Idag publicerar GP en artikel skriven av mig och undertecknad av Bengt Söderhäll, Sven Björkman och Carla Cariboni Killander; Måste bildning vara lönsamt? Min rubrik var "Skolan måste se längre än till näringslivets behov". Det handlar om en replik på LR:s artikel ”Sverige måste satsa på klassisk bildning” (GP 27.9.).
I sin artikel hävdar Metta Fjelkner, Ebba Witt-Brattström, Björn Ranelid och Hans-Albin Larsson en väldig massa saker. Mestadels sådant som har svag koppling till rubriken och svag - om någon - koppling till LR:s uppdrag. ’Skolan måste satsa på klassisk bildning för att näringslivet efterfrågar det’ är en sådan sak. Att ”tyska, kinesiska och spanska är de språk på vilka skolan bör satsa” en annan. Elevernas sjunkande modersmålskunskaper är ytterligare ett spår, historieämnets betydelse för näringslivet ett fjärde. Som nästa sidospår tar man upp nordiska språk, som det sjätte svenska som andra språk. Därefter kommer det någon formulering om behovet av fortbildning för lärare, något om Sveriges konkurrenskraft, en mening om vikten av fast timplan ... lönen förstås ... den ska höjas ... ja och så måste administrationsbördan minskas. Denna förvirrande soppa avslutas med följande fras: ”Bildning är inte mekanisk produktion. Det ligger i landets långsiktiga intresse att en satsning på den klassiska bildningen, omvandlad för vår tid, kommer till stånd – ju förr, desto bättre.”
Det här är en artikel av slaget: Vi måste få in en artikel till bokmässan med rätt undertecknare. Och vad kunde väl vara mer rätt för bokmässan än en författare och en litteraturvetare? Vi slänger in litet om bildning, kultur, läsförståelse och språk för att få Björn Ranelid och Ebba Witt-Brattström på kroken, en släng om historia till Hans Albin Larsson och så något om nordiska språk, för om det har vi ju själva ett seminarium. På det en tesked fortbildning, ett kryddmått lön, en bisats om arbetsvillkor - och så var det klart.
Något som jag kritiserat många gånger förr och som jag kommer att kritisera varje gång jag stöter på det är när lärarnas fackförbund debatterar i strid mot sina egna medlemmar. Den trista ovanan att klia mäktiga ryggar genom att använda debattutrymmet strategiskt. Det värsta exemplet här är när Eva-Lis Sirén debatterade ihop med SKL:s Anders Knape (Varför ligger Eva-Lis Sirén med fienden ... igen), men Lärarförbundet är långtifrån ensamma om missbruket. LR har en beklaglig ovana att skriva ihop med Svenskt Näringsliv där det snarare är Svenskt Näringslivs ärenden man går än lärarnas. Läs gärna mitt gamla inlägg Skolan och Näringslivets hostile take-over från i fjol. Ständiga referenser till lönsamhet och exportindustri hör inte heller hemma i lärarfackens debatterande. Det är oss lärare, inte företagarna, våra fackförbund representerar. Och vi har en helt annan agenda och helt andra hjärtefrågor.
I det här fallet är det inte bara Svenskt Näringsliv man flirtar med. Det är givetvis för att ta en poäng hos Jan Björklund som LR lyfter kinesiskan. Istället för att vända sig till medlemmarna och fråga, vad tror ni om att införa kinesiska på grundskolan, anammar man rätt upp och ner Jan Björklunds ställningstagande och driver det därefter som förbundets. Nu i den här artikeln, för ett år sedan i ”Skolan måste satsa på tyska och kinesiska” på DN-debatt. Något som är svårare att förklara - och något Jan Björklund hittills avhållit sig från - är LR:s konsekventa utelämnande av franskan. ... Man kan fråga sig om det alls ingår i ett fackförbunds uppdrag att driva opinion när det gäller vilka språk som ska prioriteras i skolan. Det enda läge där jag kan hitta försvar för en sådan opinionsbildning är om medlemmarna uttryckligen önskar att man ska driva frågan. Så är det definitivt inte i det här fallet.
När kramandet av mäktiga bundsförvanter går som längst hamnar LR i ren konflikt med oss lärare. I augusti i fjol anklagade Metta Fjelkner och Tobias Krantz skolan för den höga arbetslösheten. Vi lärare behöver samarbeta mer med näringslivet och vi behöver bli bättre på att ge eleverna baskunskaper och social kompetens, förklarade de. I följande artikel hötte samma artikelförfattare beskäftigt åt språklärarna: ”Skolan behöver hitta sätt att göra språkundervisning mer inspirerande. ” Vi lärare är vana vid att höra att allt som är fel med skolan är vårt fel, vana att höra att vi behöver skärpa oss. Men ska vi verkligen behöva ta det från vårt eget fackförbund? Jag var knappast den enda av LR:s medlemmar som spottade och fräste över de två artiklarna.
Vi lärare har svårt att göra oss hörda i debatten och blir sällan ombedda att uttala oss. Det här kan verka som ett märkligt påstående från just mig. Jag har fått många artiklar publicerade. Men det hade jag knappast lyckats med om jag inte samtidigt hade varit politiskt aktiv. Partibeteckningen är ett Sesam öppna dig, lärartiteln snarast ett minus. Jag har till exempel betydligt lättare att få in en artikel som jag undertecknar som ordförande för Liberala Kvinnor Östergötland än som ordförande för Riksföreningen för Lärarna i Moderna Språk. Ändå har LK Östergötland cirka 50 medlemmar, Liberala Kvinnor riks någonstans runt 1000 medlemmar medan LMS har 2500 medlemmar. Att tala för 50 liberala feminister smäller alltså högre än att tala för 2500 språklärare.
