lördag 25 augusti 2012

Om sjukvården i Östergötland och om vårt utbrännande samhälle



Jag tillbringade större delen av förra helgen på Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Mina symptom har jag kommit att inse är allt för vanliga. Hjärtklappning, andnöd, tryck över bröstet, illamående, magproblem, sömnproblem och - det som bekymrade mig mest - hela sommaren har jag fått ont när jag andas djupt och oförmåga att jobba upp konditionen. Sådana träningspass som förr var en baggis ger mig plötsligt alla möjliga otrevliga symptom och reaktioner.

... Så hur gick det då? Så här i efterhand är jag klart imponerad av både bemötande och vård. Bra samtal med sjukvårdsupplysningen, snabb behandling på akuten, duktiga sjuksköterskor som skämtade ner eventuell oro och en noggrann och kunnig läkare som ställde rätt diagnos ända från början. Han sa att mina symptom tyder på ett förstadium till utbrändhet och rådde mig att utan dröjsmål  trappa ner på uppdragen. Här väntade jag mig att bli hemskickad, men istället hamnade jag på en avdelning för lungröntgen och en noggrann kontroll av hjärtat. Uppenbarligen var det här en läkare som vill vara på den säkra sidan. Även här har jag enbart beröm att komma med. Inte bara när det gällde den vård och det bemötande jag själv fick på avdelningen, jag blev också imponerad över den värme och fingertoppskänsla och effektivitet man visade i vården av mina rumskamrater.

 Dags för en översyn av fördomar och generaliseringar, med andra ord. Jag har nämligen haft låga tankar om sjukvården i allmänhet och Landstinget i Östergötland i synnerhet. I jämförelse med Sollentuna/ Danderyds sjukhus, och Flogsta/ Uppsala Universitetssjukhus har det känts som om vi gjorde ett medicinskt nedköp när vi bytte till vårt tredje landsting. Jag har också varit misstänksam mot att man i Linköping verkat ha både bättre hälsa och bättre vård än i Norrköping, trots att vården ska vara likvärdig och behovsstyrd. I Valdemarsvik har jag aldrig träffat samma läkare två gånger, och endast vid två tillfällen något annat än hyrläkare. På akuten på Vrinnevisjukhuset har det handlat om extremt långa väntetider och en behandling som närmast verkat gå ut på att utreda sannolikheten för att man trillar ner död under de närmaste timmarna. Den enda gången jag har träffat en specialist på Vrinnevi, var hennes  teori att jag var på väg in i övergångsåldern. Den diagnosen ställde hon på tre minuter, men hon redogjorde för den i en hel timme på en svenska som det tog det mesta av min språklärarkompetens att dechiffrera. Det har nu gått fyra år och ingen övergångsålder i sikte, så vid det här laget kan vi konstatera att diagnosen var felaktig. 

Det kändes inte som om jag var på samma sjukhus den här gången, så under de tre år som gått sedan min senaste kontakt har uppenbarligen mycket hänt och det mesta i rätt riktning. Lika länge är det sedan jag besökte vårdcentralen så samma sak kan för allt jag vet ha hänt även där. Den insikten fick mig att tänka på vilket maktskifte vi patienter har upplevt. Förr hade man ungefär lika mycket att säga till om som fisk i frysdisken som patient. Det är ur den tiden min allmänna misstro mot sjukvården och läkarvetenskapen stammar, och den grundlades tidigt. 

Som elvaåring gick jag till skolsyster och klagade på att jag hade ont i magen.  Samma kväll hade de opererat bort blindtarmen på mig. Jag trodde inte då och jag tror inte nu att det var något fel på blindtarmen. Jag hade visserligen ont i magen, men inte så värst. Det var ju också det att lektionen var väldigt långtråkig. Här grundlades min misstro mot läkarvetenskapen.  Av omsorg om mina kvarvarande organ undvek jag därefter skolsköterskor. 

