Svärfar ligger på Uppsala Akademiska efter en stroke. Han sover en djup sömn och vi turas om att sitta bredvid och prata och hålla handen. Livet har gått ner i slow-motion och ackompanjeras av en tickande väggklocka, en telefon som ringer och ljudet när sjukhushelikoptern kommer och går.
Jag har också åkt runt och tittat på vår gamla hemstad. Körsbärsträdet som stod utanför vårt köksfönster är borta, vägar är avstängda, hus växer upp som svampar och hela stan verkar fylld av lyftkranar, borrmaskiner och män med små käcka hjälmar. Och ljud. Borrande, tickande, gnisslande och skärande ljud.
Vilken lyx det är att kunna sätta sig vid sitt frukostbord och titta ut över en glittrande havsvik och riktigt höra tystnaden. Att gå ut på kvällen och se himlen fylld av stjärnor som verkligen syns.
Jag är nog ingen stadsmänniska längre...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det verkar inte så. Man går igenom olika faser i livet, och just nu är nog inte en stadsfas för dig. Hoppas det blir bra med svärfar.
SvaraRadera*kram*
Jag känner med er, Helena. Ja, jag känner ju inte er förstås men jag vet ungefär hur det känns: mamma fick en stroke för snart tre år sen. Hoppas allting blir så bra det kan bli med din sväfar.
SvaraRaderaHur svårt kan det vara när livet tar tvära kast. Min far råkade ut för en hjärnifarkt, som det hette på den tiden för drygt 25 år sedan. Det du beskriver väcker minnen till liv. Hoppas att det går fort åt det ena eller andra hållet. För ett fortvarighetstillstånde är inte kul för någon.
SvaraRaderaHoppas det går bra. Och du det kan var nyttigt att gå i minnenas allé. Ger liksom perspektiv på livet.
Hur går det Helena? Jag tänker på dig!
SvaraRaderaÄven jag har många minnen kring begreppet "stroke" och vet hur svårt det kan vara.
Jag tror Plura har rätt i att det ger perspektiv på livet att gå ner längs minnenas allé någongång ibland.
Morrica, tack för din kram och din sympati. Svärfar ligger kvar på UAS i mycket dåligt skick. Min man är kvar där men jag och Mathilda är hemma igen. Svårt att komma tillbaka på banan är det dock. Jag städar maniskt, men har svårt att skriva. Jag som aldrig städar och alltid skriver. :)
SvaraRaderaTack så mycket för din välgångsönskan, Christoffer. Min svärfar är gammal, men det är svårt att se någon man älskar så hjälplös och utssatt.
SvaraRaderaPlura, du fångar läget väl. Först vakar man dygnet runt, sedan börjar man åka hem till natten, därpå börjar man fundera över jobbet och hur man ska ställa sig. Samtidigt vill man inte att någon man älskar ska dö ensam eller ligga själv med ångest. Men för oss runt omkring ger det här ändå ett avslut och ett sorgearbete. Jag vet av erfarenhet att det gör det lättare sen.
SvaraRaderaTack för din omtanke, Anna. Livet känns skört och vemodigt just nu, men min svärfar har levt ett långt och bra liv och är omgiven av människor som älskar honom.
SvaraRadera