Den dystra sanningen är att fackförbunden är våra främsta språkrör. Den lika dystra sanningen är att de alldeles för ofta missbrukar vårt förtroende och missköter det uppdraget. Jag tycker att vi behöver säga ifrån om den saken.
Visar inlägg med etikett LMS. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett LMS. Visa alla inlägg
måndag 15 oktober 2012
fredag 13 juli 2012
Vem vinner i kriget mellan matte och språk?
För någon vecka sedan blev många oerhört provocerade av en artikel i DN Kultur. Det var Jonas Thente som ifrågasatte fokuseringen vid NO, matematik och teknik hos våra skolpolitiker i ”Matematik som huvudämne tillhör dåtiden - politikerna bör satsa framåt”. Det var många som kände sig nödda att ta till pennan för att försäkra Jonas Thente om att matematik är och förblir vårt främsta framtidshopp. Några dagar tidigare skrev jag ett blogginlägg där jag lyfte några av alla de skäl jag ser till att vi borde satsa betydligt mer på språk i skolan. Snabbt kom det arga dementier från en naturvetare som ifrågasatte varje del av min argumentation. Flera andra kommentatörer instämde i lyftandet av matematik och sågandet av språk.
I mina ögon är det här kriget nästan lika absurt som om vi ställde vatten mot mat, eller sömn mot luft. Det finns ingen motsättning. Däremot finns det som Thente påpekar ett beroende: "Om man behärskar språket så har man ett redskap för att lära sig – till exempel matematik. Om man behärskar matematiken så kan man matematik." Min 16-åriga dotter som läser natur ser förhållandet mellan matematik och språk som mer ömsesidigt. Hon förklarar att matematik är ett språk och att det finns stora likheter mellan att lära sig matematik och språk. Byggstenar, mönster, logiska samband, regler...
Naturvetenskap, matematik och teknik har varit viktiga grenar för mänsklig utveckling länge, det finns ingen orsak att tro att det förhållandet är på väg att upphöra, Däremot tror jag precis som Jonas Thente att den ensidiga satsningen på några ämnen är farlig och på sikt skadlig både för vår tillväxt och för vårt samhälle. Våra barn behöver få en bred och stabil grund i skolan, språk, matematik, estetik, kultur, historia och mycket, mycket mer. I ett gott och demokratiskt samhälle får alla möjlighet att pröva och utveckla sin begåvning och potential och då är språket den avgjort viktigaste hörnstenen - som Thente skriver förutsättningen för nästan allt övrigt lärande. Dessutom är det i gränsmarkerna de intressantaste fynden görs. Dessutom är inte vår tekniska och industriella utveckling beroende av att alla är duktiga på matte utan snarare av spetskompetens hos tillräckligt många. När det gäller språk är det däremot bättre för både tillväxt, demokrati och individens frihet om kunskaperna är både så djupa och breda som möjligt hos hela befolkningen.
Precis som Jonas Thente önskar jag därför att våra skolpolitiker överger den ensidiga satsningen på naturvetenskap. Det finns ingen orsak att ställa Alfred Nobel mot Liza Marklund, eller turismen mot läkemedelsindustrin. Vill vi ha ett framgångsrikt samhälle måste vi låta alla våra blommor få blomma.
Igår publicerades en artikel som jag skrivit med hjälp av ansvariga för och vänner av Lingolympiaden på SVD.se, Varför inget stöd till internationella språktävlingar? I artikeln kritiserar vi det ensidiga gynnandet av kunskapstävlingar i matematik, teknik och naturvetenskap. Läs den och sprid! Livet är visserligen orättvist och "some animals are more equal than others", men det är inte staten och skolan som ska ge eleverna den läxan.
... Och att missgynna just språk är verkligen att bita sig själv i foten.
lördag 30 juni 2012
Mot Gotland och Almedalen
I år åker vi till Gotland hela familjen. Tanken att det ska bli litet lagom Almedalen och mestadels Gotland. Under mitt första Almedalsbesök i fjol var det bara Almedalen för hela slanten. Liberala Kvinnor, Bloggplats H12, FP och skolfrågor från morgon till kväll. Sista kvällen tog jag en promenad längs stranden och blev helt tagen av hur vackert det var. Då kändes det som en stor miss att ha varit på Gotland utan att uppleva något av ön. Tillbringar man dagarna på bloggplats, föreläsningar och möten kunde man lika gärna vara var som helst. Med det receptet blir Almedalen dessutom en slags blandning av politiskt riksmöte och lärarfortbildning - kanske inte vad man vill ägna sommaren åt.
Nu påstår ju Johan Croneman att många tillbringar Almedalsveckan i ett skimmer av rosa fylla och backscratching och mestadels har trevligt. Själv tycker jag att det hela är mestadels flåsigt och överväldigande. Kanske är det mig det beror på. Bror Duktig som jäktar från föreläsning till föreläsning och missar alla uppsluppna rosévinstillfällen. Men just det att man hela tiden springer på sådana man känner i förbifarten tror jag inte att jag kan lära mig att gilla. Det blir mängder av små ytliga kontakter och nästan inga riktiga mustiga möten. Men det gäller förstås att komma ihåg att en kvinna hällde en kopp kaffe i min dator redan i början av vistelsen i fjol. Det är möjligt att hela min bild av Almedalen svärtats av det traumatiska minnet.
