tisdag 26 mars 2013

Befria skolan från Kommunförbundet!

Göran Persson åsamkade skolan dubbel skada i och med kommunaliseringen. Dels fick skolan en otydlig och inkompetent styrning, dels orsakade hans hårdhänta metoder en splittring inom landets lärarkår. Klasslärarna, daghems- och fritidspedagogerna i Lärarförbundet gick med på kommunaliseringen och belönades med löneökningar, medan ämneslärarna i Lärarnas Riksförbund, bestraffades för sina protester med försämrade arbetsvillkor och lönemässig stagnation. Sedan dess har det rått misstro mellan de två lärarfacken. Ett annat resultat av att nederlaget blev så kostsamt är att man inom LR har tystat ner medlemmar som velat verka för ett återförstatligande.

I augusti väckte så Jan Björklund liv i den politiskt dödförklarade frågan. Konsekvenserna av kommunaliseringen skulle utredas och om slutsatserna kom att motsvara farhågorna kunde skolan återförstatligas. Kommunförbundet lämnade snabbt in sin protest. (DN 21/8) Eventuella brister i skolan sades bero på staten och lärarna hade redan hög status. Som stöd för det påståendet hänvisade man till undersökningar som visar att föräldrar och elever är nöjda med lärarna – en argumentation som haltar betänkligt. Enligt samma logik skulle gatsopare och diskare, eftersom de mer sällan orsakar missnöje, ha högre status än politiker och advokater. 
  Kommunförbundet ser alltså ingen orsak till självrannsakan. Det trots att vi lärare är djupt missnöjda med både lön och arbetsvillkor. Det trots att vår skola uppvisar allt sämre resultat i internationella undersökningar. Så allvarlig är situationen i skolan att de två lärarfacken i ovanlig samarbetsanda skrev en artikel med den alarmerande titeln ”Vårt utbildningssystem håller på att haverera”(DN 16/10). Fokus i artikeln ligger på det låga sökandetrycket till lärarutbildningarna som artikelförfattarna kopplar till den dåliga löneutvecklingen.
  
I likhet med de flesta av mina kollegor skulle jag gärna se att det fanns en bättre överensstämmelse mellan lön och utbildning. Ändå är inte den låga lönen den allvarligaste konsekvensen av kommunaliseringen för min trivsel i yrket. Det kommunförbundet har berövat mig är möjligheten att vara en skicklig lärare. När jag hade mitt första heltidsarbete som lärare – 89 var läraryrket kreativt, fritt och stimulerande. När jag var färdig gymnasielärare -94 kom jag till en kraftigt förändrad arbetsplats. En välvillig arbetsgivare hade bytts ut mot en huvudman som mötte lärarna med fientlighet.
  
Kommunförbundets avoga inställning till lärarkåren har flera orsaker. Den främsta är att kommunerna behöver spara pengar. Skolan är en stor utgiftspost som är politiskt lättare att skära i än många andra. En annan orsak är den kränkande utbredda synen på lärare som dagdrivare som gör minsta möjliga mellan de långa loven. Sist men inte minst finns det på många håll en allmän misstänksamhet mot akademiker. Universitetsutbildning ses inte som den kostsamma investering den de facto är. Man tycker att en kommunarbetare är så god som en ann och att löneskillnaderna därför skall vara små – helst obefintliga. En annan konsekvens av att beslutsfattarna ofta själva saknar akademisk utbildning är att de tror att vem som helst kan göra vårt jobb. Därför fyller de lika gärna skolorna med ”vuxna” som med lärare.

Så vad har man gjort mer konkret för att sätta lärarna på plats? Några tidiga åtgärder var att förlänga undervisningstiden, detaljreglera arbetstiden och införa 45 timmars arbetsvecka. Nästa steg var lärarlag som gjorde det möjligt att lägga fler uppgifter på lärarna. I de nya arbetsuppgifterna fanns en stadig förskjutning från kunskap mot omsorg. Vi lärare skall vara kuratorer, extraföräldrar, poliser och administratörer och de här rollerna verkar i många kommuner uppfattas som viktigare än den pedagogiska. Men man nöjde sig inte med att vidga läraruppdraget. Nästa steg blev att slopa den fasta undervisningsplikten i syfte att kunna lägga ut ännu mer undervisning på varje lärare.
  
