Om sjukvården i Östergötland och om vårt utbrännande samhälle

Jag tillbringade större delen av förra helgen på Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Mina symptom har jag kommit att inse är allt för vanliga. Hjärtklappning, andnöd, tryck över bröstet, illamående, magproblem, sömnproblem och - det som bekymrade mig mest - hela sommaren har jag fått ont när jag andas djupt och oförmåga att jobba upp konditionen. Sådana träningspass som förr var en baggis ger mig plötsligt alla möjliga otrevliga symptom och reaktioner.

... Så hur gick det då? Så här i efterhand är jag klart imponerad av både bemötande och vård. Bra samtal med sjukvårdsupplysningen, snabb behandling på akuten, duktiga sjuksköterskor som skämtade ner eventuell oro och en noggrann och kunnig läkare som ställde rätt diagnos ända från början. Han sa att mina symptom tyder på ett förstadium till utbrändhet och rådde mig att utan dröjsmål  trappa ner på uppdragen. Här väntade jag mig att bli hemskickad, men istället hamnade jag på en avdelning för lungröntgen och en noggrann kontroll av hjärtat. Uppenbarligen var det här en läkare som vill vara på den säkra sidan. Även här har jag enbart beröm att komma med. Inte bara när det gällde den vård och det bemötande jag själv fick på avdelningen, jag blev också imponerad över den värme och fingertoppskänsla och effektivitet man visade i vården av mina rumskamrater.

 Dags för en översyn av fördomar och generaliseringar, med andra ord. Jag har nämligen haft låga tankar om sjukvården i allmänhet och Landstinget i Östergötland i synnerhet. I jämförelse med Sollentuna/ Danderyds sjukhus, och Flogsta/ Uppsala Universitetssjukhus har det känts som om vi gjorde ett medicinskt nedköp när vi bytte till vårt tredje landsting. Jag har också varit misstänksam mot att man i Linköping verkat ha både bättre hälsa och bättre vård än i Norrköping, trots att vården ska vara likvärdig och behovsstyrd. I Valdemarsvik har jag aldrig träffat samma läkare två gånger, och endast vid två tillfällen något annat än hyrläkare. På akuten på Vrinnevisjukhuset har det handlat om extremt långa väntetider och en behandling som närmast verkat gå ut på att utreda sannolikheten för att man trillar ner död under de närmaste timmarna. Den enda gången jag har träffat en specialist på Vrinnevi, var hennes  teori att jag var på väg in i övergångsåldern. Den diagnosen ställde hon på tre minuter, men hon redogjorde för den i en hel timme på en svenska som det tog det mesta av min språklärarkompetens att dechiffrera. Det har nu gått fyra år och ingen övergångsålder i sikte, så vid det här laget kan vi konstatera att diagnosen var felaktig. 

Det kändes inte som om jag var på samma sjukhus den här gången, så under de tre år som gått sedan min senaste kontakt har uppenbarligen mycket hänt och det mesta i rätt riktning. Lika länge är det sedan jag besökte vårdcentralen så samma sak kan för allt jag vet ha hänt även där. Den insikten fick mig att tänka på vilket maktskifte vi patienter har upplevt. Förr hade man ungefär lika mycket att säga till om som fisk i frysdisken som patient. Det är ur den tiden min allmänna misstro mot sjukvården och läkarvetenskapen stammar, och den grundlades tidigt. 

Som elvaåring gick jag till skolsyster och klagade på att jag hade ont i magen.  Samma kväll hade de opererat bort blindtarmen på mig. Jag trodde inte då och jag tror inte nu att det var något fel på blindtarmen. Jag hade visserligen ont i magen, men inte så värst. Det var ju också det att lektionen var väldigt långtråkig. Här grundlades min misstro mot läkarvetenskapen.  Av omsorg om mina kvarvarande organ undvek jag därefter skolsköterskor. 

När jag var sexton fick jag tuberkulos och dubbelsidig lunginflammation samtidigt. Medan medicinmännen försökte reda ut varför jag producerade litervis med vätska i lungorna tog de prover på lungvävnaden. En både plågsam och traumatisk provtagning. Den tredje gången de kallade mig till samma provtagning förklarade läkaren att de skulle låta en annan läkare ta provet den här gången i hopp om att han skulle ha bättre tur med sig. Det var ju ett betryggande besked just innan de stack in något som kändes som en handdriven slagborr i ryggen på mig.  Att stolt visa upp hinken med den gråaktiga sörja de tappade ur mina lungor kan jag inte heller så här i efterhand se som ett lyckat medicinskt grepp.  När jag frågade vad det fanns i alla de osannolika mängder medicin de trattade i mig - en berättigad fråga med tanke på att de inte ställt någon diagnos - var svaret att det skulle jag inte bry min lilla hjärna med. ”Doktorn vet bäst.” Jag fick också i ett tidigt skede reda på av en undersköterska att de trodde att jag hade lungcancer. Ett intressant besked att ge till en sextonåring. Inte ens när de ställde diagnosen inkapslad tuberkulos var diagnosen säker. De var nästan säkra på att det var det jag hade och skulle behandla mig därefter. Jag låg på sanatorium i två månader och medicinerades i ett och ett halvt år på den diagnosen. På sanatoriet träffade jag en gammal kvinna som upplevt det motsatta. Hon hade i själva verket cancer, men hade blivit behandlad för tuberkulos så länge att cancern inte gick att bota. I nästan tio år hade jag mardrömmar om att det visade sig att det var lungcancer i alla fall.

Det är inte alls länge sedan sådana här berättelser var vardagsmat inom sjukvården. Det tycker jag att vi behöver minnas. Både för att uppskatta det vi har och för att se till att förändringar leder rätt.  Det jag kan bli orolig för i vårt samhälle av patientmakt är vad som händer med patienter utan makt. Senil-dementa, utvecklingsstörda, nyanlända, maskrosbarn, missbrukare, psykiskt sjuka ... listan kan göras lång. Hur kan vi se till att den som behöver vården bäst också får den bästa vården i vårt samhälle av röstande med fötterna och starka röster?

”Vem är förvånad”, så löd min sons svar på diagnosen varningssignal för utbrändhet. Svaret på den frågan - som inte var någon fråga - vet jag nu är att ingen är förvånad. Varken på jobbet eller i bekantskapskretsen. Just det att alla verkar ha sett lappen ”På väg in i väggen” i min panna har däremot kommit som något av en chock. Något annat som har förvånat och chockerat mig är hur många i min bekantskapskrets som råkat ut för samma sak och värre. Så frågan, vad säger det här om mig, gled snabbt över i frågan: Vad säger det här om vårt samhälle? Om oss?