När det individuella lönesystemet infördes tyckte jag det lät som en bra idé. Jag hade noterat att det kunde skilja mycket mellan olika lärares arbetsinsatser och trodde att det här både skulle bli mer rättvist och ha den goda effekten att flitiga, duktiga lärare känner sig uppmuntrade och blir än mer flitiga och duktiga samtidigt som latmaskarna får klart för sig att det är läge att skärpa sig. Åtminstone om de vill ha bra betalt.
Men det tog inte många år innan jag insåg hur fel jag hade tänkt. De lärare som förlorar på de individuella lönerna blir bittra, känner sig orättvist behandlade och sprider misstämning i kollegiet. Jag har ännu aldrig sett någon ta ett lågt lönelyft som en signal att förkovra sig eller arbeta hårdare.Tvärtom verkar det ha effekten att man tänker att det är läge att dra ner på arbetsinsatserna ytterligare så att de bättre harmoniserar med den upplevt orättvist usla lönen.
De som blir belönade då?`Antagligen har det en mer gynnsam effekt. Men min erfarenhet är att de lärare som lägger ner det största arbetet och tar yrket mest på allvar inte gör det i hopp om en löneökning utan snarare av mer diffusa skäl som yrkesstolthet, kärlek till eleverna, kärlek till uppdraget, hederskänsla, bekräftelsebehov, oförmåga eller ovilja att möta insikten om undervisningens bristfällighet i 30 par anklagande elevögon ....
Och tur är det för det är långt ifrån alltid de bästa lärarna som får de högsta lönelyften. Ofta premieras sådant som medhåll, foglighet, utpressning, vilja att ta på sig andra uppdrag än undervisning, vilja att ställa upp - till exempel i ämnen där man saknar behörighet, eller som vikarie trots att den egna undervisningen då haltar. Inte är det heller alltid så lätt för en rektor att veta vilka de bästa lärarna är. Är det de mest populära? Kompislärarna? De schyssta snubbarna och snubborna? Eller de som kan sina saker, som ställer krav och får resultat? Jag vet då att min uppfattning om vilka mina bästa lärare var har ändrats med ett vuxet perspektiv (Här vill jag rikta ett särskilt senkommet tack till tyskfröken som gick under arbetsnamnet Stålulla).
När den på åttiotalet frispråkiga, högljudda och bråkiga lärarkåren så snabbt blev tyst och foglig var den individuella lönesättningen ett av de vapen man använde. En sak som gjorde det här extra synligt är att det länge i de flesta kollegier fanns någon bitter, högljudd sanningssägare i 60-års-åldern. En rektor som sätter individuella löner brukar nämligen inte bry sig om att lägga mer än nominella summor på folk över 55. De är ändå inte attraktiva på arbetsmarknaden så där är det onödigt att krusa - oberoende av hur duktiga de är. Det här visste alla över 55 så de kunde unna sig lyxen att tala ur skägget - och var i allmänhet helt ensamma om att göra det. Det som gjorde det här extra stötande är att de äldsta lärarna hade väldigt bra löner innan de individuella lönerna infördes. De skulle ha haft en låg ingångslön och en hög slutlön och fick istället en låg ingångslön och en låg slutlön. Nu sitter de antagligen någonstans och muttrar över sin låga pension.
Jag kan förstå att det är trevligare att leda folk som håller käften, gör som de säger och skrattar åt ens lamaste skämt. Men sådan personal är lika mycket ett undergångsrecept i skolan som i näringslivet. Lydiga lärare som gör som de blir tillsagda och som undviker självständigt och kritiskt tänkande kan varken vara goda förebilder eller goda pedagoger. Den som inte själv får kritisera och föreslå förändringar på sin arbetsplats lär för övrigt knappast ta emot sådant från sina elever. Och precis lika litet som lydiga, okritiska lärare kan vara framgångsrika kan lydiga, okritiska elever vara det.
