söndag 16 september 2012

Om SON, om Anne-Sophie Mutter och om lyckan


Livet är inte jätteroligt just nu. Tiden räcker inte till, saker går inte som jag tycker att de borde och dessutom går vi mot mörker och kyla. Men mitt i denna jordeliga jämmervisa lyckades vi få biljetter till Brahms violinkonsert med Anne-Sofie Mutter och SON - Norrköpings sympfoniorkester igår. De dryga två timmar familjen tillbringade där betydde mer för mig än veckor av semester, massage eller terapi. Det är svårt att beskriva för den som inte har upplevt det vilken djupvila, förlösning och beröring en riktigt bra klassisk konsert ger. Den bästa klassiska musiken ger på ett förunderligt sätt en känsla av mänsklig gemenskap genom både tid och rum samtidigt som man känner sig lyft över det jordsliga och vardagliga. För hur kan vi futtiga, självcentrerade och självdestruktiva små varelser som vi ha skapat något sådant?

Det här har jag upplevt varje gång jag hört SON. Vi har nämligen en förnämlig symfoniorkester i Norrköping, en ledning som håller oss med en bra repertoar och som lockar hit förbluffande många framstående och skickliga solister. I de Geerhallen är akustiken dessutom god och fåtöljerna mycket bekväma så redan förutsättningarna är de bästa.

Vi har bott i Uppsala och Stockholm och haft tillgång till ett mycket större utbud av klassisk musik tidigare - ett utbud vi också utnyttjade flitigt. Ändå har flytten blivit ett lyft för oss som musikälskare. Det enda jag saknar är kyrkomusiken. Framför allt Händels Messias i storkyrkan och Juloratoriet i Uppsala. Annars är vi musikälskare lyckligt lottade i Östergötland.

Men jag har personligen aldrig hört en större stjärna inom den klassiska musiken än Anne-Sophie Mutter och hon överträffade alla mina förväntningar. Utan några divalater, med tydlig uppmärksamhet mot och kontakt med dirigent och orkester spelade hon med makalös skicklighet och känsla. Tårarna rann ner för mina kinder hela konserten igenom och det kändes som om musiken letade sig in i de djupaste skrymslena av min själ. Jag känner en djup tacksamhet  över att ha fått uppleva något sådant.

Som den typiska lärare jag är tänkte jag genast: önskar att mina elever fick uppleva det här. Själv växte jag upp med konserter, teaterbesök, en flitigt pianospelande far och egna pianolektioner. Jag inbillar mig förstås inte att upplevelsen skulle vara densamma. Inte kände jag någon djup tacksamhet över mina pianolektioner och de konserter vi tvingades med på som barn trots att det i så hög grad var en del av min värld. Djupa musikupplevelser kommer inte lättvindigt eller gratis. Som med allt annat måste man så för att kunna skörda. Men jag tycker att varje elev borde få en skymt av den här världen, en insikt om att den finns. Ett besök på en klassisk konsert med genomtänkt program, en chans att se en riktigt förnämlig teaterföreställning, en kvart framför ett av konstens mästerverk. Jag tänkte samma sak för ett drygt år sedan när jag satt på Dramaten och såg Romeo och Julia med mina elever.

Det är svårt att få gehör för betydelsen av att ge elever ingång i det som uppfattas som finkultur så länge skolan lyckas så illa med basuppdraget. Men just nu undrar jag om inte det ändå är lika viktigt.

... Det visade sig att mina tankar på eleverna var ovanligt passande. Läs här om hur Anne-Sophie Mutter donerar hela sitt gage till en fond för unga musiker: Kultursidan.nu


“Is it not strange that sheep's guts could hail souls out of men's bodies?”

