torsdag 11 april 2013

Peter Wolodarski trampar runt i skoldebatten

DN:s nye chefredaktör, Peter Wolodarski, har skrivit mycket om skolan på sistone. Först en artikel där han ondgör sig över legitimationskravet och förespråkar ett lönelyft på 10 000 för alla lärare. Nu senast en söndagskrönika där han talar sig varm för kontinuitet och stabilitet och lyfter just brist på reformer som orsaken till den finska skolframgången.

Det är välkommet att skolan diskuteras i media, det är även välkommet att fler än Johannes Åman skriver i det här ämnet på DN:s ledarsidor. Men jag är hjärtligt trött på alla självutnämnda skolexperter som uttalar sig tvärsäkert på tvivelaktigt underlag. Tyvärr sällar sig Wolodarski till den redan alltför stora skaran. Han har rätt på några punkter. Men fel på ännu flera.

Om vi först tar invändningarna mot legitimationskravet. Enligt Wolodarski ägnar sig Jan Björklund åt att jaga bort skickliga och kunniga obehöriga från skolan, samtidigt som man ersätter dem med 0,1:are (sådana som kommit in på lärarhögskolan med 0,1 på högskoleprovet). Här visar Wolodarski att han inte vet mycket om hur det har fungerat i den svenska skolan.

Länge har det på många håll kvittat lika om den som söker ett lärarjobb har examen eller inte. Eftersom obehöriga är billigare att anställa än lärare har brist på examen till och med ibland varit ett plus i CV:t. I synnerhet har det varit så på friskolor, men även kommunalanställda rektorer har anställt obehöriga för att få budgeten att gå ihop. För rektor har det här varit riskfritt. Obehöriga sätter gärna glädjebetyg - hellre fria än fälla om man inte vet vad man sysslar med - så statistiken är inget problem. Vad eleverna verkligen har lärt sig är ju inget vi bekymrar oss om att ta reda på i Sverige, så blir undervisningen bristfällig och kunskapsresultaten skrala ställs ingen rektor till svars för saken.
Föräldrar och elever vet i regel inte om en enskild lärare är behörig eller inte så de klagar heller inte. Obehöriga vikarier ställer sällan krav, klagar ännu mer sällan, tar vilka ämneskombinationer som helst och kan dessutom sägas upp över sommaren. De är med andra ord mången rektors drömanställda.

Det är alltså det här systemet Wolodarski vill se oss ha kvar? Ett system där det inte finns någon lägsta-ribba för vad en lärare behöver kunna eller känna till för att inta en kateder? Ett system där en bra skolanställd är en billig, flexibel och saligt okunnig vuxen-i-skolan och inte alls en lärare? Ett system där det framstår som ett stölleprov att skaffa sig lärarexamen? Ett system där eleven är rättslös?
 ... I en skola där behörighet och examen varit av så liten betydelse, är det konstigt att det är ett lågt söktryck till lärarutbildningen?

 Visst finns det enstaka obehöriga med både djupa ämneskunskaper och god förmåga att entusiasmera, leda och undervisa, men det är inget argument mot legitimationskravet. Det är ett argument för att det borde göras lättare att validera kunskaper man redan besitter så att ingen behöver utbilda sig i onödan. Men en lärarexamen är ingen meningslös pappersprodukt. Läraryrket är komplext och kräver många typer av kunskap. Ämneskunskap är en länge underskattad del, didaktiskt och pedagogiskt kunnande ytterligare en pusselbit, kunskap om åldersgruppens utveckling och psykologi en till, kunskap om bemötande, samtalsmetodik, gruppens dynamik en fjärde, kunskap om bedömning och betygssättning en femte, kunskap om lagar, förordningar och övriga styrdokument en sjätte. Varken elever eller föräldrar har underlag för att bedöma om en lärare besitter kompetens på alla relevanta områden. Men varje elev har rätten att möta kompetenta kunniga lärare som känner och följer styrdokumenten.

Legitimationskravet är att respektera elevernas rätt till lärare som kan sina ämnen och kan sitt jobb och att respektera elevernas rätt till korrekt bemötande och en rättssäker bedömning. Behörighetskravet är en förutsättning för att det ska vara någon som helst poäng med att utbilda sig till lärare.