I familjen har vi bara varit på Gotland en gång tidigare - då på Fårö. Den här gången har vi hyrt en stuga vid den södraste spetsen. Det blir spännande att se en helt ny del av ön. Men det gäller att göra det mesta av besöket, för det lär inte bli flera. Gotlandsfärjan har blivit så dyr att det är billigare att ta hela familjen till Finland eller Danmark. För fem personer och bil - visserligen med en av personerna på en annan färja - går bara färjturen på nästan 4000. Och det är ändå billligaste budgetvariant utan omboknings- eller avbokningsmöjligheter och bekväma platser. För samma pris åkte vi för två veckor sedan till Åbo - även då fem personer. Då inkluderade priset smörgåsbord med vin och öl och två bekväma hytter. Därifrån åkte vi vidare med färja långt ut i Åbo skärgård. De båtarna kostade inte en krona. Ända till Åland kan man ta sig längs vad som uppfattas som landsvägstrafik och därför är gratis.
Undrar hur dessa chockpriser påverkar turismen? Det blir ju så mycket mer lockande att till exempel åka till Öland än till Gotland. För att inte tala om till vår neck of the woods; Valdemarsvik och Gryts skärgård. Kanalkön i Söderköping är ju åtminstone gratis.
Erik Helmerson skriver i DN om Almedalen i Politikerveckan: Därför åker vi till Almedalen. Färjpriserna är det fler än jag som reagerar över: I morgon börjar en demonstration mot färjpriserna. Den pågår hela veckan, så kanske kommer vi att gå där jäms med traktorer och höskrindor, cyklar och barnvagnar. Mer om detta i insändaren: Gotland har inte utvecklats, bara avvecklats.
Nu påstår ju Johan Croneman att många tillbringar Almedalsveckan i ett skimmer av rosa fylla och backscratching och mestadels har trevligt. Själv tycker jag att det hela är mestadels flåsigt och överväldigande. Kanske är det mig det beror på. Bror Duktig som jäktar från föreläsning till föreläsning och missar alla uppsluppna rosévinstillfällen. Men just det att man hela tiden springer på sådana man känner i förbifarten tror jag inte att jag kan lära mig att gilla. Det blir mängder av små ytliga kontakter och nästan inga riktiga mustiga möten. Men det gäller förstås att komma ihåg att en kvinna hällde en kopp kaffe i min dator redan i början av vistelsen i fjol. Det är möjligt att hela min bild av Almedalen svärtats av det traumatiska minnet.
I familjen har vi bara varit på Gotland en gång tidigare - då på Fårö. Den här gången har vi hyrt en stuga vid den södraste spetsen. Det blir spännande att se en helt ny del av ön. Men det gäller att göra det mesta av besöket, för det lär inte bli flera. Gotlandsfärjan har blivit så dyr att det är billigare att ta hela familjen till Finland eller Danmark. För fem personer och bil - visserligen med en av personerna på en annan färja - går bara färjturen på nästan 4000. Och det är ändå billligaste budgetvariant utan omboknings- eller avbokningsmöjligheter och bekväma platser. För samma pris åkte vi för två veckor sedan till Åbo - även då fem personer. Då inkluderade priset smörgåsbord med vin och öl och två bekväma hytter. Därifrån åkte vi vidare med färja långt ut i Åbo skärgård. De båtarna kostade inte en krona. Ända till Åland kan man ta sig längs vad som uppfattas som landsvägstrafik och därför är gratis.
Undrar hur dessa chockpriser påverkar turismen? Det blir ju så mycket mer lockande att till exempel åka till Öland än till Gotland. För att inte tala om till vår neck of the woods; Valdemarsvik och Gryts skärgård. Kanalkön i Söderköping är ju åtminstone gratis.
Erik Helmerson skriver i DN om Almedalen i Politikerveckan: Därför åker vi till Almedalen. Färjpriserna är det fler än jag som reagerar över: I morgon börjar en demonstration mot färjpriserna. Den pågår hela veckan, så kanske kommer vi att gå där jäms med traktorer och höskrindor, cyklar och barnvagnar. Mer om detta i insändaren: Gotland har inte utvecklats, bara avvecklats.
tisdag 26 juni 2012
Varför måste språken jämt försvaras?
Jag vet inte varför jag har så svårt att skriva om språk. Jag har en mapp på datorn som är full av ofullbordade artiklar och blogginlägg om just språk. Kanske är det för att jag är för känslomässigt involverad? Varje gång jag tänker på hur illa det har gått med språken sedan jag flyttade till Sverige får jag en klump i halsen. Varje gång någon säger att det räcker med engelska, eller att de aldrig har haft någon nytta av sin skolfranska tar jag det personligt. Mest arg och frustrerad blir jag över att det är så svårt att få makthavare att inse konsekvenserna av att de gett språken en särställning som det enda frivilliga grundskoleämnet. Jag är nämligen övertygad om att det framför allt är den särställningen som fört med sig att svenskar blivit mer negativa till att lära sig språk i samma takt som övriga européer blivit mer positiva.
