Man bör vara aktsam om orden...

 Nytt år, nya föresatser och den välbehövda tiden i ide med familj, böcker och god mat är slut. Artiklar och blogginlägg att skriva, lektioner att planera, föredrag att förbereda ... jag kanske till och med tittar in på Twitter och uppdaterar FB någon av de närmaste dagarna. :) Just att jag har försummat bloggen och bloggvännerna de senaste månaderna är för mig en sorg.  Bloggen har gett mig vänner, skratt, nya tankar, hopp - mängder av goda saker. Att skriva blogginlägg är också betydligt mer lustfyllt än att skriva artiklar och mejl. Det friaste skrivandet. Men det är inte en plikt och eftersom allt det andra som fyller min tid är just plikter blir det bloggandet som får stryka på foten.

Nu är det förstås också så att jag har två bloggar. Skolbloggen och min lokalpolitiska blogg i NT.
Det händer rätt ofta att jag publicerar mina skolinlägg i min Valdemarsviksblogg i NT. Mer sällan att jag gör tvärtom. Idag gör jag ett undantag. Dels för att jag tycker att jag har en del allmängiltigt att säga. Ibland tittar man i sin lilla ankdamm och ser en liten ankdamm. Ibland ser man en större bild.

Men det blir också så för att tiden som vanligt inte räckte till. Tanken idag var att jag skulle hinna skriva två inlägg, ett lokalpolitiskt ett för skolbloggen. Hade också tänkt hinna med en del av de många obesvarade mejl som väntar. Men här sitter jag fortfarande i nattlinne och har bara hunnit med ett enda blogginlägg.  Det är ofta så det går för mig. Jag fastnar i en text, i en detalj. Samtidigt är det just det fastnandet som ger nya insikter.

Man bör vara aktsam om orden...

det var rubriken på en replik om budgeten skriven av socialdemokraterna i Valdemarsvik. Vad som är att vara aktsam om orden och vilka ord som representerar ”sanningen” kan man givetvis alltid diskutera. Med så många nykomlingar i Valdemarsvikspolitiken har det varit mycket sårad oskuld och rättfärdig indignation i debatten. Rutinerade politiker skiljer på sak och person - med undantag för Bengt Westerberg och Lars Ohly - nykomlingar tenderar att ta saker personligt och präglas inte sällan (ironiskt nog) av politikerförakt. Själva har de satsat på politik för att ställa saker till rätta, trötta på maktmissbruk och mygel. Själva står de för det nya goda som står i skarp kontrast mot det gamla och dåliga.  De anser sig förtjäna hurrarop och små barn som strör rosor vid deras fötter - inte mothugg och misstänkliggöranden. De är heller inte benägna till kompromisser och köpslående. Inte köpslog Churchill med Hitler. Inte  köpslår Batman med the Joker.

Jag är en av nykomlingarna och har själv haft del i det jag nu kritiserar.  När jag ser tillbaka på mina första steg i kommunpolitiken ser jag både naivitet, feltolkningar och självgodhet. Till exempel såg jag alla kompromisser och det faktum att det så sällan rådde politisk oenighet i Valdemarsvik som ett svaghetstecken. Det var dumt av mig. Tvärtom förtjänar de tidigare ledarna beröm för att de så ofta lyckades samla en bred enighet bakom stora beslut. Det finns inget egenvärde i bråk och split och de flesta kommunala frågor har inget med höger och vänster att skaffa. Men samtidigt är det viktigt att beslut stöts och blöts, att alla aspekter ventileras, att det finns en levande politisk diskussion där olika perspektiv möts. Att beslut inte tas för lättvindigt. Helt klart är att man som invånare i Valdemarsvik ofta har bjudits in för sent i beslutsprocessen och fått veta för litet om diskussionerna och motiven bakom beslut. Helt klart även att beslut ibland tagits på otillräckligt underlag. Förr som nu.

