Bloggtorka för flerspråkighet

 Hjälp så här länge har bloggen aldrig förr fått stå i träda. Men det är rakt inget tecken på lättja eller bristande engagemang. Bloggen är mitt trevligaste skrivande – men ibland hamnar det på sista plats efter alla måsten. Just november har framför allt handlat om språkskrivande. Först två artiklar med LR inför Språklärarnas riksförbunds jubileumsdag den 9.11. Det började med ”Språklärarnas situation är pressad” i UNT,  följt av ”Sverige behöver ett språkligt lyft” i Corren. Därefter tal och inslag för jubileumsdagen och helgen därpå idoga förberedelser inför FP:s landsmöte och ett lika idogt arbete under landsmötet – ett landsmöte som faktiskt resulterade i ett ordentligt steg i rätt riktning. Min motion återremitterades och landsmötet beslutade att avskaffa SV/EN-grupperna. Hela motionssvaret hittar ni här: Beslut om att slopa SV/EN på FP:s landsmöte.

Skolvärlden och SR täckte både jubileumsdagen och FP:s ändrade hållning:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5699727

http://www.skolvarlden.se/artiklar/livlig-debatt-avslutade-sprakdag
http://www.skolvarlden.se/artiklar/vi-maste-signalera-att-sprak-ar-viktigt
http://skolvarlden.se/artiklar/livlig-debatt-avslutade-sprakdag
http://skolvarlden.se/artiklar/fp-svanger-i-sprakfraga

Men höjdpunkten var ändå när Ibrahim Baylan tipsade om sin artikel på Brännpunkt i SVD: Alla ska lära sig moderna språk. 

http://skolvarlden.se/artiklar/jag-ar-jattenojd 

 Tyckte särskilt om att Ibrahim Baylan fokuserade på vårt ansvar för de barn som inte har pålästa föräldrar, på likvärdigheten. Närinngslivets behov bör beaktas, men de är inte det enda skälet för att språken bör jämställas med andra ämnen - kanske inte ens det viktigaste.

Jag ägnade nästan hela landsmötet och allt skolkrut åt det här med språken.  

Det gjorde jag för att jag är ordförande för Språklärarnas riksförbund. Annars hade nog en ändrad roll för Skolinspektionen och en systematisk kunskapsuppföljning hamnat snäppet högre. Men den här frågan skulle finnas högt på min lista oberoende. Det är inte liberalt att låta barn välja bort sin framtid och det är inte klokt att handskas så lättsinnigt med något skolämne. I synnerhet inte att göra det med ett ämne som har en så positiv effekt på omvärldsorienteringen, kommunikationsförmågan och kognitionen.

   Att träna språkgeniknölarna på ett nytt språk ger stimulans och en chans till ett annat förhållningssätt och till ett bättre självförtroende. Man måste anstränga sig för att förstå och man måste anstränga sig för att bli förstådd. Den effektivare, snabbare och mer vältrimmade hjärna man får av sin flerspråksinlärning kommer till lika mycket glädje när det gäller att förstå och kommunicera på svenska och engelska.

Det är sorgligt att så många i Sverige tror att det räcker med litet engelska till husbehov. Ett språk som visserligen talas i en stor del av världen, men som få människor har som modersmål. Skall vi bli fullvärdiga och engagerade EU-medlemmar behöver det finnas många som talar de stora europeiska språken i vårt land. Vill man använda den europeiska arbets- eller studiemarknaden är tyska och franska till och med vettigare val än engelska. Tyskland är idag vår främsta handelspartner, Frankrike en stor sådan och Latinamerika en kontinent på frammarsch - ändå förstår varken våra myndigheter eller företag att vi tjänar mer pengar om vi talar tyska, franska och spanska.

Det är dags att vända den här språkfientliga trenden som gör oss dummare, fattigare, och mindre engagerade i vår omvärld. Moderna språk bör jämställas med alla andra grundskoleämnen och  språkintresserade elever beredas möjlighet att läsa ett tredje främmande språk redan på högstadiet. Om språkvalet prompt ska påbörjas redan i sexan - ge eleverna ett prova på-år med alla tillgängliga språk och låt dem göra sitt val först i sjuan. Vid ett stadiebyte minskar risken för kompis- och lärarval. Vid ett stadiebyte är man medveten om att man går in i något nytt och man är mer benägen att fatta ansvarfulla beslut. Dessutom får vi en uppväxande generation som kan några ord på flera europeiska språk och som får en introduktion till tre nya länder och kulturer. Se också till att de undervisas av behöriga lärare även på mellanstadiet. Men, framför allt, se till att både föräldrar och elever vet att språkstudier är bra för hjärnan, för demokratin, för affärerna, för toleransen, för rörlighet på arbetsmarknaden, för internationellt samarbete och för forskningen. Informera dem om att man blir bättre på svenska av att lära sig andra språk. Föreslå att de unnar sig den roligare fritid man får om man kan många språk. Med resor, möten, film, litteratur, musik, humor, nya sätt att tänka och se på världen.