Det är svårare att argumentera mot Wolodarskis 10 000 - precis det krav de båda lärarfacken ställde i den förra avtalsrörelsen. Men att ge ett sådant generellt lönelyft nu är litet som att stänga stalldörren när spiltan är tom. Är det 0,1:arna som ska ha 10 000 till? Och varför skulle det göra dem till bra lärare? Sverige har skamligt låga lärarlöner, det är sant. Lönerna behöver höjas, det är också sant. Men lönerna är ett symptom, inte sjukan i sig. Höjda löner kommer varken att skapa kö till lärarhögskolan eller att höja kunskapsresultaten. Ser vi i backspegeln är det dessutom osannolikt att höjningen blir varaktig. De tidigare satsningar på lärarlöner som har gjorts har alla blivit långsiktigt verkningslösa punktinsatser.

Så till senaste söndagskrönikan: ”Den finska framgången bygger på kontinuitet och stabilitet”, skriver Wolodarski. Den slutsats han drar när det gäller den svenska skolan är att reformerna bör upphöra och skolan få ”arbetsro”.

Först vill jag upplysa Wolodarski om att det vi har nu inte är arbetsro och inte heller blir det hur länge vi än har det. Det kanske rådde kontinuitet och stabilitet i de sibiriska fånglägren, men kontinuitet i något dåligt väcker enbart misströstan och vanmakt - inte arbetsro. Utan hopp om förbättring skulle många av oss som idag verkar i den svenska skolan misströsta och ge upp.

För det andra vill jag påpeka att kontinuitet och stabilitet inte är något framgångsrecept. En skola som inte förändras i takt med omvärlden är dömd till stagnation och sjunkande resultat.

I ljuset av det kan man fråga sig hur oföränderlig den finska skolan är? Studentexamen har genomgått många reformer och är idag ett helt annat prov än det jag gjorde 1978.  Även styrdokumenten är ordentligt reformerade och så vitt jag kan bedöma närmast radikala i graden av lokalt självbestämmande. Hela den finska skolan har decentraliserats, men enligt en helt annan modell än den svenska. De tidigare standardproven och skolinspektionen har ersatts med vad man kallar skolutvärderingar. En modell där man kombinerar centralrättade ämnesprov med omfattande enkäter och intervjuer i strävan att skaffa en samlad bild av kunskapsresultat, delaktighet, undervisningens kvalitet, lärarnas och skolans förutsättningar och mycket annat. Det är inte heller så att den finska skolan har varit bra sedan urminnes tider. Tvärtom har det under de senaste trettio åren handlat om en stadig höjning av både likvärdighet och kunskapsresultat - inte för att man styvnackat har motsatt sig förändring. Utan för att den finska skolan tvärtom har befunnit sig i ständig, genomtänkt, förankrad och utvärderad förändring.


... Jag undrar om Pasi Sahlberg, författaren till boken ”Finnish lessons” har läst Wolodarskis krönika och i så fall vad han tänkte när han gjorde det?

Det Sahlberg anger som den främsta orsaken till den finska framgången är nämligen att man haft likvärdighet som överordnat mål. Så här formulerade han den finska skolans målsättning, en målsättning som varit den samma de senaste 30 åren, när han föreläste på finska ambassaden i Stockholm i höstas: ”We will have a good school in every community for all the children all the time.”

Just det här med likvärdighet framför valfrihet - Sahlberg gjorde klart att man måste välja - var den faktor Sahlgren uppehöll sig vid mest. Han påpekade att metoden att konkurrensutsätta skolan för höjda resultat inte har lyckats någonstans. Han påpekade också att denna ”Global Education Reform Movement” har varit populär och att man använt samma recept på många håll. Så här lyder ingredienserna: 
1. Tävling - tanken att vi kan höja kvaliteten genom att låta skolor tävla med varandra.
2. Likriktning av undervisningen - samma metoder, samma innehåll för alla.
3. Valfrihet - Värnandet av föräldrarnas och elevernas frihet att välja skolor och ämnen.
4. Test-baserad uppföljning. Fler och fler prov för att mästra och kontrollera.

Han konstaterade att den här modellen inte varit framgångsrik någonstans. Ändå är det precis den modell vi reformerat den svenska skolan efter. Skulle det då vara ett klokt drag att stoppa reformeringen just nu? I don’t think so.

Så vad mer än strävan efter likvärdighet ligger bakom den finska framgången?

