Befria skolan från Kommunförbundet!

Göran Persson åsamkade skolan dubbel skada i och med kommunaliseringen. Dels fick skolan en otydlig och inkompetent styrning, dels orsakade hans hårdhänta metoder en splittring inom landets lärarkår. Klasslärarna, daghems- och fritidspedagogerna i Lärarförbundet gick med på kommunaliseringen och belönades med löneökningar, medan ämneslärarna i Lärarnas Riksförbund, bestraffades för sina protester med försämrade arbetsvillkor och lönemässig stagnation. Sedan dess har det rått misstro mellan de två lärarfacken. Ett annat resultat av att nederlaget blev så kostsamt är att man inom LR har tystat ner medlemmar som velat verka för ett återförstatligande.

I augusti väckte så Jan Björklund liv i den politiskt dödförklarade frågan. Konsekvenserna av kommunaliseringen skulle utredas och om slutsatserna kom att motsvara farhågorna kunde skolan återförstatligas. Kommunförbundet lämnade snabbt in sin protest. (DN 21/8) Eventuella brister i skolan sades bero på staten och lärarna hade redan hög status. Som stöd för det påståendet hänvisade man till undersökningar som visar att föräldrar och elever är nöjda med lärarna – en argumentation som haltar betänkligt. Enligt samma logik skulle gatsopare och diskare, eftersom de mer sällan orsakar missnöje, ha högre status än politiker och advokater. 
  Kommunförbundet ser alltså ingen orsak till självrannsakan. Det trots att vi lärare är djupt missnöjda med både lön och arbetsvillkor. Det trots att vår skola uppvisar allt sämre resultat i internationella undersökningar. Så allvarlig är situationen i skolan att de två lärarfacken i ovanlig samarbetsanda skrev en artikel med den alarmerande titeln ”Vårt utbildningssystem håller på att haverera”(DN 16/10). Fokus i artikeln ligger på det låga sökandetrycket till lärarutbildningarna som artikelförfattarna kopplar till den dåliga löneutvecklingen.
  
I likhet med de flesta av mina kollegor skulle jag gärna se att det fanns en bättre överensstämmelse mellan lön och utbildning. Ändå är inte den låga lönen den allvarligaste konsekvensen av kommunaliseringen för min trivsel i yrket. Det kommunförbundet har berövat mig är möjligheten att vara en skicklig lärare. När jag hade mitt första heltidsarbete som lärare – 89 var läraryrket kreativt, fritt och stimulerande. När jag var färdig gymnasielärare -94 kom jag till en kraftigt förändrad arbetsplats. En välvillig arbetsgivare hade bytts ut mot en huvudman som mötte lärarna med fientlighet.
  
Kommunförbundets avoga inställning till lärarkåren har flera orsaker. Den främsta är att kommunerna behöver spara pengar. Skolan är en stor utgiftspost som är politiskt lättare att skära i än många andra. En annan orsak är den kränkande utbredda synen på lärare som dagdrivare som gör minsta möjliga mellan de långa loven. Sist men inte minst finns det på många håll en allmän misstänksamhet mot akademiker. Universitetsutbildning ses inte som den kostsamma investering den de facto är. Man tycker att en kommunarbetare är så god som en ann och att löneskillnaderna därför skall vara små – helst obefintliga. En annan konsekvens av att beslutsfattarna ofta själva saknar akademisk utbildning är att de tror att vem som helst kan göra vårt jobb. Därför fyller de lika gärna skolorna med ”vuxna” som med lärare.

Så vad har man gjort mer konkret för att sätta lärarna på plats? Några tidiga åtgärder var att förlänga undervisningstiden, detaljreglera arbetstiden och införa 45 timmars arbetsvecka. Nästa steg var lärarlag som gjorde det möjligt att lägga fler uppgifter på lärarna. I de nya arbetsuppgifterna fanns en stadig förskjutning från kunskap mot omsorg. Vi lärare skall vara kuratorer, extraföräldrar, poliser och administratörer och de här rollerna verkar i många kommuner uppfattas som viktigare än den pedagogiska. Men man nöjde sig inte med att vidga läraruppdraget. Nästa steg blev att slopa den fasta undervisningsplikten i syfte att kunna lägga ut ännu mer undervisning på varje lärare.
  
Sammantaget innebar de här förändringarna en kraftigt ökad arbetsbörda, minskad frihet och flexibilitet – paradoxalt nog samtidigt som man i resten av samhället går i motsatt riktning. Men problemet är inte bara att vi går på knäna. Många av de nya uppgifterna är sådana som vi varken är utbildade eller lämpade för – dvs. uppgifter vi utför mindre väl. Dessutom innebär alla nya arbetsuppgifter och den ökade undervisningsplikten att det har blivit allt svårare att göra ett bra arbete i klassrummet. Kvaliteten på undervisningen och därmed på den utbildning våra barn får är givetvis det största offret. Men lidande blir också lärarnas yrkesstolthet, arbetsmoral och trivsel. Det är tillfredsställande att gå väl förberedd till ett arbete man utför skickligt. Det påminner om tortyr att ägna en lektion åt en fåfäng och pinsam kamp att upprätthålla ordningen när en klass har bestämt att man inte har något vettigt att komma med och därför inte förtjänar deras samarbete. Händer sådant alltför ofta mals man ner. Som lärare står man ständigt på en estrad och den publik man möter är öppenhjärtig och svår att tillfredsställa.
  
