Nu har jag skrivit en replik till NT, en artikel till Lingua, LMS egen tidning, en artikel till vår danska systerförenings tidning Spraglaeraren och en till nästa nummer av Alfa. Dessutom har jag besvarat nästan alla mejl och kommentarer. Allt beställt skrivande undanstökat, ingen deadline i sikte - sålunda äntligen utrymme för litet skolbloggande. Och nog finns det saker att skriva om...
MP har varit flitiga i skoldebatten på sistone. I måndagens DN föreslår man minskad administration - ett uppdrag utbildningsministern redan har gett våra myndigheter att arbeta med - och att lärare själva får besluta om stöd - något som knappast skulle leda till större rättssäkerhet och likvärdighet för eleverna. Minskad administration var även ett nyårslöfte från Tobias Tobé och Maria Stockhaus, men läser man det finstilta: ”Vi tar ledarskapet för minskad administration och mer undervisningstid”, ser man att undervisningskvantitet och sparade kronor fortfarande gäller framför undervisningskvalitet och inlärning för moderaterna. Den finstilta texten verkar Fridolin också ha uppfattat, för han påpekar att det är för för- och efterarbete det behövs tid.
Men det är inte om administration det ska handla i det här inlägget - hur väl behövligt det än vore - utan om skolan och integrationen. Utgångspunkten är den upphettade duellen mellan Fridolin och Björklund om integration och skola i P1-morgon förra måndagen, en duell som togs upp på DN:s ledarsida dagen därpå i "Skendebatt om skolan". Det var en debatt där ingen av de två visade sig från sin bästa sida, en debatt där båda hade både rätt och fel. Det är sant att det är ett sidospår att lyfta invandringen i samband med de sjunkande svenska skolresultaten. Men när Gustav Fridolin påstår att Björklund och Reinfeldt friar till SD-väljare när de lyfter våra integrationsproblem och utmaningar har han fel.
Han inte bara har fel utan han gör fel. För det första - om vi vill att SD ska förlora stöd måste alla partier ”fria till deras väljare”. Som det är nu är det SD som friar till de andra partiernas väljare. Samtidigt - vad är att fria som politiker? Uppdraget för politiker är till stor del just att identifiera problem och föreslå lösningar. Är förslag dåliga kan de mosas med sakargument, är de bra förtjänar de att bli verkstad. Populism är att erbjuda enkla och på sikt skadliga lösningar, att spela på människors rädsla och okunnighet. Men okunnighet ska med kunskap besegras och rädsla minskar inte av att sopas under mattan - vare sig den är befogad eller inte. Det handlar inte heller bara om vad som är befogat och inte. Det handlar också om att vi lever i olika världar. Vissa drar nytta av globaliseringen - andra förlorar, vissa njuter och berikas av möten med andra kulturer - andra utsätts för dagliga kulturkrockar. Det krävs lyssnande för en meningsfull dialog. Vi kan inte utgå ifrån att vi alla ser samma saker, upplever samma saker.
(För intressant resonansbotten rekommenderar jag Patrik Kronqvists ledarartikel i Expressen: ”Populisten Fridolin”. )
När det gäller vårt flyktingmottagande är allt inte frid och fröjd. Sverige tar emot fler asylsökande än andra länder, ändå är vi sämre än andra på integration - ingen lyckad kombination. Det tar alldeles för lång tid för nyanlända att lära sig språket, att etablera sig på arbetsmarknaden, att komma in i och framåt i skolsystemet. I detta jämställdhetens förlovade land har vi gott om hedersvåld, minderåriga som blir bortgifta och det tar orimligt lång tid för invandrade kvinnor att etablera sig på arbetsmarknaden. Även när det gäller karriär för invandrare utmärker vi oss negativt jämfört med andra länder. Internationellt sett har vi både få invandrare och få kvinnor i ledande positioner.