En viktig faktor Pasi Sahlberg nämnde och som även Skolverkets generaldirektör Anna Ekström brukar lyfta är inställningen till utbildning. I Finland har befolkningen en betydligt mer positiv syn på bildning och även en mindre instrumentell  syn på utbildning än vad man har i Sverige. Den diskussion som förs här om vad som är onödig kunskap och vad som behövs i framtiden, den diskussion som landar i att det är viktigare med entreprenörskap, samarbetsförmåga, social kompetens och ”förmåga att hitta kunskap” än med allmänbildning och grundläggande färdigheter, den diskussionen förekommer inte i Finland. Den allmänna uppfattningen är att skolan är viktig  och bra och att lärarna utför ett viktigt yrke och gör det väl.

En annan viktig faktor är att man i Finland hela tiden har haft en årlig granskning av de viktigaste kunskapsresultaten i form av studentexamen och att man fortlöpande utvärderar både skolan och de reformer man genomför. Det stämmer att man inte har en massa prov och att man tagit bort de standardprov man hade på lägre nivåer, men studentexamen är en effektiv kunskapstermometer som ger ett gott underlag för utvärdering och systematisk uppföljning. De utvärderingar man gör är även de inriktade på undervisningen - man kontrollerar kunskapsresultaten, motivation, undervisning, material och delaktighet systematiskt. Både studentexamen och utvärderingsproven rättas centralt.
 Om vi hade haft ett sådant system i Sverige skulle vi ha haft facit för  nittiotalets misslyckade språkreform, kommunaliseringen, förändringarna i lärarutbildningen och friskolereformen väldigt mycket snabbare. .... Ja kanske inte. När man genomför så många reformer samtidigt som man gjorde i Sverige under nittio-talet - och dessutom väntar några decennier med att utvärdera dem - är det väldigt svårt att vara säker på vad som är orsak och konsekvens. I Finland har man tagit en sak i taget och hela tiden haft instrument för att utvärdera, rutiner för att utvärdera och viljan att göra det. I Sverige där det finns motsatta politiska recept på skolframgång innebär en saklig och förutsättningslös utvärdering att man riskerar att ge oppositionen rätt. Vilken politiker villl ägna sig åt sådant när man sitter vid makten?

Wolodarski lyfter det politiska käbblet som ett stort problem och förespråkar breda lösningar. Här ger jag honom helt och fullt rätt. Men det förtjänar även att påpekas att de två politiska blocken står betydligt närmare varandra idag än för tio år sedan.  Den Björklund Wolodarski kallar ”radioaktiv” har medverkat till att skoldebatten idag handlar om de centrala frågorna och även till att det finns en betydligt mer respektfull skoldialog mellan blocken.

En tredje faktor är att lärararyket behållits fritt och attraktivt. Lärare i Finland har mycket goda förutsättningar att göra ett bra jobb. De kan också välja mellan en lägre arbetsbelastning eller en högre lön genom att de har goda möjligheter till välbetald övertid.  Den här faktorn hör förstås ihop med de två föregående. Lärare har givetvis både bättre status och mer förtroende i ett land där bildning värderas högt än i ett som präglas av akademikerförakt. Man kan inte heller ha ett fritt yrke om inte arbetsinsatsen kan utvärderas. I och med studentexamen och de systematiska utvärderingar som görs i Finland har rektorer i Finland verktyg och underlag för att bedöma hur framgångsrika deras lärare är i sin undervisning.

En fjärde faktor som jag förstås måste nämna, ordförande för Språklärarnas riksförbund som jag är, är flerspråkigheten. Alla finska skolelever lär sig minst tre språk, många fyra, fem eller fler. Tittar man på listan över framgångsrika skolländer är det många flerspråkiga länder som placerar sig högt på listan, inga språkfientliga sådana. Den svenska inställningen att det räcker med engelska är alltså inte bara skadlig för exportindustrin och vår rörlighet på en internationell arbetsmarknad, den är skadlig även för våra samlade kunskapsresultat.

Nej, jag önskar verkligen inte att skolan ska befrias från reformivriga politiker. Det jag önskar mig är däremot att reformerna ska göras i mindre steg och i kontinuerlig dialog med professionen och att varje reform ska utvärderas mot varje mål och varje förväntan. Varför till exempel i hast ta fram en ny läroplan och sedan låta den se ut som den gör ända tills man bestämmer att det här duger inte och i all hast tar fram en ny? De allra flesta ämneslärare hade synpunkter på den förra läroplanen. Vi har precis lika många synpunkter på den nya - kanske fler. Men vem vill höra synpunkterna när det gäller alla ämnen, alla kunskapskrav samtidigt?  Det kloka sättet att förnya en läroplan vore att ha kontinuerliga finjusteringar, en kontinuerlig dialog. Jag önskar mig också att vi lärare ska bli bedömda för hur vi utför vårt huvuduppdrag och återfå inflytande och frihet i utövandet av vår profession.

