Om SON, om Anne-Sophie Mutter och om lyckan

Livet är inte jätteroligt just nu. Tiden räcker inte till, saker går inte som jag tycker att de borde och dessutom går vi mot mörker och kyla. Men mitt i denna jordeliga jämmervisa lyckades vi få biljetter till Brahms violinkonsert med Anne-Sofie Mutter och SON - Norrköpings sympfoniorkester igår. De dryga två timmar familjen tillbringade där betydde mer för mig än veckor av semester, massage eller terapi. Det är svårt att beskriva för den som inte har upplevt det vilken djupvila, förlösning och beröring en riktigt bra klassisk konsert ger. Den bästa klassiska musiken ger på ett förunderligt sätt en känsla av mänsklig gemenskap genom både tid och rum samtidigt som man känner sig lyft över det jordsliga och vardagliga. För hur kan vi futtiga, självcentrerade och självdestruktiva små varelser som vi ha skapat något sådant?

Det här har jag upplevt varje gång jag hört SON. Vi har nämligen en förnämlig symfoniorkester i Norrköping, en ledning som håller oss med en bra repertoar och som lockar hit förbluffande många framstående och skickliga solister. I de Geerhallen är akustiken dessutom god och fåtöljerna mycket bekväma så redan förutsättningarna är de bästa.

Vi har bott i Uppsala och Stockholm och haft tillgång till ett mycket större utbud av klassisk musik tidigare - ett utbud vi också utnyttjade flitigt. Ändå har flytten blivit ett lyft för oss som musikälskare. Det enda jag saknar är kyrkomusiken. Framför allt Händels Messias i storkyrkan och Juloratoriet i Uppsala. Annars är vi musikälskare lyckligt lottade i Östergötland.

Men jag har personligen aldrig hört en större stjärna inom den klassiska musiken än Anne-Sophie Mutter och hon överträffade alla mina förväntningar. Utan några divalater, med tydlig uppmärksamhet mot och kontakt med dirigent och orkester spelade hon med makalös skicklighet och känsla. Tårarna rann ner för mina kinder hela konserten igenom och det kändes som om musiken letade sig in i de djupaste skrymslena av min själ. Jag känner en djup tacksamhet  över att ha fått uppleva något sådant.

Som den typiska lärare jag är tänkte jag genast: önskar att mina elever fick uppleva det här. Själv växte jag upp med konserter, teaterbesök, en flitigt pianospelande far och egna pianolektioner. Jag inbillar mig förstås inte att upplevelsen skulle vara densamma. Inte kände jag någon djup tacksamhet över mina pianolektioner och de konserter vi tvingades med på som barn trots att det i så hög grad var en del av min värld. Djupa musikupplevelser kommer inte lättvindigt eller gratis. Som med allt annat måste man så för att kunna skörda. Men jag tycker att varje elev borde få en skymt av den här världen, en insikt om att den finns. Ett besök på en klassisk konsert med genomtänkt program, en chans att se en riktigt förnämlig teaterföreställning, en kvart framför ett av konstens mästerverk. Jag tänkte samma sak för ett drygt år sedan när jag satt på Dramaten och såg Romeo och Julia med mina elever.

Det är svårt att få gehör för betydelsen av att ge elever ingång i det som uppfattas som finkultur så länge skolan lyckas så illa med basuppdraget. Men just nu undrar jag om inte det ändå är lika viktigt.

... Det visade sig att mina tankar på eleverna var ovanligt passande. Läs här om hur Anne-Sophie Mutter donerar hela sitt gage till en fond för unga musiker: Kultursidan.nu

“Is it not strange that sheep's guts could hail souls out of men's bodies?”

― William Shakespeare, Much Ado About Nothing