måndag 19 november 2012

Om Anne-Marie Körlings: Den meningsfulla högläsningen

Det är något litet gammaldags med högläsning. Sådant man ägnade sig åt på den tid då inte alla kunde läsa, då inte alla kunde skaffa glasögon. Innan tv, innan ljudböcker, innan talsyntes... Behövs högläsning idag? Vad ger det för mervärde att höra en förälder, en lärare, ett syskon, en klasskamrat snarare än en skådespelarröst i mp3-spelaren? Vad ger det den som läser?

Det viktigaste svaret kommer redan på första sidan av boken i form av ett underbart citat. Men det finns många svar. Några jag redan hade tänkt på, andra mer oprövade. Medan jag läste boken dök det upp både nya frågor och nya svar. Bara det kändes berikande. Vad kan väl slå pinfärska tankar? Det skulle i så fall vara gemenskap, beröring, det E.M.Forster beskriver som så svåruppnåeligt och oändligt viktigt - verklig kommunikation, hans ”Only Connect” i ”A Passage to India”. Precis det man nuddar vid - ibland highfivar - vid högläsning.

Själv är jag en flitigt högläsande lärare. Sagor, noveller, artiklar, första kapitlen i romaner, än på engelska, än på franska, än på svenska. Ofta med avbrott för skratt, diskussion, teorier, frågor.
Högläsning har länge också varit ett viktigt inslag i min familj. Godnattsagor, givetvis, men också timtals högläsning på dagtid. När jag läste för den yngsta kom de stora ofta och lade sig med oss i dubbelsängen. Ibland hördes ett instämmande fnitter från rummet bredvid. På sommaren när vi läste på förstutrappan var det grannbarnen som satte sig på trappstegen längst ner. Vuxenhögläsning har vi mest ägnat oss åt sommartid. Närmare bestämt på vår ö i Vasa skärgård. Efter kvällsteet, med alla i sina sängar och stearinljus som enda belysning. Ibland ett kapitel, ibland om det var riktigt roligt eller spännande kapitel på kapitel.

Ett av de starkaste avsnitten i ”Den meningsfulla högläsningen” är när en elev upptäcker att Anne-Marie inte förstår det hon läser högt. Inte förstår heller...  Lyckan i att inte känna sig som den tröga. Gemenskap i utanförskapet istället för ensamhet i utanförskapet. Tillsammans - inte ensam - på kunskapsresan. Starkt.

Det var medan när jag läste Anne-Maries bok som jag började fundera över varför jag kommit att ägna så mycket av min tid åt att läsa högt. Det är inte så att jag själv växte upp med högläsning vare sig hemma eller i skolan. ... Det är nog helt enkelt så att högläsningen har ”promotat” sig själv genom att fylla ett tomrum, ett behov. Numera kan jag ibland känna en saknad när jag läser tyst. En längtan efter att uppleva tillsammans.

... Högläsning av ”Den meningsfulla högläsningen”, det vore något. Men det viktigaste är att läsa den. Gör det!



Bloggar: Anne-Marie Körling, Malin lästipsar, Biblioteksbubbel,

7 kommentarer:

  1. Själv läser jag högt för äldste sonen fortfarande. Det är Percy Jackson, Harry Potter och en massa andra kapitelböcker som är bra mycket roligare än Lasse Maja böckerna. Men problemet för mig är att jag blir trött när jag läser högt (till skillnad från när jag läser tyst) vilket innebär att jag efter ett tag nästan slocknar. Sonen har lärt sig knuffa på mig vid strategiska tillfällen. För att inte tala om att läsa något som är starkt emotionellt. T ex när Ronjas pappa utropade "Jag har inget barn". Då är det svårt att inte läsa grötigt. Och det är inte alla gånger barnet förstår vad det är som påverkar mig.

    Men, eftersom han ännu inte själv börjat intressera sig nämnvärt för böcker är väl detta min chans att få honom att uppleva böcker.

    SvaraRadera
  2. Trollan, underbart med det grötiga. Spelar mindre roll om barnet förstår vad som påverkar så länge han förstår att läsandet, böckerna just påverkar. :)

    SvaraRadera
  3. Min far läste böcker för mig långt efter att jag själv kunde plöja böcker i rasande tempo och det har jag tagit efter när det gäller mina egna barn. Jag påminner om mitt lärarminne: http://janlenander.wordpress.com/2010/11/21/gudrun-neil-en-vanlig-larare/ för där finns högläsning i skolan, en högtidsstund. Skriva sig till läsning, plattor till alla lågstadiebarn och för vissa barn kan det nog vara vägen in i språket men det finns en annan väg för många elever. Den får vi inte glömma.

    SvaraRadera
  4. Toppen med en sådan far, Jan. Fler sagoläsande pappor skulle göra skillnad för pojkarnas läsning, det är jag övertygad om.

    SvaraRadera
  5. Vi högläser oss för tillfället igenom dels Neil Gaimans Coraline, på engelska, dels Nene Ormes Udda Verklighet, på svenska, i skolan just nu. Läser, pratar om, läser lite till, skriver om. Berättelserna i dessa böcker blir så mycket mer när man läser dem tillsammans, samtidigt, och reflekterar sig fram genom sidorna. Dessutom är det rätt ljuvligt både att höra 'Ah, nej, inte redan!' och få konspiratoriska förtroenden om att man minsann läste nästa kapitel också, hemma, eftersom man ville veta hur det går sen...

    SvaraRadera
  6. Morrica, du lyfter en viktig aspekt - det sammansvetsande i gemensam läsning. Att diskutera handlingen i en bok är ganska många snäpp förbi att diskutera vädret eller dagens skollunch.

    SvaraRadera
  7. Högläsning? Har ni börjat med tramporgel och psalmsång också? :)

    SvaraRadera