När det gäller Mats fråga tycker jag inte att vi skall löneförhandla med användande av argument som ”Får dom ska vi också ha”, eller ”varför skulle dom få mer än oss”. Vi måste kunna prata om en grupp utan att dra in alla andra. Måste man göra jämförelser kan man hellre göra det med andra yrken med motsvarande utbildning, ansvar och utmaningar. Det är uppenbarligen Metta Fjelkners linje. Det är lika uppenbarligen inte Ingela Gardner Sundströms linje.
När det gäller Morricas fråga är det min uppfattning att båda ska vägas in. I Sverige har vi en väldigt låg utbildningspremie - en utbildningspremie som är som lägst i kvinnoyrken och lägre ju längre utbildning man har. Man vinner inte en krona på att utbilda sig till lärare. Tvärtom förlorar man till och med en hel del ekonomiskt på en utbildningsinsats som gagnar samhället. Dessutom utbildar man sig till ett yrke där det numera är si och så med anställningstryggheten - åtminstone har det varit det så länge det gick lika bra att anställa obehöriga (läs billiga). Med jämna mellanrum ändrar regeringen dessutom på utbildningslängden för olika stadier utan att på något sätt kompensera för det. Mitt under min utbildning skärptes kraven på gymnasielärare. Plötsligt skulle man ha 80 dåvarande poäng i varje ämne istället för tidigare 60. Det innebar en förlängning av utbildningen på ett helt år som inte ledsagades av annat än sänkningar i lön, sänkningar i status och försämrade arbetsvillkor. Ändå fanns det inte ens en diskussion om reformen. Ingen protesterade. Några år senare sänktes utbildningstiden från fem till 4,5 år. Igen utan förklaringar och diskussion.
Finns det någon tanke om att utbildningslängd och status går hand i hand? Hur en sådan tanke skulle kunna leva kvar efter den utveckling vårt yrke har haft undandrar sig mitt bedömande. Min utbildning har varit lika lång som en läkares - en egenföretagare i ventilationsbranschen har antagligen ingen högskoleutbildning. Båda har status och lön som vida överstiger min. När det gäller oss som jobbar i skolan - vad vi än kallar oss - är skillnaderna i utbildningslängd små. 3,5 år för en förskollärare mot 4,5 år för en gymnasielärare. Motsvarar den skillnaden på ett år de olika behov vi har på de olika stadierna för att göra ett bra jobb? Är ett halvår en rimlig skillnad i utbildning mellan förskola och klasslärare, klasslärare och ämneslärare?
Jag tycker att vi behöver diskutera både vilken och hur lång utbildning som krävs för att vi ska kunna göra ett bra jobb och också vem som ska bära kostnaden för förlängningar. Jag menar att det är orimligt att det är den individ som utbildar sig - i synnerhet när man gör det i en bransch med små karriärmöjligheter. Vi behöver också diskutera hur stor andel av det vi behöver kunna som ska finnas i grundutbildningen och vad som gör bättre nytta som fortbildning när man redan är yrkesverksam. Konflikthantering, gruppsykologi och samtalsmetodik är sådant jag upplever som viktiga redskap i min yrkesutövning. Allt det tror jag att man tar till sig bäst när man väl är yrkesverksam. En lagom grund i utbildningen och resten när man står där i skyttegraven skulle vara mitt professionella önskemål när det gäller pedagogik, metodik och annat som ingår i lärarutbildningen. Men däremot ordentliga ämneskunskaper ända från början.
Samtidigt klagar kandidaterna på lågt tempo och för litet undervisning och har ofta magert på fötterna när det gäller ämneskunskaper. Det kanske rent av går att lära sig mer på kortare tid? En förkortning av studietiden på ett år är ingen liten höjning av livslön.
Då kanske man rent av skulle hinna betala bort sina studielån. Det vore ingen dålig löneförmån att hinna prova på hur det känns att ha hela lönen innan man går i pension. ... En pension som för övrigt blir magrare för varje adderat studieår.
Media: Aftonbladets skolgranskning, Johanne Hildebrandts krönika i Aftonbladet.
Bloggar: Lite äventyr med ord och bilder, Christermagister, Tankar om Skolan i Media, Jan Lenander, Lars Pålsson Syll länkar till en mycket intressant artikel i NYT om kostnaden för låga lärarlöner.