Inget av det här är nya tankar, men alltsammans ställdes på sin spets och kastades runt vid förra kommunfullmäktige. Ett möte som uppriktigt chockerade mig.
Trots att det hölls så kort före jul fanns det nämligen personangrepp och hätskhet i portioner jag inte tidigare upplevt. Men här var det nykomlingarna som var mottagare, inte leverantörer av giftigheterna. Med undantag för kommunfullmäktiges ordförande Charlotte Kettle (S) som väl fortfarande får räknas som nykomling. När det visade sig att hon hade missat en länge uppsträckt hand slängde hon en ilsken blick i sidled på sina kollegor på podiet och sa: ”Vad tråkigt då att jag inte har något stöd här”.

Detta  kort efter att Bror-Tommy Sturk (MP) hade intagit podiet för att tala om Valdemarsviks ”motborgare”, ”dysterkvistar”, ”gnällspikar” och ”bytänk”.

Men den som tog priset när det gällde personangrepp var Lars Beckman (S). Värst gick han åt Stefan Kemle, som man fick förstå var omöjlig att göra till lags och inställd på att gnälla och hugga vilka beslut som än fattades. Tony Toft (SD) fick som vanligt sig också några slängar trots att han varken intagit talarstolen, drivit någon fråga eller skrivit någon motion - bara deltagit, lyssnat och röstat  - något som gör det här  till ett klassiskt fall av person framför sak. Vi vet ju faktiskt inte mycket mer om vad han vill än att han tar sitt uppdrag på allvar och gör ett vänligt  intryck. Men Beckman chockerade mig också genom att gång på gång angripa två allianspolitiker som inte var på plats. Lägger man till det Erland Olaussons (S) sedvanliga misstänkliggörande av motsidans goda intentioner, det lika sedvanliga misstänkliggörandet av Anna Nilsson (M) som i vanlig ordning fick instruera både presidiet och kommunalråden i kommunallagen, blir det sammantagna intrycket minst sagt deprimerande. Anna fick dock sista ordet  i det utbytet och det utan något som helst personangrepp. Så här bet hon av: ”Det gäller inte att försöka följa några intentioner, utan att följa lagen”. Nästa gång kan hon kanske också förklara varför vi har en kommunallag. Erland Olausson (S) skriver nämligen i sin blogg att man ska studera kommunallagen för att inte ge oppositionen saker att anmärka på och det känns kanske inte som helt rätt motiv för att lära sig och följa lagen.
Aktsam om orden ja...


Kommunfullmäktige var alltså illa nog, men det slutade tyvärr inte där. Både Lars Beckman och (till min förvåning) Helen Johansson Kokkonen (S) skrev på FB att Stefan och Lina Kemle var mot bygget av en ny förskola i Gusum.  De skrev bara om förskolan i Gusum trots att det i själva verket handlar om både Gusum och Loviseberg. De skrev bara om Stefan och Lina när det i själva verket handlade om den samlade oppositionen. De skrev att Stefan och Lina var mot byggandet, när de i själva verket - precis som alla vi andra -begärde skriftligt och bättre underlag än att majoriteten säger så inför ett så stort beslut. Vi har begått många misstag på skolfronten. Bygget i Sörby, Carl Malmsten, musikalprogrammet för att nämna några. Till det får läggas att de problem vi nu tvingas lösa inte är brist på byggen utan dåliga byggen. Felaktiga konstruktioner på fel ställen. Av det drar åtminstone jag slutsatsen att förhastade beslut är farliga beslut. Men här var förstås inte det viktiga att diskutera en sakfråga utan målet var att angripa två personer: Stefan och Lina Kemle. Orsaken är förstås att de är två Gusumbor med ett starkt politiskt stöd, ett stöd som man hoppades försvaga på det här sättet. Att man samtidigt handskas vårdslöst med sanningen och skadar dem som personer, som Valdemarsviksbor är tydligen konsekvenser man är villiga att ta.
    Man bör vara aktsam om orden...