När jag var sexton fick jag tuberkulos och dubbelsidig lunginflammation samtidigt. Medan medicinmännen försökte reda ut varför jag producerade litervis med vätska i lungorna tog de prover på lungvävnaden. En både plågsam och traumatisk provtagning. Den tredje gången de kallade mig till samma provtagning förklarade läkaren att de skulle låta en annan läkare ta provet den här gången i hopp om att han skulle ha bättre tur med sig. Det var ju ett betryggande besked just innan de stack in något som kändes som en handdriven slagborr i ryggen på mig.  Att stolt visa upp hinken med den gråaktiga sörja de tappade ur mina lungor kan jag inte heller så här i efterhand se som ett lyckat medicinskt grepp.  När jag frågade vad det fanns i alla de osannolika mängder medicin de trattade i mig - en berättigad fråga med tanke på att de inte ställt någon diagnos - var svaret att det skulle jag inte bry min lilla hjärna med. ”Doktorn vet bäst.” Jag fick också i ett tidigt skede reda på av en undersköterska att de trodde att jag hade lungcancer. Ett intressant besked att ge till en sextonåring. Inte ens när de ställde diagnosen inkapslad tuberkulos var diagnosen säker. De var nästan säkra på att det var det jag hade och skulle behandla mig därefter. Jag låg på sanatorium i två månader och medicinerades i ett och ett halvt år på den diagnosen. På sanatoriet träffade jag en gammal kvinna som upplevt det motsatta. Hon hade i själva verket cancer, men hade blivit behandlad för tuberkulos så länge att cancern inte gick att bota. I nästan tio år hade jag mardrömmar om att det visade sig att det var lungcancer i alla fall.

Det är inte alls länge sedan sådana här berättelser var vardagsmat inom sjukvården. Det tycker jag att vi behöver minnas. Både för att uppskatta det vi har och för att se till att förändringar leder rätt.  Det jag kan bli orolig för i vårt samhälle av patientmakt är vad som händer med patienter utan makt. Senil-dementa, utvecklingsstörda, nyanlända, maskrosbarn, missbrukare, psykiskt sjuka ... listan kan göras lång. Hur kan vi se till att den som behöver vården bäst också får den bästa vården i vårt samhälle av röstande med fötterna och starka röster?

”Vem är förvånad”, så löd min sons svar på diagnosen varningssignal för utbrändhet. Svaret på den frågan - som inte var någon fråga - vet jag nu är att ingen är förvånad. Varken på jobbet eller i bekantskapskretsen. Just det att alla verkar ha sett lappen ”På väg in i väggen” i min panna har däremot kommit som något av en chock. Något annat som har förvånat och chockerat mig är hur många i min bekantskapskrets som råkat ut för samma sak och värre. Så frågan, vad säger det här om mig, gled snabbt över i frågan: Vad säger det här om vårt samhälle? Om oss?

19 kommentarer:

  1. http://frihetensvingar.blogspot.se/2012/08/tillvaxt-leder-till-mer-stress-som.html

    SvaraRadera
  2. Tack för länken Bengt, men det som gör utbrändhet och stressymptom så vanliga i skolan är varken jakten på tillväxt eller på andra materiella ting. Lärare blir utbrända för att arbetstiden inte räcker till för ett fullgott arbete, för att vi har ett samhälle där många av våra elever far illa och behöver stora insatser, för att om vi tar våra lagstadgade pauser och slutar jobba när arbetstiden tar slut drabbar det våra elever och det vill vi inte för vi blir fästa vid de små liven.

    SvaraRadera
  3. Tös, vad har jag sagt? Delegera, delegera, delegera, delegera! Du är en människa, bara en, och kan inte göra sjutton människors arbete på en gång.