Sammantaget innebar de här förändringarna en kraftigt ökad arbetsbörda, minskad frihet och flexibilitet – paradoxalt nog samtidigt som man i resten av samhället går i motsatt riktning. Men problemet är inte bara att vi går på knäna. Många av de nya uppgifterna är sådana som vi varken är utbildade eller lämpade för – dvs. uppgifter vi utför mindre väl. Dessutom innebär alla nya arbetsuppgifter och den ökade undervisningsplikten att det har blivit allt svårare att göra ett bra arbete i klassrummet. Kvaliteten på undervisningen och därmed på den utbildning våra barn får är givetvis det största offret. Men lidande blir också lärarnas yrkesstolthet, arbetsmoral och trivsel. Det är tillfredsställande att gå väl förberedd till ett arbete man utför skickligt. Det påminner om tortyr att ägna en lektion åt en fåfäng och pinsam kamp att upprätthålla ordningen när en klass har bestämt att man inte har något vettigt att komma med och därför inte förtjänar deras samarbete. Händer sådant alltför ofta mals man ner. Som lärare står man ständigt på en estrad och den publik man möter är öppenhjärtig och svår att tillfredsställa.
  
Men kommunförbundet vill inte ha lärarna i talarstol – varken i klassrummet eller i samhället. Katederundervisning bekämpar man kraftfullt. Lärarna skall vara handledare och eleverna skall ”söka sin egen kunskap”. Orsaken till Kommunförbundets iver är att man med läraren i en handledarroll hoppas kunna minska behovet av ämneskunskaper och samtidigt ytterligare öka undervisningsplikten. Med sedvanlig indoktrineringsretorik utger man sig för att gå elevernas ärenden. Utan att gå in i en pedagogisk diskussion kan man ändå konstatera att Kommunförbundets tilltro till våra barns kunskapstörst är överdriven och missriktad. Människan vill lära sig, det är sant. Men den kunskap tonåringen söker är snarare hur man trimmar en moppe, döljer en finne eller får ett tuggummi att sitta fast under en stol än hur man böjer starka verb och förklarar fotosyntesen. Lusten att söka den kunskap som efterfrågas på arbetsmarknaden kommer i allmänhet först när en skicklig lärare har tagit plats i katedern för att motivera och entusiasmera och även då tar ”raketbränslet” snabbt slut.
  
Men det är som sagt inte bara i katedern som lärarna tar mindre plats, utan även i församlingen. Trots kommunal klåfingrighet, missförhållanden och försämrade arbetsvillkor har landets lärare blivit tysta och fogliga. Den individuella lönesättning som var tänkt att förbättra kvaliteten på undervisningen används istället för att uppnå rättning i ledet. Ekonomiska påtryckningar både på individnivå och på skolnivå i kombination med skönmålande propaganda inför varje besparing som man maskerat som skolreform har gjort rädda ja-sägare av en tidigare högröstad och kritiskt sinnad yrkeskår. Detta skadar också vår trivsel, yrkesstolthet och status. Dessutom försämras kvaliteten ytterligare av att missförhållanden inte synliggörs och åtgärdas.

Alla kommuner missköter inte sina skolor och Kommunförbundet eftersträvar givetvis inte dåliga resultat i skolan. Problemet är att resultatet kommer långt efter kostnaden i prioriteringarna. Utbildning är en osäker och långsiktig gröda. Det som sås i Haparanda kan lika gärna skördas i Malmö, och aldrig i tid för nästa mandatperiod. Därför är kopplingen mellan utbildning och välstånd inte självklar på lokal nivå. Däremot är den kommunalpolitiska överlevnaden beroende av en budget i balans och av att man avvärjer de mest högljudda missnöjesyttringarna. Varken åldringar eller barn marscherar särskilt flitigt för sina rättigheter och därför är åldringsvården och skolan tacksamma områden för besparingar – i synnerhet om man kan få tyst på personalen. Budget i balans underlättas också av att tonåringar hålls från gator och torg så att de inte belastar polis, socialtjänst och övrig renhållningspersonal. Den värsting som försvinner som skolkostnad dyker snabbt upp på något annat och betydligt dyrare konto. Omsorg är det alltså uppenbart lönsamt att ägna sig åt. Ur ett statligt perspektiv är däremot skolan den viktigaste av alla investeringar. Ur ett statligt perspektiv är en god och likvärdig grundutbildning en förutsättning för ekonomiskt välstånd, internationell konkurrenskraft och demokrati. Ur ett statligt perspektiv ser man också att världen har krympt, att vår kompetens ständigt måste höjas för att vi skall behålla vårt välstånd i konkurrens med andra länder, att andelen arbetstillfällen för lågutbildade krymper, att det blir alltmer ovanligt att man kan behålla samma arbetsuppgifter ett helt yrkesliv.

