Idag har jag skottat taket, bakat en enorm massa saffransbullar med mandelmassa, rättat uppsatser, svarat på föräldramejl, letat julklappar på Internet, lagat mat och städat. Det låter inte så kul, men utsikten från vårt tak är vidunderlig och solen sken, bullarna blev fantastiska (extra mycket saffran och mycket fyllning med mandelmassa, färskriven mandel, russin, kardemumma, smör och socker), maten var god och det är trevligt att ha det litet städat. Men gladast blev jag ändå över uppsatserna. Mina jag-hatar-att-skriva elever hade alla skrivit mer än den obligatoriska sidan, med text på varje rad. De hade dessutom skrivit hela raden ut och normal textstorlek. Riktigt bra saker dessutom. Hela klassen hade skärpt sig med skrivregler och stavning och några hade skrivit riktigt tänkvärda, roliga och kluriga texter. Det ni, med en kopp kaffe och en saffransbulle som man måste hålla rätt vänd för att fyllningen inte ska trilla ut.
En sådan stund känns det rätt okej att betygen ska vara satta i morgon.
Har ingen vinterbild från taket, men det är minst lika vackert nu. :)
Det kan jag tro! Bra gjort, både du och eleverna!
SvaraRaderaJag känner igen känslan och ryser av välbehag när jag hör dig berätta om din fina söndagsstund. Det är stunder som dessa som får i alla fall mig att älska det här jobbet. Jag kan bara hålla med föregående talare.
SvaraRaderaJag sitter med elevernas affärsplaner och det är inte lätt att starta eget företag, inte ens på låtsas och de har haft konflikter, de har upptäckt att deras idéer inte håller och de har fått inse hur svårt det är att sälja och övertala andra. Nu kan jag avnjuta ett antal mycket spännande dokument och känna att det finns i alla fall några elever som har en framtid trots skolans kunskapstapp.
SvaraRaderaKände mig nedstämd bland annat över att PISA resultaten faktiskt visar att lärarskickligheten gått ner i Sveige och att SKL kör en struts. När jag läser dina betraktelser får jag dock hopp att David kan fälla Goliat. Dina tankar ger mod kraft och hopp. Jag tror kunskap vinner i längden!
SvaraRaderaTack Morrica! Det är magiskt både när läslust och skrivlust väcks. Det handlar om sådana livsomvälvande saker. :)
SvaraRaderaGertie, det gäller att gömma dem i sitt minne för det kommer helt andra sorters stunder också. :)
SvaraRaderaTom, det där låter verkligen som en "steep learning curve". Sådant kan vara verkligt omvälvande och nyttigt. Medan jag odlar fram en och annan ny bloggare så vattnar och gödslar du framtidens entreprenörer. :)
SvaraRaderaJan, ska kunskap vinna måste SKL förlora, det är min fromma övertygelse. :)
SvaraRaderaDet här med att lagra i minnet tycker jag låter fint. Tyvärr har jag märkt att jag antingen blir såååå tyngd när det är motigt eller såååå glad när det vänder. Idag till exempel känner jag mig pigg som en lärka på grund av att en av mina elever helt plötsligt verkar ha bestämt sig att ta ansvar. Förra veckans blues är med ens bortblåst. Lite mitt emellan skulle inte skada förstås. :-)
SvaraRaderaJag formulerade några tankar om hur man avgränsar sitt uppdrag och är proaktiv kring vad man gör. Jag är lite rädd att du kan ha rätt i din kommentar om SKL ovan och det här är kanske lite hjälp i den kamp som i så fall ligger framför oss.
SvaraRaderahttp://janlenander.wordpress.com/2010/12/14/avgransa-lararuppdraget-det-ar-viktigt-for-eleverna/
Gertie, det är precis så för mig också. Det är ett personligt yrke vi har, på gott och på ont.
SvaraRaderaTvå själar, en tanke Jan. Jag har en artikel på Newsmill på samma tema. Surfar genast till din blogg. :)
SvaraRadera