Det ska väl inte vara en nitlott att välja att söka sig till just Sverige? Men varje gång man vill diskutera justeringar i vår integrationspolitik knuffas diskussionen från sakfrågan till ett ifrågasättande av motiven bakom justeringsförslagen - en diskussion som aldrig kan bli något annat än pajkastning. Om folks motiv kan man alltid spekulera, men spekulationerna går aldrig att leda i bevis. Just den här politiska ovanan att anklaga andra partiföreträdare för att vilja skada samhället, sko sig själva, lura väljarna, eller på något annat sätt förtjäna medborgarnas misstro och eller förakt ökar dessutom det allmänna politikerföraktet och skadar på så vis både de som nu är förtroendevalda och människors intresse för att engagera sig politiskt. Samhällsproblem lämnas utan lösningar och främlingsfientliga krafter får syre varje gång en diskussion om en sakfråga eller ett förslag på en lösning ersätts av anklagelser om fiske i grumliga vatten eller andra varianter på ifrågasättande av motiven bakom förslagen. Det är också att blanda ihop rollerna. Det är pressen och medborgarna som ska granska politikerna - inte andra politiker.
Just för att det här mönstret är både välbekant och skadligt förstår jag Jan Björklunds irritation och frustration i radiodebatten. Han har rätt i att man inte kan lösa problem utan att först uppmärksamma dem. Han har också rätt i att det finns problem i vårt mottagande av nyanlända barn och unga. Men precis som både Fridolin och DN-s ledarredaktion konstaterar är inte det misslyckandet någon förklaring till de sjunkande svenska skolresultaten.
Men det är inte bara där diskussionen halkar snett. Man verkar utgå ifrån att nyanlända elever alltid är en belastning för en kommun eller en skola. Så är det inte. Sverige är ett land där kunskap och utbildning skattas lågt. De flesta nyanlända värderar utbildning högt - även de med bristfällig skolbakgrund. De är i allmänhet tacksamma över lärarnas insatser och villiga att lägga ner mycket arbete för att lära sig svenska och komma in i en vanlig klass. En sådan elev kan lyfta en hel klass. Även när det gäller övriga elever med invandrarbakgrund är attityden till utbildning generellt mer positiv än hos infödda svenskar.
Elever som visar tacksamhet, artighet och respekt mot sina lärare, elever som uppfattar det som mycket viktigt att lämna skolan med goda kunskaper och höga betyg, elever som är villiga att göra uppoffringar och lägga ner mycket arbete för att nå sina mål. ... Sådana elever blir både goda föredömen och väckarklockor för sina klasskamrater. Sådana elever lyfter den svenska skolan.
Det finns nyanlända som är en belastning för skolan också. Men det är inte de asylsökandes bristande skolbakgrund som ger skolor problem. Sådana elever tar resurser i anspråk och försämrar skolans resultatstatistik, men det handlar om små effekter och dessutom om sådant vi lärare är rustade att hantera.
Det som verkligen kan förstöra för en skola är om en gängkultur får fotfäste. Destruktiva subkulturer som gärna uppstår i områden med sociala problem, snabb invandring och icke fungerande integration. Det här är inte ett individproblem utan ett grupproblem. Ett grupproblem som uppstår ur vår bristande integration och som förvärras av det fria skolvalet.
Vi låter massor av nyanlända hamna på samma ställe, något som innebär att både normer och kontakter skapas inom gruppen. Svenska normer och kontakter blir nästan oåtkomliga och i allmänhet olönsamma. Lägger man till det stora, trångbodda familjer, arbetslösa, deprimerade föräldrar som drömmer om att kunna återvända, skolor där det finns väldigt få motorer och förebilder - ja då har vi grogrund både för svåra skolproblem och de motsättningar i samhället som ger SD en stor del av sina väljare.