Många elever är nöjda med sina lärare, så långt har Kommunförbundet rätt. Men de är inte nöjda för att skolan är bra utan för att de inte har upplevt något annat. De vet inte att lektionerna har blivit mer fantasilösa och mindre effektiva för att lärarnas arbetsuppgifter har ökat. De vet inte att vårt kreativa, roliga och för deras inspiration så viktiga planeringsarbete har bytts ut mot trist och ofta meningslös pappersexercis, konferenser och social fostran. De har inte de referenser som krävs för att se att lektionerna ofta är improviserade och otillräckligt förberedda. De har vant sig vid att läroböcker är inaktuella och trasiga. De vet inte att deras lärare måste välja mellan torftigt arbetsmaterial och olaglig kopiering.

Nöjda eller inte förtjänar eleverna bättre. Det gör också vi lärare. Vi förtjänar rimliga arbetsvillkor och en skälig lön. Vi förtjänar förtroende, samarbete och uppmuntran från vår arbetsgivare. För att fel skall rättas till krävs dessutom ett uppriktigt samtalsklimat där kritik ses som ett redskap i förbättringsarbetet, inte som bakåtsträvande kinkighet.  Vi behöver helt enkelt en arbetsgivare som inser att det inte är kronorna man spenderar utan vad man får för pengarna som är det viktiga. Pengar spenderade på en skola som desillusionerar och tråkar ut sina elever och luckrar upp deras arbetsvilja och moral är värre än bortslängda medan pengar som ger våra barn vidgade vyer, god allmänbildning och ett gott självförtroende har investerats till gagn för hela samhället.
 
 På de stora dagstidningarnas ledarsidor har man ända sedan reformen genomfördes framfört skarp kritik mot kommunaliseringen av skolan. Ändå argumenterade man i en huvudledare i DN mot ett återförstatligande (18/8) med motiveringen att det skulle bli för dyrt. Att det blir dyrt stämmer säkert, de flesta misstag kostar. Men inte för dyrt. Att låta kommunerna fortsätta att ”haverera vårt utbildningssystem” är däremot något vi inte har råd med, för då räcker det inte med det pris vi betalar idag. Då intecknar vi dessutom vår framtid.

Helena von Schantz (2007)

26 kommentarer:

  1. Du lägger ut texten som få.
    Trots att temat är ett allvarligt samhällsproblem, är det alltid ett nöje att läsa dina inlägg.

    SvaraRadera
  2. "Varken åldringar eller barn marscherar särskilt flitigt för sina rättigheter och därför är åldringsvården och skolan tacksamma områden för besparingar – i synnerhet om man kan få tyst på personalen." Jo, så är det.

    (Skrev du den här texten 2007?)

    SvaraRadera
  3. Henrik, jag har nog skrivit delar tidigare, men det mesta 2007 och inget senare.

    SvaraRadera
  4. Viktigt ämne och ett rent nöje att läsa!

    Se även http://www.sydsvenskan.se/opinion/signerat/vibeke-specht/nar-likvardigheten-gick-forlorad/.

    /D

    SvaraRadera
  5. Tack för både beröm och länk, Dilbert. :)

    SvaraRadera
  6. Håller med om ALLT (men byt ut Kommunförbundet mot SKL så kan ingen beslå dig med faktafel)

    SvaraRadera
  7. Anonym, det står Kommunförbundet bara för att texten har ett antal år på nacken. :)

    SvaraRadera
  8. Som alltid lockar du fram många tankar. Du har ett mer rätt fram språk än de där politiska tomtarna som tycker att vinsten i vissa fristående skolor är problemet för alla skolors problem.

