Anna Ekström – inte bara den svenska skolans tappra riddare.

Idag är en bra dag. Beslutet att slopa lagkravet på skriftliga omdömen och IUP är taget och Anna Ekström ska bli riddare av franska hederslegionen.  Jag är bjuden att bevittna denna fantastiska tilldragelse på Frankrikes ambassad i kväll, så ett litet tag får mitt gnetarliv ett trevligt avbrott.

Riddare av Hederslegionen blir man för tjänster man har gjort den franska nationen. Hederslegionen instiftades av Napoleon och det är den främsta utmärkelse man kan få i Frankrike.  Några andra svenska riddare är kungen, drottningen, prinsessan Christina och professor Gunnel Engwall.  Riktigt vad det är Anna har gjort för Frankrike, för att förtjäna denna ärofulla utmärkelse vet jag inte. Det hoppas jag få besked om ikväll.

Men jag vet däremot en del om vad hon har gjort för den svenska skolan och lärarkåren.  För två blogginlägg sedan skrev jag om rektorernas viktiga roll för skolan. Hur mycket viktigare är då inte Skolverkets generaldirektör – landets högsta skoltjänsteman – eller kvinna för skolan och för lärarna?  När Anna var alldeles ny generaldirektör sa hon så här: ”Allt jag gör ska syfta till att stärka lärarna som profession. Det är lärarna som ska ta det stora ansvaret för sin yrkesutveckling, metodutveckling, utveckling av kvalitetsarbete. Lärarnas ansvarstagande för den egna yrkesutövningen är fullkomligt fundamental.”

Anna har hållit sitt ord. I varje uttalande jag har hört och läst talar hon för frihet och ansvar för lärarkåren. Anna håller också likvärdigheten högt och har visat en hel del oräddhet i sina uttalanden både när det gäller kommunerna och friskolekoncernerna. Hon sitter helt uppenbart inte i något partis knä. Det skulle gå bättre för skolan om partierna satte sig i hennes knä och lyssnade på hennes tankar om skolan.

Det är Anna Ekström det, men hur är det med Skolverket? Hur lätt är det att förändra en myndighet?

Det var Mats Ekholm som var generaldirektör när jag blev lärare. Hans budskap var precis det motsatta. Gång på gång uttalade han sig om hur lärare skulle undervisa – eller rättare sagt om hur viktigt det var att de inte undervisade. Valfrihet  - inte likvärdighet - var hans mantra.

Så här skrev jag 1999: ” Mats Ekholm vill att elevernas val skall styra skolan. Välj din egen gymnasieskola, ditt eget program lyder hans paroll. Får han som han vill behöver vi knappast bekymra oss över bristen på mattelärare värst länge till. Däremot vore det nog klokt att hastigt utbilda en redig bunt multimedialärare och en och annan sång- och dramapedagog. Fri tillgång till MTV, samtliga svenska såpor, serien Vänner, läsk, hamburgare och pizza så vore det väl sjutton om inte gymnasieeleverna lyckas förtränga att de egentligen inte alls vill gå i skolan.

   Likt en tjuvstartande jultomte vill Ekholm erbjuda också lärarna valfrihet. De skall få välja vilken pedagogik de vill satsa på så länge det inte äventyrar elevernas valfrihet, samarbetet i lärarlaget eller innehåller några som helst inslag av katederundervisning, för den fördömer Ekholm kategoriskt. Katederundervisning skall nog inte heller eleverna drista sig att välja, för om den säger han att det har tagit 100 år att avskaffa den.”

Jag minns Skolverket på den tiden. Hart när omöjligt att få tag på någon, när det väl lyckades: svar ingen på skolan begrep, och det ena mästrande påbudet och den ena överlägsna pekpinnen efter den andra. Ekholms budskap trängde snabbt igenom till rektorerna. Ämneskunskaper sågs närmast som en black om foten. Kunde man saker kunde man ju förledas att undervisa. Läraren skulle vara ett bollplank och en guide för elever som sökte sin egen kunskap. Facit på den pedagogiken är välbekant.

Annas budskap har som sagt inte fått samma genomslag i debatten och på rektorerna. Det kan vi lärare bara beklaga. Men Skolverket är en helt annan myndighet under hennes styre än det var under Ekholm.Idag fungerar Skolverket som ett bollplank och ett stöd för oss lärare. Det är helt fantastiskt hur mycket bra material man idag hittar på Skolverkets hemsida. Och på de frågor jag har skickat in har jag fått utförliga, vänliga svar, och de har kommit snabbt. Visst kan en mästrande ton fortfarande infinna sig. Men numera är det olycksfall i arbetet – inte som då en regel som knappt hade några undantag.