Några rationella orsaker till den svenska inställningen finns det nämligen inte. Vi som bor i ett litet land i utkanten av Europa har betydligt större nytta och behov av språkkunskaper än en tysk eller en spanjor. Vi lever dessutom i ett mångkulturellt samhälle och har därmed nytta av många språk även på hemmaplan. Ändå måste man som språklärare ständigt försvara sina ämnen - till och med inför andra lärare. Senast var det slöjdläraren som frankt upplyste mig om att han inte såg någon som helst nytta med att lära sig fler språk än engelska och undrade hur jag kunde motivera mina elever att lära sig något så poänglöst. Han sa det skämtsamt, men jag fick ändå anstränga mig för att svara i ett tonläge som passar sig i ett lärarrum. Det är aldrig någon som föreslår att slöjd, bild eller kemi ska vara frivilligt eller tas bort från läroplanen. Kan man leva ett fullgott vuxenliv utan att måla eller virka? Uppenbarligen. Varken jag eller min man handarbetar, tecknar eller snickrar. Någonsin. Behöver något uträttas på huset ringer vi hantverkare. Går kläder sönder köper vi nya. Av mina kemikurser är allt som återstår några beteckningar som förekommer i korsord och ett suddigt minne av vita rockar och illaluktande blandningar i glasrör. Matten kommer jag heller inte ihåg mycket av. De fyra enkla räknesätten är allt jag använder till vardags.
Skulle jag ha fått välja bort ämnen i skolan är syslöjden det första som skulle ha rykt. Jag verkligen hatade syslöjd. Förödmjukelsen när mina klasskamrater blev ombedda att göra klart något av mina halvfärdiga alster så att det skulle finnas något från mig på de obligatoriska utställningarna för föräldrar, den kommer jag aldrig att glömma. Tätt efter det skulle bilden ha rykt. Därefter idrotten, fysiken och matten. Men någon sådan valfrihet fanns inte, och tur är det. Som vuxen har jag varit glad och tacksam över allt jag har lärt mig. Just det att få grunderna i många olika ämnen ger makt och möjlighet att välja. Dessutom känns det bra att ha ett hum om många saker. Jag är glad att jag kan virka och sticka - även om jag aldrig gör det. Jag är glad att jag har haft kemi även om ämnet lämnade så få spår i min hjärna. Dessutom vet man aldrig fullt ut vilka spår ett ämne lämnat. Kanske har jag blivit smartare av bildlektionerna? Kanske har skulle jag ha varit ännu mer ohändig och opraktisk utan syslöjden?
Så varför borde alla barn få lära sig fler språk än svenska och engelska? Först och främst för att få fler ingångar i vår krympande, globaliserade värld. ”The world is my oyster” gäller bara för den som kan språk. Självsäkerhet, trygghet, valmöjligheter, tillhörighet - allt det får man mer av med varje nytt språk. Inträde till en ny kultur, nya sätt att tänka, en annan humor, en annan värld.
För det andra, det man känner skrämmer inte. Språkkunskaper är därför ett slags vaccin mot främlingsfientlighet. Inte så att språk innebär någon garanti, men risken och rädslan minskar för varje nytt språk.
För det tredje, nya språk ger ökad kompetens i de tidigare. I USA använder man begreppet conceptual reservoir - en språkbassäng som helst ska bli så djup och välfylld som möjligt för all inlärning. Ju fler språk, desto större bassäng. Det har jag själv verkligen känt av. Jag lärde mig finska, engelska, franska och tyska i skolan. Vilket ordförråd och vilken läsförståelse det har gett. Tristan och Isolde på 900-talsfranska, gamla versioner av bibeln, en holländsk tidning, spanska turister - allt blir spännande utmaningar, allt går att klura ut. Mönster, likheter, nyanser, ändelser, prefix - tack säger jag till den finska skolan för den skattkistan.
För det fjärde, att lära sig språk är rena rama hjärngymnastiken. Man blir smartare, får vidare referenser, minskar risken för alzheimers. Det finns ett antal forskningsrapporter som visar på det här. Intressant nog är flera av dem amerikanska - en kontinent där språkkunskaperna aldrig varit i topp. Personligen har jag en teori om att mängden språkinlärning är en av orsakerna till det finska skolundret. Man lär sig det andra hemlandsspråket från första klass, alla lär sig också engelska. Dessutom lär sig många ett eller flera övriga språk. Inte nog med det - i Finland ägnar man sig dessutom åt språkbad. Elever med finska som modersmål går i svensk skola och tvärtom. Men det är inte bara på landsnivå man kan se effekten av språkkunskaper. Tittar vi på individer som utmärkt sig ser vi samma sak. Einstein kunde förutom tyska franska, engelska, italienska, grekiska och latin. Carl Michael Bellman talade flytande tyska, franska, engelska, italienska och latin. Årsjubilaren Strindberg talade franska, tyska, latin och kinesiska (det sista vet jag tack var Trofinios som gav detta ljuvliga citat: "Chinesiskan är för mig blifven som kråkan, nyttig till mången god ting! Få se om det inte var den jag var född till!" Marie Curie hade polska som modersmål, gick i skola på ryska och tyska och flyttade sedan till Frankrike och hade därefter franska som första språk.
För det femte vill jag lyfta internationellt samarbete. Vi har så mycket att lära av varandra och så mycket att vinna på att hjälpas åt. Vad spelar det för roll vem som botar aids eller hittar lösningen på våra energiproblem? Blir det gjort gagnar det oss alla. Vad kan vi lära av Japan när det gäller brottsbekämpning, av Afrika när det gäller att vila i stunden, av Kina och Indien om kost och hälsa, av Mellanöstern om rådslag och gästfrihet? För bara några decennier sedan kunde de flesta forskare flera språk. Redan på medeltiden var samarbetet mellan europeiska universitet intensivt. Hur ironiskt är det inte att samarbetet och språkkunskaperna dalat samtidigt som både behoven och möjligheterna ökat?
