Peter Wolodarski trampar runt i skoldebatten

DN:s nye chefredaktör, Peter Wolodarski, har skrivit mycket om skolan på sistone. Först en artikel där han ondgör sig över legitimationskravet och förespråkar ett lönelyft på 10 000 för alla lärare. Nu senast en söndagskrönika där han talar sig varm för kontinuitet och stabilitet och lyfter just brist på reformer som orsaken till den finska skolframgången.

Det är välkommet att skolan diskuteras i media, det är även välkommet att fler än Johannes Åman skriver i det här ämnet på DN:s ledarsidor. Men jag är hjärtligt trött på alla självutnämnda skolexperter som uttalar sig tvärsäkert på tvivelaktigt underlag. Tyvärr sällar sig Wolodarski till den redan alltför stora skaran. Han har rätt på några punkter. Men fel på ännu flera.

Om vi först tar invändningarna mot legitimationskravet. Enligt Wolodarski ägnar sig Jan Björklund åt att jaga bort skickliga och kunniga obehöriga från skolan, samtidigt som man ersätter dem med 0,1:are (sådana som kommit in på lärarhögskolan med 0,1 på högskoleprovet). Här visar Wolodarski att han inte vet mycket om hur det har fungerat i den svenska skolan.

Länge har det på många håll kvittat lika om den som söker ett lärarjobb har examen eller inte. Eftersom obehöriga är billigare att anställa än lärare har brist på examen till och med ibland varit ett plus i CV:t. I synnerhet har det varit så på friskolor, men även kommunalanställda rektorer har anställt obehöriga för att få budgeten att gå ihop. För rektor har det här varit riskfritt. Obehöriga sätter gärna glädjebetyg - hellre fria än fälla om man inte vet vad man sysslar med - så statistiken är inget problem. Vad eleverna verkligen har lärt sig är ju inget vi bekymrar oss om att ta reda på i Sverige, så blir undervisningen bristfällig och kunskapsresultaten skrala ställs ingen rektor till svars för saken.
Föräldrar och elever vet i regel inte om en enskild lärare är behörig eller inte så de klagar heller inte. Obehöriga vikarier ställer sällan krav, klagar ännu mer sällan, tar vilka ämneskombinationer som helst och kan dessutom sägas upp över sommaren. De är med andra ord mången rektors drömanställda.

Det är alltså det här systemet Wolodarski vill se oss ha kvar? Ett system där det inte finns någon lägsta-ribba för vad en lärare behöver kunna eller känna till för att inta en kateder? Ett system där en bra skolanställd är en billig, flexibel och saligt okunnig vuxen-i-skolan och inte alls en lärare? Ett system där det framstår som ett stölleprov att skaffa sig lärarexamen? Ett system där eleven är rättslös?
 ... I en skola där behörighet och examen varit av så liten betydelse, är det konstigt att det är ett lågt söktryck till lärarutbildningen?

 Visst finns det enstaka obehöriga med både djupa ämneskunskaper och god förmåga att entusiasmera, leda och undervisa, men det är inget argument mot legitimationskravet. Det är ett argument för att det borde göras lättare att validera kunskaper man redan besitter så att ingen behöver utbilda sig i onödan. Men en lärarexamen är ingen meningslös pappersprodukt. Läraryrket är komplext och kräver många typer av kunskap. Ämneskunskap är en länge underskattad del, didaktiskt och pedagogiskt kunnande ytterligare en pusselbit, kunskap om åldersgruppens utveckling och psykologi en till, kunskap om bemötande, samtalsmetodik, gruppens dynamik en fjärde, kunskap om bedömning och betygssättning en femte, kunskap om lagar, förordningar och övriga styrdokument en sjätte. Varken elever eller föräldrar har underlag för att bedöma om en lärare besitter kompetens på alla relevanta områden. Men varje elev har rätten att möta kompetenta kunniga lärare som känner och följer styrdokumenten.

Legitimationskravet är att respektera elevernas rätt till lärare som kan sina ämnen och kan sitt jobb och att respektera elevernas rätt till korrekt bemötande och en rättssäker bedömning. Behörighetskravet är en förutsättning för att det ska vara någon som helst poäng med att utbilda sig till lärare.

Det är svårare att argumentera mot Wolodarskis 10 000 - precis det krav de båda lärarfacken ställde i den förra avtalsrörelsen. Men att ge ett sådant generellt lönelyft nu är litet som att stänga stalldörren när spiltan är tom. Är det 0,1:arna som ska ha 10 000 till? Och varför skulle det göra dem till bra lärare? Sverige har skamligt låga lärarlöner, det är sant. Lönerna behöver höjas, det är också sant. Men lönerna är ett symptom, inte sjukan i sig. Höjda löner kommer varken att skapa kö till lärarhögskolan eller att höja kunskapsresultaten. Ser vi i backspegeln är det dessutom osannolikt att höjningen blir varaktig. De tidigare satsningar på lärarlöner som har gjorts har alla blivit långsiktigt verkningslösa punktinsatser.

