Igår satt jag vid frukostbordet med min femtonåring. ”Var du någonsin så där riktigt spyfärdigt skoltrött?” frågade hon. Min första tanke var att svara veckan innan höstlovet (den där tiden med omdömen och utvecklingssamtal är ett av av lärarårets lågvattenmärken) men jag förstod ju att hon menade att jag skulle leta i djupare och mer avlägsna skrymslen i hjärnan. Med viss förvåning insåg jag att jag aldrig var skoltrött.
Min teori som jag delgav min dotter var att vuxna lämnade en mer i fred när jag var ung - åtminstone i Finland. I min högstadieklass var vi 45 elever. Självklart hade lärarna inte tid med särskilt mycket individuell kontakt. Inte fanns det heller någon sådan tradition. Fick man underkänt betyg gick man villkorskurs på sommaren. Var det för många underkända betyg fick man gå om. På elevnivå innebar det här betydligt mer självstyre, självskattning och försök och misstag. Det fanns säkert sådana om skulle ha gagnats av mer uppmärksamma vuxna, men vi var också många som trivdes förträffligt med det här fria men tydliga systemet. Jag skötte nästan alla mina läxor på lektionstid och hade jag inget bättre för mig hade jag en roman under pulpetlocket. Varför skulle jag ha blivit skoltrött när jag i så hög grad var herre över min tid även under lektionerna? Min dotter såg avundsjuk ut och höll med mig om att daltande och micromanaging vuxna kan göra skollivet miserabelt.
Kadaverdisciplin tänker någon säkert. Inte då. Jag blev aldrig uppläxad för att jag gjorde annat på lektionstid. Den enda påföljd jag minns var att man blev utvisad från lektionssalen om man störde - något man tog med en axelryckning.
Föräldragenerationen på den tiden? Det fanns inga föräldramöten, inga utvecklingssamtal. Läxor förväntades man sköta själv och vad visste våra föräldrar om vad vi sysslade med? De märkte om någon blev på smällen och de mest uppmärksamma kunde stundtals förnimma rök- och spritlukt, men mycket mer var det inte. En av mina kompisar brände sprit i sitt rum. Han hade själv konstruerat en apparat han var mycket stolt över. Den droppade ständigt i hans garderob. Alla hans vänner och klasskamrater kände till det här. Hans föräldrar? Icke sa nicke.
Nu låter det säkert som om jag romantiserar försummelse, men med det här som med allt annat finns det en gyllene mellanväg. Självklart är det viktigt att föräldrar bryr sig och engagerar sig, men frågan är hur, hur mycket och i vad?
Många föräldrar visar sin "kärlek" genom att skjutsa sina barn korsan och tvärsan och ge dem vad de pekar på (här kan det vara läge att titta över till Morricas inlägg om curlingföräldrar). Men att vara förälder är ett arbete och slutprodukten är en självständig, empatisk och kompetent vuxen person. Med det målet i sikte är det bättre att låta ungen ta bussen till stallet och hockeyträningen och sätta dem i arbete i köket och samtidigt konversera dem när de kommer hem därifrån.
Att dagligen finnas tillgänglig för samtal och att se till att deras anförtroenden hamnar i goda och trygga händer det är mitt recept för gott tonårsföräldraskap. Att förhandla istället för att diktera är ett annat. Man måste lära sig att ge mer ansvar och förtroende med ökad mognad och ålder. Däremot behöver och ska inte föräldrar veta allt deras tonåringar sysslar med. På Internet lika litet som i baksätet på bilar, bakom korvkiosken eller i sina egna rum. Har man gjort sitt jobb som förälder har de omdöme, självbevarelsedrift och förstånd att både lära av sina misstag och slå larm när det behövs. Har man inte gjort sitt jobb spelar det ingen roll hur mycket man ängsligt sneglar över deras axlar. Då skiter det sig i alla fall.
Media: Vettig artikel i SVD,
Bloggar: Peter Harold, Min tanke är fri, Jardenberg unedited.
Ett väldigt klokt inlägg!
SvaraRaderaTack Anna!:)
SvaraRaderaJo, precis så
SvaraRaderaJag har en svag misstanke om att mina föräldrar visste mer om mitt hemliga tonårsliv än de lät mig veta - kanske var det en klok strategi att ge mig en illusion av frihet?
SvaraRaderaSå här långt efteråt beundrar jag deras diskreta sätt att inte kontrollera mig.
Du beskriver bilden av övervakningssamhället väl och särskilt farligt blir det när den här idén paras med retoriken om eget ansvar och totalrättvisa.
Jag tänker att behovet av en privat sfär är på väg att glömmas bort och minns en tid när det fanns buskar på förskolornas gårdar
Morrica, jag undrar om vi inte är litet liknande sorts morsor du och jag. :)
SvaraRaderaMats, intressanta iakttagelser om dina föräldrar. Det låter som om de hade en medveten och genomtänkt strategi - något som alla föräldrar borde lägga sig till med.
SvaraRaderaFinns det inte buskar på förskolor längre? Så hemskt i så fall. Buskar, lekstugor, klätterträd, undangömda hörn, bord med filtar över sig så det blir en koja under så att man kan vara hemlig och ifred men ha vuxna nära till hands, så vill de flesta småbarn ha det.
Jag diskuterade det här med press inför prov med min dotter och upptäckte att trots att vi är lika när det gäller betyg, studieinriktnin etc. så skiljde vi oss tydligt åt här. Jag var inte alls lika pressad och absolut inte arg på om lärare hade höga krav eller hade tätt med svåra prov. Jag hade ännu mer eget ansvar för resultaten men såg det ändå bara som en stor övning inför det verkliga livet. Vad är det som förändrats i vårt tänkande? mina upplevelser verkar inte vara unika.
SvaraRaderaIngen nostalgi för gamla tiders skola men det kan ändå vara bra saker vi råkat tappa bort!
Jan, tack för ett intressant inlägg. Vi borde ha betydligt fler sådana diskussioner. Dvs fundera mer över vad som är gungor och karuseller i hur vi uppfostrar våra barn och möter dem i skolan. Helt klart är att det är skillnad på att vara subjekt och objekt i sin skoltillvaro. Själv har jag aldrig gillat att ha folk som talar om vad jag ska göra, men även den som gillar sådant mår bra av att få det stödet långsamt undanryckt.
SvaraRaderaEn annan faktor som jag tror spelar in är att vi skyddar våra barn för misslyckanden. Livet är fullt av små misslyckanden och förödmjukelser. Det måste man lära sig att hantera.
Jag minns att jag inte hittade till rektorsexpeditionen när jag hade tappat min klocka och det kändes väldigt jobbigt för åttaåringen. Det kändes mycket bättre dagen därpå när jag efter lite peppning hemma frågade fröken om vägen dit och sen lyckades ta mig dit på egen hand fastän skolan var stor. Dessutom fanns min klocka där som en härlig belöning.
SvaraRaderaSkulle jag har ringt och ordnat allt om någon av mina döttrar hade glömt sin klocka? Det vet jag många föräldrar som skulle gjort.
Ett tänkvärt och klokt exempel. Tack, Jan! :)
SvaraRadera