Som sjätte och sista argument vill jag ta de ekonomiska incitamenten - både för landet och för individen. För vår export och turism är det av stor betydelse att ha en språkkunnig befolkning. För individen betyder språkkunskaper en betydande merit på arbetsmarknaden och friheten och tryggheten det innebär att ha tillgång till en större arbetsmarknad än Sverige. Med tyska köper man sig tillgång till Europas starkaste arbetsmarknad med 100 miljoner som talar språket, med franskan får man tillgång till en stark europeisk arbetsmarknad på 75 miljoner invånare och dessutom till Canada och stora delar av Afrika. Spanien är längre borta och har stor arbetslöshet, men spanska talas dessutom över nästan hela Latinamerika. Man kanske aldrig vill eller behöver lämna Sverige, men redan vetskapen om att man har ett val och den minskade otrygghet det ger har stort värde i sig.
Språk och möjligheten att kommunicera är en förutsättning för all bildning och kunskap - inklusive den naturvetenskapliga. Dessutom gör språkkunskaper oss bättre, världen bättre. Hur kommer det sig att man ständigt måste försvara just det ämnet? Hur kommer det sig att det är det enda frivilliga ämnet i grundskolan? Hur är det möjligt att man tagit bort möjligheterna att läsa fler främmande språk än två och att man genomfört universitetsreformer som strypt alla språkinstitutioner till svältgränsen?
Hur är det möjligt och vad kostar det oss?
"Mitt språks gränser är mitt universums gränser."
– Ludwig Wittgenstein
"Den som inte känner något främmande språk, vet inget om sitt eget."
– Johann Wolfgang von Goethe
En ledarartikel i Corren som jag varmt rekommenderar: Utan språk blir vi torftiga. Lika varmt rekommenderar jag Johannes Åmans: Engelskans triumf gör oss inskränkta i DN och Glöm inte glosorna i UNT. Intervju med mig i Skolvärlden om studien; Så bra är svenska niors språkkunskaper. I Alfa finns en mycket bra intervju med vår EU-kommissionär Cecilia Malmström om ämnet. Maria Lannvik Duregård har också skrivit en mycket bra artikel om de nordiska språken. Starkt lästips.
I NT skriver man om situationen på universiteten i Rationalisering inte alltid rationellt. Om samma sak skriver en rad professorer i GP: Illa tänkt om språk vid Göteborgs Universitet. Fortsättningen kan läsas i DN: Göteborgs Universitet slutar med italienskan.
Några rationella orsaker till den svenska inställningen finns det nämligen inte. Vi som bor i ett litet land i utkanten av Europa har betydligt större nytta och behov av språkkunskaper än en tysk eller en spanjor. Vi lever dessutom i ett mångkulturellt samhälle och har därmed nytta av många språk även på hemmaplan. Ändå måste man som språklärare ständigt försvara sina ämnen - till och med inför andra lärare. Senast var det slöjdläraren som frankt upplyste mig om att han inte såg någon som helst nytta med att lära sig fler språk än engelska och undrade hur jag kunde motivera mina elever att lära sig något så poänglöst. Han sa det skämtsamt, men jag fick ändå anstränga mig för att svara i ett tonläge som passar sig i ett lärarrum. Det är aldrig någon som föreslår att slöjd, bild eller kemi ska vara frivilligt eller tas bort från läroplanen. Kan man leva ett fullgott vuxenliv utan att måla eller virka? Uppenbarligen. Varken jag eller min man handarbetar, tecknar eller snickrar. Någonsin. Behöver något uträttas på huset ringer vi hantverkare. Går kläder sönder köper vi nya. Av mina kemikurser är allt som återstår några beteckningar som förekommer i korsord och ett suddigt minne av vita rockar och illaluktande blandningar i glasrör. Matten kommer jag heller inte ihåg mycket av. De fyra enkla räknesätten är allt jag använder till vardags.
Skulle jag ha fått välja bort ämnen i skolan är syslöjden det första som skulle ha rykt. Jag verkligen hatade syslöjd. Förödmjukelsen när mina klasskamrater blev ombedda att göra klart något av mina halvfärdiga alster så att det skulle finnas något från mig på de obligatoriska utställningarna för föräldrar, den kommer jag aldrig att glömma. Tätt efter det skulle bilden ha rykt. Därefter idrotten, fysiken och matten. Men någon sådan valfrihet fanns inte, och tur är det. Som vuxen har jag varit glad och tacksam över allt jag har lärt mig. Just det att få grunderna i många olika ämnen ger makt och möjlighet att välja. Dessutom känns det bra att ha ett hum om många saker. Jag är glad att jag kan virka och sticka - även om jag aldrig gör det. Jag är glad att jag har haft kemi även om ämnet lämnade så få spår i min hjärna. Dessutom vet man aldrig fullt ut vilka spår ett ämne lämnat. Kanske har jag blivit smartare av bildlektionerna? Kanske har skulle jag ha varit ännu mer ohändig och opraktisk utan syslöjden?
Så varför borde alla barn få lära sig fler språk än svenska och engelska? Först och främst för att få fler ingångar i vår krympande, globaliserade värld. ”The world is my oyster” gäller bara för den som kan språk. Självsäkerhet, trygghet, valmöjligheter, tillhörighet - allt det får man mer av med varje nytt språk. Inträde till en ny kultur, nya sätt att tänka, en annan humor, en annan värld.