I mina ögon är Anna sålunda redan en riddare. En riddare den svenska lärarkåren desperat behöver. Och jag ser mycket fram emot att se henne få en välförtjänt medalj. Även om medaljen pryds av gudinnan Ceres, snarare än av en kateder.

                                      
                                                  Några  Anna Ekström citat:

                                 ”Debatten förs i för liten utsträckning av lärarna själva.”

                     "Det är viktigare vad som händer i klassrummet än på rektorsexpeditionen.”

”Jag tror att det är väldigt roligt att både lära sig i och undervisa i en skola där man lär sig väldigt mycket.”

Världens Bästa Skitskola - debatt i Kunskapskanalen i morgon

I morgon packar jag trunken och åker till Stockholm för att debattera skola i UR:s regi. Jag gillar att det är UR, för jag gillar UR. Jag har dem att tacka för många bra lektioner, fortbildning för oss lärare, bra dialog om utbud och även för kampen för en bättre skola. Just i franska är utbudet fantastiskt och har varit det länge. Det finns ett program om en marockansk guide som jag älskar, ett annat om med franska tonåringar i Marseille som berättar vad de vet om Sverige, kortfilmerna, serierna, musiken, Anaconda... Världens bästa skitskola är en serie som gjorde stor nytta. I Skolfront var jag med en gång och då handlade det om glädjerättning. Jag har också varit med i ett I Love Språk och i ett Skolministeriet.

Debatten i "Världens bästa Skitskola" i morgon /idag  ska  handla om likvärdighet, om det fria skolvalet, om vinsterna och om lärarnas status, löner och arbetsvillkor. Karriärtjänsterna kommer säkert upp. För min del blir det fokus på friskolorna och de två andra som bjuds ner till bordet i den frågan är Mikaela Valtersson, ny ordförande för Friskolornas riksförbund och Lina Axelsson, rektor för Ronnaskolan i Södertälje. Lina Axelsson är med i UR:serien Rektorerna och hon hon sa många kloka saker i en DN:intervju för en dryg vecka sedan: Regler och konkret pedagogik har lyft Ronnaelever.

Men först i debatten ska Ibrahim Baylan, Tobias Tobé och Freddy Grip prata om likvärdighet. Det blir intressant att höra krumbukterna. Alla representerar de grupper som inte kan kritisera det fria skolvalet - åtminstone inte mycket - och vad kan man då ge för recept för likvärdighet?
Ibrahim Baylan har jag debatterat med en gång tidigare, vid en konferens om flerspråkighet förra hösten. Han hade många kloka saker att säga då och talade helt uppenbart inte från något förbestämt manus. Men när det gäller språk har inte S någon central policy. När det gäller skolvalet finns en sådan och den är dessutom kontroversiell och omdiskuterad. Min gissning är att  läget hade varit ett annat om kongressen hade hållits efter JB-konkursen. Som läget är nu gäller walking on eggshells för Ibrahim.

Det är faktiskt rätt skönt att vara jag, känner jag när jag tänker efter. Jag kan säga precis vad jag tycker, vare sig det stämmer med FP:s politik eller hur vindar blåser eller inte. Om jag gör bort mig är det en axelryckning och bortglömt nästa vecka - även av mig själv.  Och vad kan väl vara häftigare än att få ställa sig på barrikaden när det gäller en bra skola? Inte en bättre skola, inte en mångfald skolor, utan en bra skola för varendaste enda unge i vårt avlånga land, hela mångfalden ungar, i hela mångfalden kommuner. Inget mindre duger.

Bloggar: Olle Johansson, Utbildningsråd i Norrköping håller i varje fall likvärdighetsfanan högt. Här skriver han om JB i Norrköping, här om likvärdigheten.  Tror att just Norrköping kommer upp även i övrigt i programmet. :) I förberedelserna ingår Jonas Vlachos guide till skoldebatten i bloggen Ekonomistas. Kanske en överflödsgärning då Jonas själv är med i debatten. :)

Björklund i Agenda

I förrgår försvarade Jan Björklund sin skolpolitik i Agenda. Det var inte särskilt kul att titta på TV-inslaget. Agenda-redaktionen gjorde ett minst sagt halvdant jobb. Inte heller Jan Björklund visade sig från sin bästa sida.