Språkreformen är en av de mest misslyckade skolreformerna någonsin. Det är hög tid att riva upp den och återta vår plats i världen.

Visit NBCNews.com for breaking news, world news, and news about the economy

Skolförvaltningen, politikerna och Djäkneparksskolan under forskarlupp

I går var jag på  Olga Yttermyrs disputation på Linköpings Universitet. ”Varför blev det (bara) en? En studie av en offentlig marknad i förändring.” heter avhandlingen. Den enda det blev är Djäkneparksskolan (dvs den enda kommunala friskolan i Norrköping) och den offentliga marknaden i förändring är skolområdet i Norrköpings kommun.

Den som väntar sig att lära sig något om kommunala friskolor i allmänhet eller om Djäkneparksskolan i synnerhet behöver inte besvära sig med att läsa avhandlingen. Inte heller den som söker svar på frågan ”Varför blev det (bara) en?” Däremot kan man få insikter om människans natur, om kommunal verksamhet, om enskilda personers inflytande, om effekterna när motstridiga intressen krockar, om de praktiska konsekvenserna av valfrihetsreformerna.

När jag skummade igenom avhandlingen letade jag framför allt efter åsikter, insikter, slutsatser. Men jag letade förgäves, för den här avhandlingen är mycket neutralt hållen. Om Olga Yttermyr har en åsikt om konkurrensen i skolvärlden, om den nya skolmarknad vi har, om förvaltning eller politiker i Norrköpings kommun, håller hon den nogsamt för sig själv. Det här var också något opponenten professor Bengt Jacobsson från Södertörns högskola lyfte som en brist i avhandlingen. Han talade om den svaga intellektuella aggressivitet som kännetecknar svenska forskare och lyfte den här avhandlingen som ett exempel på det. Han formulerade sig så här ”det är väldigt svårt att se vem du (Olga Yttermyr) tycker illa om”. Han önskade också att mer fokus hade lagts vid alla konflikter som skymtar fram i materialet, att studien hade gjorts komparativ - synpunkter som jag tolkar som önskemål om ställningstagande, tuggmotstånd. Resultat, slutsatser var annat Jacobsson efterlyste. ”Tror du att du har påverkat processen i Norrköping?” ”Om man trodde att det här skulle jämna ut konkurrensen trodde man fel.” ”Varför inte jämföra med friskolorna istället?” ”Varför just det här caset?” ”Varför bara ett case?” ”Om det fanns litet folk från kommunen här kunde vi höra vari mättnaden och missnöjet består.”
Kanske beror det på min egen personlighet att jag fann avhandlingen otillfredsställande? På att jag för att låna mina barns ord ”är så damp”? Kanske är orsaken att det här är ett område där jag har starka åsikter och ett digert eget ”empiriskt material”? Vad än orsaken är kändes läsningen av den här avhandlingen litet som att driva runt i en båt utan åror. Man ser en massa saker, ställen man vill åka till, men utan att kunna ta sig dit. Det är rätt frustrerande. För mig blev det också en krock mellan det ljumma accepterandet av konkurrensen, marknadsläget och min egen övertygelse att skolan måste vara likvärdig och att varje elevs rätt till en god och likvärdig skolgång är oändligt mycket viktigare än valfrihet. Det här känns kanske som ett märkligt ställningstagande för en liberal. Men utan en bra och likvärdig skola finns det ingen jämlikhet, ingen valfrihet längre fram. Då blir det bakgrunden och slumpen som styr, snarare än de egna drömmarna och arbetsinsatserna.

Någonstans under läsningens gång blev jag stolt över Norrköping som skolkommun. Stolt över ansvarstagandet, över att man inser och baserar beslut på insikten att alla skolelever i kommunen är kommunens ansvar, vare sig man gillar det rådande läget efter valfrihetsreformerna eller inte. Öppnandet för kommunala friskolor var en sådan åtgärd. Samarbetsavtalet med kommunens övriga friskolor en annan.

