måndag 15 oktober 2012

Om LR:s förvirrande inlägg om bildning, fortbildning och näringsliv i GP.

Idag publicerar GP en artikel skriven av mig och undertecknad av Bengt Söderhäll, Sven Björkman och  Carla Cariboni Killander;  Måste bildning vara lönsamt?   Min rubrik var "Skolan måste se längre än till näringslivets behov". Det handlar om en replik på LR:s artikel  ”Sverige måste satsa på klassisk bildning” (GP 27.9.).

I sin artikel hävdar Metta Fjelkner, Ebba Witt-Brattström, Björn Ranelid och Hans-Albin Larsson en väldig massa saker. Mestadels sådant som har svag koppling till rubriken och svag - om någon - koppling till LR:s uppdrag.  ’Skolan måste satsa på klassisk bildning för att näringslivet efterfrågar det’ är en sådan sak. Att ”tyska, kinesiska och spanska är de språk på vilka skolan bör satsa” en annan. Elevernas sjunkande modersmålskunskaper är ytterligare ett spår, historieämnets betydelse för näringslivet ett fjärde. Som nästa sidospår tar man upp nordiska språk, som det sjätte svenska som andra språk. Därefter kommer det någon formulering om behovet av fortbildning för lärare, något om Sveriges konkurrenskraft, en mening om vikten av fast timplan ... lönen förstås ... den ska höjas ... ja och så måste administrationsbördan minskas. Denna förvirrande soppa avslutas med följande fras: ”Bildning är inte mekanisk produktion. Det ligger i landets långsiktiga intresse att en satsning på den klassiska bildningen, omvandlad för vår tid, kommer till stånd – ju förr, desto bättre.”
Det här är en artikel av slaget: Vi måste få in en artikel till bokmässan med rätt undertecknare. Och vad kunde väl vara mer rätt för bokmässan än en författare och en litteraturvetare?  Vi slänger in litet om bildning, kultur, läsförståelse och språk för att få Björn Ranelid och Ebba Witt-Brattström på kroken, en  släng om historia till Hans Albin Larsson och så något om nordiska språk, för om det har vi ju själva ett seminarium.  På det en tesked fortbildning, ett kryddmått lön, en bisats om arbetsvillkor - och så var det klart.

Något som jag kritiserat många gånger förr och som jag kommer att kritisera varje gång jag stöter på det är när lärarnas fackförbund debatterar i strid mot sina egna medlemmar. Den trista ovanan att klia mäktiga ryggar genom att använda debattutrymmet strategiskt. Det värsta exemplet här är när Eva-Lis Sirén debatterade ihop med SKL:s Anders Knape (Varför ligger Eva-Lis Sirén med fienden ... igen), men Lärarförbundet är långtifrån ensamma om missbruket.  LR har en beklaglig ovana att skriva ihop med Svenskt Näringsliv där det snarare är Svenskt Näringslivs ärenden man går än lärarnas. Läs gärna mitt gamla inlägg Skolan och Näringslivets hostile take-over från i fjol.   Ständiga referenser till lönsamhet och exportindustri hör inte heller hemma i lärarfackens debatterande. Det är oss lärare, inte företagarna, våra fackförbund representerar.  Och vi har en helt annan agenda och helt andra hjärtefrågor.

I det här fallet är det inte bara Svenskt Näringsliv man flirtar med.  Det är givetvis för att ta en poäng hos Jan Björklund som LR lyfter kinesiskan. Istället för att vända sig till medlemmarna och fråga, vad tror ni om att införa kinesiska på grundskolan, anammar man rätt upp och ner Jan Björklunds ställningstagande och driver det därefter som förbundets. Nu i den här artikeln, för ett år sedan i ”Skolan måste satsa på tyska och kinesiska” på DN-debatt. Något som är svårare att förklara - och något Jan Björklund hittills avhållit sig från -  är LR:s konsekventa utelämnande av  franskan.  ... Man kan fråga sig om det alls ingår i ett fackförbunds uppdrag att driva opinion när det gäller vilka språk som ska prioriteras i skolan. Det enda läge där jag kan hitta försvar för en sådan opinionsbildning är om medlemmarna uttryckligen önskar att man ska driva frågan. Så är det definitivt inte i det här fallet.

När kramandet av mäktiga bundsförvanter går som längst hamnar LR i ren konflikt med oss lärare. I augusti i fjol anklagade Metta Fjelkner och Tobias Krantz skolan för den höga arbetslösheten. Vi lärare behöver samarbeta mer med näringslivet och vi behöver bli bättre på att ge eleverna baskunskaper och social kompetens, förklarade de. I följande artikel hötte samma artikelförfattare beskäftigt åt språklärarna: ”Skolan behöver hitta sätt att göra språkundervisning mer inspirerande. ” Vi lärare är vana vid att höra att allt som är fel med skolan är vårt fel, vana att höra att vi behöver skärpa oss. Men ska vi verkligen behöva ta det från vårt eget fackförbund? Jag var knappast den enda av LR:s medlemmar som spottade och fräste över de två artiklarna.