Något som också är både kontraproduktivt och paradoxalt är att det här systemet infördes parallellt med styrning mot nya samarbetsformer. Vi tvingades in i arbetslag, det starka ämnessamarbete som fanns ströps, vi uppmanades att samplanera, att arbeta ämnesövergripande, att ha ett koncerntänk. Samtidigt sattes vi att tävla med varandra om löneutrymme. Jag ska argumentera och jobba för att jag ska få 200 mer och kollegan 200 mindre vid nästa löneöversyn. Rektorn har en viss summa i lönekuvertet att fördela. Ska jag få mer måste någon annan få mindre. Har jag handlett en kollega och generöst spridit mitt bästa material är det kanske kollegan som får de 200. Lönemässigt tjänar en lärare på att vara den klart lysande stjärnan i ett mediokert kollegium. Men för eleven, för skolan och för huvudmannen är framgångsfaktorn en hög kvalitet på alla lärare. Vi lärare borde själva ragga duktiga kollegor till våra skolor och göra vad vi kan för att kollegorna ska kunna göra ett bättre jobb, för att duktiga lärare ska trivas på skolan och vilja stanna. Men vill vi ha lönelyft ska vi göra precis tvärtom.
... Ytterligare en paradox är att det för de flesta rektorer är mer rationellt att anställa billiga lärare än skickliga sådana. Budget i balans eller vinst är ett viktigt skolmantra och skolorna konkurrerar med en massa andra saker än med skickliga lärare. Den lärare som får de högsta lönelyften blir därför allt dyrare och därmed allt mer oattraktiv på arbetsmarknaden. Jag minns när jag erbjöds (och sedermera tackade nej till) jobb på Kunskapsgymnasiet i Norrköping och de fick klart för sig hur hög lön jag hade. Det behövdes många diskussioner innan man motvilligt kunde gå med på att ge mig bibehållen lön - ett lyft vid anställningen var inte att tänka på. Då hade jag 24 500 i lön. Idag har jag drygt 6000 mer. Undrar just hur många rektorer som skulle vilja anställa mig när de kan få en nyutexaminerad lärare för 20 000? Undrar också vad jag hade haft för lön om jag tackat ja till jobbet på Kunskaps?
Sist men inte minst vill jag lyfta lärarnas maktlöshet och knappa manöverutrymme. Om min undervisning brister för att jag har för stora grupper, elever med stora sociala problem, elever med otillräckliga grundkunskaper, en för tung arbetsbelastning, dåligt undervisningsmaterial - vems fel är det? Är det rimligt att jag får lägre lön för att någon annan har bättre förutsättningar att göra ett bra jobb? ... Och om min lärarutbildning inte håller måttet? Om jag saknar kompetens för mitt uppdrag men inte ges möjlighet till kompetensutveckling? Vems fel är det? Är det igen rimligt att jag betalar för att jag ges dåliga förutsättningar att göra ett bra jobb?
När ledarskribenter och politker upprepar mantrat att man ska belöna de duktiga lärarna känner jag sålunda bara en stor invärtes fnysning. Alla lärare förtjänar en rimlig lön och i vårt yrke som i alla andra borde det finnas en ”good enough” nivå. Lärare som missköter sitt jobb bör få sparken, sådana som inte borde ha blivit lärare borde få omskola sig på statens bekostnad - resten av oss bör framför allt få förutsättningar att bli de bästa lärare vi kan bli. I det ingår - och har alltid ingått - samarbete, generositet, att vi lärare stöttar och hjälper varandra. Det är ju precis det ordet kollegialitet handlar om. Att förstärka den individuella lönesättningen är däremot fel väg att gå.
Men LR:s och Jan Björklunds karriärtjänster för lärare, den reformen får en entusiastisk tumme upp av mig. Det tycks mig som ett sätt att belöna yrkesskickliga och ämnesskickliga lärare som är till gagn för hela skolsystemet. Alla kan glädjas åt och vara stolta över att en kollega blivit förstelärare. Gärna tar man emot handledning och hjälp av en sådan förträfflig person. Då kommer man ju själv närmare detta kännbara och alls icke ouppnåeliga lönelyft. På liknande sätt fungerar det med lektorstjänster. En naturlig länk till högskolan, en djupare ämneskompetens att tillgå, ett lyft för vilket gymnasium som helst både i reell kvalitet och i anseende.