Men det som måste komma först är ett vettigt  övergripande mål för den svenska skolan - ett mål vi alla kan enas kring, ett stabilt och kontinuerligt mål att ha i blickfånget medan vägarna mot målet ändras, utvärderas och omprövas under resans gång.
 ... Varför skulle vi nöja oss med mindre för våra barn än vad de finska barnen har?


En bra skola i varje område för varje barn i varje stadium.

Kan du ställa dig bakom det målet, Peter Wolodarski? Eller är föräldrarnas valfrihet viktigare?






Media: Befria skolan från reformivriga politiker (DN), Lyft lärarlönen med 10 000 kronor i månaden (DN) Kontinuitet är föga värt om skolan fungerar illa (SVD),

37 kommentarer:

  1. Ett strålande inlägg och mitt på pudelns kärna!

    Det är verkligen sant att vi i Sverige inte bekymrar oss om vad eleverna verkligen kan efter avslutad kurs. Betygen är ju vare sig likvärdiga eller ens rättssäkra alla gånger. Självklart kan då heller ingen ansvarig ställas till svars. Jag förundras över att detta inte diskuteras mer än vad det gör. Din analys av de låga lönerna som ett symtom på ett yrke som alltmer har kommit att avprofessionaliseras är klockren.:-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack kära Gertie. :)

      Jag tycker att det är självklart att man ska kunna granskas i sin yrkesutövning oberoende av vilket yrke man har. Men det man ska prövas mot är resultatet - i lärarens fall elevernas kunskaper, färdigheter, trivsel, trygghet, delaktighet och ansvar. Det sker inte idag. Något jag också väntar mig är utrymme och möjlighet att förbättra min egen kompetens och yrkesutövning. Det utrymmet och den möjligheten finns inte heller idag.

      Radera
    2. Jag håller absolut med. När det gäller fortbildning känner jag en stor oro för hur olika förutsättningarna ser ut. Det är inte konstigt att lärare slutar alternativt inte söker sig till skolor med ekonomiska problem och/eller organisatoriska problem, skolor som verkligen behöver fler duktiga lärare. En lärare som tar sin profession på allvar, tar ansvar och vill utvecklas vill inte självmant hindras i sin karriär. De stora förlorarna är eleverna. Är det verkligen rimligt?

      Radera
    3. Gertie, fortbildning är precis lika viktigt som en bra grundutbildning och som det ser ut idag är en stor del av den fortbildning vi får toppstyrd och verkningslös. Ett sorgligt läge.

      Radera
  2. Håller med om att det är varmt välkommet att skolan debatteras. Men just nu är det helt extremt vad många fina tips och förslag som väller fram. Inte en dag utan en debattartikel, ledare eller reportage i olika tidningar. Det bästa som hänt på länge tycker jag själv är Per Kornhalls uppdykande (nytt namn för mig i alla fall) och ger mig visst hopp om att något genomgripande ska hända. Dock finns fortfarande starka röster som gapar sig hesa att valfrihet är överordnat och för mig känns det som "last man standing". Men t o m dessa kommer nog en dag att tycka att det desperata lobbyandet är pinsamt.

    Det enda jag inte håller med dig fullt ut om är lärarlegitimationen. Jag säger inte att det är fel och att inte tveksamma situationer funnits. Dock hamnar det lååångt ner på min "to do för att rädda den svenska skolan-listan". /Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Karin, det går i vågor det där med skoldebatten. Våren verkar för övrigt vara tid för skoldebatt i Sverige.

      Valfrihetslobbyn är stark, det har du rätt i, men de verkar inte förstå hur klent stödet är ute i landet. Man verkar utgå ifrån att den som väljer friskola åt sitt barn därmed förordar systemet. Men som förälder navigerar man efter bästa förmåga i befintligt system för sina egna barns bästa. Det betyder inte att man anser att systemet är gott.

      Du är mer tveksam när det gäller lärarlegitimationen. Det förstår jag för genomförandet har inte varit förtroendeingivande. Det hade nog vara klokare att införa det mer gradvis. Men kravet att lärare ska ha utbildning för det de sysslar med finns högt på min to-do-lista. Ett yrke vem som helst kan sättas att utföra får automatiskt låg status och att låta elever bli undervisade av sådana som inte är lärare är snudd på bedrägeri.

