I dag tar SVD upp ett både svårt och viktigt ämne - självmord bland unga. De frågor man ställer är om självmord smittar, om man kan hetsas till det och hur vi kan förebygga.
Både erfarenheten och den professionella inställningen har redan länge varit just att självmord smittar. Resultatet av det är att självmord hyschas ner. Man pratar inte om det, man skriver i korta, anonyma notiser - om man alls skriver. De gånger ett självmord blir uppslaget hörs genast kritiska röster som varnar för konsekvenserna.
Istället för att fråga oss om självmord smittar - en fråga som i stort sett kan anses besvarad - borde vi snarare fråga hur vi kan motverka och förebygga smittan? Kanske till och med vaccinera mot den?
Det är möjligt att större uppslagna skriverier om självmordsfall skulle öka den romantisering och tävlan i olika typer av självskadebeteende som finns i ungdomskulturen. Men vilken effekt större mediauppmärksamhet får hänger förstås ihop med hur man vinklar och vad man fokuserar på. Till exempel varnar experterna för att beskriva metoder och tillvägagångssätt. De säger att det finns många som går och funderar över självmord, som leker med tanken. Får de tips och råd skrider fler till handling. Jag vet inte vad jag tror om det. Det är väl onödigt att berätta om detaljer, men vi vet väl alla att folk tar livet av sig genom hängning, överdos på medicin, hoppa från broar och annat. Den typen av information kan knappast göra någon större skillnad.
Men tänk om man istället kunde diskutera hur man hanterar depression, motgångar, skam och skuld? Om man kunde informera mer om varningssignaler och om hur man bäst förebygger som förälder, lärare, syskon eller vän?
Jag har pratat om depression och självmord med min klass. Om varningssignaler, hormoner och mående, om hur man gör som kompis om man tror att en vän är deprimerad och i farozonen för självskadebeteende.
Men viktigast av allt tror jag är att vi blir bättre på att lära våra barn och tonåringar att hantera motgångar, misslyckande, skam och skuld. De följeslagare ingen av oss helt kan skaka av oss och som vi därför måste bli vän med - eller åtminstone lära oss att leva med. Vi har ett samhälle där vi slår upp framgångar och tystar ner motgångar även i vuxenvärlden. Som föräldrar gör vi allt vi kan för att skydda våra barn från misslyckanden och motgångar. ... Kan en del självmord rent av vara en konsekvens av vårt curlingsamhälle?
Dagens ämne är chattar om självmord där det förekommer hets och tröst, hjälp och stjälp. Min fråga är varför använder man inte den här kanalen till deprimerade tonåringar för att göra nytta? Bara att ha en kommunikationskanal borde ju vara guld värt. Istället låter man ungarna sköta det själva och anklagar sedan dem när det går snett. Men vems är ansvaret här egentligen?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vilket viktigt inlägg!
SvaraRaderaI söndags när jag på ett seminarium bl.a. lyssnade på Anders Björnsson från Svenska Humanistiska Förbundet så tog han upp journalisternas ansvar när det gäller rapporteringen av självmord. Forskning visar att inte bara antalet självmord ökar när media rapporterar om dessa utan även sättet att ta död på sig själv.
Jag tycker du berör något mycket viktig, nämligen det ansvar vi alla vuxna har. Jag tycker det verkar ligga i vår kultur att man inte gärna berör det som är svårt. Döden är ett tabubelagt ämne. Vi måste ändra på detta och börja acceptera att livet innehåller både med och motgångar, både födelser och dödsfall osv.
Gertie, tack för din input. Undrar om ökningen är oberoende av typ av bevakning? Den tystnad vi omgärdar självmord med känns inte sund den heller. Men framför allt tycker jag att självmordssiterna behöver bevakas - helst av professionella som vet vad de sysslar med.
SvaraRaderaJag håller så mycket med dig Helena. Här låter vi ungarna vara vind för våg med sina funderingar i ställe för att ta till vara på de möjligheter vi har att få kontakt med dem. Det som vi anser vara farligt vill vi stänga ner.
SvaraRaderaMer vuxna åt barnen och mer barn åt vuxna. Vi behöver blanda generationerna rent allmänt.
Många unga mår dåligt, i olika grad och det tar sig olika uttryck. Vi läser mycket om psykisk hälsa och ohälsa i skolan och utanför. Vi vuxna måste ta vårt ansvar och tala med, men framförallt lyssna på.
SvaraRaderaOch det är ju lärare, föräldrar, ja alla vi vuxna som har ansvaret och möjligheten att motivera, entusiasmera och skapa fler glada stunder :-).
Vi är förvånansvärt dåliga på att se hur våra unga mår. Trots att flickorna säger att de mår dåligt och killarna bokstavligen skriker högt och slåss vilt för sina behov…
Något vaccin tro jag det inte finns. Men kanske vuxna som ser och bryr sig om känsliga tonåringar som har problem med självbilden.
SvaraRaderaAlla har vi väl mer eller mindre haft dessa tankar i tonåren. Det viktiga är att bli sedd och bekräftad oavsett hur nöridga man är.
Och inte försöka att anpassa ungarna till någon slags föräldranorm eller annan accepterad allmän norm.
Mary, tack för din kloka kommentar. Jag är övertygad om att vi skulle få ett bättre samhälle om vi luckrade upp åldersindelningarna och möttes mer.
SvaraRaderaMitt intryck är att många föräldrar saknar både tid och redskap för att prata med sina halvvuxna barn om annat än läxor, träningar och städning. Jag undrar vad det beror på? Tillbringar vi för litet tid med våra barn? Är vi för konflikträdda?
Drottningbarn, tack för dina kloka synpunkter. Jag tror också att vi måste prata med tonåringar om livets ups and downs. De saknar den erfarenhetsbas som får en att härda ut i de svåra stunderna.När man har levt litet längre vet man att allt är övergående. Lycka, olycka, framgång, motgång.
SvaraRaderaPlura, du har förstås rätt i att vi alla kan känna igen oss i den hopplöshet och förtvivlan man kan känna just i tonåren. Också i oförmågan att ha ett längre perspektiv. Men just därför borde vi kunna förebygga mycket bättre än vi gör. Vi borde inte acceptera att så många tonåringar mår så dåligt utan att det uppmärksammas.
SvaraRadera