Inledningen var en föraktfullt avfärdande kortfilm med fokus på Björklunds kritiserade Atlantångarliknelse. Man hade till och med bjudit in en fartygsexpert som visste berätta att det minsann gick geschwint att vända atlantångare. Ett enkelt grepp vid ratten, någon minut av väntan så var det klappat och klart. ... Och?

För det första är kritiken av liknelsen både gammal och spridd - närmast en gäspning för oss tittare. För det andra är det i sammanhanget ointressant om liknelsen är faktiskt relevant eller inte. Betydligt intressantare är om den underliggande tesen stämmer - en tes som jag tror de flesta uppfattade genom atlantångar-liknelsen:  Tar det lång tid att få till stånd en förändring i skolans värld?

Det tyckte uppenbart inte programledaren. I fientlig ton upprepade hon samma frågor om och om igen. Hur lång tid är det rimligt att det dröjer innan resultaten förbättras? Hur länge kan en minister skylla på sina föregångare?

Jan Björklund gav igen med samma mynt och upprepade gång på gång att man har utfört stora och nödvändiga reformer - ny skollag, ny läroplan, nytt betygssystem, ny lärarutbildning. Det kändes inte helt övertygande. Varför inte nämna huvudmannaskapet? Och bristen på oberoende och fortlöpande kontroll av kunskapsresultaten? En bra skola förutsätter dessutom välutbildade skickliga lärare med goda förutsättningar att bedriva kvalitativ undervisning. De reformer som hittills genomförts har bara gett lärarna mer arbete, fler krav, mer dokumentation, mindre tid för undervisningen.

Jag gillade inte heller att Jan Björklund helt avfärdade att FP förlorat förtroende när det gäller skolpolitiken. Att alliansen ändå leder och att FP har mest skolförtroende i alliansen må vara sant. Men sant är också att FP har förlorat förtroende. Det märks i debatten, det märks i opinionsmätningar, det märks både bland lärare och bland folk i allmänhet. Bättre då att se den sanningen i vitögat och hantera den.

Jag tror att en viktig orsak till ökat vänsterförtroende i skolfrågor är valfrihetsreformerna och väljarkårens växande desillusionering inför den värld av marknadsföring, skandaler och skolsegregation som vi ser omkring oss. Här uppfattar jag FP som det mest pragmatiska av allianspartierna. Men även i FP är friskolereformen och vinsterna något av en helig ko.

I Finland har man haft likvärdigheten som ett övergripande mål i många decennier.  I Sverige har man resignerat och gett upp om en likvärdig skola - och på köpet fått en skola som underpresterar. Pasi Sahlberg visade under ett seminarium på finska ambassaden att ökad likvärdighet och förbättrade resultat gått hand i hand i den finska skolan. Han visade också att alla de länder som ligger högst kunskapsmässigt även gör det i grenen likvärdighet. Sverige har istället tappat både i kunskaper och likvärdighet.
 Likvärdighet och valfrihet går inte ihop utan här måste man välja. Jag tror inte att vi kan få en bra skola utan att beskära valfriheten, utan likvärdighet.

  Bättre intryck gjorde då Björklunds franka konstaterande att skolan brottas med stora problem som glädjebetyg, bristande likvärdighet, avhopp, ointresse för att bli och förbli lärare och dåliga studieresultat. Det är väldigt viktigt att den bild man som minister målar upp stämmer med den bild väljarna ser i sin vardag. Det Björklund beskrev i Agenda kände åtminstone jag igen.

Jan Björklund har rätt i att förändringar tar tid i skolan. Regeringen förtjänar heller inte kritik för tröghet i reformgenomförande - tvärtom har man snarare haft litet för bråttom. Reformerna är också mestadels alldeles utmärkta. Men kommer de att ge oss en riktigt bra skola? Jag tror tyvärr inte det. Inte utan likvärdighet. Inte utan skickliga lärare som får tid, resurser och förtroendet att göra ett bra jobb.

Somliga har uppfattningen att Björklund nu är färdig och bör lämna över till någon annan. Andra menar att det enda skolan nu behöver är arbetsro. Men vad är poängen med att lämna ångaren kvar på fel kurs? Eller  med att lämna över rodret till en mindre skicklig kapten?

Jag tycker istället att Björklund behöver fortsätta svängen ända tills atlantångaren är på rätt kurs. Tills vi har ett fungerande huvudmannaskap. Tills vi har en oberoende och systematisk kunskapskontroll. Tills läraryrket har återfått den frihet och den dragningskraft som krävs. Tills likvärdigheten återigen blir en svensk paradgren. ... Oberoende av hur lång tid det tar.