Språklärare - ett framtidsyrke?

Nu är söktrycket för att bli språklärare så lågt att det blivit förstasidesnyhet. Jag har blivit intervjuad både för en artikel på SVT:s hemsida: "Osäker arbetsmarknad avskräcker språklärare" och för morgonnyheterna.
Det här är förstås mycket illavarslande. Hoppet står till att det katastrofala läget kan leda till politiska beslut som stärker språkens ställning i skolan - och därmed även språklärarna. Det trots att signalerna på senare tid varit dystra. Vi har en omläggning av meritpoängssystemet som missgynnar moderna språk på gymnasiet och vi har framskridna planer på att introducera kinesiska som ett fjärde språk i grundskolan. Ett språk till kan låta som en god nyhet, men på verkstadsgolvet innebär ett nytt språk att andra slås ut och att anställningstryggheten minskar för alla språklärare - inklusive de i det nyaste språket. Är arbetsvillkor, trygghet och status i botten för språklärarna vill ingen ha yrket och då står vi där utan valfrihet, utan språkstudier - med skägget i brevlådan.

När jag valde att bli språklärare hade språklärare hög status och antagligen bättre  arbetsvillkor än många andra lärare. Regelbundna fortbildningskurser utomlands och - om du ville - årliga språkresor med eleverna. Ofta små grupper av motiverade till mycket motiverade elever, elever som drömde om att se världen, jobba utomlands och som tyckte att språk var viktigt och roligt. Det fanns två språk att välja mellan och relationen mellan språken var rätt konstant.

Men samtidigt som jag blev färdig språklärare genomfördes språkreformen och vad blev resultatet? På gymnasiet försvann språken nästan helt. Under mina år på gymnasiet hade jag aldrig en kurs i franska, utan enbart undervisning i engelska. På hela Bolandsgymnasiet,med cirka 1600 elever, hade vi en liten grupp i varje språk - det var allt. Att utbilda sig till gymnasielärare i engelska och franska visade sig alltså vara en dundertabbe. På högstadiet finns språken i varje fall kvar. Men statusen är lägre än för andra ämneslärare och arbetsvillkoren för en lärare i våra konkurrerande och frivilliga ämnen både osäkra och förödmjukande.

Har tillräckligt många elever valt mitt språk för att det ska finnas en grupp till hösten? Om de inte har valt  mitt språk, är det för att jag inte är tillräckligt rolig (mycket film)? Tillräckligt snäll (sluta tidigare/inga läxor)? Tillräckligt duktig på att motivera dem (godis till filmen)? När de väl har valt kan de när som helst under de tre åren välja att hoppa av till SV/EN gruppen. Eller också kommer de på att man tittar mer på film och att de roligaste kompisarna finns i en annan språkgrupp. Så kommer vi till lönesamtalet: ”Din språkgrupp har halverats. Har du några teorier om vad det kan bero på? Hur har du lagt upp undervisningen? Eleverna säger att ditt språk är tråkigt. Att du ger för mycket läxor. Vad säger du om det?”

Du kanske själv blir orolig efter ett sådant nedslående lönesamtal. Har rektor rätt? Är jag otillräckligt rolig/duktig/engagerande? Kanske det, kanske behövs det litet fortbildning. En kurs i målspråkslandet så du kan fylla på både språkreservoaren, kulturreservoaren och materialbanken. Dream on, säger jag om det. Fortbildningspengar är svåra att skaka loss när det gäller all ämnes- eller didaktisk fortbildning, men extra svårt är det för språk. Ett frivilligt ämne (som inte behövs för det räcker ju med engelska) satsar man inte något extra på. Kurser utomlands är dessutom dyrt. Språkresor för eleverna? Bara om det går att få loss ett EU-bidrag. Fortbildningsläget för språklärare är att de fortbildar sig flitigt, men på egen tid och på egen bekostnad. Ett exempel på det är de stipendier för fortbildning utomlands vi delar ut i Språklärarnas riksförbund. De pengarna kommer ju från medlemsavgifter - dvs från lärarna själva, och kurserna ligger oftast under sommarlovet.

