Vad är det egentligen som har hänt med språken i Sverige?

I förrgår kväll publicerades min, Gerhard Austrups och Karl-Heinz Schneiders artikel: ”Mycket att förlora när tyska språket väljs bort” på SVD Brännpunkt. Den har fått ett förbluffande varmt mottagande. Både i går och idag var den mest läst och mest delad på SVD Opinion.
Den gav också upphov till många diskussioner och kommentarer både på FB och Twitter. Det hade jag inte väntat mig. Eftersom attityden till språk utöver engelska är så ljummen i Sverige trodde jag att vi skulle mötas av en och annan avmätt vänlig nick, några avslagna protester och ”the rest is silence”. Debatten om språk på DN-kultur blev ju varken särskilt livlig eller uppmärksammad. Inte ens det här med införandet av kinesiska i grundskolan har satt igång någon diskussion. Är det för att vi pratar öppet om den starka USA-orienteringen i Sverige? Är det Europa och kultur-vinklingen? Eller vågar man rent av hoppas att insikten att något måste göras för att vända den negativa språktrenden börjar sjunka in?

Sverige har varit ett land med en rörlig och språkkunnig befolkning. och det för alls inte länge sedan.Tyska och franska var de största språken, men många lärde sig även språk som ryska, italienska och spanska. Ännu i början av nittiotalet hade jag stora grupper i nybörjarfranska på Komvux i Uppsala.  Fulla klasser med vuxna som kom efter sin arbetstid för att lära sig ett nytt språk. Hugo Lagercrantz brukar påpeka att det är nästintill omöjligt att lära sig språk i vuxen ålder och att språkstudier måste påbörjas tidigt. Det är inte alls min erfarenhet. Mina vuxna elever lärde sig på en termin lika mycket franska som de flesta högstadielever lär sig under hela högstadietiden. Uttalet kräver litet mer möda i vuxen ålder, men viljan och arbetsinsatsen är de viktigaste pusselbitarna om man ska lära sig ett nytt språk. Hur många nya? Det finns inga kända gränser. Ju fler språk man kan desto lättare kommer nästa och desto bättre blir man på de föregående.

Så kom nittiotalets språkreformer. Nu skulle vi hörsamma EU:målet att alla medborgare ska kunna minst två EU-språk utöver det egna. Men eftersom man - för att använda Jan Björklunds formulering tyckte att ”Språk är viktigt, men svårt och tungt” ökade man timantalet kraftigt medan målen hölls oförändrade. Men inte ens med ökat timantal och låga krav ansåg man att alla skulle klara studierna. Därför skapade man en nödutgång. Den elev som tyckte att språket var för ”svårt och tungt” kunde välja bort det till förmån för mer svenska och eller engelska. I praktiken innebar det här att moderna språk blev ett frivilligt ämne - det enda i grundskolan. Den som hoppade av språken fick inte bara en minskad läxbörda utan även möjlighet att göra läxor på lektionstid. Inte nog med det - språken ställdes dessutom mot två kärnämnen.

 Den snabbaste konsekvensen av den här reformen och av den samtidiga gymnasiereformen var att språken praktiskt taget försvann på gymnasiet. När jag jobbade på Bolandsgymnasiet i Uppsala  - en gymnasieskola med cirka 1500 elever - hade vi en steg 3 grupp i franska, en i tyska och en i spanska totalt på skolan. Jag hade 80 poäng franska och 80 poäng engelska i min utbildning - två år ren ämnesutbildning i franska, men aldrig en kurs i franska på gymnasiet.

Enligt dagens DN besitter endast 24 % av fransklärarna tillräckliga ämneskunskaper för sin undervisning. Ack ja,  och vi som har tillräckliga ämneskunskaper har ingen undervisning.

På högstadiet då? Där blev nödutgången snabbt det populäraste språkvalet och de få elever som stannade i språkgrupperna förväntade sig litet läxor, mycket lattjo-lajbans och höga betyg - i övrigt varför stanna? Spanska blev samtidigt det största språkvalet - men spanskeleverna samtidigt de minst motiverade språkeleverna på de flesta skolor.

Så hur svåra och tunga är dessa språkstudier som så få svenskar tycker är viktiga?
De flesta ämnen kan göras svåra och tunga om man anstränger sig, språk varken mer eller mindre än andra ämnen.  Som i alla ämnen är det alltså viktigt med kunniga, duktiga lärare med goda förutsättningar att göra ett bra jobb.
Efter ökningen av timantalet hör moderna språk tvärtom till de lättare skolämnena i grundskolan. Massor av undervisningstid och lågt ställda mål - varje elev över särskolenivå kan klara sitt tredje språk med tämligen anspråkslösa insatser om undervisningen och förutsättningarna håller måttet. Många under särskolenivå också - men där kan det krävas litet läxläsning. Det är heller inte svårare att lära sig tyska än att lära sig engelska - snarare lättare - och om det språket är det ingen som säger att det är ”svårt och tungt”

Det här med att sprida språkkunskaperna till de bredare folklagren - det blev ett fiasko. Det man bäst lyckades sprida var förvissningen att språkkunskaper är onödiga. Men reformen skadade även den grupp som tidigare läste språk. Som läste fler än tre språk och som lärde sig dem ordentligt.

Min familj är en språkfamilj. Jag har tidigare deklarerat att jag själv talar fem språk - svenska, finska, engelska, franska och tyska.  Men det gör även min mamma. Hon har dessutom roat sig med att lära sig turkiska och latin på äldre dar. Min far nöjde sig också med fem, min bror med fyra. Min man talar svenska, engelska, franska och tyska.
   ... Så hur går det för barn i en språkfamilj om språkfamiljen bor i Sverige? Svaret är att fram till nittiotalet gick det alldeles utmärkt. Vår äldsta dotter som är född -87 började med franska i sjuan, tyska i åttan och hon kunde fortsätta med båda språken gymnasietiden igenom. Ville hon lära sig ytterligare ett fanns det gott om språkkurser på Komvux.
Sonen som är en -89 gick i skola i tre olika kommuner. Uppsala, Sollentuna och Söderköping. Han började med tyska i sjuan, ville därefter lära sig även franska. Men varken på högstadiet eller på gymnasiet fanns någon sådan möjlighet. I samma läge är i dag vår yngsta. Hon har ingen möjlighet att lära sig mer än tre språk i skolan. Och på Komvux? Där finns det knappt några moderna språk kvar.

I och med nittiotalets språkreformer lyckades man med konststycket att nedmontera den språkundervisning och språkkunskap som fanns i landet, sänka studietempot i hela grundskolan, ge svenska folket uppfattningen att det är onödigt att lära sig fler språk än engelska samtidigt som man fullkomligt misslyckades med det utsatta målet - att göra fler svenskar trespråkiga. När man ändå var i farten passade man på att ge elever friheten att välja fritid framför kunskap, stundens lättja framför framtidens möjligheter - detta samtidigt som de som ville lära sig fler än tre språk blev berövade den valmöjligheten - ett val som skulle ha gagnat både dem själva och hela samhället.

Ja det är svårt att räkna ut hur man kunde ha konstruerat en sämre reform. Och det enda som väntar på horisonten är kinesiska i grundskolan? Arbetsro för oss språklärare? Nej tack.

Språklärarnas riksförbund