Vad får det lov att vara? Billiga eller skickliga lärare?

En rapport från Lärarförbundet visar att det är en riktig förlustaffär att utbilda sig till lärare. Godshanterare och expressbud är mer lönsamma karriärval. Lägger man till det en tung arbetsbörda, en hög andel trist kontorsarbete, ett hårt och bullrigt arbetsklimat där man riskerar att kallas fitta, kärring och gubbjävel - numera även av föräldrar - och en arbetsgivare som närmast påminner om 1800-talets brukspatroner förvånar det ingen att det inte är något större sökandetryck på landets lärarutbildningar. I en ledare i Expressen påpekar man också att det inte bara är ingångslönen som är dålig. Tittar man på löneutvecklingen blir bilden ännu mer dyster. ”
Men det kanske mest anmärkningsvärda, om man gräver i lönestatistiken i OECD:s "Education at a glance", är den katastrofala löneutvecklingen efter 15 år i yrket. Under denna tid i klassrummet har en polsk lärare fördubblat sin lön, medan en svensk har fått ynka 16 procent mer av sina arbetsgivare.”

Till det kan tilläggas att svenska lärare har ytterst begränsade möjligheter till extrainkomster. I Finland har lärarna ett luftigt schema, få extrauppgifter och ingen arbetsplatsförlagd tid. Det här innebär att i Finland klarar en nyutexaminerad lärare att sköta sitt arbete under normal arbetstid. En lärare med ett antal tjänsteår under rocken får tid över och kan välja mellan en lindrig arbetbörda eller att ta på sig betalda extra uppgifter eller övertid och på så vis förbättra sina inkomster avsevärt.

I dagens SVD ger PJ Anders Linder sitt recept för högre lärarlöner: Minska antalet utbildningsplatser och fokusera debatten på lärarkvalitet istället för på kvantitet - dvs på lärartäthet.
Den soppan tycker inte jag vi ska koka. Att minska antalet utbildningsplatser samtidigt som man ökar behörighetskraven är en märklig ekvation. Problemet är att folk inte vill bli lärare, det åtgärdar man knappast genom att göra det svårare att bli det. Och att fokusera debatten på lärarkvalitet så länge vi struntar i att ta reda på vad ungarna lär sig i skolan, vad är det för poäng med det? De kvalitetsfaktorer vi använder oss av är självskattning, marknadsföring och ett betygssystem skolverket liknar vid rysk roulette. Det är bara på nationell nivå vi vet hur det går i den svenska skolan och det vet vi tack vare internationella undersökningar, inte för att vi själva har tagit reda på.

Istället behöver man titta på hur vi hamnade i den här sitsen. Det första svaret är att vi slopade studentexamen och därmed den oberoende kvalitetsgranskningen i den svenska skolan. Nästa dundertabbe var kommunaliseringen. Under SKL:s fögderi har vi lärare fått lägre status, högre arbetsbelastning, tråkigare arbetsuppgifter, mindre frihet och sämre lön. I SKL har vi dessutom en arbetsgivare som misstror oss och som inte är intresserade av en dialog med oss. Det enda rätta i ett sådant läge är att göra om och göra rätt. Skolan behöver återförstatligas och vi måste faktiskt börja ta reda på vad våra ungar egentligen lär sig i skolan.

Med risk för att bli tjatig: Centralrättning av de nationella proven och en studentexamen som slutkontrollstation så kan vi reda ut vad den faktiska kostnaden är för att vanvårda skolor och lärare.


Media: Aftonbladet,

Bloggar: Avva, Tankar om skolan i Media, Örfilar och Gladsparkar, Vaduville, betongklumpen, Tysta Tankar.