― William ShakespeareMuch Ado About Nothing

12 kommentarer:

  1. Fint att läsa vad du skriver, Helena. Själv äger jag inte förmågan att uppleva musiken så intensivt som du. Jag har dock alltid fascinerats av människor som kan röras till tårar över ett musikstycke eller en vacker målning. Hur gör ni? :D
    Själv är jag mer larvig och låter mig manipuleras då jag tittar på någon film ... (fast jag gillar verkligen musik, måste jag väl tillägga!). :)

    SvaraRadera
  2. Henrik, jag har aldrig tidigare upplevt att tårarna rinner genom en hel konsert, och skulle inte tidigare ha trott att jag hade den förmågan heller. En sådan upplevelse väntar kanske dig också någon gång. :) Det närmaste jag har kommit tidigare var när jag hörde Brahms Ein Deutsches Requiem i Konserthuset i Stockholm. Inga tårar den gången men jag minns att jag hade gåshud hela konserten igenom. Det var något tyskt gästspel, jag var fattig student och det var den första gången jag betalade av mina surt förvärvade för att gå på en klassisk konsert.

    Ändå är Brahms inte min favoritkompositör, även om han är där bland fem i topp.

    SvaraRadera
  3. Så fint skrivet Helena och du har ett viktigt budskap också. När jag spontant läste upp ditt inlägg högt för min dotter vid eftermiddagsfikat sa hon spontant: "Finns det en gillaknapp? Äntligen någon som lyfter fram det jag alltid brukar säga, nämligen att det är alla människors rättighet att få uppleva riktigt bra klassisk musik.".

    SvaraRadera
  4. Tack kära fina Gertie. Härligt att få tummen upp från just din dotter. Made my day. :)

    SvaraRadera
  5. Ann-Sophie Mutter skulle jag också vilja höra lira!!! Nästan lika bra som Yngwie Mslmsteen:D

    SvaraRadera
  6. Jag har hört Anne-Sophie Mutter två gånger tidigare, i konserthusen i Stockholm och Uppsala. Det var oförglömliga upplevelser, så jag kan väl förstå dig Helena. Hon kommer att framträda i Uppsala konserthus 23 oktober. Har du vägarna förbi norra Mälardalen då så passa på att höra henne spela en gång till.
    De stunder då musiken framkallar glädjetårar är så mycket värda!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Niklas, härligt med delad upplevelse och tack för tipset.
      Jag kastade mig genast över kalendern, men det är en tisdag och skolvecka så det lär inte vara möjligt. Önskar det hade varit veckan därpå då det är höstlov. Men jag ska tipsa släkt och vänner i Uppsala.

      Radera
  7. Tänk vad det är viktigt med skönhetsupplevelser vare sig det är bild eller musik. Det gäller att inte glömma att ladda batterierna med sådant för då kan November bli alltför lång. Låta musiken hjälpa dig att ta ett steg tillbaka och fundera lite mer objektivt kring hur du lyckas.

    Det känns som att du lyckas åstadkomma mycket gott och när det känns som att det är uppför nu så hoppas jag du upptäcker att det som du upplever som misslyckanden är bara misslyckanden i förhållande till dina höga ambitioner. Vi andra fortsätter att vara imponerade av det du lyckas med.

    SvaraRadera
  8. Jan, tack för goda råd, värme och uppmuntran.
    Det är viktigt att värna sinnet för proportioner, och om det behöver man ibland bli påmind.

    SvaraRadera
  9. Helena, jag förstår precis din känsla!
    En varm sommarkväll i Grekland, på halvön Halkidiki närmare bestämt i Siviri lyssnade jag med min make på en underbar konsert.
    Tänk dig att du sitter i en amfiteater mitt ute i skogen. Vi var ca 3000 åskådare som lyssnade på en känd äldre sångerska, Marinella. Hon sjöng så vackert att det gick rakt in i hjärtat. Tårar bara rann utför mina kinder. Under konsertens gång tände åskådarna sina tändare. Natten lystes upp av tusentals ljus. Bakom scenen lystes tallskogen upp av strålkastarljus.
    Tänk dig känslan att sitta ute med alla dessa människor och vara en del av denna fantastiska konsert.

    Madelaine Pavlidis

    SvaraRadera
  10. Det låter helt magiskt, Madelaine. Tack snälla för att du delade med dig av den upplevelsen. Jag tror alla som läser din kommentar får lust att packa kappsäcken och åka till Grekland. Jag fick det åtminstone. :)

    SvaraRadera