tisdag 16 april 2013

Vad är det egentligen som har hänt med språken i Sverige?

I förrgår kväll publicerades min, Gerhard Austrups och Karl-Heinz Schneiders artikel: ”Mycket att förlora när tyska språket väljs bort” på SVD Brännpunkt. Den har fått ett förbluffande varmt mottagande. Både i går och idag var den mest läst och mest delad på SVD Opinion.
Den gav också upphov till många diskussioner och kommentarer både på FB och Twitter. Det hade jag inte väntat mig. Eftersom attityden till språk utöver engelska är så ljummen i Sverige trodde jag att vi skulle mötas av en och annan avmätt vänlig nick, några avslagna protester och ”the rest is silence”. Debatten om språk på DN-kultur blev ju varken särskilt livlig eller uppmärksammad. Inte ens det här med införandet av kinesiska i grundskolan har satt igång någon diskussion. Är det för att vi pratar öppet om den starka USA-orienteringen i Sverige? Är det Europa och kultur-vinklingen? Eller vågar man rent av hoppas att insikten att något måste göras för att vända den negativa språktrenden börjar sjunka in?

Sverige har varit ett land med en rörlig och språkkunnig befolkning. och det för alls inte länge sedan.Tyska och franska var de största språken, men många lärde sig även språk som ryska, italienska och spanska. Ännu i början av nittiotalet hade jag stora grupper i nybörjarfranska på Komvux i Uppsala.  Fulla klasser med vuxna som kom efter sin arbetstid för att lära sig ett nytt språk. Hugo Lagercrantz brukar påpeka att det är nästintill omöjligt att lära sig språk i vuxen ålder och att språkstudier måste påbörjas tidigt. Det är inte alls min erfarenhet. Mina vuxna elever lärde sig på en termin lika mycket franska som de flesta högstadielever lär sig under hela högstadietiden. Uttalet kräver litet mer möda i vuxen ålder, men viljan och arbetsinsatsen är de viktigaste pusselbitarna om man ska lära sig ett nytt språk. Hur många nya? Det finns inga kända gränser. Ju fler språk man kan desto lättare kommer nästa och desto bättre blir man på de föregående.

Så kom nittiotalets språkreformer. Nu skulle vi hörsamma EU:målet att alla medborgare ska kunna minst två EU-språk utöver det egna. Men eftersom man - för att använda Jan Björklunds formulering tyckte att ”Språk är viktigt, men svårt och tungt” ökade man timantalet kraftigt medan målen hölls oförändrade. Men inte ens med ökat timantal och låga krav ansåg man att alla skulle klara studierna. Därför skapade man en nödutgång. Den elev som tyckte att språket var för ”svårt och tungt” kunde välja bort det till förmån för mer svenska och eller engelska. I praktiken innebar det här att moderna språk blev ett frivilligt ämne - det enda i grundskolan. Den som hoppade av språken fick inte bara en minskad läxbörda utan även möjlighet att göra läxor på lektionstid. Inte nog med det - språken ställdes dessutom mot två kärnämnen.

 Den snabbaste konsekvensen av den här reformen och av den samtidiga gymnasiereformen var att språken praktiskt taget försvann på gymnasiet. När jag jobbade på Bolandsgymnasiet i Uppsala  - en gymnasieskola med cirka 1500 elever - hade vi en steg 3 grupp i franska, en i tyska och en i spanska totalt på skolan. Jag hade 80 poäng franska och 80 poäng engelska i min utbildning - två år ren ämnesutbildning i franska, men aldrig en kurs i franska på gymnasiet.

Enligt dagens DN besitter endast 24 % av fransklärarna tillräckliga ämneskunskaper för sin undervisning. Ack ja,  och vi som har tillräckliga ämneskunskaper har ingen undervisning.

På högstadiet då? Där blev nödutgången snabbt det populäraste språkvalet och de få elever som stannade i språkgrupperna förväntade sig litet läxor, mycket lattjo-lajbans och höga betyg - i övrigt varför stanna? Spanska blev samtidigt det största språkvalet - men spanskeleverna samtidigt de minst motiverade språkeleverna på de flesta skolor.

