Lagspelare eller bråkstake?

I förrgår fick jag skriva under ett dokument som reglerar samarbetet mellan allianspartierna. Jag uppfattade det som ett riktigt rättning i ledet dokument. Gå på mötena, rösta som vi har kommit överens, håll huvudet lågt. Inte konstigt att kommunfullmäktige blir en så tam affär och att väljarna vet så litet om vilka diskussioner som förs.

Den sista tiden har jag funderat mycket över civilkurage och lojalitet. Inom politiken är det viktigt att vara lojal. I varje fall om man vill ta sig fram. Lojal mot partiledaren och partistyrelsen, lojal mot gruppledaren och lokalstyrelsen, lojal mot partiprogrammet. I och med blockpolitiken har det uppstått en ny lojalitetsförväntan. Man ska vara lojal mot ett gäng andra partier, rösta som man har kommit överens, få varandra att se bra ut. Dessutom bör man vara lojal mot sina väljare - uppfylla sina löften, lyssna på deras önskemål. Helst ska man vara lojal mot sig själv också - dvs handla i enlighet med sitt eget moraliska rättesnöre - annars riskerar man att förlora sin självrespekt och sin själ. Sedan finns det lojalitet mot den egna karriären och samhällsställningen. Till det får läggas att ens främsta lojalitet som riksdagspolitiker borde vara till landet och som kommunpolitiker till kommunen. Vad tror man är bäst för människorna som bor här både nu och på längre sikt? Man har ju faktiskt ett ansvar inför ofödda barn och kommande generationer.

Ibland är det här inget problem (i synnerhet om man undviker att känna och tänka efter), men rätt ofta uppstår det konflikter mellan lojaliteterna. Kommunstyrelsens ordförande pekar med hela handen, men själv är man övertygad om att det här vore illa för kommunen. Gruppledaren säger hoppa när partiprogrammet säger kryp. Möjligheterna till lojalitetskonflikter är oändliga.

Vad har jag kommit till efter alla grubblerier? Jo framför allt att man måste rangordna sina lojaliteter och följa dem så gott man kan - oberoende av vad det kostar en själv. Jag skrev att landet och kommunen borde komma först, men mitt intryck är att de sällan gör det när det finns en konflikt. Egennyttan går först tätt följd av bekvämlighet och vänskapsband. Endast undantagsvis låter man den egna självaktningen och sinnesfriden ta första plats och när det händer upplevs det som både apart och provocerande.

Det tycker jag är synd. Det tycker jag är väldigt synd.