Elever på Kulturbad i Hufvudstaden

Kultur, det är något våra ungar behöver. På den punkten är alla överens. Men hur servera? Hur paketera? Tar man med sig en klass till teatern och de lider sig genom föreställningen finns risken att de dömer ut teater som konstform för all framtid. Ett museibesök kan även det bekräfta fördomar lika väl som öppna dörrar. Läraryrket när det är som bäst - eller när det är som sämst - kan uppenbara sig under ett besök i finkulturen. Viktigt är förstås att man väljer med omsorg. Romeo och Julia på Dramaten. Bättre kan det väl knappast bli?

Vi var sex lärare från Djäkneparksskolan som följde med våra tre klasser till Stockholm, och alla hjälptes i bästa endräkt åt med de praktiska detaljerna. Men eftersom besöket var mitt initiativ kände jag ett tungt ansvar för att allt skulle klaffa och hann både hyperventilera och ångra hela projektet flera gånger. Tänk om en elev skulle peta på Jackson Pollock tavlan eller luta sig mot en installation på Moderna? Eller bli rånad eller borttappad på stan? Eller skämma ut sig och skolan på Dramaten?

Det var nog det sista jag var mest rädd för. Det är inte lätt att få fjorton- och femtonåringar att inse att det finns lägen i livet då man verkligen inte får vare sig läsa sina SMS eller viska till varandra. Vi förberedde dem både med information om vad som gäller på konstmuseer och teatrar, moralpredikningar och en miniföreläsning om Shakespeares liv, teatern på hans tid och pjäsen Romeo och Julia. Vi såg också den första halvtimmen av filmen med di Caprio. Just det sista var absolut ett klokt drag. Parallellerna till gängkrig, alla coola skådespelare, gliringarna till föräldragenerationen - det fanns mycket som väckte intresse och undanröjde motstånd i den lilla inledningen. Men att se till att 90 elever sitter knäpptysta med avstängda mobiltelefoner i tre timmar medan man lyssnar på ett språk där en hel del går in genom ett öra och ut genom det andra samtidigt som man har kompisar på vardera sida det är en lärarutmaning som heter duga. Chansen att de ska tacka en för att man introducerat dem för modern konst eller klassisk teater är inte heller den överhängande.

Man kan förstås fråga sig varför man alls ska utsätta sig och dem för en sådan prövning? Ett svar på den frågan är att skolan ska vidga vyer och öppna nya världar. Visa på sådant man annars inte skulle komma i kontakt med, demonstrera att människor viger sina liv och känner djup passion för sådant andra människor knappt vet existerar. Men den främsta orsaken är att kultur är något som höjer oss människor och som fyller djupa behov av mening och skönhet och något som därför behöver göras tillgängligt för alla. Det är inte lätt att övertyga en fjortonåring om värdet av finkultur. Men den som har varit på konstmuseum, konsert och teater vet åtminstone att det finns och kan skaffa sig tillträde den dag behov uppstår.

Jag växte själv upp med täta konserter, teater- och museibesök. Allt det såg jag som självklart och inget som vare sig jag eller min bror uppskattade när det begav sig. Men som vuxen har jag varit väldigt tacksam över den kulturella initieringen. Nu tycker jag att en halvtimme framför rätt konstverk med rätt musik i hörlurarna är en höjdpunkt i livet, att en konsert på de Geer med Norrköpings Symfoniorkester är en bättre lisa för både kropp och själ än en helg på Spa och att en teaterföreställning kan ge en djupare upplevelse av livet, och när det vill sig samtidigt en känsla av samhörighet med andra människor genom både tid och rum.

Så hur gick det? På Moderna museet möttes vi av en man som röt order till ungarna, påpekade att de gick in gratis medan andra betalade, skrämde upp dem med ruskiga berättelser om unga ligister och skadeståndsskyldiga föräldrar och som hotfullt inskärpte att vi alla måste vara i samma rum hela tiden och på inga villkor fick röra vid något. Det var givetvis en dämpad skara som följde med in i salarna. Varje gång någon elev visade entusiasm för ett verk och därför lämnade flocken var jag tvungen att kalla honom eller henne tillbaka - vi skulle ju alltid vara i samma rum. Hela museet fick givetvis tummen ner. Den vanligaste kommentaren var att bildläraren är väl njugg med betygen om man kan sälja sådant. De enda undantagen var en liten skara som hade träffat på en vänlig och hjälpsam anställd i det nästsista rummet, en kvinna som log mot dem och som pratade med dem om konsten. Henne skulle jag vilja sända ett stort tack. Till mannen som tog emot oss skulle jag vilja ställa en fråga: Vad är det för mening med att ge elever gratis inträde om man behandlar dem som potentiellt farliga parasiter? Vad vill man uppnå med det?

På Nationalmuseum blev vi bättre bemötta och på Dramaten var alla vänliga och hjälpsamma och vi hade fått jättebra platser. Hälften av eleverna fick sitta uppe på scenen - en häftig upplevelse. Resten av oss satt i bättre halvan av salongen. Jag sände många tacksamma tankar till gruppbokningen. För många av eleverna blir det här deras livs enda teaterbesök. Då är det inget vidare om man sitter längst bak, halvt gömd bakom en pelare. Så blev besöket också en klar succé. Många av eleverna var helt uppeldade, några talade ogillande om elever från andra skolor som pratade och störde dem, ingen uttryckte missnöje med upplevelsen. Så var det också en riktigt bra Romeo och Julia. En lyckad översättning, fartfyllt, humoristiskt, skickligt regisserat och spelat. Julia var extra imponerande - så övertygande att vi var flera som grät mot slutet.

Efter första akten var det några gamla damer som ville veta vilken skola våra välartade elever kom från. I andra akten gick det inte riktigt lika bra. Min klass skötte sig, förutom två gossar som viskade men som snabbt tystnade efter en ljungande blick från sin stränga klassföreståndare. Men på första publikbänk framme på scenen satt det två flickor med påslagna mobiltelefoner i högsta hugg, och man kunde till min stora skam se att de varken satt sysslolösa eller tysta. Min kollega Henrik gjorde allt han kunde för att få tyst på dem. Men sitter man på scenen några meter från handlingen är det inte så mycket man kan göra utan att förstöra hela föreställningen. Min dotter som satt några platser ifrån berättade att den ena flickan förklarade handlingen för den andra, att hon själv blängde flitigt och ilsket på dem och att de också fick en högst sardonisk blick från Romeo när skådespelarna bugade mot publiken vid pjäsens slut.

Mina farhågor infriades alltså. Men också mina förhoppningar. Så en liten skamsen ursäkt och ett jättestort tack till Dramaten. Ni gjorde världen litet större och litet mer spännande för våra elever: "This bud of love, by summer’s ripening breath,
May prove a beauteous flower when next we meet."