Så hur svåra och tunga är dessa språkstudier som så få svenskar tycker är viktiga?
De flesta ämnen kan göras svåra och tunga om man anstränger sig, språk varken mer eller mindre än andra ämnen.  Som i alla ämnen är det alltså viktigt med kunniga, duktiga lärare med goda förutsättningar att göra ett bra jobb.
Efter ökningen av timantalet hör moderna språk tvärtom till de lättare skolämnena i grundskolan. Massor av undervisningstid och lågt ställda mål - varje elev över särskolenivå kan klara sitt tredje språk med tämligen anspråkslösa insatser om undervisningen och förutsättningarna håller måttet. Många under särskolenivå också - men där kan det krävas litet läxläsning. Det är heller inte svårare att lära sig tyska än att lära sig engelska - snarare lättare - och om det språket är det ingen som säger att det är ”svårt och tungt”

Det här med att sprida språkkunskaperna till de bredare folklagren - det blev ett fiasko. Det man bäst lyckades sprida var förvissningen att språkkunskaper är onödiga. Men reformen skadade även den grupp som tidigare läste språk. Som läste fler än tre språk och som lärde sig dem ordentligt.

Min familj är en språkfamilj. Jag har tidigare deklarerat att jag själv talar fem språk - svenska, finska, engelska, franska och tyska.  Men det gör även min mamma. Hon har dessutom roat sig med att lära sig turkiska och latin på äldre dar. Min far nöjde sig också med fem, min bror med fyra. Min man talar svenska, engelska, franska och tyska.
   ... Så hur går det för barn i en språkfamilj om språkfamiljen bor i Sverige? Svaret är att fram till nittiotalet gick det alldeles utmärkt. Vår äldsta dotter som är född -87 började med franska i sjuan, tyska i åttan och hon kunde fortsätta med båda språken gymnasietiden igenom. Ville hon lära sig ytterligare ett fanns det gott om språkkurser på Komvux.
Sonen som är en -89 gick i skola i tre olika kommuner. Uppsala, Sollentuna och Söderköping. Han började med tyska i sjuan, ville därefter lära sig även franska. Men varken på högstadiet eller på gymnasiet fanns någon sådan möjlighet. I samma läge är i dag vår yngsta. Hon har ingen möjlighet att lära sig mer än tre språk i skolan. Och på Komvux? Där finns det knappt några moderna språk kvar.

I och med nittiotalets språkreformer lyckades man med konststycket att nedmontera den språkundervisning och språkkunskap som fanns i landet, sänka studietempot i hela grundskolan, ge svenska folket uppfattningen att det är onödigt att lära sig fler språk än engelska samtidigt som man fullkomligt misslyckades med det utsatta målet - att göra fler svenskar trespråkiga. När man ändå var i farten passade man på att ge elever friheten att välja fritid framför kunskap, stundens lättja framför framtidens möjligheter - detta samtidigt som de som ville lära sig fler än tre språk blev berövade den valmöjligheten - ett val som skulle ha gagnat både dem själva och hela samhället.

Ja det är svårt att räkna ut hur man kunde ha konstruerat en sämre reform. Och det enda som väntar på horisonten är kinesiska i grundskolan? Arbetsro för oss språklärare? Nej tack.

Språklärarnas riksförbund


22 kommentarer:

  1. Det är mycket som är onödigt i svenska skolan känns det som. Matte ses som överskattat från vissa. Språk förutom engelska oväsentligt (ibland verkar även svenska överskattat...) och historia har länge sett som ointressant (vilket jag tycker mig märka effekten av när man ser hur journalister använder historiska referenser på mycket märkligt vis).

    Min son (8-år) har länge pratat om att han vill lära sig språk och han har siktat in sig på spanska och japanska (!?) och jag hoppas han kommer ha möjlighet att testa detta i framtiden i alla fall - utan att känna att det är bortkastad tid.