Jag läste ett svar på en debattartikel skriven av Henrik Birkebo, en blogg- och språklärarvän, där de styrande socialdemokraterna gjorde precis tvärtom. De skyllde problemen på nationella politiska beslut och tvådde sina händer. Gör man så är man villig att offra de barn som just nu finns i skolan för att göra en politisk poäng. Jag är glad att man inte resonerar så i Norrköping. Självklart behöver vi arbeta långsiktigt och nationellt för att få en bättre skola. Men det ska inte ske på bekostnad av de barn som finns där just nu. De måste få den bästa skolgång vi kan ge dem. Lektion för lektion, dag för dag.

... Förstod jag rätt har professor Elisabeth Sundin varit Olgas handledare. Elisabeth har varit vår årsmötestalare i Liberala Kvinnor Östergötland och jag hörde henne även i Valdemarsvik i Winnet:s regi. En mycket inspirerande kvinna.  Och en kvinna med många åsikter.

Missa inte ledaren i måndagens Expressen: Vinstintresset förstör skolan.

Björklund i Agenda

I förrgår försvarade Jan Björklund sin skolpolitik i Agenda. Det var inte särskilt kul att titta på TV-inslaget. Agenda-redaktionen gjorde ett minst sagt halvdant jobb. Inte heller Jan Björklund visade sig från sin bästa sida.

Inledningen var en föraktfullt avfärdande kortfilm med fokus på Björklunds kritiserade Atlantångarliknelse. Man hade till och med bjudit in en fartygsexpert som visste berätta att det minsann gick geschwint att vända atlantångare. Ett enkelt grepp vid ratten, någon minut av väntan så var det klappat och klart. ... Och?

För det första är kritiken av liknelsen både gammal och spridd - närmast en gäspning för oss tittare. För det andra är det i sammanhanget ointressant om liknelsen är faktiskt relevant eller inte. Betydligt intressantare är om den underliggande tesen stämmer - en tes som jag tror de flesta uppfattade genom atlantångar-liknelsen:  Tar det lång tid att få till stånd en förändring i skolans värld?

Det tyckte uppenbart inte programledaren. I fientlig ton upprepade hon samma frågor om och om igen. Hur lång tid är det rimligt att det dröjer innan resultaten förbättras? Hur länge kan en minister skylla på sina föregångare?

Jan Björklund gav igen med samma mynt och upprepade gång på gång att man har utfört stora och nödvändiga reformer - ny skollag, ny läroplan, nytt betygssystem, ny lärarutbildning. Det kändes inte helt övertygande. Varför inte nämna huvudmannaskapet? Och bristen på oberoende och fortlöpande kontroll av kunskapsresultaten? En bra skola förutsätter dessutom välutbildade skickliga lärare med goda förutsättningar att bedriva kvalitativ undervisning. De reformer som hittills genomförts har bara gett lärarna mer arbete, fler krav, mer dokumentation, mindre tid för undervisningen.

Jag gillade inte heller att Jan Björklund helt avfärdade att FP förlorat förtroende när det gäller skolpolitiken. Att alliansen ändå leder och att FP har mest skolförtroende i alliansen må vara sant. Men sant är också att FP har förlorat förtroende. Det märks i debatten, det märks i opinionsmätningar, det märks både bland lärare och bland folk i allmänhet. Bättre då att se den sanningen i vitögat och hantera den.

Jag tror att en viktig orsak till ökat vänsterförtroende i skolfrågor är valfrihetsreformerna och väljarkårens växande desillusionering inför den värld av marknadsföring, skandaler och skolsegregation som vi ser omkring oss. Här uppfattar jag FP som det mest pragmatiska av allianspartierna. Men även i FP är friskolereformen och vinsterna något av en helig ko.

I Finland har man haft likvärdigheten som ett övergripande mål i många decennier.  I Sverige har man resignerat och gett upp om en likvärdig skola - och på köpet fått en skola som underpresterar. Pasi Sahlberg visade under ett seminarium på finska ambassaden att ökad likvärdighet och förbättrade resultat gått hand i hand i den finska skolan. Han visade också att alla de länder som ligger högst kunskapsmässigt även gör det i grenen likvärdighet. Sverige har istället tappat både i kunskaper och likvärdighet.
 Likvärdighet och valfrihet går inte ihop utan här måste man välja. Jag tror inte att vi kan få en bra skola utan att beskära valfriheten, utan likvärdighet.