För det andra, det man känner skrämmer inte. Språkkunskaper är därför ett slags vaccin mot främlingsfientlighet. Inte så att språk innebär någon garanti, men risken och rädslan minskar för varje nytt språk.
För det tredje, nya språk ger ökad kompetens i de tidigare. I USA använder man begreppet conceptual reservoir - en språkbassäng som helst ska bli så djup och välfylld som möjligt för all inlärning. Ju fler språk, desto större bassäng. Det har jag själv verkligen känt av. Jag lärde mig finska, engelska, franska och tyska i skolan. Vilket ordförråd och vilken läsförståelse det har gett. Tristan och Isolde på 900-talsfranska, gamla versioner av bibeln, en holländsk tidning, spanska turister - allt blir spännande utmaningar, allt går att klura ut. Mönster, likheter, nyanser, ändelser, prefix - tack säger jag till den finska skolan för den skattkistan.
För det fjärde, att lära sig språk är rena rama hjärngymnastiken. Man blir smartare, får vidare referenser, minskar risken för alzheimers. Det finns ett antal forskningsrapporter som visar på det här. Intressant nog är flera av dem amerikanska - en kontinent där språkkunskaperna aldrig varit i topp. Personligen har jag en teori om att mängden språkinlärning är en av orsakerna till det finska skolundret. Man lär sig det andra hemlandsspråket från första klass, alla lär sig också engelska. Dessutom lär sig många ett eller flera övriga språk. Inte nog med det - i Finland ägnar man sig dessutom åt språkbad. Elever med finska som modersmål går i svensk skola och tvärtom. Men det är inte bara på landsnivå man kan se effekten av språkkunskaper. Tittar vi på individer som utmärkt sig ser vi samma sak. Einstein kunde förutom tyska franska, engelska, italienska, grekiska och latin. Carl Michael Bellman talade flytande tyska, franska, engelska, italienska och latin. Årsjubilaren Strindberg talade franska, tyska, latin och kinesiska (det sista vet jag tack var Trofinios som gav detta ljuvliga citat: "Chinesiskan är för mig blifven som kråkan, nyttig till mången god ting! Få se om det inte var den jag var född till!" Marie Curie hade polska som modersmål, gick i skola på ryska och tyska och flyttade sedan till Frankrike och hade därefter franska som första språk.
För det femte vill jag lyfta internationellt samarbete. Vi har så mycket att lära av varandra och så mycket att vinna på att hjälpas åt. Vad spelar det för roll vem som botar aids eller hittar lösningen på våra energiproblem? Blir det gjort gagnar det oss alla. Vad kan vi lära av Japan när det gäller brottsbekämpning, av Afrika när det gäller att vila i stunden, av Kina och Indien om kost och hälsa, av Mellanöstern om rådslag och gästfrihet? För bara några decennier sedan kunde de flesta forskare flera språk. Redan på medeltiden var samarbetet mellan europeiska universitet intensivt. Hur ironiskt är det inte att samarbetet och språkkunskaperna dalat samtidigt som både behoven och möjligheterna ökat?
Som sjätte och sista argument vill jag ta de ekonomiska incitamenten - både för landet och för individen. För vår export och turism är det av stor betydelse att ha en språkkunnig befolkning. För individen betyder språkkunskaper en betydande merit på arbetsmarknaden och friheten och tryggheten det innebär att ha tillgång till en större arbetsmarknad än Sverige. Med tyska köper man sig tillgång till Europas starkaste arbetsmarknad med 100 miljoner som talar språket, med franskan får man tillgång till en stark europeisk arbetsmarknad på 75 miljoner invånare och dessutom till Canada och stora delar av Afrika. Spanien är längre borta och har stor arbetslöshet, men spanska talas dessutom över nästan hela Latinamerika. Man kanske aldrig vill eller behöver lämna Sverige, men redan vetskapen om att man har ett val och den minskade otrygghet det ger har stort värde i sig.
Språk och möjligheten att kommunicera är en förutsättning för all bildning och kunskap - inklusive den naturvetenskapliga. Dessutom gör språkkunskaper oss bättre, världen bättre. Hur kommer det sig att man ständigt måste försvara just det ämnet? Hur kommer det sig att det är det enda frivilliga ämnet i grundskolan? Hur är det möjligt att man tagit bort möjligheterna att läsa fler främmande språk än två och att man genomfört universitetsreformer som strypt alla språkinstitutioner till svältgränsen?
Hur är det möjligt och vad kostar det oss?
"Mitt språks gränser är mitt universums gränser."
– Ludwig Wittgenstein
"Den som inte känner något främmande språk, vet inget om sitt eget."
– Johann Wolfgang von Goethe
En ledarartikel i Corren som jag varmt rekommenderar: Utan språk blir vi torftiga. Lika varmt rekommenderar jag Johannes Åmans: Engelskans triumf gör oss inskränkta i DN och Glöm inte glosorna i UNT. Intervju med mig i Skolvärlden om studien; Så bra är svenska niors språkkunskaper. I Alfa finns en mycket bra intervju med vår EU-kommissionär Cecilia Malmström om ämnet. Maria Lannvik Duregård har också skrivit en mycket bra artikel om de nordiska språken. Starkt lästips.