    SvaraRadera
  2. Men palla plugga språk liksom... Det finnsju google translate! ;)

    SvaraRadera
  3. Jag tror att man nu sakta börjar inse vad som håller på att gå förlorat. Nog går det att vrida saker rätt igen, om vi går ihop och arbetar för det. I'm on, dale, allons-y!

    SvaraRadera
  4. Trollan, ett av de största problemen vi står inför i den svenska skolan är just nyttoperspektivet. Det går inte att se på skolan och kunskap så. Hur ska man kunna veta vad man behöver ur den ryggsäck man fyller i skolan? Det enda som är säkert är att ju mer välfylld den ryggsäcken är desto mer frihet och möjlighet väntar längre fram.

    Och hur ska man ens kunna bedöma nyttoperspektivet? Gjorde pianolektionerna att fysiken gick bättre? Min dotter säger att matte är ett språk. Går det bättre med det språket om man lärt sig flera andra? Skolryskan kanske inte kom till användning praktiskt, men hur påverkade den din hjärna, din säkerhet i andra språk, din världsbild? Att lära sig saker är att förändras och begränsar man sig till det man just då tror kommer att kunna ge ekonomisk lönsamhet blir man antagligen fattig både i anden och i plånboken.

    SvaraRadera
  5. Jenny, lysande. ... Med google translate istället för språkkunskaper kunde vi antagligen få en både mer humoristisk och spännande värld. Kunde till och med bli kul att titta på EU-parlamentets möten om de ersatte tolkarna med lämplig app.

    Jag röstar för att vi slopar engelskan när vi en gång är i farten och ersätter språken med entreprenörskap och livskunskap.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha! Mitt i prick! Förutom entreprenörsskap och livskunskap kunde jag tänka mig en timme teckning eller en timme där man lyssnar på musik, men ämnet ska då heta "kulturella och kreativa näringar"

      Radera
    2. Strålande uppslag, anonym! Ungarna har sprayburkar och mp3 i mobilerna själva så det blir dessutom en billig kurs. :)

      Radera
  6. Susanne, tack för maningen till uppslutning och kamp - den behövs och du är dessutom väldigt trevligt sällskap på barrikaden. :)

    SvaraRadera
  7. Läsa fler språk utöver svenska och engelska? Det är väl inte rimligt att klämma in fler språk när vi har så många som inte ens klarar svenska. I det läget begära att man ska läsa tyska, franska, ryska och till och med japanska är verkligsfrämmande. Det är få förunnat att kunna tre, fyra eller fem språk. Vi begär ju inte att folk ska kunna traktera fem instrument eller ha fem olika yrkesexamina. Men å andra sidan beror det på vad man avser med att kunna...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vem avgör vad som är rimligt? När jag växte upp (i Danmark) läste vi alla danska, engelska och tyska. En del av oss valde sedan att även läsa latin (åk 8, 9) och franska (åk 10). Detta var på sjuttiotalet. Och nej, jag kan inte påstå att jag talar flytande latin idag; däremot har jag vunnit på det i andra avseenden. Utöver dem som Helena räknar upp ovan inbillar jag mig även att jag haft lite roligare än många andra när jag läst Asterix. ;)

      Radera
    2. Anonym, om man lär sig fler språk blir man bättre på de föregående. Sådana som lär sig många språk - i min lärarverksamhet i allmänhet invandrarelever som lärt sig svenska som andra språk och håller hemspråk, engelska och ett femte språk - blir väldigt duktiga på de tidigare språken. Det här gäller även elever från hem utan studiebakgrund och som inte sköter läxor. Jag är övertygad om att vi skulle se ett lyft i svenska och engelska om alla elever lärde sig ett tredje språk.

      Radera
    3. Henrik, underbart att läsa sin kommentar. Glöm emellertid inte svenskan. I Sverige är det långtifrån någon självklarhet att man förstår grannspråken.
      Jag har precis fått hem min första lärobok i latin. Får jag någon gång lediga stunder ämnar jag lägga till det språket jag också.
      Här är en intressant aspekt på nyttan av språk: "A growing number of studies in recent years have pointed to the benefits of bilingualism. There is research to suggest, for example, that people who speak multiple languages are better at other kinds of multi-tasking, too, with the greatest differences showing up youth and in old age.