      Radera
    2. Men varför inte bara börja NU och kräva utbildning (trodde i min enfald att det redan var så förutom undantag för udda ämnen och glesbygdsskolor) för att överhuvudtaget få jobba. Alla, 0,1:are och övriga, som klarar den ca 5-åriga utbildningen får ett examensbevis. Det borde väl gälla! /Karin

      Radera
    3. Karin, det var nog så det var tänkt, men resultatet blev som Skolverket konstaterar att på sin höjd varannan lärare har ditåt adekvat utbildning.

      Radera
  3. Ja, man blir ju alldeles andfådd när man läser din text, Helena. :)

    Och ja, man blir över huvud taget andfådd ifall man vill försöka ta in alla synpunkter, försök till granskningar och analyser, förslag och krav på förändring, som redovisas i media just nu. Många hänsyn och många parametrar (ideologiska, pedagogiska, ekonomiska).

    En bra utgångspunkt för debatten är i alla fall den som du förtjänstfullt brukar tjata om, nämligen den om att alla barn - oavsett ålder och social bakgrund - har rätt till en bra skolgång. En annan sak vi borde vara överens om är att det måste gå att säkerställa att inget barn bara glider igenom skolan utan att ha lärt sig det som skollagen föreskriver, alltså det måste vara viktigt med ngn form av fyrkantiga kunskapskontroller längs med vägen.


    SvaraRadera
    Svar
    1. Henrik, om vi ska nå politiskt samförstånd kring skolan - ett högst önskvärt läge - då måste vi först enas om ett gemensamt och någotsånär konkret mål.

      Radera
  4. Hej,

    Jag håller med i det mesta du skriver. Mycket klokt och välformulerat.
    Dock anser jag, liksom någon tidigare skrev, att legitimationen är väldigt lågt prioriterad. Jag vet att båda lärarfacken arbetat för en legitimation, men jag anser att det är ett feltänk, och enbart kosmetika.

    Bra skola till alla barn, däremot, är oerhört viktigt. Jag tror på skolans kraft att utjämna skillnader mellan barn i olika socioekonomiska miljöer. Jag har arbetat i två vitt skilda områden , och upplever det rent skrämmande hur långt efter barnen är språkligt, kulturellt, mm i utsatta områden. Skolan har där en mycket viktig uppgift!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ju klart att elever i skolor i så kallade utsatta områden inte hänger med. De kan ju inte svenska! I dessa områden möts inte bara olika kulturer utan även det svenska samhällets två sorgebarn; skolan och integrationspolitiken.

      Jan Forsman

      Radera
  5. Anonym, utveckla gärna det där med feltänk och kosmetika så jag förstår hur du tänker. Tycker du inte att det är viktigt att lärare har utbildning för det arbete de ska utföra? Eller är det möjligheten att avkräva lärare ansvar om myndighetsutövningen missköts som du ogillar?

    Jag delar din erfarenhet - skolan i Sverige kan vara hisnande olika saker. Det är så illa att jag tycker att man borde kunna pröva sin skola - dvs pröva att man har de färdigheter betygen utvisar och begära skadestånd om man inte har det.

    SvaraRadera
  6. Det jag menar med feltänk är att det inte går att avkräva ansvar från en lärare på samma sätt som det gör från en läkare. Det finns inte ett rätt eller fel inom läraryrket.
    Om jag har ett barn med tex svårigheter att lära sig att läsa så finns många olika vägar att gå. Det gäller att hitta det som passar just den unika eleven.
    På vilket sätt ska man då avkrävas ansvar? Ska föräldrarna anmäla skolan och säga att jag valde fel inlärningsmetod, eller hur ska de göra.
    Inom medicin så (tror jag i alla fall, jag är ju inte läkare :-) ) finns det en metod som är "rätt". Det gör det inte inom skolan.

    Jag har en formell utbildning, som visar vilken kompetens jag har. Räcker inte det? Om det var så att vi lärare, liksom läkare, gjorde någon form av AT-tjänst innan vi blev helt klara, och först efter AT fick ut vår legitimation, då kunde jag mer förstå det hela. Men så är det inte.

    Ska jag få indragen legitimation om jag använder fel metod för läs-och skrivsvårigheter? Hur ska det avgöras och av vem? Forskningen och de olika pedagogiska inriktningar som finns är ju inte alltid helt överens om vad som är den bästa metoden.

    Jag vill bara poängtera att det handlar inte om att undandra sig ett ansvar, det fulla ansvaret har jag ju ändå, med eller utan legitimation.