Jag skaffade examen samma år som just min ämneskombination kördes i botten. Uppvaknandet kom under en fortbildningsdag i Uppsala under sent nittiotal då en kvinna från Skolverket läxade upp oss språklärare för att vi inte hade gjort oss förtjänta av det dukade bord statsmakten hade gett oss (gissa vem som var generaldirektör för Skolverket på den tiden?) Här hade vi fått möjlighet att motivera alla elever att lära sig språk. Istället drev vi bort de små stackrarna med vår ålderdomliga tråkiga undervisning. Det här i mästrande otrevlig ton, i ett läge där vi som satt där fortfarande yrvaket tittade oss omkring och undrade hur det gick till när det stimulerande, roliga, trygga och behagliga jobb vi haft förvandlades till det jag nu beskriver - ett jobb där vi saknar anställningstrygghet, utvecklingsmöjligheter och ständigt blir utsatta för förödmjukande utkvalningar ... och dessutom uppläxningar. 

... Så vad behöver då göras? Jo därom vet jag ge besked. Språklyft för Sverige 1, Språklyft för Sverige 2, Språklyft för Sverige 3. .... och Språklyft för Sverige 4, om jag hinner bli klar med den. Allt motioner till Folkpartiet, men det går lika bra för mig om det blir någon annan som verkställer. Och så måste förstås vi ämneslärare kämpa för våra ämnen och våra elever - så gå med i Språklärarnas riksförbund så hjälps vi åt att slåss.

Bloggar: Språk och gatsten , Perfect foreign language teachers: who are they?
Media: K-märk språklärarna i Sundsvalls Tidning,
Plus de français, s'il vous plaît i Allehanda.

Vad är en artonåring värd?

Tomas Bodström vill att vi slutar kalla tonåringar lata. Han säger inget om huruvida de är lata eller inte. Den luckan tänkte jag fylla.

När jag var ung var det lätt att få jobb. Jag jobbade på varuhus, läskfabrik, som barnflicka, lärarvikarie, hemvårdsbiträde och servitris. Man anställde gärna folk som inte var torra bakom öronen på den tiden. För att vi var mer flitiga, punktliga och läraktiga då?
Knappast. När jag jobbade på leksaksvdelningen slog jag alla rekord i att göra fula paket. En gång började faktiskt en liten flicka gråta över mitt handarbete. På läskfabriken snodde vi cider och smet undan arbetet för att röka och sola i ett skyddat hörn av fabriken. Servitris? Jag undrar om det någonsin har funnits en servitris som spillt fler drinkar och söndrat mer porslin än jag? Ja, jag kanske inte behöver komma med fler bekännelser, men jag vill åtminstone få chansen att nämna att min bror var ännu värre. Han jobbade som tidningsbud. Oftast bar han ut tidningarna samtidigt som han raglade hemåt från krogen. Var tidningarna hamnade, och i vilket skick varierade en hel del. Men den gången han dumpade hela tidningsbunten i en container och lade sig på en bänk för att sova ruset av sig var måttet rågat och han fick sparken.

Vad vill jag ha sagt med det här? Jo att man inte är så himla vuxen när man är arton, att det tar tid att skolas in i arbetslivet, att vi alla är en slags lärlingar i början och att det är helt orimligt att en artonåring ska ha samma lön som en vuxen, stabil och färdigdresserad person.

Men de höga ingångslönerna är bara ett av många misstag vi gör när vi slussar våra unga in i vuxenlivet. Med tanke på hur många av misstagen som bottnar i socialdemokratisk skolpolitik känns det faktiskt tragikomiskt att det är just Tomas Bodström som skriver ett indignerat debattinlägg i frågan i dagens SVD. Ännu mer tragikomiskt blir det av att hans underlag samtidigt underkänns på DN Debatt.

