Igår satt jag vid frukostbordet med min femtonåring. ”Var du någonsin så där riktigt spyfärdigt skoltrött?” frågade hon. Min första tanke var att svara veckan innan höstlovet (den där tiden med omdömen och utvecklingssamtal är ett av av lärarårets lågvattenmärken) men jag förstod ju att hon menade att jag skulle leta i djupare och mer avlägsna skrymslen i hjärnan. Med viss förvåning insåg jag att jag aldrig var skoltrött.
Min teori som jag delgav min dotter var att vuxna lämnade en mer i fred när jag var ung - åtminstone i Finland. I min högstadieklass var vi 45 elever. Självklart hade lärarna inte tid med särskilt mycket individuell kontakt. Inte fanns det heller någon sådan tradition. Fick man underkänt betyg gick man villkorskurs på sommaren. Var det för många underkända betyg fick man gå om. På elevnivå innebar det här betydligt mer självstyre, självskattning och försök och misstag. Det fanns säkert sådana om skulle ha gagnats av mer uppmärksamma vuxna, men vi var också många som trivdes förträffligt med det här fria men tydliga systemet. Jag skötte nästan alla mina läxor på lektionstid och hade jag inget bättre för mig hade jag en roman under pulpetlocket. Varför skulle jag ha blivit skoltrött när jag i så hög grad var herre över min tid även under lektionerna? Min dotter såg avundsjuk ut och höll med mig om att daltande och micromanaging vuxna kan göra skollivet miserabelt.
Kadaverdisciplin tänker någon säkert. Inte då. Jag blev aldrig uppläxad för att jag gjorde annat på lektionstid. Den enda påföljd jag minns var att man blev utvisad från lektionssalen om man störde - något man tog med en axelryckning.
Föräldragenerationen på den tiden? Det fanns inga föräldramöten, inga utvecklingssamtal. Läxor förväntades man sköta själv och vad visste våra föräldrar om vad vi sysslade med? De märkte om någon blev på smällen och de mest uppmärksamma kunde stundtals förnimma rök- och spritlukt, men mycket mer var det inte. En av mina kompisar brände sprit i sitt rum. Han hade själv konstruerat en apparat han var mycket stolt över. Den droppade ständigt i hans garderob. Alla hans vänner och klasskamrater kände till det här. Hans föräldrar? Icke sa nicke.
Nu låter det säkert som om jag romantiserar försummelse, men med det här som med allt annat finns det en gyllene mellanväg. Självklart är det viktigt att föräldrar bryr sig och engagerar sig, men frågan är hur, hur mycket och i vad?
Många föräldrar visar sin "kärlek" genom att skjutsa sina barn korsan och tvärsan och ge dem vad de pekar på (här kan det vara läge att titta över till Morricas inlägg om curlingföräldrar). Men att vara förälder är ett arbete och slutprodukten är en självständig, empatisk och kompetent vuxen person. Med det målet i sikte är det bättre att låta ungen ta bussen till stallet och hockeyträningen och sätta dem i arbete i köket och samtidigt konversera dem när de kommer hem därifrån.
Att dagligen finnas tillgänglig för samtal och att se till att deras anförtroenden hamnar i goda och trygga händer det är mitt recept för gott tonårsföräldraskap. Att förhandla istället för att diktera är ett annat. Man måste lära sig att ge mer ansvar och förtroende med ökad mognad och ålder. Däremot behöver och ska inte föräldrar veta allt deras tonåringar sysslar med. På Internet lika litet som i baksätet på bilar, bakom korvkiosken eller i sina egna rum. Har man gjort sitt jobb som förälder har de omdöme, självbevarelsedrift och förstånd att både lära av sina misstag och slå larm när det behövs. Har man inte gjort sitt jobb spelar det ingen roll hur mycket man ängsligt sneglar över deras axlar. Då skiter det sig i alla fall.
Media: Vettig artikel i SVD,
Bloggar: Peter Harold, Min tanke är fri, Jardenberg unedited.
