När jag var ung var det lätt att få jobb. Jag jobbade på varuhus, läskfabrik, som barnflicka, lärarvikarie, hemvårdsbiträde och servitris. Man anställde gärna folk som inte var torra bakom öronen på den tiden. För att vi var mer flitiga, punktliga och läraktiga då?
Knappast. När jag jobbade på leksaksvdelningen slog jag alla rekord i att göra fula paket. En gång började faktiskt en liten flicka gråta över mitt handarbete. På läskfabriken snodde vi cider och smet undan arbetet för att röka och sola i ett skyddat hörn av fabriken. Servitris? Jag undrar om det någonsin har funnits en servitris som spillt fler drinkar och söndrat mer porslin än jag? Ja, jag kanske inte behöver komma med fler bekännelser, men jag vill åtminstone få chansen att nämna att min bror var ännu värre. Han jobbade som tidningsbud. Oftast bar han ut tidningarna samtidigt som han raglade hemåt från krogen. Var tidningarna hamnade, och i vilket skick varierade en hel del. Men den gången han dumpade hela tidningsbunten i en container och lade sig på en bänk för att sova ruset av sig var måttet rågat och han fick sparken.
Vad vill jag ha sagt med det här? Jo att man inte är så himla vuxen när man är arton, att det tar tid att skolas in i arbetslivet, att vi alla är en slags lärlingar i början och att det är helt orimligt att en artonåring ska ha samma lön som en vuxen, stabil och färdigdresserad person.
Men de höga ingångslönerna är bara ett av många misstag vi gör när vi slussar våra unga in i vuxenlivet. Med tanke på hur många av misstagen som bottnar i socialdemokratisk skolpolitik känns det faktiskt tragikomiskt att det är just Tomas Bodström som skriver ett indignerat debattinlägg i frågan i dagens SVD. Ännu mer tragikomiskt blir det av att hans underlag samtidigt underkänns på DN Debatt.
Vi var duktiga på att spotta i taket när jag var ung, ändå var det ett helt annat tempo i skolan på den tiden, helt andra krav på att hjälpa till hemma också och bra mycket lägre levnadsstandard. När man lägger ihop dagens föräldracurling och tonåringens höga levnadsstandard med effekterna av den förra gymnasiereformen blir summan att vi håller på att vänja en hel generation vid sysslolöshet. För det går fint att gå på gymnasiet utan att infinna sig där mer än undantagsvis och inte heller när man går på lektionerna är det liktydigt med att man lär sig något. Som gymnasielärare har jag fått mig praktiskt demonstrerat att det är möjligt att gå i skolan precis hur många år som helst utan att lära sig ett skvatt - och det utan att det är något som helst fel på ens inlärningsförmåga.
Effekten förstärks av att kraven på A-kurserna är så låga att proven praktiskt taget är identiska med nationella proven i nian. För att tillgodose politiska önskemål om fler godkända betyg betalar de elever som valt en teoretisk linje med att rulla tummarna fram till B-kursen, allt för att de som valt praktiska linjer ska kunna… just det, rulla tummarna de också.
Folkpartiet uppfattar de talrika lättingarna som rationella varelser som illustrerar ett systemfel i den frivilliga skolan – bristen på frivillighet. Därför vill man att tvångsmatningen av teoretisk kunskap skall upphöra. Socialdemokraterna ser igen inga fel i reformen utan bara i genomförandet. Därför är den åtgärd man föreslår - fler vuxna i skolan. Men hur många vuxna man än klämmer in på gymnasiet kan man bara leda åsnan till vattnet, inte tvinga den att dricka. Det går inte att lura den att dricka heller, för då skapar man bara en drönare - och vem har då lurat vem?
Tidningar: DN,
Bloggar: Rasmus Liberal, Nonoicoclolasos, Röda Berget, Ida Drougge, Alltid rött, alltid rätt, Kent Persson, Christer Sörliden, Viktor Tullgren, Politikerbloggen,