    Jag skulle snarare säga att det du beskriver är just skolans problem. Inte skolsystemet i sig. Hoppas du inte tar illa upp när jag säger att skolans problem är alla hobbypolitiker som inte vet vad de är satta att styra. Speciellt sedan nya skollagen kom. Det har nog mer blivit en maktfråga för dem nu när makten över undervisningen lagts på er som lärare och att rektorerna har makten över den inre organisationen (2 kap 9, 10 §§) sedan skolplanen skrotats. Sedan det där med Kommunförbundet och 2007. Redan då hette det SKL.

    Mycket kan sägas och det sista är väl inte sagt. Väntar med spänning på vad Leif Levin kommer fram till i slutet på året om kommunaliseringen. De professorer emeritusar som varit ute i pressen kanske bort vänta innan det finns evidensbaserad forskning på omtådet.

    SvaraRadera
  9. Mycket bra artikel, som de flesta lärare jag pratat med håller med om.

    SvaraRadera
  10. Plura, du är tämligen rättfram du med. :)

    Du skriver om enskilda personer som inte gör det dom ska och ser det som problemet, snarare än systemet. Uppfattar jag dig rätt?

    Svenska lärare har låga löner, en stor arbetsbörda, låg status och låg trivsel internationellt sett, kraven på lärarhögskolan är så låga att en normalbegåvad schimpans kan bli antagen. För svenska elever är föräldrarnas utbildningsnivå den främsta framgångsfaktorn och deras kunskapsresultat är mediokra och stadigt sjunkande. Vi kan inte komma åt det här genom att ersätta enstaka olämpliga politiker och rektorer. Vi kan bara komma åt det genom att organisera om skolan med likvärdighet och kunskaper som övergripande mål.

    SvaraRadera
  11. Du formulerar det så väl. Eleverna tycker många gånger om sina lärare, men "de är inte nöjda för att skolan är bra utan för att de inte har upplevt något annat" och att ta detta som intäkt för att allt fungerar är ett svek mot eleverna, och mot det framtida samhället.

    SvaraRadera
  12. Tack, Morrica. :) Det är förstås positivt att lärarna mestadels gillar sina elever och vice versa. Men det räcker inte.

    SvaraRadera
  13. Nej Plura, hobbypolitikerna ställer till det men SKL/Kommunförbundet är de som konsekvent undergräver skolan och lärarna.

    Det är en organisation som börjar i fel ända som en hårdför förhandlare som klämmer åt medarbetare. Inget företag kan ha sin hårdföra personalchef som den som ska utveckla företaget, han eller hon saknar all trovärdighet. Den sortens personalchefer blir VD:ar när företagets ska läggas ner.

    Analysen av skolan är från början felaktigt gjord. Här har vi en skola med före detta skötsamma flickor och ambitiösa pojkar till nästan 100%. Ja ok tvärtom också skötsamma pojkar och ambitiösa flickor. Att tro att det i en organisation av det slaget finns en mängd slack och möjlighet att få loss mer tid är rent ut sagt dumt.

    Har man fel vision så blir allt annat också fel. Som Helena tydliggör så är det bara en enda lång räcka av misstag som gjorts när det gäller svensk skola. Att skolan fortsätter att fungera och inte blivit direkt sämre annat än relativt andra länder det är tack vare mängder av lärare som fortsätter att göra sitt bästa. Helena skrev någon gång att Sverige har bättre lärare än det förtjänar. Så på pricken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så välformulerat och sant, Jan. Tack. Och förlåt att jag inte håller bättre koll på min egen blogg.

      Radera
  14. Bra skrivet Helena! Tycker att du kan ta upp den för liberaler i den politiska debtten inte helt obekanta dualismen Demokrati - Diktatur.
    Här tycker jag att det skett en tydligen förskjutning av definitionen i klassrummen: Demokrati = kaos och anarki. Diktatur = läraren sätter gränser mot kaoset och anarkin, säger till och avvisar elever från klassrummet.
    Den förskjutningen av betydelserna kommer ur det politiska slagfält som är den svenska skolan och det fasansfulla förfallet där.
    Man frågar sig i vilken ideologi förskjutningen av uppstått, och om det faktiskt går att ha högt i tak i klassrummen utan denna uppfattning av Demokrati och Diktatur?