    *kram*

    SvaraRadera
  4. Mitt i allt elände måste jag ändå säga att du i.a.f. inte har förlorat det minsta lilla när det gäller verbaliteten. Jag älskar dina metaforer och liknelser (den med fisken i frysdisken var ju för skön!), och att ta till galgenhumor är en klassisk överlevnadsstrategi. En och annan av dem som länge hade sett lappen i din panna kanske också har förslag till vilka uppdrag du kan skära ner på.
    Det som är lite svårare att hantera är det som du nämner i din kommentar ovan. De som håller i pengarna och administrerar möter inte eleverna så som vi gör. Och detta är ju en problematik som känns igen inte minst inom sjukvården.

    SvaraRadera
  5. Morrica, du är klok som en uggla och en underbar vän. Det måste ju också sägas, det som du antagligen i ditt stilla sinne tänker, att bara en idiot tar på sig fler uppdrag än en person rimligen kan klara av.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nja, Helena, det är eldsjälen som brinner för någont som beter sig så.

      Radera
  6. Henrik, tack för berömmet. Jag blev glad.
    Juno Blom vid länsstyrelsen här i Östergötland sa i ett föredrag om hedersvåld att ett mått på ett samhälle är hur man tar hand om de allra svagaste. När jag hörde det tänkte jag att det egentligen är ett av de bästa måtten på ett samhälle. Jag tänkte också att enligt det måttet lämnar vårt en hel del övrigt att önska.

    SvaraRadera
  7. Det är en god och välskriven beskrivning du ger av svensk sjukvård. Jag hoppas verkligen att du nu kan dra ner på din naturliga iver att arbeta för det du tror på. Jag förstår att det kan kännas svårt men din hälsa är ju det viktigaste. De verksamheter jag har bäst insyn i är sjukvården och rättsväsendet. Jag var för ett par år sedan patient under många veckor på några sjukhus i Stockholmstrakten och kunde där göra iakttagelser som stämmer väl med det du berättar. Jag genomgick en stor operation och blev sedan kvar på inom vårdapparaten. Min upplevelse var att kvaliteten skiftar väldigt mycket mellan avdelningar och mellan sjukvårdsanställda. På vissa ställen är det närmast för många anställda och på andra för få. Inom rättsväsendet är det likadant. Som nämndeman får jag ju möjligheter att följa olika jurister i olika befattningar och även där är kvaliteten på ett oroande sätt skiftande.

    Nu kan man ju tycka att det är normalt att individer presterar olika bra i sina yrken men om skiftande kvalitet nu är ett problem inom fler borde man kanske tänka efter vad det kan bero på? Är det utbildningen som brister? Är det "fel" människor som söker sig till
    vård och juridik? Sker inte uppföljningar/utvärderingar av verksamheter på rätt sätt?

    SvaraRadera
  8. Bertil, skolan är inte likvärdig, men det är heller inte vården, det måste konstateras. Det här är inget som debatteras särskilt mycket och det tycker jag är både beklagligt och förvånande. Ska vi få ökad likvärdighet måste det först uppfattas som ett viktigt och eftersträvansvärt mål.

    SvaraRadera
  9. Tråkigt att höra och se till att fokusera på dig själv. Även om jag skulle sakna din blogg så är din hälsa viktigast!

    En sak med skiftande kvalitet inom olika områden är också det att i Sverige kan man inte göra sig av med en uppenbart olämplig person på ett enkelt sätt.

    Själv har jag träffat på vårdpersonal som varit så fantastiskt bra att jag inte förstår varför man fått dåligt rykte inom vården. Tyvärr är det så att en olämplig lärare tidigt kan förstöra många år för en elev genom elevens upplevelse av skolan. Liksom en bra lärare kan fånga en skoltrött elevs intresse. Tyvärr är det inte lätt att definiera en "bra" lärare då eleverna har olika behov av vad de behöver.

    Och att dålig personal inom vården kan åsamka mycket skada är ganska självklart.