  Bättre intryck gjorde då Björklunds franka konstaterande att skolan brottas med stora problem som glädjebetyg, bristande likvärdighet, avhopp, ointresse för att bli och förbli lärare och dåliga studieresultat. Det är väldigt viktigt att den bild man som minister målar upp stämmer med den bild väljarna ser i sin vardag. Det Björklund beskrev i Agenda kände åtminstone jag igen.

Jan Björklund har rätt i att förändringar tar tid i skolan. Regeringen förtjänar heller inte kritik för tröghet i reformgenomförande - tvärtom har man snarare haft litet för bråttom. Reformerna är också mestadels alldeles utmärkta. Men kommer de att ge oss en riktigt bra skola? Jag tror tyvärr inte det. Inte utan likvärdighet. Inte utan skickliga lärare som får tid, resurser och förtroendet att göra ett bra jobb.

Somliga har uppfattningen att Björklund nu är färdig och bör lämna över till någon annan. Andra menar att det enda skolan nu behöver är arbetsro. Men vad är poängen med att lämna ångaren kvar på fel kurs? Eller  med att lämna över rodret till en mindre skicklig kapten?

Jag tycker istället att Björklund behöver fortsätta svängen ända tills atlantångaren är på rätt kurs. Tills vi har ett fungerande huvudmannaskap. Tills vi har en oberoende och systematisk kunskapskontroll. Tills läraryrket har återfått den frihet och den dragningskraft som krävs. Tills likvärdigheten återigen blir en svensk paradgren. ... Oberoende av hur lång tid det tar.

Från pappersskola till kunskapsskola?

 ”Lovar dom att ta bort omdömena, då ska jag fan ta mig rösta på socialdemokraterna”. En röst i mitt kollegium som följdes av idel instämmande mummel dagen efter Ibrahim Baylans och Stefan Löfvens utspel om att minska lärarnas dokumentation. Eller muttranden snarare. De skriftliga omdömena väcker nämligen en hel del ont blod i lärarled. Varje termin har vi satt mängder av tid på att skriva dem. Varje termin har vi suttit i utvecklingssamtal och tillsammans med föräldrar och elever satt mängder av tid på att försöka tolka de omdömen våra kollegor skrivit. Ibland ger till och med de egna omdömena huvudbry. Det man skrev i december kanske inte alls stämmer i februari. Ibland stämmer det inte ens veckan därpå.

På senare tid har man vid Skolverket varit kritiska till hur vi har formulerat oss i omdömena, med påföljd att vi får våra små texter recenserade inte bara av eleven, föräldrarna, våra kollegor, den uppmärksamme och engagerade skolledaren utan även av Skolinspektionen. Just det här sistnämnda har lett till ett håll-ryggen-fri tänk hos många lärare. Istället för att skriva en personlig analys av elevens måluppfyllelse och utvecklingsområden klipper man och klistrar avsnitt ur kursplanen. Resultatet är omdömen som är så gott som obegripliga för både elever, föräldrar och mentorer och som alltså inte gör någon som helst nytta. ... Utöver att föreskrifterna följs och att Skolinspektionen inte kan hitta något fog för anmärkning.

Tänkte man helt fel när man en gång införde IUP och skriftliga omdömen? Det tror jag inte. Målen var att öka elevens förståelse för, inflytande över och delaktighet i sin egen inlärning och måluppfyllelse, att öka föräldrarnas insyn och också att skärpa kraven på att lärarna anpassar sin undervisning till de elever som verkligen sitter i klassrummet. Viktiga mål allesammans. Problemet är att kraven och även uppföljningen handlar om medlen - dvs om just IUP och skriftliga omdömen - inte om målen. Det man åstadkommer på så vis är att dokumentationen blir målet, och att kvittot på framgång blir att den inte kan kritiseras av Skolinspektionen. Klassisk håll-ryggen-fri-dokumentation med andra ord.


Mitt eget motstånd har långa rötter. Så här skrev jag i inlägget "Mitt omdöme om skriftliga omdömen" i mars 2010: "Mitt skriftliga omdöme om de skriftliga omdömena är att de inte når målen. De kommer ofta för sent och har sällan rätt material med sig. Dessutom stör de arbetsron, startar konflikter, försämrar kvaliteten på undervisningen och ger oss lärarna sömnlösa nätter. Snälla Jan Björklund, här räcker det inte med stramare tyglar, ta ungen ur skolan – åtminstone ur min skola."
 Nu tre år senare verkar jag ha fått gehör för min vädjan. I veckan tillkännagavJan Björklund att han föreslår att både omdömen och IUP slopas helt på högstadiet. Eftersom förslag som läggs i regeringsställning rätt snabbt brukar bli verkstad är det troligt att mina kollegor inte kommer att ha just den här anledningen att rösta på socialdemokraterna i nästa val.

