Jag är verkligen tacksam över att förra veckan är överstökad. I måndags var det möte på socialtjänsten, ett långt utvecklingssamtal, borgerlig grupp och kommunfullmäktige, på tisdag var det dags för tandoperation och fler långa möten, onsdag värktabletter och snöskottning, torsdag, mer värktabletter, ytterligare ett utvecklingssamtal på 1,5 timme, en skräckfärd i snöstorm till Linköping, möte med Liberala Kvinnor, ny skräckfärd hem, kort natt och på fredag ytterligare en nagelbitare i snöstorm till Uppsala och min svärfars begravning. När jag tänker tillbaka på veckan är den emellertid präglad av något annat än de fysiska strapatserna.
Stilistiskt skulle det passa bra att skriva några tänkvärda rader om människans godhet och värme här, men det var tyvärr inte en sådan vecka. Det här var en vecka då både naturen och människan visade sina sämre sidor - eller också var det en vecka då jag var mer benägen att se just de sidorna. Jag såg en kollega sälja ut rättskänslan för egennyttan, jag såg en politikerkamrat markera avståndstagande på små nålprickiga, subtila sätt, jag såg en annan agera genomtänkt och utstuderat för att få mesta möjliga nytta av andra för sin egen politiska karriär. Feghet, själviskhet, manipulation, flocktänkande, rädsla, illvilja, ovänlighet. ... Det känns som om jag har kunnat tjuvkika in i människors hjärnor och mest bara sett otrevligheter hela veckan.
I sådana situationer brukar min far säga att människan mot människan är en varg. Han säger det nästan belåtet. Jean-Paul Sartre uttryckte samma sak så här: L’enfer c’est les autres (helvetet är de andra). Både min far och Sartre har rätt - just min far har rätt mycket ofta - men samtidigt är det lika sant att säga att himmelriket är de andra och att människan mot människan är en kamel som outtröttlig och osjälviskt bär sin nästa genom öknen.
Vad får människan att visa sina bästa sidor och vad framkallar det sämsta i oss? Varför premierar flocken så ofta lydnad, egennytta, feghet, vad än Stefan Einhorn säger om snällhetens lönsamhet? I vilket klimat frodas mobbning, trakasserier och hackordning? Hur odlar man civilkurage, vänlighet och omtanke? Frågor som är högst relevanta för politiker. Varför ägnar man sig åt politik? För egen eller andras nytta? Vilket samhälle lagstiftar och styr man fram? Vad är receptet på en bättre värld?
Men ändå bleknar politikerns roll bredvid lärarens. Varje dag i varje klass sår vi allt det här. Vi sår och alla andra skördar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja, vi sår och andra skördar, men skörden kommer oss ändå till del i det långa loppet. Vi sår framgång, vi sår vind, vi sår hopp och vi sår styrka, det är fan inte dåligt, du!
SvaraRadera(ursäkta mitt oborstade språk, det är den sortens vecka)
SvaraRaderaJag vill inte låta hurtfrisk för det behövs verkligen lite fan anamma och ilska mot det som är fel ska inte slätas över med mys och pys. Morrica ursäktar sig för sitt oborstade språk men jag tycker om hennes formulering och svordomar är inget vidare men i det här fallet undrar jag om den inte satt väldigt fint.
SvaraRaderaHade jag kunnat svära elegabelt på franska - då hade jag så gjort!
SvaraRaderaHåll ut. Eller bryt samman och gå vidare.
Visst får vi själva en del av skörden, Morrica. Det är bland annat så man lär sig vilka misstag man gör.
SvaraRaderaDin sådd mening är fan verkligen inte dålig, den. Läge att sträcka litet på ryggen.
Jan, en svordom eller två kan ge litet balans åt denna mys-pysets förlovade månad.
SvaraRaderaMats, franskan är ett språk rikt på kraftuttryck. Jag ska dela med mig två favoriter. "la barbe" - skägget - används ungefär som tusan också. "Sacre bleu" är en fransk svordom jag aldrig hört en fransman använda. Det betyder det heliga blå. Två snälla men intressanta kraftuttryck i ett hårdfört språk där det vanligaste ordet för kille är hallick (mec) och Putain (hora) den vanligaste svordomen.
SvaraRaderaIbland måste vi lita på att det vi sår ger skörd först långt senare och det kan kännas väldigt frustrerande ibland. Som sagt sträck på Dig, sträck på mig och sträck på oss alla!
SvaraRaderaJag tycker det är lite gulligt när min man säger "järnspikars":-)
Järnspikar hade jag glömt bort. Det är precis samma sorts svordom som la barbe. Tack Gertie.
SvaraRadera