Björklund i Agenda

I förrgår försvarade Jan Björklund sin skolpolitik i Agenda. Det var inte särskilt kul att titta på TV-inslaget. Agenda-redaktionen gjorde ett minst sagt halvdant jobb. Inte heller Jan Björklund visade sig från sin bästa sida.

Inledningen var en föraktfullt avfärdande kortfilm med fokus på Björklunds kritiserade Atlantångarliknelse. Man hade till och med bjudit in en fartygsexpert som visste berätta att det minsann gick geschwint att vända atlantångare. Ett enkelt grepp vid ratten, någon minut av väntan så var det klappat och klart. ... Och?

För det första är kritiken av liknelsen både gammal och spridd - närmast en gäspning för oss tittare. För det andra är det i sammanhanget ointressant om liknelsen är faktiskt relevant eller inte. Betydligt intressantare är om den underliggande tesen stämmer - en tes som jag tror de flesta uppfattade genom atlantångar-liknelsen:  Tar det lång tid att få till stånd en förändring i skolans värld?

Det tyckte uppenbart inte programledaren. I fientlig ton upprepade hon samma frågor om och om igen. Hur lång tid är det rimligt att det dröjer innan resultaten förbättras? Hur länge kan en minister skylla på sina föregångare?

Jan Björklund gav igen med samma mynt och upprepade gång på gång att man har utfört stora och nödvändiga reformer - ny skollag, ny läroplan, nytt betygssystem, ny lärarutbildning. Det kändes inte helt övertygande. Varför inte nämna huvudmannaskapet? Och bristen på oberoende och fortlöpande kontroll av kunskapsresultaten? En bra skola förutsätter dessutom välutbildade skickliga lärare med goda förutsättningar att bedriva kvalitativ undervisning. De reformer som hittills genomförts har bara gett lärarna mer arbete, fler krav, mer dokumentation, mindre tid för undervisningen.

Jag gillade inte heller att Jan Björklund helt avfärdade att FP förlorat förtroende när det gäller skolpolitiken. Att alliansen ändå leder och att FP har mest skolförtroende i alliansen må vara sant. Men sant är också att FP har förlorat förtroende. Det märks i debatten, det märks i opinionsmätningar, det märks både bland lärare och bland folk i allmänhet. Bättre då att se den sanningen i vitögat och hantera den.

Jag tror att en viktig orsak till ökat vänsterförtroende i skolfrågor är valfrihetsreformerna och väljarkårens växande desillusionering inför den värld av marknadsföring, skandaler och skolsegregation som vi ser omkring oss. Här uppfattar jag FP som det mest pragmatiska av allianspartierna. Men även i FP är friskolereformen och vinsterna något av en helig ko.

I Finland har man haft likvärdigheten som ett övergripande mål i många decennier.  I Sverige har man resignerat och gett upp om en likvärdig skola - och på köpet fått en skola som underpresterar. Pasi Sahlberg visade under ett seminarium på finska ambassaden att ökad likvärdighet och förbättrade resultat gått hand i hand i den finska skolan. Han visade också att alla de länder som ligger högst kunskapsmässigt även gör det i grenen likvärdighet. Sverige har istället tappat både i kunskaper och likvärdighet.
 Likvärdighet och valfrihet går inte ihop utan här måste man välja. Jag tror inte att vi kan få en bra skola utan att beskära valfriheten, utan likvärdighet.

  Bättre intryck gjorde då Björklunds franka konstaterande att skolan brottas med stora problem som glädjebetyg, bristande likvärdighet, avhopp, ointresse för att bli och förbli lärare och dåliga studieresultat. Det är väldigt viktigt att den bild man som minister målar upp stämmer med den bild väljarna ser i sin vardag. Det Björklund beskrev i Agenda kände åtminstone jag igen.

Jan Björklund har rätt i att förändringar tar tid i skolan. Regeringen förtjänar heller inte kritik för tröghet i reformgenomförande - tvärtom har man snarare haft litet för bråttom. Reformerna är också mestadels alldeles utmärkta. Men kommer de att ge oss en riktigt bra skola? Jag tror tyvärr inte det. Inte utan likvärdighet. Inte utan skickliga lärare som får tid, resurser och förtroendet att göra ett bra jobb.

Somliga har uppfattningen att Björklund nu är färdig och bör lämna över till någon annan. Andra menar att det enda skolan nu behöver är arbetsro. Men vad är poängen med att lämna ångaren kvar på fel kurs? Eller  med att lämna över rodret till en mindre skicklig kapten?

Jag tycker istället att Björklund behöver fortsätta svängen ända tills atlantångaren är på rätt kurs. Tills vi har ett fungerande huvudmannaskap. Tills vi har en oberoende och systematisk kunskapskontroll. Tills läraryrket har återfått den frihet och den dragningskraft som krävs. Tills likvärdigheten återigen blir en svensk paradgren. ... Oberoende av hur lång tid det tar.