD, SVD 2 (ett mycket intressant reportage om könsroller och barn - pojkar i klänning), Sanna Raymans ledarartikel i SVD, Johannes Åmans ledarartikel i DN.

Bloggar: Tankar om Skolan i Media, Helds HBT-Nyheter, Tysta Tankar, Lotta Edholm.

Allt är lärarnas fel 6

Den här gången är det Expressen som anklagar oss för pojkarnas dåliga skolresultat. Deras tes kan sammanfattas så här: Eftersom lärarnas förväntningar har stor betydelse för skolresultaten kan man anta att orsaken till pojkarnas dåliga resultat är att lärarna väntar sig att de ska slarva. Antagligen har de rätt i att vi har olika förväntningar på pojkar och flickor. Det vore både orealistiskt och arrogant att tro att vi skiljer oss från resten av befolkningen därvidlag. Men de har ändå fel i sin slutsats. Pojkarnas dåliga skolresultat är ett komplext samhällsproblem som inte har en utan en lång rad orsaker.

I ett tidigare inslag skrev jag om antipluggkulturen bland pojkar. Läsa är töntigt, plugga är töntigt, lyssna på läraren är töntigt. Ibland är det också töntigt att få bra betyg – i extrema fall till och med att få betyg – men ofta kan det vara status att ha bra betyg, men bara så länge man inte har behövt anstränga sig. Det är ingen konst att hitta frön till det här i vår populärkultur. Hur många rebelliska autodidakter finns det inte bland filmens manliga förebilder?

Lydnad och kunskapsförakt är andra viktiga faktorer. Flickorna gör som de blir tillsagda och får bekräftelse. Om jag får generalisera vill många flickor helst bara ha material där de kan klara allt för de vill så gärna vara duktiga och få beröm.
Pojkarna har snappat mer av det svenska samhällets allmänna kunskapsförakt där lärarföraktet är ett av symptomen. Varför ska de lyssna på den där medelklasskärringen som kommer till skolan i en gammal rishög och med kläder från Lindex? Svårt att skilja läraren från morsan många gånger. Varför ska de lyda henne? Varför skulle de vilja bli som hon?

Ytterligare en faktor är att det är allt färre lärare som är genuina akademiker. Det betyder att skolan erbjuder ständigt färre akademiska förebilder – något som främst drabbar den som inte möter sådana vid frukostbordet. Det betyder också att lärarna blir allt sämre rustade för att motivera, entusiasmera och väcka intresse för sina ämnen. I brist på raketbränsle och lust blir flit och lydnad de allenarådande dygderna.

Skall vi vända den här skutan behöver hela samhället rycka in. Både flickors lydnad och pojkars bekymmersfrihet behöver problematiseras. Kunskapsföraktet och grabbigheten likaså. Därnäst behöver vi återupprätta läraryrket som ett fritt, kreativt och attraktivt akademikeryrke. Skolan måste ställa högre krav på närvaro, punktlighet, arbetsro, trevligt bemötande, hänsyn, med andra ord på ordning och uppförande.
Men i allt annat måste lydnaden bytas ut mot ifrågasättande, lust och frihet. Den svenska skolan är fri när det gäller ordning och uppförande, men när det handlar om inlärningen råder kadaverdisciplin. Om skolan skall kunna bli en lustfylld och effektiv arbetsplats för både pojkar och flickor måste vi göra precis tvärtom.

Läs Anders B Westins 10 punkts orsaks- och åtgärdsprogram, genussäkring är Hillevi Engströms (M) melodi, Pelle Billing vill se färre lärarlösa lektioner och mer auktoritet i skolan och Åke Forsmark lägger fram en konspirationsteori.

Flickor smartare än pojkar?

Jag är på kurs och blir fullproppad med mat,intryck och kunskaper. Vid middagsbordet igår sade en kvinna tvärsäkert. "Flickor är smartare än pojkar". Jag trodde först att hon var ute efter att provocera, men det visade sig att hon sade det på blodigaste allvar. Det var helt enkelt den erfarenhet hon hade gjort som mellanstadielärare. Mellanstadieflickorna inte bara pluggar mer, de tänker bättre. Det finns undersökningar (som stämmer överens med mina iakttagelser) som visar att pojkar tänker bättre än flickor på gymnasiet. Dels handlar det här om biologi - den takt i vilken hjärnan mognar hos pojkar respektive flickor, men jag undrar om den biologiska otakten förstärks av flickornas lydnad? Att tänka är ju ofta att vara olydig, att ifrågasätta, att vägra acceptera rättning i ledet, att insistera på en egen väg. Att vara lydig innebär kanske att man tänker bättre på mellanstadiet där inte så mycket handlar om analys, kritisk granskning och ifrågasättande, men det gör baske mig inte det längre fram i livet.

Här finns ett gammalt inlägg om pojkars resultat ur min blogg. Det förs en intressant diskussion om orsaken till pojkars sämre betyg i bloggen Tysta Tankar.