Sverige ett u-land i genusfrågor?

I Sverige vill vi gärna se oss som jämställdhetsföredömen. Visst, det finns några småsaker som fortfarande behöver rättas till, men vi är ju faktiskt bäst i klassen. Men hur vet vi att vi är det? När det gäller att få fram kvinnor i ledande positioner har vi inget strålande trackrecord precis. Faktum är att många länder slår oss på fingarna här. Lustigt nog är vi mycket noga med att skicka många kvinnor till Bryssel, trots att kvinnor sällan får sitta i förarsätet här hemma. Beror det på att vårt rykte som jämställda är viktigare än vår jämställdhet?

För någon vecka sedan blev jag intervjuad angående den låga andelen kvinnor i kommunpolitik. Orsaken till att just jag blev tillfrågad var att folkpartiet i Östergötland bara har 38 % kvinnor på sina listor. En intervju på 15 minuter klipptes ner till en minut och när jag lyssnar på resultatet ångrar jag att jag alls ställde upp. Det jag talade längst och mest innerligt om var just skillnaden mellan "talking the talk" och "walking the walk", och det skulle man verkligen inte tro när man hör intervjun.

Vill vi veta hur jämställt det är i det politiska livet räcker det inte med att titta på hur listorna är varvade. I folkpartiet är de varvade en bra bit längre ner än det finns någon chans att man blir invald och många kommuner, bland annat Linköping, har kvinnor i toppen. I riksdagen har vi ett mandat; Karin Granbom Ellison, som också toppar vår riksdagslista. Listan är varvad ner till femton och sedan är det en väldig massa män, men vad har det för betydelse för jämställdheten? Dubblar vi vårt resultat får vi två mandat, lyckas vi mot förmodan få tre skickar vi två kvinnor och en man till riksdagen – men ja, den procentuella andelen män på listan är mycket högre. Vill vi slippa den här typen av kritik är det bara att kapa listorna litet tidigare. Men på vilket sätt gör det oss mer jämställda? Själv toppar jag min kommuns folkpartilista trots att jag är ny och tämligen oprövad i politiken, och det var mina mer garvade och manliga partikamrater som bestämde att jag skulle hamna där.

I dagens DN skriver någon som heter Ingela Andersson en riktigt fånig debattartikel. ” För att Sverige inte skall bli betraktat som ett u-land i genusfrågor, utan även i framtiden bli omtalat som ett frigjort och modernt land, anser jag att svenska folket skall ta chansen att rösta fram en kvinnlig statsminister i höstens val.”

Den dagen vi väljer statsminister baserat på kön då blir vi verkligen ett u-land i genusfrågor. En kvinnlig statsminister – gärna, men det ska inte vara någon kvoterad showpiece utan the real deal.

Ett stort grattis till Finland, ett land där man producerar kompetenta kvinnor i klasar. Där har man precis fått sin andra kvinnliga statsminster. Mari Kiviniemi:



Vi ligger inte på latsidan i Folkpartiet heller. Jag säger bara Marit Paulsen, Cecilia Malmström, Nyamko Sabuni, Birgitta Ohlsson,Cecilia Wikström, Helene Odenljung, ... and it just goes on and on.

Här hittar ni radiointervjun där jag är nerklippt till oigenkännelighet.
Andra bloggar i ämnet: Ipse Cogita, Anybody's place, Liberala Nybroperspektiv, Medborgarperspektiv, Strötankar i samtidens liberala utmarker.
Nu har även Morrica hakat på.