Vad händer då med de vällovliga målen? Räcker det med betyg som återkoppling? Självklart inte. Elevens och föräldrarnas rätt att få fortlöpande information om både uppnådda mål och utvecklingsbehov finns kvar i skollagen - likaså kravet att undervisningen ska bygga på elevernas önskemål och behov och att den ska planeras och utvärderas tillsammans med eleverna. Det är ju inte IUP och skriftliga omdömen man slopar utan kravet på dem. Allt det som var syften för dokumentationen finns kvar. Skillnaden är att man i framtiden förhoppningsvis kan välja medel och ge information som behövs och önskas, när den behövs och önskas. Själv föredrar jag samtal. Det ger mig möjlighet att ställa frågor, att höra vad eleven har för mål, att diskutera arbetssätt och vilken insats som krävs för just det målet. I ett samtal finns det också en ömsesidighet. Jag kan kritisera elevens arbetsinsatser, eleven kan kontra med kritik av upplägget och läxorna eller med egna önskemål eller åtgärdsförslag. Sist men inte minst får det mycket bättre effekt att svara på frågor än att erbjuda information ingen har efterlyst.  Som till exempel när man får ett mejl från en elev som lyder så här: ”Helena, jag vill verkligen höja mig i engelska. Vad behöver jag göra? Har du nåt material?” Det omdöme man skriver då har man all orsak att lägga tid på för i det läget är det nästan säkert att det man föreslår blir verkstad. Jag kommer alltså inte att sluta skriva omdömen. Där det känns motiverat, där jag tror att det får rätt effekt kan jag tänka mig att skriva omdöme på omdöme. Men jag ser verkligen fram emot att få möjligheten att välja medel och metod efter elev och situation. Jag ser också fram emot att inte längre behöva störa den elev som får kunskaperna och färdigheterna som en biprodukt av passion och  fritidsintresse med oönskade skriverier om betygssteg och kunskapskrav - skriverier som i bästa fall tråkar ut och distansierar eleven, i sämsta fall skadar passionen och motivationen.

Tummen upp för  både Baylans löfte och Jan Björklunds förslag, med andra ord. Men jag hoppas att det inte stannar där.  Det finns fler dokumentationskrav som behöver slopas. Åtgärdsprogrammen till exempel. Invecklade dokument som dessutom ska utvärderas skriftligen. Tänk om vi satte den tid vi idag lägger på att dokumentera problem på att åtgärda dem?  Med dagens system är huvudsaken att det finns pedagogiska utredningar och åtgärdsprogram skrivna och att de är skrivna så att Skolinspektionen inget har att anmärka - inte att eleven har fått rätt stöd och nått målen, dvs att åtgärderna har haft effekt. Det är till och med så illa att de skärpta dokumentationskraven ibland medför att det dröjer längre än tidigare innan åtgärder sätts in - något som är förödande för eleverna.

Hur borde det se ut istället? För det första ska varken krav eller uppföljning ha fokus på medlen utan både krav och uppföljning ska utgå ifrån de viktigaste målen: Elevernas kunskaper, färdigheter, trivsel, trygghet och delaktighet. Självklart måste man följa upp att eleverna får sina rättigheter tillgodosedda. Men ett mer konstruktivt dokumentationskrav vore en överlämnande dokumentation, dvs att man inför stadiebyten skriftligen redovisar vilka utredningar som har gjorts, vilka åtgärder som har satts in, vilken effekt de har haft tillsammans med underkända betyg. Sådan dokumentation fyller ett praktiskt behov och tjänar dessutom som kontrollerbar dokumentation när det gäller om skolan ger eleverna det stöd de har rätt till. Varför skulle det behöva finnas dokumentation på alla elever man har fått i mål? Varför skall det krävas en skriftlig pedagogisk utredning, när den mest effektiva utredningen kan vara ett fem minuters samtal mellan mentor och ämneslärare eller mentor och elev?