I NT skriver man om situationen på universiteten i Rationalisering inte alltid rationellt. Om samma sak skriver en rad professorer i GP: Illa tänkt om språk vid Göteborgs Universitet. Fortsättningen kan läsas i DN: Göteborgs Universitet slutar med italienskan.
tisdag 12 juni 2012
Bubbel och Blommor
Trött och full av plikter och måsten kommer jag hem från FIPLV:s World Congress i Helsingfors för att mötas av idel trevligheter. Först får jag veta att jag har fått dagens ros i NT av föräldrarna till mina elever i C-franska. Jag har så fina elever och de har så fina föräldrar. :) Därpå upptäcker jag att våra två kaktusar blommar. Enorma, ljuvligt doftande vitrosa klockor hänger över hela mitt sovrumsfönster. Det hände sist för fyra år sedan och sedan dess vet jag att det gäller att njuta för fröjden är kortvarig. I min mejlbox hade jag en uppskattande och vänlig förfrågan om att få använda min debattartikel om Studentexamen som studiematerial på lärarutbildningen i Vasa, min gamla hemstad i Finland. Där fanns även en inbjudan till Svensklärarnas festliga 100-årsfirande och en inbjudan till Skolmakthavarmingel i Almedalen arrangerat av Skolvärlden. Idel trevligheter, med andra ord. Orsaken till den sista inbjudan visar sig vara att jag, Johan Kant och två andra är bubblare på Skolvärldens rankinglista över de mest inflytelserika personerna i Skolsverige. Här kan ni läsa om listan och här om oss bubblare.
Inte ens mina elevers observationer (”inget under 10 räknas”, ”jag skulle skämmas att inte ens vara bland de 50 bästa”) lägger någon som helst sordin på mitt allmänna välbehag just nu. Först tänkte jag på nyttan för LMS med publiciteten, sedan tänkte jag på det fantastiska att det finns flera lärare både på listan och just under den. Lärare som så länge inte ens bjudits in i forum där skolans framtid ska diskuteras har nu makt i debatten och det blir fler och fler av oss. Underbart. :)
Kan någon påminna mig om den här dagen sedan när allt skiter sig? För det gör det ju trots allt oundvikligen förr eller senare.
Inte ens mina elevers observationer (”inget under 10 räknas”, ”jag skulle skämmas att inte ens vara bland de 50 bästa”) lägger någon som helst sordin på mitt allmänna välbehag just nu. Först tänkte jag på nyttan för LMS med publiciteten, sedan tänkte jag på det fantastiska att det finns flera lärare både på listan och just under den. Lärare som så länge inte ens bjudits in i forum där skolans framtid ska diskuteras har nu makt i debatten och det blir fler och fler av oss. Underbart. :)
Kan någon påminna mig om den här dagen sedan när allt skiter sig? För det gör det ju trots allt oundvikligen förr eller senare.
lördag 21 april 2012
Upp till kamp för språken!
I dag, under årsmötet här i Härnösand, blev jag vald till ny ordförande för LMS - riksföreningen för Lärarna i Moderna Språk.
LMS har betytt mycket för mig under min karriär som språklärare. Nätverk, vänner, stöd och råd och dessutom har merparten av den ämnesfortbildning jag har fått arrangerats av LMS. När jag nu har fått det här uppdraget är det i ett läge där LMS, som en gång var en självklar centralpunkt för språklärare, sedan flera år dras med sjunkande medlemsantal och även med sjunkande medlemsengagemang. Det är också i ett läge där språkkunskaperna i landet länge sjunkit - mitt i en tid av globalisering och allt större behov av internationellt samarbete, rörlighet och språkkunskaper.
Mitt nya uppdrag är alltså inget glassigt hedersuppdrag, utan här handlar det om att utan arvoden och med få stödfunktioner kavla upp ärmarna och kämpa. Att kämpa för att LMS igen ska bli en förening som gör det lättare för alla språklärare att nätverka, samarbeta, påverka och spetsa sin kompetens. Och det ska inte som idag vara på språklärarnas egen tid och bekostnad. Vi kommer att jobba hårt för att få antingen kommunerna eller staten att ta sitt ansvar för språklärares tillgång till samarbete, fortbildning och utveckling. Och kan andra lärargrupper dra nytta av våra ansträngningar, desto bättre.
Men det kommer inte att lyckas för att jag och några till kavlar upp ärmarna. Skall det lyckas måste vi bli fler och vi måste hjälpas åt. ... Och det måste lyckas. För våra elevers skull.
Om du är språklärare eller i övrigt vill lägga extra krut på att stödja språken bli medlem och/ elller gå med i vår Facebook-grupp.
I det senaste numret av Lingua, medlemstidningen, hade tillförordnade ordförande Eva Zetterberg- Pettersson skrivit en så inspirerande och viktig text att jag bad att få publicera den här i min blogg. Här kommer den:
Tf Ordföranden har ordet
Kära kolleger i LMS!
Som vikarierande ordföranden för LMS Riksförening (fram till årsmötet i Härnösand) har jag just nu förmånen att närmare bekanta mig med vår anrika och mångsidiga förening. Att sitta på två stolar, som tf ordföranden och som representant för ämnet engelska, ger mig en unik inblick i föreningen -- vilken ger mig anledning att fundera över föreningens dåtid och framtid.