      The idea is that, by learning to switch easily between languages, the brain becomes skilled at taking control over the tasks it’s working on at any given moment and at suppressing information it doesn’t need. This sort of cognitive flexibility is important in many areas of life, but it tends to decline with age."

      Radera
    4. Helena, vad gäller svenskan måste jag erkänna att jag fattade i princip nada, när jag växte upp. Vi hade tillgång till SVT1 och SVT2 men vi tittade aldrig på dem. Svenska och svenskar stod inte högt i kurs (vi beundrade Björn Borg och Ingemar Stenmark, däremot inte de (enda) svenskar de flesta av oss träffade irl, dvs dyngberusade ungdomar. Därtill kom att vi tyckte det verkade löjligt med Systembolaget och säkerhetsbälten. Idag - måste jag lägga till är attityden i Danmark gentemot svenskar en helt annan). När jag flyttade till Sverige som 22-årig förstod svenskar och jag inte varandra, utan vi fick kommunicera på engelska. Sedan gick det som det gick, och Sverige fick så småningom en dansk svensklärare.

      Vad gäller latinet kommer jag att tänka på den mycket grundliga lektion som Brian får i Life of Brian, då han får lära sig - och skriva rätt 100 gånger! - Romans go home! på latin. Jag har märkt att det inte är så många av mina elever som riktigt förstår uppskatta komiken i detta, då vi kikat på den filmen, och jag kan inte annat än härleda deras stela minspel till en bristfällig insyn i sakfrågan. Det hade faktiskt varit roligt att inte skratta ensam. Så, please, mer latin och mera språk i skolan!

      Multi-taska, ja, hur bra var det nu det var? ;)

      Radera
    5. Henrik, det där påminner om den sista gången jag visade Fawlty Towers i skolan. När jag märkte att eleverna tittade på mig och mina skrattparoxysmer mer än på serien och däremellan utböt blickar med varandra. Det är snart tio år sedan jag med saknad och sorg fick lägga den serien i arkivet.

      Radera
    6. Jag skrattar fortfarande lika mycket åt Fawlty och jag tycker nog man kan plocka fram något av avsnitten än i dag för att visa en gymnasieklass. Senast gjorde jag det förra läsåret för elever i engelska 5. Vissa förberedelser krävdes dock. Vi tittade också på två avsnitt av Seinfeld för att jämföra och faktiskt föredrog de flesta eleverna Fawlty men det blev en bra diskussion om humor - huruvida den åldras eller inte. det finns hopp om vår ungdom! ;-)

      Radera
    7. Härligt att höra, Marie. Jag kände mig verkligen gammal när det där hände. Ofta frågar mina elever mig hur gammal än film är, men de gillar ändå alltid American Beauty, La vie en Rose och Blood Diamond. Till min stora lättnad. :)

      Radera
  8. Jag har noterat att den här bloggen skriver mycket om skolfrågor tänkte tipsa om att svt lagt ut serien lära för livet från 1977 i öppet arkiv. Sveriges genom tiderna mest sedda tv serie

    SvaraRadera
  9. Tack för tipset, anonym. Jag såg den med behållning när den gick.