Men det är inte bara på lärarnivå det här är en attraktiv morot. Troligt är att den rektor som erbjuder en god och fruktbar arbetsmiljö, goda undervisningsförutsättningar, som uppmuntrar till fortbildning och samarbete får sin belöning i form av många förstelärare på skolan. Lärare som är idel vinstlotter. Lärare som höjer skolans resultat, status och attraktionskraft utan att nagga på budgeten.
Min enda invändning är att det borde löna sig även för huvudmännen att göra rätt. Det kan se så otroligt olika ut från kommun till kommun både med arbetsvillkor och med fortbildning. Toppstyrning eller förtroende? Undervisningen i centrum eller dokumentationen? Rimliga resurser eller otillräckliga? Samtidigt vore det stötande och illa för likvärdigheten om staten belönade de kommuner där skolan redan är bäst. ...
Karriärtjänsterna kommer inte att revolutionera skolan. För det krävs mer genomgripande reformer. En systematisk kontroll av kunskapsresultaten i form av centralrättade prov och ett ändrat huvudmannaskap kommer först på min lista - för övrigt reformer som förordas av både LR och FP.
Men till skillnad från de individuella lönerna kommer karriärtjänsterna att göra det lönsamt både att anställa duktiga lärare och att vara en duktig lärare utan att väcka missunnsamhet, känslor av oförrätt, utan att ställa lärare mot lärare. Vackert så, tycker jag.
LR, Skolverket, Regeringen, FP, Sydsvenskan,
Skolvärlden påpekar att det är bråttom med ansökan. Mellan 20 mars och 17 april ska ansökan göras. Påminn era kommuner!
lördag 9 mars 2013
Individuella löner och karriärtjänster?
Etiketter:
FP,
förstelärare,
individuella löner,
Jan Björklund,
karriärtjänster i skolan,
kollegialitet,
kommunaliseringen,
lektorer,
LR,
Metta Fjelkner,
skolan,
studentexamen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Dan Pinks föredrag om motivation visar att ekonomiska belöningar inte alls fungerar för kreativa yrken så förutom dina iakttagelser av hur förödande det är för samarbetet så fungerar de individuella lönerna katastrofalt som motivation.
SvaraRaderaDet bör alltså inte alls handla om att motivera och mana på medarbetare med löneredskapet. Det bör handla om att locka till sig duktiga medarbetare och skapa ett syfte som gör att de ser ett värde i att utvecklas. Då handlar det om karriärvägar och möjligheter till fortsatt löneuteckling.
När lärare som jag som fortfarande har en bra bit till pensionen ser hur vår äldre kollegor hela tiden tappar i reallön trots att de gör kanoninsatser. När vi får höra att vi redan ligger högt som motivation till låga %-ella påslag samtidigt som vi ser att vi ligger lägre än alla jämförbara yrken. När vi ser att hur mängder av skolans arbetsgivare väljer billiga lärare framför duktiga. När vi upplever detta börjar vi verkligen uppleva att vår arbetsgivare inte tycker att vi är viktiga.
Jan, du har så rätt i det du skriver. Lönen är viktig när det gäller ett yrkes attraktionskraft och status. Som piska och morot termin för termin är det närmast ett ovärdigt redskap i en så komplex verksamhet som skolan - i synnerhet när vi inte har någon fungerande resultatkontroll. Karriärvägar är däremot något som lockar. Både den som finns i yrket och den som överväger det.
SvaraRaderaDu skriver väl om Stålulla och om det behövliga långtidsperspektivet. Du skriver även väl om problemen med individuella löner. Jag trodde som du att det vore toppen med mer differentierade löner, beroende på arbetsinsats, men det är verkligen länge sedan nu.
SvaraRaderaSedan behöver jag hjälp att bättre förstå hur det är tänkt med karriärtjänsterna. Som du beskriver det kan det finnas väldigt många på en och samma skola? Den bilden var ny för mig.
Fast jag känner mig inte helt säker? Du ger "tummen upp", skriver du, men annars kunde jag frestas att tolka dig som att du vore ironisk ("Alla kan glädjas åt och vara stolta över att en kollega blivit förstelärare. Gärna tar man emot handledning och hjälp av en sådan förträfflig person").
Henrik, jag menade det inte ironiskt. Man har avsatt pengar för cirka var tionde lärare - det betyder att det är ett nåbart mål för många att bli förstelärare.