Så till senaste söndagskrönikan: ”Den finska framgången bygger på kontinuitet och stabilitet”, skriver Wolodarski. Den slutsats han drar när det gäller den svenska skolan är att reformerna bör upphöra och skolan få ”arbetsro”.

Först vill jag upplysa Wolodarski om att det vi har nu inte är arbetsro och inte heller blir det hur länge vi än har det. Det kanske rådde kontinuitet och stabilitet i de sibiriska fånglägren, men kontinuitet i något dåligt väcker enbart misströstan och vanmakt - inte arbetsro. Utan hopp om förbättring skulle många av oss som idag verkar i den svenska skolan misströsta och ge upp.

För det andra vill jag påpeka att kontinuitet och stabilitet inte är något framgångsrecept. En skola som inte förändras i takt med omvärlden är dömd till stagnation och sjunkande resultat.

I ljuset av det kan man fråga sig hur oföränderlig den finska skolan är? Studentexamen har genomgått många reformer och är idag ett helt annat prov än det jag gjorde 1978.  Även styrdokumenten är ordentligt reformerade och så vitt jag kan bedöma närmast radikala i graden av lokalt självbestämmande. Hela den finska skolan har decentraliserats, men enligt en helt annan modell än den svenska. De tidigare standardproven och skolinspektionen har ersatts med vad man kallar skolutvärderingar. En modell där man kombinerar centralrättade ämnesprov med omfattande enkäter och intervjuer i strävan att skaffa en samlad bild av kunskapsresultat, delaktighet, undervisningens kvalitet, lärarnas och skolans förutsättningar och mycket annat. Det är inte heller så att den finska skolan har varit bra sedan urminnes tider. Tvärtom har det under de senaste trettio åren handlat om en stadig höjning av både likvärdighet och kunskapsresultat - inte för att man styvnackat har motsatt sig förändring. Utan för att den finska skolan tvärtom har befunnit sig i ständig, genomtänkt, förankrad och utvärderad förändring.


... Jag undrar om Pasi Sahlberg, författaren till boken ”Finnish lessons” har läst Wolodarskis krönika och i så fall vad han tänkte när han gjorde det?

Det Sahlberg anger som den främsta orsaken till den finska framgången är nämligen att man haft likvärdighet som överordnat mål. Så här formulerade han den finska skolans målsättning, en målsättning som varit den samma de senaste 30 åren, när han föreläste på finska ambassaden i Stockholm i höstas: ”We will have a good school in every community for all the children all the time.”

Just det här med likvärdighet framför valfrihet - Sahlberg gjorde klart att man måste välja - var den faktor Sahlgren uppehöll sig vid mest. Han påpekade att metoden att konkurrensutsätta skolan för höjda resultat inte har lyckats någonstans. Han påpekade också att denna ”Global Education Reform Movement” har varit populär och att man använt samma recept på många håll. Så här lyder ingredienserna: 
1. Tävling - tanken att vi kan höja kvaliteten genom att låta skolor tävla med varandra.
2. Likriktning av undervisningen - samma metoder, samma innehåll för alla.
3. Valfrihet - Värnandet av föräldrarnas och elevernas frihet att välja skolor och ämnen.
4. Test-baserad uppföljning. Fler och fler prov för att mästra och kontrollera.

Han konstaterade att den här modellen inte varit framgångsrik någonstans. Ändå är det precis den modell vi reformerat den svenska skolan efter. Skulle det då vara ett klokt drag att stoppa reformeringen just nu? I don’t think so.

Så vad mer än strävan efter likvärdighet ligger bakom den finska framgången?

En viktig faktor Pasi Sahlberg nämnde och som även Skolverkets generaldirektör Anna Ekström brukar lyfta är inställningen till utbildning. I Finland har befolkningen en betydligt mer positiv syn på bildning och även en mindre instrumentell  syn på utbildning än vad man har i Sverige. Den diskussion som förs här om vad som är onödig kunskap och vad som behövs i framtiden, den diskussion som landar i att det är viktigare med entreprenörskap, samarbetsförmåga, social kompetens och ”förmåga att hitta kunskap” än med allmänbildning och grundläggande färdigheter, den diskussionen förekommer inte i Finland. Den allmänna uppfattningen är att skolan är viktig  och bra och att lärarna utför ett viktigt yrke och gör det väl.