Men kommunförbundet vill inte ha lärarna i talarstol – varken i klassrummet eller i samhället. Katederundervisning bekämpar man kraftfullt. Lärarna skall vara handledare och eleverna skall ”söka sin egen kunskap”. Orsaken till Kommunförbundets iver är att man med läraren i en handledarroll hoppas kunna minska behovet av ämneskunskaper och samtidigt ytterligare öka undervisningsplikten. Med sedvanlig indoktrineringsretorik utger man sig för att gå elevernas ärenden. Utan att gå in i en pedagogisk diskussion kan man ändå konstatera att Kommunförbundets tilltro till våra barns kunskapstörst är överdriven och missriktad. Människan vill lära sig, det är sant. Men den kunskap tonåringen söker är snarare hur man trimmar en moppe, döljer en finne eller får ett tuggummi att sitta fast under en stol än hur man böjer starka verb och förklarar fotosyntesen. Lusten att söka den kunskap som efterfrågas på arbetsmarknaden kommer i allmänhet först när en skicklig lärare har tagit plats i katedern för att motivera och entusiasmera och även då tar ”raketbränslet” snabbt slut.
  
Men det är som sagt inte bara i katedern som lärarna tar mindre plats, utan även i församlingen. Trots kommunal klåfingrighet, missförhållanden och försämrade arbetsvillkor har landets lärare blivit tysta och fogliga. Den individuella lönesättning som var tänkt att förbättra kvaliteten på undervisningen används istället för att uppnå rättning i ledet. Ekonomiska påtryckningar både på individnivå och på skolnivå i kombination med skönmålande propaganda inför varje besparing som man maskerat som skolreform har gjort rädda ja-sägare av en tidigare högröstad och kritiskt sinnad yrkeskår. Detta skadar också vår trivsel, yrkesstolthet och status. Dessutom försämras kvaliteten ytterligare av att missförhållanden inte synliggörs och åtgärdas.

Alla kommuner missköter inte sina skolor och Kommunförbundet eftersträvar givetvis inte dåliga resultat i skolan. Problemet är att resultatet kommer långt efter kostnaden i prioriteringarna. Utbildning är en osäker och långsiktig gröda. Det som sås i Haparanda kan lika gärna skördas i Malmö, och aldrig i tid för nästa mandatperiod. Därför är kopplingen mellan utbildning och välstånd inte självklar på lokal nivå. Däremot är den kommunalpolitiska överlevnaden beroende av en budget i balans och av att man avvärjer de mest högljudda missnöjesyttringarna. Varken åldringar eller barn marscherar särskilt flitigt för sina rättigheter och därför är åldringsvården och skolan tacksamma områden för besparingar – i synnerhet om man kan få tyst på personalen. Budget i balans underlättas också av att tonåringar hålls från gator och torg så att de inte belastar polis, socialtjänst och övrig renhållningspersonal. Den värsting som försvinner som skolkostnad dyker snabbt upp på något annat och betydligt dyrare konto. Omsorg är det alltså uppenbart lönsamt att ägna sig åt. Ur ett statligt perspektiv är däremot skolan den viktigaste av alla investeringar. Ur ett statligt perspektiv är en god och likvärdig grundutbildning en förutsättning för ekonomiskt välstånd, internationell konkurrenskraft och demokrati. Ur ett statligt perspektiv ser man också att världen har krympt, att vår kompetens ständigt måste höjas för att vi skall behålla vårt välstånd i konkurrens med andra länder, att andelen arbetstillfällen för lågutbildade krymper, att det blir alltmer ovanligt att man kan behålla samma arbetsuppgifter ett helt yrkesliv.

Många elever är nöjda med sina lärare, så långt har Kommunförbundet rätt. Men de är inte nöjda för att skolan är bra utan för att de inte har upplevt något annat. De vet inte att lektionerna har blivit mer fantasilösa och mindre effektiva för att lärarnas arbetsuppgifter har ökat. De vet inte att vårt kreativa, roliga och för deras inspiration så viktiga planeringsarbete har bytts ut mot trist och ofta meningslös pappersexercis, konferenser och social fostran. De har inte de referenser som krävs för att se att lektionerna ofta är improviserade och otillräckligt förberedda. De har vant sig vid att läroböcker är inaktuella och trasiga. De vet inte att deras lärare måste välja mellan torftigt arbetsmaterial och olaglig kopiering.

Nöjda eller inte förtjänar eleverna bättre. Det gör också vi lärare. Vi förtjänar rimliga arbetsvillkor och en skälig lön. Vi förtjänar förtroende, samarbete och uppmuntran från vår arbetsgivare. För att fel skall rättas till krävs dessutom ett uppriktigt samtalsklimat där kritik ses som ett redskap i förbättringsarbetet, inte som bakåtsträvande kinkighet.  Vi behöver helt enkelt en arbetsgivare som inser att det inte är kronorna man spenderar utan vad man får för pengarna som är det viktiga. Pengar spenderade på en skola som desillusionerar och tråkar ut sina elever och luckrar upp deras arbetsvilja och moral är värre än bortslängda medan pengar som ger våra barn vidgade vyer, god allmänbildning och ett gott självförtroende har investerats till gagn för hela samhället.
 
 På de stora dagstidningarnas ledarsidor har man ända sedan reformen genomfördes framfört skarp kritik mot kommunaliseringen av skolan. Ändå argumenterade man i en huvudledare i DN mot ett återförstatligande (18/8) med motiveringen att det skulle bli för dyrt. Att det blir dyrt stämmer säkert, de flesta misstag kostar. Men inte för dyrt. Att låta kommunerna fortsätta att ”haverera vårt utbildningssystem” är däremot något vi inte har råd med, för då räcker det inte med det pris vi betalar idag. Då intecknar vi dessutom vår framtid.

Helena von Schantz (2007)