SvaraRaderaTycker du var tionde är mycket? Det tycker inte jag. I synnerhet inte - såsom du också påpekar är problemet idag - om man jobbar på en skola där det finns många duktiga lärare.
SvaraRaderaHenrik, det är tio i snitt, man måste vara behörig, dokumenterat skicklig över tid, med mera. Det kommer att finnas skolor där det är var femte, andra där det är en på 20.
SvaraRaderaHmm...
RaderaBara att börja fila på din resumé, käre Henrik.
SvaraRaderaJag menar "hmm..." som i "jag undrar,om verkligen det finns skäl att känna sig så optimistisk som du gör".
SvaraRaderaMen du vet antagligen mer om detta än jag gör, så jag hoppas att du får rätt.
Den som lever får se, Henrik.
SvaraRaderaJag kan inte undgå att känna tvivel inför detta. För lektorstjänster kommer det att finnas en tydlig och formell kompetens. Förstelärare, däremot? Vem ska bedöma kompetensen i det fallet, rektor och huvudman? Risken är väl överhängande att detta kommer att gå till som med de individuella lönerna, dvs. ju mindre man arbetar med ämnesundervisning, desto högre lönepåslag?!
SvaraRaderaJag upplever att en tjänst som förstelärare kräver att de andra lärarna är intresserade av det läraren har att komma med. Det är en tjänst som kräver heltid med eleverna men ändå tid för att stötta andra lärare. Den kommer förstås tillsättas på subjektiva grunder men den rektor som tillsätter fel kommer att få stora problem. Jag tror att rektorer kan ta sig an den utmaningen och göra något bra av den. De flesta rektorer är bra.
Radera
RaderaAnonym, jag tycker nog att det är rätt tydliga krav även på förstelärare. Fokus är dessutom helt på undervisningen, så någon större fara för att fel sak premieras tror jag inte det är. Men någon absolut rättvisa finns förstås inte. Vare sig man söker ett jobb, ett stipendium eller en karriärtjänst.
Jan, alla tjänster kan tillsättas på felaktiga grunder. Det viktigaste är väl om arbetsbeskrivningen är vettig och jag håller med dig om att förstelärarens arbetsbeskrivning är det.
RaderaPå en skola med 500-1000 elever kan skolan ansöka om bidrag för 1-3 förstelärare. För skolor med 1000-1500 elever är siffran 2-4:
SvaraRaderahttp://www.skolverket.se/fortbildning-och-bidrag/statsbidrag/karriartjanster/karriartjanster-1.192272
Var har du det här med 1/10 eller 1/5 som kan bli förstelärare, Helena?
Det lät riktigt snålt.
RaderaJag tyckte att 1 av 10 var rätt ok även om jag hade hoppats på en av fem.
Henrik, jag läste det i Jan Björklunds nyhetsbrev. Länk här:
Raderahttp://www.folkpartiet.se/jan-bjorklund/nyhetsbrev/?nid=239352
Då förstår jag hur du tänker. Däremot förstår jag inte hur Björklunds siffra ska passa ihop med Skolverkets uppgifter.
RaderaDet Skolverket presenterar på sin hemsida är antalet inför hösten 2013, reformen ska ju sedan byggas ut succesivt. I år finns 187 miljoner för andra halvåret, 2016 ska det finnas 880 miljoner på helåret.
RaderaIfall du är Anna som i "Anna Ekström" kan du väl även svara på hur länge det är tänkt att dessa karriärtjänster ska få finnas (i betydelsen "subventioneras av staten")?
RaderaAnna Ekström skriver under eget namn och är bra på rättstavning, Henrik. :)
RaderaOkej.
RaderaI och för sig är jag också ganska så bra på rätstavning men emelanåt slintar fingarna på tangentbräddan. I synerhet om jag skriver på mobilltelefonen.
:)
RaderaSiffrorna du har tagit fram Henrik pekar på cirka en av trettio lärare. Jag hade hoppats att de flesta ämnen hade kunnat få en egen förstelärare nu blir det jättestora ämnesområden typ ma/NO/tk och sv/språk/SO. En sådan förstelärareroll blir meningslös.
SvaraRaderaHej Helena.