    Sen när det gäller rättsväsende så måste jag säga att dagens debatt om Quick har gjort mig MYCKET tveksam till svensk rättsväsende och vad som gör kvalitet där. Upplever som prestige i Svenska myndigheter är mer intressant än rättvisa och upprättelse. Och frågan är om det beror på personer eller på en mentalitet inom myndigheten?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Trollan, tack för omtänksamt tillrop. :) Precis idag konstaterade jag och en kollega att varken socialtjänsten eller skolan fungerar som system. Det finns enstaka fantastiska personer som åstadkommer storverk, men man kan varken lita på god hantering i socialtjänsten eller god utbildning i skolan. Så länge det är så finns det systemfel. Polisen, sjukvården, rättsväsendet.... Jag funderar på valfriheten i allt det här. Är inte valfrihet abdikation i en verksamhet som borde vara god och likvärdig för alla? En slags uppgivenhet inför misslyckandet.

      Radera
    2. Det du beskriver och andra är det som jag brukar beskriva som att ständigt ha verksamheten i huvudet. Vad händer den dagen huvudet inte kommer tillbaka till verksamheten?

      Den största bristen skolan, vården och andra offentliga verksamheter har är brist på dokumenterade arbetssätt. Skolan har dock fördelen av att staten har talat om kraven på måstena.

      Säkert tycker du och många andra inte det. Men själv vet jag efter att drivit tjänsteverksamheter med allt i huvudet och skillnaden när man strukturerar upp verksamheten. Vad lättare det går att gör jobbet om slipper ha allt i huvudet.

      Radera
  10. Jag har arbetat bland annat som projektledare i banbrytande teknikprojekt och andra roller med mycket hårda krav på resultat men det är först som lärare jag mött riktiga utbrändhetssymptom.

    Krya på dig, varma tankar från Jan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jan, tack snälla för de varma tankarna. Det är sant att det är skrämmande många lärare som drabbas av det här.

      Radera
  11. Snälla fina Helena bromsa så du inte krockar in i väggen. Ta hand om dig och stanna upp så länge och så mycket som behövs för kunna fortsätta. Vi - jag - vill fortsätta ta del av all din klokskap, värme, skarpsynthet och kvicka intellekt.

    Frågorna du ställer i slutet av ditt inlägg är verkligen tänkvärda.:-)

    SvaraRadera
  12. Intressant berättelse Helena. Det sista stycket kan jag bara bekräfta. Eldsjälar brinner tills syret tar slut i gasklockan. Lika plötsligt som syret tar slut, lika fort smäller det.

    Ingen kul upplevelse. Eftersom jag vet av egen erfarenhet. Sedan dess har jag lärt mig att känna igen signalerna när det åter börjar braka utför och hjärnan har utmattningstendenser. Då stänger jag av tillvaron en stund. I sommras tog det extra lång tid att landa.

    Så ta vara på livet och lyssna på signalerna. Man är inte oersättlig och man har bara ett liv.
    Plura

    SvaraRadera
  13. Plura, tack snälla för goda råd i rättan tid. Jag har redan lagt om och det märks bland annat i mina två bloggar. Förr gjorde jag alltid det jag borde först - till exempel svarade på alla kommentarer och mejl - och såg därefter om jag hann med en promenad eller ens sova en hel natt. Nu försöker jag få in någon rast eller avkoppling varje dag. Hoppas det räcker, för mer kan jag inte utan att kliva av det ekorrhjul jag självmant ställt mig på.

    SvaraRadera
  14. Det viktigaste är att du själv trivs och kan sätta gränserna. Fysisk aktivitet, oavsett hur den ser ut, är viktig. Den rensar hjärnan.

    Men för ringa inte tiden det tar att få tillbaka självkänslan. För mig tog det åtta månader att få tillbaka självförtroendet. Ytterligare fyra till fem år att få en självkänsla att jag dög och att mina synpunkter var värd något.

    Ta den tid du behöver för att landa.

    SvaraRadera