    SvaraRadera
  10. Ja, Helena, du fortsätter att skriva mycket bra inlägg och vid sidan av några borgerliga ledarskribenter så är du en lysande stjärna på den skolpolitiska himlen. I sanningens namn ska sägas att även socialdemokratiska debattörer de senaste fem åren har sagt saker om skolans erbarmliga tillstånd som tyder på insikt, och faktiskt tillstått Partiets del i sakernas tillstånd.
    På goda grunder frågar du vad det är som händer med de moderna språken i svensk skola. Sannolikt är det en blandning mellan följande faktorer:
    a. Pragmatiskt positivism (här menas inte positivt tänkande): vad är det för mening att lära sig mindre språk om så många i världen talar dagens latin, dvs. engelska. Här ser vi kanske en blandning mellan det gamla bondesamhällets pragmatism, det socialdemokratiska samhällsprojektets modernitetstänkande ("bara se framåt")
    b. Ett förakt för bildning som genomsyrat samhället. Den är programmtisk och hänger sannolikt ihop med bärande ideologiska fundament som präglat landet.
    c. "Vi är faktiskt bäst!" Vad ska man med bildning och därmed språk om det i själva verket borde vara alla andra länder i världen som borde lära sig av oss? Kunskaper om andra samhällens kulturer och språk är därför mer eller mindre onödiga enligt detta tänkesätt, en uppfattning som är en konsekvens av inte minst rekordåren efter kriget.
    d. Signaler som man skickat till allmänheten om vikten att lära sig språk sedan kommunaliseringens katastrofala efterdyningar efter 1991: Språk är inte viktigt, lärare har samma status som något man torkar av matbordet med, kaos och anarki i många klassrum.

    Tyvärr finns det stora möjligheter att Europa och Sverige har spelat ut sin roll som viktig konkurrent i globaliseringen. Det kan inte minst hänga ihop med det eviga historiska fenomenet att framgång bedövar och att efter högmod följer oftast - fall. Hur många exempel i historieböckerna hittar man inte på det? Uppvaknanden sker ofta för sent ... .
    Du är en mycket duktig socialliberal röst i offentligheten och gör ett bra jobb!

    SvaraRadera
  11. Anonym, tack för dina berömmande ord. Jag blev glad. Ännu mer glad blev jag över din kloka analys av orsakerna till det bedrövliga språkläget. Bildningsföraktet, självgodheten nickade jag instämmande åt, det där med pragmatisk positivism klingade både sant och satte igång ny tankeverksamhet. Ett särskilt tack för det. :)

    SvaraRadera
  12. Vad gäller diskussionen om de främmande språken och hur de hänger i hop med Sveriges bildningshistoria, kan det vara bra att lägga till detta: Man får söka med ljus och lykta efter analyser om vad det är i landets politiska och sociala historia som har fört oss fram till dagens situation med skolans förfall och språkens.
    När jag tänker kan jag inte komma på ett enda land som har så få uttolkare av mentalitet, historien och hur den påverkat landet och synen på kunskap och lärdom som Sverige. Jag har ofta frågat mig vad det beror på? Kanske beror det på att detta är ett land som det har gått mycket bra för i ett internationellt perspektiv: inga militärangrepp på landet sedan 1809, ett av världens fyra rikaste länder 1970, arbetslöshet på nuvarande norska nivåer under årtionden. Denna brist på nationell självreflektion tror jag är mycket destruktiv för skolans vidare utveckling. Var är de retoriska uppgörelserna, var är de intellektuella, var är de stora debatterna om skolan som går längre än att bara beskriva symptomen? Om skolan är spjutspetsen mot framtiden, är förfallet i skolsystemet rent av förspelet till Sveriges svanesång i globaliseringens tid? Hur länge ska förfallet tillåtas pågå?
    Hur vi än försöker inbilla oss att ett land på drygt nio miljoner sopar banan med konkurrenterna Kina och Indien (=2.3 miljarder människor), så har sådana uppfattningar från rekordårens fornstora dar inte mycket trovärdighet.

    SvaraRadera
  13. Anonym, vi har inspektion istället för utvärdering och analyser ska helst bekräfta det beslutshavarna vill ha bekräftat. Så fungerade även Skolverket förr. En ljusglimt jag kan se är att deras rapporter inte längre är ideologiskt färgade. Men vi har lång väg till den systematiska uppföljning av skolan som är vanlig i andra länder. Vi har också lång väg kvar till en skola som inte är ett partipolitiskt slagfält. Sveriges svanesång i globaliseringens tid? Jag ser pessimistiskt på vår framtid och det gör jag framför allt för att skolan fungerar så illa. Men det är inte bara kunskapsresultaten jag tänker på, utan lika mycket på likvärdigheten i sig. Ett orättvist skolsystem är ett hot mot demokratin.

    SvaraRadera