    Du gör ett bra jobb Helena, verkligen! Tror att frågan om lärarens auktoritet/ledarskap och arbetsro i klassrummen och vinstuttag för vård-skola-omsorg kommer att bli DE heta och explosiva frågorna inför september 2014.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anonym, kaos och anarki är inte vad elever vill ha, så i verkligheten är det fåtalets diktatur medan vuxenvärlden slår ut med händerna. Demokrati är att förankra målen, diskutera och komma överens om metoderna och utvärdera framgången. Det råkar också vara vad vi är ålagda till i skollagen. Litet verkstad sulle inte skada.

      Tror du har rätt om de heta frågorna 2014, men hoppas att kommunaliseringen också kommer högt på dagordningen.

      Radera
  15. Hur bra en strategi är ser man vanligtvis på resultaten av den. Så hur kommer det sig att svensk skola tappat så mycket i kunskap jämfört med andra länder?

    SvaraRadera
    Svar
    1. anonym, det gör man så länge man utvärderar resultaten. I Sverige granskar staten. Det finns varken systematisk resultatkontroll eller systematisk utvärdering. Utan det famlar man i blindo.

      Radera
  16. GP:s egen motivering av löneutjämningen var att utbildningstiden
    för adjunkter och mellanstadielärare var nästan densamma. Ut-
    jämningen av usk:en beskrev han som en klassfråga. Avgörandet
    föll egentligen redan när Edenman avvisade LUS-utredningens
    förslag att gymnasielärare behövde fyra års utbildning och
    ämneslärare i grundskolan endast tre år. Det blev tre år för
    båda kategorierna. Mellanstadielärarna fick 2.5 år. För
    dem hade LUS föreslagit 2 år. Att löneskillnaderna ändå bestod
    så länge är förvånande. Men förlängningen av mellanstadielärar-
    utbildningen var artificiell och en eftergift åt SL.

    SvaraRadera
    Svar
    1. och hela tiden har man struntat i att förkunskapskraven också var mycket högre för de som skulle bli lärare i senare år. På mängder av olika sätt under svepmantel av jämlikhet så har man försökt dölja det självklara faktumet att det blir svårare och svårare att undervisa eleverna när de blir äldre.

      http://janlenander.wordpress.com/2013/03/31/uppmarksamma-stegringen-i-svarighet/

      Vi kommer misslyckas att möta mängder av elever om vi fortsätter att stoppa huvudet i sanden inför att svårighetsgraden i yrket ökar.

      Radera
    2. Tack för den tillbakablicken, anonym. Nog är det ett märkligt redskap för att höja statusen - att öka längden på utbildningen. Inte verkar det ha varit särskilt framgångsrikt heller om en schimpans med pilbåge kan ta sig in på lärarutbildningen.

      Jan, det man har åstadkommit är att man jagat akademikerna och de intellektuella från skolan. Prislappen för det är hisnande.

      Radera
  17. Håller med till 99 %. Ett enda fel finns och det är i inledningen. Klasslärare fick inget extra. Vi förlorade ekonomiskt på kommunaliseringen. Att Lärarförbundet ökade på lönerna till lärare som vara när pensionen gjorde att de fick en svag majoritet för att ett ja till avtalet. Men det var et spel för galleriet. Flera av Lärarförbundet fackliga företrädare ljög och avtalet. Det var uppgjort redan från början mellan ordföranden Romilsson och Persson. De träffades och gjorde upp om kommunaliseringen och Lärarförbundet fick igenom en ny lärarutbildning. Den har bidragit till skolans förfall eftersom lärare undervisar i ämnen de inte är utbildade för.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Snälla ni som väljer att vara anonyma, kan ni inte ha en liten signatur/alias så att vi övriga kan hålla isär er.

      Radera
    2. Anonym, är det så illa? Det jag har fått höra hela tiden är att lärare ställdes mot lärare. Tittar vi på vår lönestatistik är det ämneslärarna som är de största förlorarna, men min avsikt är verkligen inte att fortsätta med den Perssonska tabben. Vi lärare ska vara kollegiala - över stadiegränserna. Men vi ska inte tala för varandra, bara stötta varandra.

      Radera