Dessutom borde den verkliga måluppfyllelsen kontrolleras betydligt bättre. Förstår eleverna målen? Får de konstruktiv och lärande bedömning av sina lärare? Får eleverna välja arbetssätt? Får de planera och utvärdera undervisningen?  Får de tillfälle att visa sina färdigheter och kunskaper på olika sätt? Det borde vara en simpel sak att systematiskt begära svar på sådana frågor i nationella utvärderingar. Vid den regelbundna tillsynen kunde man följa upp med djupintervjuer och observationer. Här vore det dessutom betydligt mer konstruktivt att lyfta framgångsexempel än att publicera avvikelserapporter. Lägger vi till det en studentexamen som systematiskt mäter de viktigaste kunskaperna och färdigheterna och centralrättade nationella prov har vi en skola som får rätt incitament.

.En skola där tryggheten går före trygghetsplanen, där åtgärderna går före åtgärdsprogrammen, där betyg och provresultat står för samma saker överallt i landet, överallt i skolsystemet.
... En kunskapsskola istället för en pappersskola.

Media: Skolvärlden, SVT, Jan Björklunds nyhetsbrev. Aftonbladet, SVD,
Bloggar: Max Entin jublar i bild, Många folkpartister hurrar: Liberala Anna, Daniel Andersson, Rasmus Jonlund, Lotta Edholm, Staffan Werme, Helene Odenljung, Magister Björn tar avstamp i twitterflödet och Magnus Blixt resonerar om när och hur dokumentation får rätt effekt. Tankar om skolan i media,

Missa inte Max Entins: Kärnuppdraget.

Man bör vara aktsam om orden...

 Nytt år, nya föresatser och den välbehövda tiden i ide med familj, böcker och god mat är slut. Artiklar och blogginlägg att skriva, lektioner att planera, föredrag att förbereda ... jag kanske till och med tittar in på Twitter och uppdaterar FB någon av de närmaste dagarna. :) Just att jag har försummat bloggen och bloggvännerna de senaste månaderna är för mig en sorg.  Bloggen har gett mig vänner, skratt, nya tankar, hopp - mängder av goda saker. Att skriva blogginlägg är också betydligt mer lustfyllt än att skriva artiklar och mejl. Det friaste skrivandet. Men det är inte en plikt och eftersom allt det andra som fyller min tid är just plikter blir det bloggandet som får stryka på foten.

Nu är det förstås också så att jag har två bloggar. Skolbloggen och min lokalpolitiska blogg i NT.
Det händer rätt ofta att jag publicerar mina skolinlägg i min Valdemarsviksblogg i NT. Mer sällan att jag gör tvärtom. Idag gör jag ett undantag. Dels för att jag tycker att jag har en del allmängiltigt att säga. Ibland tittar man i sin lilla ankdamm och ser en liten ankdamm. Ibland ser man en större bild.

Men det blir också så för att tiden som vanligt inte räckte till. Tanken idag var att jag skulle hinna skriva två inlägg, ett lokalpolitiskt ett för skolbloggen. Hade också tänkt hinna med en del av de många obesvarade mejl som väntar. Men här sitter jag fortfarande i nattlinne och har bara hunnit med ett enda blogginlägg.  Det är ofta så det går för mig. Jag fastnar i en text, i en detalj. Samtidigt är det just det fastnandet som ger nya insikter.

Man bör vara aktsam om orden...

det var rubriken på en replik om budgeten skriven av socialdemokraterna i Valdemarsvik. Vad som är att vara aktsam om orden och vilka ord som representerar ”sanningen” kan man givetvis alltid diskutera. Med så många nykomlingar i Valdemarsvikspolitiken har det varit mycket sårad oskuld och rättfärdig indignation i debatten. Rutinerade politiker skiljer på sak och person - med undantag för Bengt Westerberg och Lars Ohly - nykomlingar tenderar att ta saker personligt och präglas inte sällan (ironiskt nog) av politikerförakt. Själva har de satsat på politik för att ställa saker till rätta, trötta på maktmissbruk och mygel. Själva står de för det nya goda som står i skarp kontrast mot det gamla och dåliga.  De anser sig förtjäna hurrarop och små barn som strör rosor vid deras fötter - inte mothugg och misstänkliggöranden. De är heller inte benägna till kompromisser och köpslående. Inte köpslog Churchill med Hitler. Inte  köpslår Batman med the Joker.