SvaraRaderaJag skriver till alla FP.are jag känner. Ta för Guds skull och släng ut Jasenko Selomovic ur partiet eller medverka i alla fall till det. Förstår Du inte vad jag menar kolla in SVT Debatt, Jaag håller på och flyttar tillbaka till Finland. Här blir man ju snart upprörd varje dag
Det var värst Kristian. Har alltid gillat Jasenko, men jag ska läsa artikeln.
RaderaReformen kommer inte att falla väl ut. Kommunerna är
SvaraRaderadokumenterat ointresserade. På tjugo år har de lyckats med
att avskaffa lektoraten och ge alla lärare i stort sett samma
lön. De har inte rektorer med kompetens att hantera reformen
och de kommer aldrig att anställa lärare som med sin kompetens
kastar en skugga över rektor. Det lokala facket kommer att
blockera utlysningarna därför att de tar jobbet från redan
anställda. Eller finns bästa förstelärare alltid redan anställd?
Anonym, det är väl just huvudmännens ointresse som är skälet till att staten blandar sig i lärarlönerna på det här sättet.
Radera... Bäste förstelärare alltid redan anställd? ... Man söker väl tjänsten från skolans sida just för att man menar sig ha lämplig sökande?
Jag har tyvärr svårt att se hur brutalstora lönelyft för några enstaka kollegor ska kunna leda till annat än missämja i kollegiet.
SvaraRaderaMånga som är positiva nu och känner sig mogna för att ta del av extrapengarna kommer att bli besvikna när det står klart vilka som faktiskt fick dem. Enligt mig är det breda lönelyft som krävs för att lyfta läraryrket. Detta rättas inte till av lektorers och förstelärares i och för sig rimliga lönenivåer.
Pekka, jag håller med om att det behövs breda lönelyft också, men det förhindrar inte att det är bra med karriärtjänster. Vi har olika ambitionsnivåer, olika syn på yrket - ibland ändrar det här sig beroende på var i livet man är.
SvaraRaderaHej
SvaraRaderaVad är det som gör läraryrket så speciellt att det inte fungerar med individuell lönesättning där? Det fungerar ju i nästan alla andra yrkesgrupper. Man hör nästan aldrig om en jurist, ekonom eller ingenjör som "tystnar" pga att det är individuell lönesättning. Missmodet när vissa får lite högre lön än andra skulle i så fall slagit ut hela det svenska näringslivet. Vad är det som skapar ett sådant missmod i ett lärarkollegium?
Något måste vara fel med själva kulturen, kollegiet och ledarskapet.
Jag tror det har att göra med att lärare knyter an till sina elever och inte gärna byter arbetsplats för att därigenom få upp sin lön. Då blir man sur när man jobbat på samma skola i 12 år och det sedan kommer en nyutbildad som får högre lön än vad den förre har. Kommunen värdesätter inte lärares kompetens så som ett företag gör, för här är det eleverna som får vinsterna av kompetensen och inte kommunen för de ser helt enkelt bara utgifterna och inga inkomster med att höja löner för lärare som ändå tänker stanna kvar även om lönen är dålig..
Raderaanonym, det största felet är bristen på systematisk resultatkontroll. Vi har en konkurrensutsatt skola, men "kunderna" vet inte om de köper en skrothög eller en BMW. Men det finns många andra orsaker till att systemet inte fungerar - som synes i mitt ack så långa blogginlägg.
SvaraRaderaDet finns en del studier som visar att större belöning inte ökar resultaten särskilt mycket då det gäller kognitiva uppgifter, som tex undervisning.
SvaraRaderaVad som tycks öka arbetsinsatsen är inte att få massor med mer lön utan att få såpass mycket lön att pengar inte är ett "issue".
Helena, du säger själv att lärare inte jobbar för pengar utan det finns andra värden och jag tror detsamma. Om pengar dessotum inte är en sporre utan bara sticker i ögonen på alla som inte får dem kanske lösningen är att ge tillräcklig lön så att man kan fokusera på jobbet. Vad tillräcklig lön är törs jag dock inte spekulera om.
http://www.regeringen.se/sb/d/3209/a/200023
SvaraRaderaAtt belåna bara fåtal lärare är bara ett hån mot lärarkåren.
SvaraRaderaDet är bara en politisk fusk.