Skolvärlden har förändrats dramatiskt de senaste decennierna och detta har naturligtvis påverkat även LMS. Tillåt mig att ställa en burdus fråga: Har LMS en roll att spela idag? Vårt vikande medlemsantal, en halvering under tjugo års tid, vittnar dessvärre om att många språklärare tvivlar. Men om LMS spelat ut sin roll borde de frågor vi arbetar med vara inaktuella. Har de främmande språken en så stark ställning i utbildningsväsendet och i samhället idag att de inte längre behöver försvaras? Är kvalitativ fortbildning lättillgänglig? Har man som lärare goda kanaler för kontakt och utbyte med myndigheter, forskning och läromedelsproducenter? Är man orienterad i vad som händer i Europa och i världen när det gäller språkpedagogik? Har man ett brett nätverk av kolleger att tillgå för diskussion av yrkesrelaterade frågor?
Få språklärare skulle nog svara att de är nöjda med sakernas tillstånd i samhället, skolan och sin yrkesverksamhet. Förmodligen är missnöjet större idag än var det var under den tid då i princip alla språklärare var medlemmar. Med andra ord finns det all anledning för LMS att fortsätta sitt arbete. En sak är dock klar: vi måste förändra våra arbetssätt -- för många av dessa har blivit föråldrade. Att vara föreningsaktiv är inte längre en självklarhet, som det var förr, och därför måste vi lyfta fram fördelarna med att vara medlem i LMS. Vi som är företroendevalda måste engagera oss i ett förändringsarbete för att anpassa aktiviteterna till de förutsättningar och behov som finns idag. Låt oss se detta som en utmaning! Som enskild medlem väljer man förstås själv i vilken mån man vill vara aktiv och för mig är idealet att LMS har någonting att erbjuda alla! Om du har idéer eller önskemål, kontakta någon av oss i riksstyrelsen eller i din lokalförening.
Slutligen, eftersom omvärlden måste få upp ögonen för den gedigna verksamhet som språklärare och språkelever bedriver runr om i landet vill jag uppmana till att söka “European Label. Europeisk kvalitetsutmärkelse för Språk”. Detta pedagogiska pris ges till skolor som arbetar seriöst och innovativt för att förbättra sin undervisning i främmande språk. För mer information, se Skolverkets hemsida:
fredag 20 april 2012
Bedömning och bloggvänner i Malmö
I går åkte jag till Malmö för att föreläsa vid Lärarfortbildnings bedömningskonferens. Kvällen innan var jag full av förväntan inför att träffa bloggvännen Morrica. ”Om ni aldrig har träffats kan du inte säga att ni är vänner”, fnös min äldsta och mest rödhåriga dotter. Här kunde jag förstås ha påmint henne om att hon en gång i tiden flyttade till Malmö, åtminstone delvis på grund av någon ... Kalle, tror jag det var, som hon hade lärt känna på nätet. Kan man bli kär utan att träffas kan man väl för höge bövelen bli vänner utan att träffas. Det sa jag inte, för ett och annat lär man sig under 25 år som mor till en rödhårig dotter, men å andra sidan var kanske inte Kalle-jämförelsen helt relevant, för där svalnade känslorna om inte vid första ögonkastet inte långt därefter.
Nu har jag ätit musslor och pratat om livets mening med Mats Olsson, jag har fikat med Morrica, Anne-Marie Körling och Fredrik Karlsson och jag har suttit på en bänk med Morrica, pratat, skrattat och njutit av att få titta på henne och krama henne. Efteråt ångrade jag att jag inte passade på att nypa henne i kinden också, men det får bli nästa gång. Sedan på det en taxiresa och flygtur med Anne-Marie, några timmar som för att citera Runeberg ”flög som på vingar bort”.
Min dotter hade fullkomligt, helt och hållet fel. Man kan bli nära och förtroliga vänner utan att träffas, man kan förälska sig utan att träffas. Men när man får det i 3D. ... Wow.
Nu sitter jag på flyget från Stockholm på väg till LMS- språkdagar i Härnösand och känner mig hög. Hög på värme, klokhet, och spritt, språngande nya tankar.
Tack ni tre för ett magiskt Malmö-besök.
"Only connect! That was the whole of her sermon. Only connect the prose and the passion, and both will be exalted, and human love will be seen at its height. Live in fragments no longer. Only connect, and the beast and the monk, robbed of the isolation that is life to either, will die.", Howard's End, E.M. Forster.
Nu har jag ätit musslor och pratat om livets mening med Mats Olsson, jag har fikat med Morrica, Anne-Marie Körling och Fredrik Karlsson och jag har suttit på en bänk med Morrica, pratat, skrattat och njutit av att få titta på henne och krama henne. Efteråt ångrade jag att jag inte passade på att nypa henne i kinden också, men det får bli nästa gång. Sedan på det en taxiresa och flygtur med Anne-Marie, några timmar som för att citera Runeberg ”flög som på vingar bort”.
Min dotter hade fullkomligt, helt och hållet fel. Man kan bli nära och förtroliga vänner utan att träffas, man kan förälska sig utan att träffas. Men när man får det i 3D. ... Wow.
Nu sitter jag på flyget från Stockholm på väg till LMS- språkdagar i Härnösand och känner mig hög. Hög på värme, klokhet, och spritt, språngande nya tankar.
Tack ni tre för ett magiskt Malmö-besök.
"Only connect! That was the whole of her sermon. Only connect the prose and the passion, and both will be exalted, and human love will be seen at its height. Live in fragments no longer. Only connect, and the beast and the monk, robbed of the isolation that is life to either, will die.", Howard's End, E.M. Forster.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