En annan viktig faktor är att man i Finland hela tiden har haft en årlig granskning av de viktigaste kunskapsresultaten i form av studentexamen och att man fortlöpande utvärderar både skolan och de reformer man genomför. Det stämmer att man inte har en massa prov och att man tagit bort de standardprov man hade på lägre nivåer, men studentexamen är en effektiv kunskapstermometer som ger ett gott underlag för utvärdering och systematisk uppföljning. De utvärderingar man gör är även de inriktade på undervisningen - man kontrollerar kunskapsresultaten, motivation, undervisning, material och delaktighet systematiskt. Både studentexamen och utvärderingsproven rättas centralt.
 Om vi hade haft ett sådant system i Sverige skulle vi ha haft facit för  nittiotalets misslyckade språkreform, kommunaliseringen, förändringarna i lärarutbildningen och friskolereformen väldigt mycket snabbare. .... Ja kanske inte. När man genomför så många reformer samtidigt som man gjorde i Sverige under nittio-talet - och dessutom väntar några decennier med att utvärdera dem - är det väldigt svårt att vara säker på vad som är orsak och konsekvens. I Finland har man tagit en sak i taget och hela tiden haft instrument för att utvärdera, rutiner för att utvärdera och viljan att göra det. I Sverige där det finns motsatta politiska recept på skolframgång innebär en saklig och förutsättningslös utvärdering att man riskerar att ge oppositionen rätt. Vilken politiker villl ägna sig åt sådant när man sitter vid makten?

Wolodarski lyfter det politiska käbblet som ett stort problem och förespråkar breda lösningar. Här ger jag honom helt och fullt rätt. Men det förtjänar även att påpekas att de två politiska blocken står betydligt närmare varandra idag än för tio år sedan.  Den Björklund Wolodarski kallar ”radioaktiv” har medverkat till att skoldebatten idag handlar om de centrala frågorna och även till att det finns en betydligt mer respektfull skoldialog mellan blocken.

En tredje faktor är att lärararyket behållits fritt och attraktivt. Lärare i Finland har mycket goda förutsättningar att göra ett bra jobb. De kan också välja mellan en lägre arbetsbelastning eller en högre lön genom att de har goda möjligheter till välbetald övertid.  Den här faktorn hör förstås ihop med de två föregående. Lärare har givetvis både bättre status och mer förtroende i ett land där bildning värderas högt än i ett som präglas av akademikerförakt. Man kan inte heller ha ett fritt yrke om inte arbetsinsatsen kan utvärderas. I och med studentexamen och de systematiska utvärderingar som görs i Finland har rektorer i Finland verktyg och underlag för att bedöma hur framgångsrika deras lärare är i sin undervisning.

En fjärde faktor som jag förstås måste nämna, ordförande för Språklärarnas riksförbund som jag är, är flerspråkigheten. Alla finska skolelever lär sig minst tre språk, många fyra, fem eller fler. Tittar man på listan över framgångsrika skolländer är det många flerspråkiga länder som placerar sig högt på listan, inga språkfientliga sådana. Den svenska inställningen att det räcker med engelska är alltså inte bara skadlig för exportindustrin och vår rörlighet på en internationell arbetsmarknad, den är skadlig även för våra samlade kunskapsresultat.

Nej, jag önskar verkligen inte att skolan ska befrias från reformivriga politiker. Det jag önskar mig är däremot att reformerna ska göras i mindre steg och i kontinuerlig dialog med professionen och att varje reform ska utvärderas mot varje mål och varje förväntan. Varför till exempel i hast ta fram en ny läroplan och sedan låta den se ut som den gör ända tills man bestämmer att det här duger inte och i all hast tar fram en ny? De allra flesta ämneslärare hade synpunkter på den förra läroplanen. Vi har precis lika många synpunkter på den nya - kanske fler. Men vem vill höra synpunkterna när det gäller alla ämnen, alla kunskapskrav samtidigt?  Det kloka sättet att förnya en läroplan vore att ha kontinuerliga finjusteringar, en kontinuerlig dialog. Jag önskar mig också att vi lärare ska bli bedömda för hur vi utför vårt huvuduppdrag och återfå inflytande och frihet i utövandet av vår profession.

Men det som måste komma först är ett vettigt  övergripande mål för den svenska skolan - ett mål vi alla kan enas kring, ett stabilt och kontinuerligt mål att ha i blickfånget medan vägarna mot målet ändras, utvärderas och omprövas under resans gång.
 ... Varför skulle vi nöja oss med mindre för våra barn än vad de finska barnen har?


En bra skola i varje område för varje barn i varje stadium.

Kan du ställa dig bakom det målet, Peter Wolodarski? Eller är föräldrarnas valfrihet viktigare?






Media: Befria skolan från reformivriga politiker (DN), Lyft lärarlönen med 10 000 kronor i månaden (DN) Kontinuitet är föga värt om skolan fungerar illa (SVD),