Många av de här eleverna har hög kapacitet och kunde lika gärna tillhöra den första kategorin. Om de hade haft turen att hamna på en annan ort, i en annan skola, i ett annat land. En fråga vi borde ställa oss betydligt oftare är hur stor valmöjlighet de här eleverna har? För tonåringar är det sociala livet väldigt viktigt. Om du ställer dig utanför din grupp - i det här fallet det destruktiva gänget - vad händer då? Min erfarenhet är att du ofta i praktiken inte har något val. Ställer du dig utanför gruppen riskerar du inte bara utfrysning, mobbning, förödmjukelser, utan aktiva attacker och fysisk fara. Ungefär samma läge som för den tonåring som vill lämna en främlingsfientlig eller rasistisk grupp. Det här är vad som händer när barn uppfostrar barn, när vuxna tappat greppet, när samhället tappat greppet. Vi borde alltså inte demonisera vare sig unga Sverigedemokrater eller gängmedlemmar, vi borde tvärtom be dem om ursäkt. De är ett facit på vuxenvärldens misslyckanden - och många av dem betalar priset hela livet.
Nästa fråga vi borde ställa oss är vad kan vi göra för att förebygga och stoppa det här fenomenet? Det här fenomenet som är en produkt av vårt samhälle, inte av invandringen i sig. Men sådana diskussioner kantrar nästan alltid. Dels för att vi lever i olika världar och har en så segregerad skola. Vissa lärare träffar bara tacksamma, skötsamma elever medan andra får avvärja knivslagsmål, ta emot hot och stoppa knarkförsäljning på skolgården. Men framför allt för att vi inte kan diskutera vår egen misslyckade integrationspolitik och vår segregerade skola utan att diskussionen urartar i misstänkliggöranden och pajkastning - utan en diskussion om diskussionen.
.... Under tiden skickar regeringen superlärare till Rosengård. Under tiden rekryterar SD rekordmånga medlemmar. Under tiden förstörs unga människors liv.
onsdag 16 januari 2013
Björklund och Fridolin i destruktiv debatt
Etiketter:
DN,
Expressen,
FP,
Gustav Fridolin,
integration,
Jan Björklund,
MP,
P1-morgon,
Patrik Kronqvist,
Rosengård,
SD,
skolan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ett mycket viktigt inlägg, Helena! Men en av många anledningar till destruktiva gängkulturer måste nog vårt politiskt-ekonomiska system vara.
SvaraRaderaVi uppmuntras till att konkurrera, vara bäst och ett individuellt tänkande föredras av samhället i stället för kollektiva insatser. Det gäller att göra sig gällande. Och det kan ju ske på olika sätt, tyvärr.
Bertil, tack. Du skriver om konkurrens och individuellt tänkande som en del av problemet. Visst kan sådant spela in, att alla ska utmärka sig, vara framgångsrika på något. Samtidigt är brist på självständigt - eller individuellt - tänkande en viktig bov i dramat. En annan bov är att gruppen styr och individen följer. Jag är betydligt mer misstänksam mot kollektivet än mot individen.
SvaraRaderaSveket är väl inte att misslyckas att lösa ett problem, utan att mot andras vilja och på andras bekostnad skaffa sig ett problem man inte klarar av att lösa.
SvaraRadera"Det här fenomenet som är en produkt av vårt samhälle, inte av invandringen i sig."
SvaraRaderaIngenting har väl exakt samma verkan oavsett kringliggande omständigheter. För att invandring ska bli ett problem krävs att invandrarna avviker från ursprungsbefolkningen och inte vill anpassa sig till ursprungsbefolkningen och att de två grupperna lever nära varandra och konkurrerar om resurser.
Om invandrare vill anpassa sig till ursprungsbefolkningen, alternativt håller sig ifrån den utan att störa, och inte konkurrerar om resurser, utan till och med tydligt bidrar med resurser, så är invandring inget som helst problem.
SD har helt rätt i sin kritik att många som yttrar sig i frågan lever avskilt från invandrare och inte konkurrerar med dem vad gäller bostad, arbete och bidrag, utan snarare kan dra nytta av att den inhemska underklassen utsätts för konkurrens.
anonym, jag känner inte igen mig i din beskrivning. Vi lever i en demokrati. Alla tycker inte om alla beslut och prioriteringar, men vi har alla rätt att tycka och rösta.