    SvaraRadera
    Svar
    1. anonym, Wolodarski skrev som om legitimation och behörighet är samma sak - det är det förstås inte. Men eftersom jag bemötte Wolodarski var det hans argument jag använde mig av. Om vi tar legitimation som något avskiljt från behörighet är mina argument de följande. Ansvar och frihet, ansvar och status går hand i hand. Lärare har ett ansvarsfullt yrke och vi kan ställa till med livslång skada om vi missbrukar vår ställning. Den myndighetsutövning vi idkar måste därför tas på stort allvar. När det gäller att avkrävas ansvar handlar det inte om undervisningsmetoder utan om sådant som maktmissbruk, flagrant felaktig bedömning, att man bryter mot tystnadsplikt eller andra delar av skollagen på ett tydligt sätt. Ingen ska behöva vara rädd att få sin legitimation indragen så länge man handlar i god tro, precis lika litet som läkare får sin indragen när de begår misstag eller underlåtelsesynder.

      Radera
    2. Ja, jag förstår skillnaden mellan legitimation och behörighet i diskussionen. Förstår bara inte vad det gör för skillnad i praktiken egentligen.
      Jag får inte bryta tystnadsplikt osv nu heller, och har aldrig fått! Så jag förstår inte vitsen helt enkelt. Vad blir skillnaden? Ingen har lyckats klargöra det för mig. Varken facket eller politikerna.

      Radera
    3. Anonym, du har rätt i att du inte får bryta mot tystnadsplikten nu heller. Det som händer om du gör dig skyldig till något allvarligt är att det beror på rektor och kommunen om du slipper konsekvenser eller rent av får sparken. Det finns ett stort godtycke och en stor svajighet i systemet. Jag vet lärare som haft affärer med högstadieelever och skickat ovälkomna och slippriga kärleksbrev till gymnasister som har sina jobb kvar, medan jag vet andra som blivit av med sin anställning på högst osäkra grunder. Det värsta exemplet jag känner till är lärare som söp sig redlösa och anlitade prostituerade under en skolresa. Ingen av dem blev av med jobbet.

      Det är facken som hanterar sådana här historier så det vet mera om rättssäkerheten för lärare (och elever) än vad jag gör. Legitimation och granskning av en vettigt sammansatt nämnd där kloka lärare ingår ger både oss lärare och eleverna bättre möjlighet till rimliga och rättvisa beslut. I Finland har man ett system med prickar vid mindre allvarliga brott mot professionens krav. Åtminstone hade man det när jag bodde där. Tre prickar så var du av med jobbet. Inget som kallas legitimation, men ett system som fungerar som om det fanns en legitimation.

      Radera
    4. Jag har två barn som för inte så länge sedan lämnade högstadiet - och måste hålla med om att det pågått en ganska så urskillningslös jakt på olegitimerade lärare. Jag har själv hört på föräldramöten hur skolan talat om hur många legitimerade lärare man haft och som om det skulle vara ett kvalitetsmål. Både son och dotter har vittnat om att deras mest uppskattade och även socialt engagerade lärare tvingats sluta, ofta människor i praktiska ämnen med tiotals år i yrket, för att ersättas av en nyutexaminerad. Drivkraften för en människa i 55-årsåldern att sätta sig på skolbänken, som dessutom med all rätt känner sig kränkt och stämplad som inkompetent av den kommunala skolan , lär vara rätt begränsad. Jag kan bara gratulera friskolor som anställer dem.

      Radera
    5. anonym, vilken förvånande formulering: "Urskillningslös jakt på outexaminerade"?. I vilken bransch skulle man beskriva bemödanden att tilse att de anställda har adekvat utbildning för sin yrkesutövning på det sättet?

      Radera
  7. Många vettiga synpunkter och faktamässiga klarläggande i ditt inlägg, Helena men jag uppfattade att Wolodarskis huvudbudskap var att för mycket styrande och ställande i skolan, om än med de bästa förestatserna, riskerar att bli kontraproduktiva om man aldrig låter reformerna sätta sig.
    Jag tycker att Jan Björklund skulle slå av på reformtakten nu och låta förändringarna värka igenom en aning innan man går på nästa boll.
    mvh/Hans

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hans, det är klart vanskligt att genomföra många stora reformer samtidigt. Men de reformer som nu genomförts är inte så stora. Jag vet att Björklund säger att de är det, men om man jämför med nittiotalets är Skola 2011 småpotatis. Definitivt inte tillräckligt genomgripande för att rätta till nittiotalets misstag. Om vi till exempel tar betygen - att gå från ett relativt betygssystem till ett målrelaterat är ett stort kliv. Att införa fler betygssteg och justera kunskapskrav och anvisningar i det existerande systemet är inget lärarkåren behöver ett decennium för att lära sig.