Jag är en av nykomlingarna och har själv haft del i det jag nu kritiserar.  När jag ser tillbaka på mina första steg i kommunpolitiken ser jag både naivitet, feltolkningar och självgodhet. Till exempel såg jag alla kompromisser och det faktum att det så sällan rådde politisk oenighet i Valdemarsvik som ett svaghetstecken. Det var dumt av mig. Tvärtom förtjänar de tidigare ledarna beröm för att de så ofta lyckades samla en bred enighet bakom stora beslut. Det finns inget egenvärde i bråk och split och de flesta kommunala frågor har inget med höger och vänster att skaffa. Men samtidigt är det viktigt att beslut stöts och blöts, att alla aspekter ventileras, att det finns en levande politisk diskussion där olika perspektiv möts. Att beslut inte tas för lättvindigt. Helt klart är att man som invånare i Valdemarsvik ofta har bjudits in för sent i beslutsprocessen och fått veta för litet om diskussionerna och motiven bakom beslut. Helt klart även att beslut ibland tagits på otillräckligt underlag. Förr som nu.

Inget av det här är nya tankar, men alltsammans ställdes på sin spets och kastades runt vid förra kommunfullmäktige. Ett möte som uppriktigt chockerade mig.
Trots att det hölls så kort före jul fanns det nämligen personangrepp och hätskhet i portioner jag inte tidigare upplevt. Men här var det nykomlingarna som var mottagare, inte leverantörer av giftigheterna. Med undantag för kommunfullmäktiges ordförande Charlotte Kettle (S) som väl fortfarande får räknas som nykomling. När det visade sig att hon hade missat en länge uppsträckt hand slängde hon en ilsken blick i sidled på sina kollegor på podiet och sa: ”Vad tråkigt då att jag inte har något stöd här”.

Detta  kort efter att Bror-Tommy Sturk (MP) hade intagit podiet för att tala om Valdemarsviks ”motborgare”, ”dysterkvistar”, ”gnällspikar” och ”bytänk”.

Men den som tog priset när det gällde personangrepp var Lars Beckman (S). Värst gick han åt Stefan Kemle, som man fick förstå var omöjlig att göra till lags och inställd på att gnälla och hugga vilka beslut som än fattades. Tony Toft (SD) fick som vanligt sig också några slängar trots att han varken intagit talarstolen, drivit någon fråga eller skrivit någon motion - bara deltagit, lyssnat och röstat  - något som gör det här  till ett klassiskt fall av person framför sak. Vi vet ju faktiskt inte mycket mer om vad han vill än att han tar sitt uppdrag på allvar och gör ett vänligt  intryck. Men Beckman chockerade mig också genom att gång på gång angripa två allianspolitiker som inte var på plats. Lägger man till det Erland Olaussons (S) sedvanliga misstänkliggörande av motsidans goda intentioner, det lika sedvanliga misstänkliggörandet av Anna Nilsson (M) som i vanlig ordning fick instruera både presidiet och kommunalråden i kommunallagen, blir det sammantagna intrycket minst sagt deprimerande. Anna fick dock sista ordet  i det utbytet och det utan något som helst personangrepp. Så här bet hon av: ”Det gäller inte att försöka följa några intentioner, utan att följa lagen”. Nästa gång kan hon kanske också förklara varför vi har en kommunallag. Erland Olausson (S) skriver nämligen i sin blogg att man ska studera kommunallagen för att inte ge oppositionen saker att anmärka på och det känns kanske inte som helt rätt motiv för att lära sig och följa lagen.
Aktsam om orden ja...


Kommunfullmäktige var alltså illa nog, men det slutade tyvärr inte där. Både Lars Beckman och (till min förvåning) Helen Johansson Kokkonen (S) skrev på FB att Stefan och Lina Kemle var mot bygget av en ny förskola i Gusum.  De skrev bara om förskolan i Gusum trots att det i själva verket handlar om både Gusum och Loviseberg. De skrev bara om Stefan och Lina när det i själva verket handlade om den samlade oppositionen. De skrev att Stefan och Lina var mot byggandet, när de i själva verket - precis som alla vi andra -begärde skriftligt och bättre underlag än att majoriteten säger så inför ett så stort beslut. Vi har begått många misstag på skolfronten. Bygget i Sörby, Carl Malmsten, musikalprogrammet för att nämna några. Till det får läggas att de problem vi nu tvingas lösa inte är brist på byggen utan dåliga byggen. Felaktiga konstruktioner på fel ställen. Av det drar åtminstone jag slutsatsen att förhastade beslut är farliga beslut. Men här var förstås inte det viktiga att diskutera en sakfråga utan målet var att angripa två personer: Stefan och Lina Kemle. Orsaken är förstås att de är två Gusumbor med ett starkt politiskt stöd, ett stöd som man hoppades försvaga på det här sättet. Att man samtidigt handskas vårdslöst med sanningen och skadar dem som personer, som Valdemarsviksbor är tydligen konsekvenser man är villiga att ta.
    Man bör vara aktsam om orden...