SvaraRaderaanonym, i ett demokratiskt och välfungerande samhälle anpassar sig människor till varandra. ... Ett samhälle där folk håller sig ifrån varandra och undviker att störa - där talar du om apartheid - något som de flesta av oss hoppas är förpassat till historieböckerna.
SvaraRaderaDet är också så att ”it takes two to tango”. Hur man blir bemött och välkomnad är en minst lika viktig faktor som hur man ”anpassar” sig. Hur man blir bemött och välkomnad har dessutom en kraftig effekt på hur man ”anpassar” sig.
Den politik som förs i Sverige leder till apartheid. Ju mörkare hudfärg desto sämre jobb eller kanske inget jobb alls. Politikerna har skapat ett nytt trasproletariat som är ämnade att lyda och utföra de sysslor vi vita är för fina att utföra. Samtidigt som vi vita ogärna beblandar oss med de brokiga så reser vi kors och tvärs för att uppleva det exotiska och genuina. Så länge en majoritet av oss har råd att företa de årliga upptäcksresorna i fjärran nejder,råd att betala hutlösa boräntor i våra reservat och har våra barn i svenska skolor så är allt frid och fröjd. Vill vi verkligen att "dom där ni vet" ska vara jämlika oss, vill vi verkligen att de ska samma möjligheter som vi och vill vi egentligen att de ska kunna "riktig" svenska? Allt tyder på att så inte är fallet.
SvaraRaderaJan Forsman
Jag skriver inte under på ordet apartheid, Jan, men i övrigt nickar jag instämmande åt din beskrivning. Till det skulle jag vilja lägga den förödande offerrollen. Mindre kapabla människor som ska tas om hand. Inte heller den rollen är förenlig med jämlikhet. Eller med vare sig självrespekt och ödmjukhet som något för alla, snarare än sådant som kommer med rollen.
SvaraRaderaHelena von Schantz skriver:
SvaraRadera"Sverige tar emot fler asylsökande än andra länder, ändå är vi sämre än andra på integration.."
Det borde väl stå: Sverige tar emot fler asylsökande än andra länder, och därför är vi sämre än andra på integration.
"Vi låter massor av nyanlända hamna på samma ställe.."
Det finns inget lagstöd för att förbjuda en självsegregation!
Och få medborgare torde önska att det införs lagar, så att staten kan tvinga (!) folk att bosätta sig, där de inte vill bo.
I ALLA multietniska länder uppstår en etnisk enklavisering. Det finns inga acceptabla metoder för att förhindra, att kaka söker maka.
SvaraRaderaA.N., Det borde ha stått Sverige tar emot fler asylsökande än andra länder i Europa just för tillfället. Det finns många länder som tar emot fler, många andra som tidigare tagit emot fler. Några kända framgångsexempel är Canada och USA. Men två länder där jag själv har bott har också imponerat - Israel och Kuwait.
När det gäller asylsökande - den första introduktionen till Sverige - har vi all makt över var folk placeras.
Även senare kan man tvinga folk att flytta från ställen där arbetslöshet råder om de saknar jobb - med gällande lagstiftning. Men mer attraktivt är förstås att använda sig av morötter än av piskor.
Mitt inlägg gällde emellertid skolan och integrationen. Det fria skolvalet ökar segregationen och försämrar integrationen. Jag skulle hellre gå i motsatt riktning. Bussa elever kors och tvärs tills de är ordentligt beblandade.
Usa, Kanada och Israel?! Om vi bortser från struntsaker som ockupationer, annekteringar, folkmord,folkfördrivningar och slaveri så är dessa länder riktiga förebilder. Frihetens bastioner!