      Radera
    2. Exakt! Jag blir lite nervös när Björklund säger att det tar tid innan vi ser resultat av reformerna. Jag får uppfattningen att han nöjt och förväntansfullt inväntar dessa resultat (om än med div. smågrejer på vägen som att försvåra intagningen till lärarutbildningen, vikta skolpengen mm).

      Dock kan man väl säga att införandet av betyg tidigare samt fler och tidigare NP är åtgärder som skulle kunna ge vissa resultat (oavsett vad man tycker om det) men det handlar ändå om småkorrigeringar i sammanhanget. Och för övrigt är direktiven så luddiga kring hur viktiga dessa NP är och hur de ska användas så jag ser ändå inte den stora revolutionen i dem. Ja, förutom att de givetvis sätter en prägel på elevers och lärares vårterminer. /Erika

      Radera
    3. Erika, jag delar din oro och ser inte att de reformer som hittills genomförts kan vända utvecklingen, hur länge man än väntar.

      Bland de bättre satsningarna är dock att skärpa uppföljningen i början. Betyg tidigare ger redan resultat - det är en av de reformer som märks mest. Personligen vill jag helst se att man börjar just i år tre. På det stadiet är det knappast barnet som får betyg utan snarare skolan, läraren och möjligen föräldrarna. Men det barn som skickas vidare utan grundläggande kunskaper får väldigt svårt att klara skolan - vilken eller vilka vuxna det än är som inte skött sig. Men jag undrar om det är vettigt att man på alla stadier ska sätta betyg två gånger om året i alla ämnen? Det finns vad jag förstår inget vettigt skäl till så mycket betygssättande.

      Radera
    4. Jag antar att du läst dagens inlägg i DN från Magnus Henreksson. Förefaller som vettiga förslag. Vad tycker du, Helena?

      Radera
    5. Nu var det ju i och för sig Helena du frågade men jag tycker personligen att det här inlägget är bra : http://nidskrivare.wordpress.com/2013/04/14/skola-marknad-en-liten-retratt-och-en-stor/

      Radera
    6. Tack för länken, anonym. Det är en mycket läsvärd analys nidskrivaren gör.

      Hans, Magnus Henreksson träffar mitt i prick när han konstaterar att elever/föräldrar och samhället inte alltid har mål som sammanfaller och att man inte kan ha ett konkurrensutsatt system utan att ha systematisk resultat- och kvalitetsuppföljning, men han tassar alltför ängsligt kring valfrihetsreformerna och det finns inget i hans förslag som stärker lärarprofessionen. Jag reagerade även över Henrekssons syn på F (inte IG som han säger). Ett underkänt betyg säger inget om eleven. Det säger något om elevens kunskaps- och färdighetsnivå i ett enskilt ämne. Felet kan lika gärna vara lärarens eller skolans, det kan bero på bristande förkunskaper, ointresse, mängder av olika saker. Men Henreksson och jag är överens när det gäller slutbetyg istället för kursbetyg och centralrättade nationella prov, även om jag inte tycker att proven ska styra betyget.

      Radera
    7. Helena, jag tycker att Henreksons bästa poäng är den om detaljreglering. När det uppstår missförhållanden inom en organisation ligger det alltid nära till hands att försöka lösa problemen genom att reglera verksamheten noggrannare. Men hårdare regleringar gör jobbet svårare för dem som ska utföra det, så om man låter regleringarna gå för långt får de motsatt effekt.

      Sen har han förstås rätt i att man måste hitta nåt sätt att stämma av betygen mellan olika skolor. Betygen jämförs när man söker högre utbildning. Hur kan någon vara motståndare till att betygen sätts på samma villkor?

      Som du säger är det en del saker som saknas i Henreksons förslag. Han säger tex inget om lärarutbildningen.


      kapten Haddock

      Radera
    8. Han stavar sitt efternamn med ett s, förresten :-)


      kapten haddock

      Radera
    9. Ville bara vara artig mot Hans Åberg, kapten Haddock. :)

      Radera
  8. Vi uppmanar till en riktig skolgranskning: http://skolvaren.se/2013/04/11/dn-granskar-inte-skolan/

    ww.skolvåren.se

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för en riktigt bra länk, skolvåren. Jag lägger till bloggen bland de jag länkar till.