Här skulle man tycka att det räcker, men det gjorde det tyvärr inte. Lina Kemle ringde upp sitt kommunalråd Lars Beckman och ifrågasatte FB inlägget. Här är ett urklipp ur det brev hon skickade ut till oss övriga politiker om det som hände:
”Han säger då till mig lite sarkastiskt ”Vad vill du hjärtat?” Jag blev chockad över det nedlåtande tilltalet och frågade vad han håller på med. Då svarade Lars Beckman mig så här: ”Vad vet du om politik egentligen?…inte ett skit!!!” Ännu mer chockad försökte jag förklara att jag är ung och håller på och lär mig. Jag hann knappt säga klart min mening innan Lars Beckman slängde på luren i örat på mig.
Jag har nog aldrig känt mig så kränkt och värdelös som jag gjorde efter samtalet med Lars Beckman. Här försöker jag lära mig om och intressera mig för politik Det har inte varit lätt att vara kvinna och så pass ung och försöka påverka i kommunen bland alla ”gamla rävar” och så försöker jag  visa min besvikelse på en vuxen nivå och då hoppar vårt kommunalråd på mig och nedvärderar mig.”

I svar på det här brevet som gick ut till väldigt många politiker kom Beckman med följande ursäkt:
”Hej alla som tagit del av mail från Lina. Ja jag blev uppringd häromkvällen när jag stod vid spisen och lagade mat. Kanske var jag inte på det bästa humör heller den kvällen. Någon viss koppling kan jag också se till att Lina tillsammans med övriga familjemedlemmar under en längre tid inte varit så kärvänliga mot undertecknad på bloggar och andra medier. Mitt ordval blev därefter och jag ber självklart om ursäkt för detta. mvh Lars ”
Det var givetvis bra att Beckman kom med en offentlig ursäkt. Jag hoppas verkligen att han också gjort det personligen till Lina själv. Det är nämligen så man gör när man varit oaktsam om sina ord och sårat och kränkt någon. Man ber personen om ursäkt. Inte världen. Inte sina kollegor.

Jag började den här texten med att konstatera att vad det innebär att vara aktsam om orden är subjektivt när det handlar om saker. Men det är också subjektivt när det gäller personer. Många människor behandlar andra helt olika beroende på deras makt och status. Flinar uppåt och sparkar neråt. Hade Lars Beckman talat så där om jag hade ringt? Knappast. Jag är för gammal, för inflytelserik och för bråkig för att han skulle våga sig på det. Lina däremot som är ung, som inte hittills gått upp i talarstolen, som inte har ett parti bakom sig, som själv varken bloggar eller skriver artiklar - henne verkade det  mer tryggt att ge sig på. Bra därför att Lina tog till pennan, att hon inte gick med på att vara någon det var tryggt att ge sig på.

Många tycker också att vissa människor är fritt villebråd. De tycker att det är okej att förödmjuka och nedvärdera varghatare, sverigedemokrater, kristna, bögar, invandrare, kvinnor, unga, gamla, feta, missbrukare, veganer ... man får förstås noga hålla reda på att man smutskastar rätt person i rätt grupp, men är man bara aktsam med den saken kan man vara lugn för att man får gillande nickar hur oaktsam om orden man än är.  Många inte bara tycker att det är okej, utan är stolta över sitt förakt och sitt avståndstagande. Som om det att vara taskig mot den man ostraffat får vara taskig mot gör en mer moralisk.

Min fasta övertygelse är att vägen till en bättre värld är att i praktiken och hela tiden tillmäta alla människor samma värde, rättigheter och skyldigheter. Det är därför jag tillhör just det liberala partiet och inte ett annat, Det är ingen lätt sak att praktisera, men jag är övertygad om att vi skulle få en bättre värld om vi hade alla människors grundläggande värde som rättesnöre. Har man det finns inget fritt villebråd. Inga offer som ska klappas på huvudet. Inga automatiska skurkar och förövare. Har man det är det lika viktigt att behandla  alla med en grundläggande respekt. Oberoende av ålder, ras, åsikter, kön, makt, yrke - oberoende av allt.

Vi behöver definitivt bli mer aktsamma om orden.
Och det är den egna trappan som behöver sopas först.