RaderaPs. Hur uppnår vi miljökraven med ditt avslutande förslag?ds
Jan Forsman
Jan, jag utgav mig inte för att räkna upp "frihetens bastioner" utan länder som haft större invandring än Sverige och lyckats bättre.
SvaraRaderaBra poäng där med miljön - reviderar till låta eleverna cykla och fotvandra kors och tvärs.
Helena von Schantz skriver:
SvaraRadera"A.N., Det borde ha stått Sverige tar emot fler asylsökande än andra länder i Europa just för tillfället. Det finns många länder som tar emot fler, många andra som tidigare tagit emot fler. Några kända framgångsexempel är Canada och USA. Men två länder där jag själv har bott har också imponerat - Israel och Kuwait."
Tack för svar, Helena. Du kanske använder "asylsökande" som synonym för invandring, då du nämnder USA och Canada som exempel på länder, som skulle ha tagit emot fler än Sverige?
USA och Canada har haft en relativt stor invandring - men EJ av asylsökare.
(Det är olyckligt om du, som är lärare, slarvar med begreppen.)
Om du skulle avse total invandring (och inte delmängden asylsökare) - så är Sveriges invandring idag STÖRRE (!) per capita än massinvandringen till USA, när denna var som störst i början av 1900-talet!
Svenska politiker för kort sagt en politik som aldrig någonsin tidigare har förts någonstans på jordklotet.
Att andra länder "lyckats bättre" med en invandring som är
1. mindre omfattande
2. ett annat urval av invandrare
3. begränsade och historiskt sett NOLL försörjningsskyldigheter (för invandrare) ålagda den befolkning, som redan befinner sig i landet
detta är knappast förvånande. En HELT ANNAN politik ger (som förväntat) ett helt annat utfall.
----
Du skriver, att staten (med existerande lagstiftning) idag formellt kan tvinga en delmängd av befolkningen (arbetssökande) att bosätta sig enl. statens önskemål - men min poäng var en helt annan:
Få medborgare torde önska att det införs lagar, så att staten - i större utsträckning än idag - kan tvinga (!) folk att bosätta sig, där de inte vill bo. Det är också tveksamt i vilket utsträckning sådana utökade tvångsmetoder skulle vara förenliga med europeisk lag.
Du anser (omjag tolkar dig rätt) att det är LÄTTARE att tvångsförflytta barn än vuxna - vilket du givetvis har rätt i.
Men här finns samma invändning: Få medborgare torde önska att det införs lagar, så att staten alt. kommunen kan tvångsförflytta deras barn till skolor, som familjen inte vill att barnen ska gå i.
-----
Ytterst så är det ett moraliskt ställningstagande, som DU måste kunna försvara:
Med vilken moralisk rätt vill du "bussa elever kors och tvärs" mot föräldrarnas önskan?
Rättelse.
SvaraRaderaDet bör stå: Exempelvis arbetssökande
I sitt sammanhang:
..staten (med existerande lagstiftning) idag formellt kan tvinga en delmängd av befolkningen (t.ex. arbetssökande) att bosätta sig enl. statens önskemål..
Kan det inte vara så att dessa förträffliga länder känner en moralisk skuld gentemot historien? Man kanske inte kan neka människor att invandra när 99 procent av befolkningen består av just invandrare. Kanada, USA och Australien är ju i grunden illegala statsbildningar som grundar sig på folkmord och folkfördrivning. Har alla glömt dessa grundläggande fakta? Tänk om Tyskland skulle förneka vissa delar av sin historia!
SvaraRaderaMen om vi glömmer dessa historiska petitesser för en stund och frågar oss hur integrationen av nya och gamla invandrare i dessa länder fungerar. Lever svarta, vita, röda, gula och alla däremellan i en fredlig samexistens grundad på jämlikhet? Har alla samma möjligheter till utbildning, arbete och ekonomisk standard? Hur fungerar rättssystemen i dessa länder? Är alla lika inför lagen oberoende av hudfärg, klasstillhörighet och etnicitet?
Jan Forsman