      Radera
  9. Jo, Wolodarski har tidigare gett intryck av att vara en intelligent och kunnig debattör, men här verkar det som att att han försöker hitta en genväg till balans och statsmannalikhet genom att fördela sin kritik på båda sidor. Vi har två sidor i debatten; en som är uppriktigt intresserad av att få skolan att fungera bättre och en som inte är det. Sen tycker jag att många av Björklunds reformer känns egendomliga och svåra att försvara, men med Baylan kommer skolan att fortsätta sin nedförsbacke.

    Visst är det fel att en del lärare som har goda ämneskunskaper ändå har svårt att få legitimation. Men hur stort är det här problemet i praktiken? Min gissning är att det rör sig om ett mycket litet antal lärare. Och är det nån som tror att Baylan skulle ägna dem en tanke om de inte var ett bekvämt tillhygge i debatten?

    Att ge skolan arbetsro låter som en bra idé tills man reflekterar över vad det innebär. Vi har idag en skola med stora problem med (till exempel) organisation i stort och kompetens hos lärare och rektorer. Det här är inte problem som man reder upp internt. Om man överger skolan i rikspolitiken innebär det att man lämnar ansvaret till kommunerna. Det finns säkert kommuner som har kompetens och intresse för att få skolorna att fungera bättre, men alla kommuner har det inte.

    Min känsla är att skolan har befunnit sig i utförsbacke sen sjuttitalet. Många av reformerna, till exempel kommunaliseringen, har bara accelererat utvecklingen. Det här är förstås svårt att bevisa eller motbevisa eftersom ingen brytt sig om att utvärdera skolan. Men just det faktum att man varit ovillig att göra jämförelser är talande.



    Kapten Haddock

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kapten Haddock, tack för en väldigt bra kommentar. Problemet med just skolfrågan för DN:s ledarsida är att valfrihetsreformerna i allmänhet och friskolereformen i synnerhet är heliga. Det här gäller vad jag har förstått samtliga ledarskribenter.

      Jag tror att du har precis rätt när det gäller utförsbacken och så länge man struntar i att systematiskt följa upp skolans resultat kommer vi aldrig att få ordning på vårt skolsystem. Centralrättade nationella prov - helst inte så många som vi har idag - och en centralrättad studentexamen. På det kan man gott lägga statliga årliga enkäter i vissa årskurser, och en rätt till upprättelse för den elev som blivit snuvad på sin utbildning (betyg utan underlag, eller i övrigt bevisat undermålig utbildning)

      Radera
  10. Det finns förstås många sätt att följa skolans utveckling genom åren. Man kan tex låta ett statistiskt urval av gymnasieeleverna skriva diagnostiska prov. Det är inte svårt att genomföra. Om viljan finns.

    Noterar att du vid ett tillfälle nämner någon som heter Sahlgren. Du avser säkert den finske skolforskaren Pasi Sahlberg.


    Kapten Haddock

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för korrekturen, snälla kapten Haddock.
      Håller med om att det inte är svårt att följa skolans utveckling. Något som gör det desto mer anmärkningsvärt att man har ansett sig kunna avstå från att göra det.

      Radera
  11. Du formulerar dig knivskarpt, som vanligt, och mest förtjust gör mig formuleringen "Det kanske rådde kontinuitet och stabilitet i de sibiriska fånglägren, men kontinuitet i något dåligt väcker enbart misströstan och vanmakt - inte arbetsro" som petar hål rakt i en av de stora varbölderna som finns i svensk skoldebatt - denna eviga längtan efter att få stå stilla på samma fläck och glo.

    Världen går, som du säger, vidare, utvecklingen går fortare för varje år, förmiddagens "framtidskompetens" t ex i form av "paddagogik" är på eftermiddagen ungefär lika futuristisk som griffeltavlor. Ska skolan hänga med behöver lärare se till att fortbilda sig kontinuerligt och låta drömmarna om arbetsro förbli drömmar.

    /Morrica

    SvaraRadera
  12. Morrica, tack. :) Jag tror faktiskt att det är farligt att "stå på samma fläck och glo" som lärare. Dels för att det är svårare att entusiasmera med samma material man redan använt ett otal gånger, men framför allt för att den fläcken aldrig är den där eleverna står. De rör sig nämligen hela tiden.

    SvaraRadera