Här skulle man tycka att det räcker, men det gjorde det tyvärr inte. Lina Kemle ringde upp sitt kommunalråd Lars Beckman och ifrågasatte FB inlägget. Här är ett urklipp ur det brev hon skickade ut till oss övriga politiker om det som hände:
”Han säger då till mig lite sarkastiskt ”Vad vill du hjärtat?” Jag blev chockad över det nedlåtande tilltalet och frågade vad han håller på med. Då svarade Lars Beckman mig så här: ”Vad vet du om politik egentligen?…inte ett skit!!!” Ännu mer chockad försökte jag förklara att jag är ung och håller på och lär mig. Jag hann knappt säga klart min mening innan Lars Beckman slängde på luren i örat på mig.
Jag har nog aldrig känt mig så kränkt och värdelös som jag gjorde efter samtalet med Lars Beckman. Här försöker jag lära mig om och intressera mig för politik Det har inte varit lätt att vara kvinna och så pass ung och försöka påverka i kommunen bland alla ”gamla rävar” och så försöker jag  visa min besvikelse på en vuxen nivå och då hoppar vårt kommunalråd på mig och nedvärderar mig.”

I svar på det här brevet som gick ut till väldigt många politiker kom Beckman med följande ursäkt:
”Hej alla som tagit del av mail från Lina. Ja jag blev uppringd häromkvällen när jag stod vid spisen och lagade mat. Kanske var jag inte på det bästa humör heller den kvällen. Någon viss koppling kan jag också se till att Lina tillsammans med övriga familjemedlemmar under en längre tid inte varit så kärvänliga mot undertecknad på bloggar och andra medier. Mitt ordval blev därefter och jag ber självklart om ursäkt för detta. mvh Lars ”
Det var givetvis bra att Beckman kom med en offentlig ursäkt. Jag hoppas verkligen att han också gjort det personligen till Lina själv. Det är nämligen så man gör när man varit oaktsam om sina ord och sårat och kränkt någon. Man ber personen om ursäkt. Inte världen. Inte sina kollegor.

Jag började den här texten med att konstatera att vad det innebär att vara aktsam om orden är subjektivt när det handlar om saker. Men det är också subjektivt när det gäller personer. Många människor behandlar andra helt olika beroende på deras makt och status. Flinar uppåt och sparkar neråt. Hade Lars Beckman talat så där om jag hade ringt? Knappast. Jag är för gammal, för inflytelserik och för bråkig för att han skulle våga sig på det. Lina däremot som är ung, som inte hittills gått upp i talarstolen, som inte har ett parti bakom sig, som själv varken bloggar eller skriver artiklar - henne verkade det  mer tryggt att ge sig på. Bra därför att Lina tog till pennan, att hon inte gick med på att vara någon det var tryggt att ge sig på.

Många tycker också att vissa människor är fritt villebråd. De tycker att det är okej att förödmjuka och nedvärdera varghatare, sverigedemokrater, kristna, bögar, invandrare, kvinnor, unga, gamla, feta, missbrukare, veganer ... man får förstås noga hålla reda på att man smutskastar rätt person i rätt grupp, men är man bara aktsam med den saken kan man vara lugn för att man får gillande nickar hur oaktsam om orden man än är.  Många inte bara tycker att det är okej, utan är stolta över sitt förakt och sitt avståndstagande. Som om det att vara taskig mot den man ostraffat får vara taskig mot gör en mer moralisk.

Min fasta övertygelse är att vägen till en bättre värld är att i praktiken och hela tiden tillmäta alla människor samma värde, rättigheter och skyldigheter. Det är därför jag tillhör just det liberala partiet och inte ett annat, Det är ingen lätt sak att praktisera, men jag är övertygad om att vi skulle få en bättre värld om vi hade alla människors grundläggande värde som rättesnöre. Har man det finns inget fritt villebråd. Inga offer som ska klappas på huvudet. Inga automatiska skurkar och förövare. Har man det är det lika viktigt att behandla  alla med en grundläggande respekt. Oberoende av ålder, ras, åsikter, kön, makt, yrke - oberoende av allt.

Vi behöver definitivt bli mer aktsamma om orden.
Och det är den egna trappan som behöver sopas först.