Vi var duktiga på att spotta i taket när jag var ung, ändå var det ett helt annat tempo i skolan på den tiden, helt andra krav på att hjälpa till hemma också och bra mycket lägre levnadsstandard. När man lägger ihop dagens föräldracurling och tonåringens höga levnadsstandard med effekterna av den förra gymnasiereformen blir summan att vi håller på att vänja en hel generation vid sysslolöshet. För det går fint att gå på gymnasiet utan att infinna sig där mer än undantagsvis och inte heller när man går på lektionerna är det liktydigt med att man lär sig något. Som gymnasielärare har jag fått mig praktiskt demonstrerat att det är möjligt att gå i skolan precis hur många år som helst utan att lära sig ett skvatt - och det utan att det är något som helst fel på ens inlärningsförmåga.
Effekten förstärks av att kraven på A-kurserna är så låga att proven praktiskt taget är identiska med nationella proven i nian. För att tillgodose politiska önskemål om fler godkända betyg betalar de elever som valt en teoretisk linje med att rulla tummarna fram till B-kursen, allt för att de som valt praktiska linjer ska kunna… just det, rulla tummarna de också.
Folkpartiet uppfattar de talrika lättingarna som rationella varelser som illustrerar ett systemfel i den frivilliga skolan – bristen på frivillighet. Därför vill man att tvångsmatningen av teoretisk kunskap skall upphöra. Socialdemokraterna ser igen inga fel i reformen utan bara i genomförandet. Därför är den åtgärd man föreslår - fler vuxna i skolan. Men hur många vuxna man än klämmer in på gymnasiet kan man bara leda åsnan till vattnet, inte tvinga den att dricka. Det går inte att lura den att dricka heller, för då skapar man bara en drönare - och vem har då lurat vem?

Tidningar: DN,
Bloggar: Rasmus Liberal, Nonoicoclolasos, Röda Berget, Ida Drougge, Alltid rött, alltid rätt, Kent Persson, Christer Sörliden, Viktor Tullgren, Politikerbloggen,

Skolans parallella universum eller konsten att leda en åsna

Så skönt att skolan hittat in på ledarsidorna igen. I dagens söndagskrönika i SVD gör PJ Anders Linder upp med den socialdemokratiska gymnasiereformen. Han har rätt i allt han skriver, men han nämner inte den enligt min mening allvarligaste bieffekten av gymnasiereformen, nämligen att vi som bäst är i färd med att vänja en hel generation vid sysslolöshet. För det går fint att gå på gymnasiet utan att infinna sig där mer än undantagsvis och inte heller när man går på lektionerna är det liktydigt med att man lär sig något. Som gymnasielärare har jag fått mig praktiskt demonstrerat att det är möjligt att gå i skolan precis hur många år som helst utan att lära sig ett skvatt - och det utan att det är något som helst fel på ens inlärningsförmåga.
Effekten förstärks av att kraven på A-kurserna är så låga att proven praktiskt taget är identiska med nationella proven i nian. För att tillgodose politiska önskemål om fler godkända betyg betalar de elever som valt en teoretisk linje med att rulla tummarna fram till B-kursen, allt för att de som valt praktiska linjer ska kunna… just det, rulla tummarna de också.
Folkpartiet uppfattar de talrika drönarna som rationella varelser som illustrerar ett systemfel i den frivilliga skolan – bristen på frivillighet. Därför vill man att tvångsmatningen av teoretisk kunskap skall upphöra. Socialdemokraterna ser igen inga fel i reformen utan bara i genomförandet. Därför är den åtgärd man föreslår - fler vuxna i skolan. Men hur många vuxna man än klämmer in på gymnasiet kan man bara leda åsnan till vattnet, inte tvinga den att dricka. Det går inte att lura den att dricka heller, för då skapar man bara en drönare - och vem har då lurat vem?
När man tittar på socialdemokratisk skolpolitik får man intrycket att vi alla anses födda med samma intellekt, arbetsmoral och kunskapstörst. I det universum där jag undervisar är människan betydligt mindre utvecklad än så – både som halvvuxen och vuxen. Antingen borde skolan formas efter de elever som de facto finns där, eller också behöver vi förädlas så att vi kan göra de socialdemokratiska reformerna rättvisa.