Vi lärare har svårt att göra oss hörda i debatten och blir sällan ombedda att uttala oss. Det här kan verka som ett märkligt påstående från just mig. Jag har fått många artiklar publicerade. Men det hade jag knappast lyckats med om jag inte samtidigt hade varit politiskt aktiv. Partibeteckningen är ett Sesam öppna dig, lärartiteln snarast ett minus.  Jag har till exempel betydligt lättare att få in en artikel som jag undertecknar som ordförande för Liberala Kvinnor Östergötland än som ordförande för Riksföreningen för Lärarna i Moderna Språk. Ändå har LK Östergötland cirka 50 medlemmar, Liberala Kvinnor riks någonstans runt 1000 medlemmar medan LMS  har 2500 medlemmar. Att tala för 50 liberala feminister smäller alltså högre än att tala för 2500 språklärare.

Den dystra sanningen är att fackförbunden är våra främsta språkrör.  Den lika dystra sanningen är att de alldeles för ofta missbrukar vårt förtroende och missköter det uppdraget. Jag tycker att vi behöver säga ifrån om den saken.

13 kommentarer:

  1. Javisst är det trist när folk inte tycker som man själv. Men deras motiv kan ju alltid ifrågasättas
    och hela artikeln kallas soppa, så är man av med den.

    Men i stort har du ju rätt, Helena!

    SvaraRadera
  2. Bertil, som jag förklarar i inlägget tror jag inte att någon tycker något i den här artikeln. Det handlar om publicitet i rättan tid - bokmässan - och om att klia rätt ryggar så man kan få den egna kliad vid ett senare tillfälle.

    SvaraRadera
  3. Bra skrivet båda artiklarna och blogginlägget.

    Jag skulle vilja säga att det är viktigt att kanske flytta skolan från treenigheten skola-vård-omsorg, eller det jag kallar för omsorgsträsket, till hur skolan var förr, utbildning-arbetsmarknad-utveckling. I varje fall gymnasieskolan och uppåt.

    Sedan kan man fundera på vad bildning är. Speciellt i den digital värld vi lever i. Inte är det som kulturnissarna tror i varje fall. Sedan är det tragiskt att båda förbunden är megafoner åt makten oavsett var den sitter.

    Så stå på dig.

    SvaraRadera
  4. Vilket inlägg Helena! Mitt i prick! Jag har också ofta undrat om det fackförbund jag betalar pengar till varje månad verkligen företräder mig som lärare i första hand.

    SvaraRadera
    Svar
    1. LR har naturligtvis lyft många viktiga frågor, men visst skulle man önska att de lyssnade mer på oss lärare, dem de de facto företräder.

      Radera
  5. Plura, tack. :) Visst kan man fundera över bildning. Det kan betyda många saker. Men i LR artikeln handlar det om klassisk bildning och då tänker åtminstone jag litteratur, musik, konst, sådant som latin, grekiska, historia, filosofi, Rosseau, Montaigne, Goethe, Aristoteles, Bach, Monet ... ja du vet. Klassisk bildning betyder väldigt mycket för den som tar del av det, men värdena är inte alltid så lätta att förmedla vare sig för politiker eller elever.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bildning, man skulle kunna lägga till Euklides, Arkimedes och Apollonios. Några som förde matematikens tänkande framåt utan att räkna ett tal;)

      Radera
  6. Gertie, tack. :) Vi får nog ta litet eget ansvar där till mans och med jämna mellanrum påminna dem om saken.

    SvaraRadera
  7. Jag kan nog knappast beskrivas som liberal men det här var en utskällning i rättan tid. Har också reagerat på Mette Fjelkners debattartiklar. De är tyvärr den centrala delen i hennes och LRs ledning fackliga strategi. Genom att låna ut sitt namn till diverse makthavare så hoppas hon att de skall verka för bättre arbetsvillkor för oss lärare. Enda resultatet av den strategin är arga lärare på regniga torg runtom i Sverige.

    SvaraRadera
  8. Admin, hur central strategin är vet jag inte, men du har förstås rätt både i att avsikten är god och resultatet tveksamt.

    SvaraRadera
  9. Jag tycker att det är bra att vi får en diskussion om bildning och bildningens olika sidor. Jag tycker att det är rätt av vårt fackförbund att utnyttja bokmässan och framstående kulturpersonligheter för att få startat den här typen av diskussion. Jag tycker det är rätt att vi får en livfullare debatt kring hur vi ska förhålla oss till Kina och kinesiska.

    Det allra bästa med artikeln var dock att det gav dig möjligheten att få komma med en kraftfull replik och lyfta mer centrala frågeställningar kring bildning.

    Så ett stort tack till Metta och dig Helena ;-)

    SvaraRadera
  10. Jan, vi är av olika uppfattning när det gäller fackförbundens debatterande, men annars rörande eniga. Jag läste ditt inlägg på Skollyftet med stor behållning.

    SvaraRadera