Allt är lärarnas fel 13, eller Malin Siwes sex budord

Malin Siwe är arg. Hon är så himla arg att hon trots alla lugna, djupa andetag hon ordinerar sig själv inte kan låta bli att spotta och fräsa när hon skriver om lärarna i allmänhet och lärarfacken i synnerhet (Fokus 4.2.11). Ilska är som bekant smittsamt. Men själv har jag låtit flera solar gå ner över min vrede just för att kunna bemöta Siwes påhopp på ett lugnt och balanserat sätt.

Så vad skriver hon då om vi rensar bort svordomarna och invektiven? Två saker hittar jag i hennes text: Lärarförakt och okunnighet om vilka befogenheter och möjligheter vi lärare har.

Det handlar inte om att skuldbelägga skriver hon? Jaså? Hur visar hon det? Jo hon byter ut ordet skuld mot ansvar. Därpå ägnar hon sig åt att tala om vad som är vårt fel och vad vi ska göra åt saken. Det som är vårt fel är de sjunkande skolresultaten - inte bara vårt fel, men till stor del vårt fel. Att kraven har sänkts - det är helt vårt fel. Det är bara det att är saker ens fel har man skuld, bär man ansvar bär man också skuld när saker går fel.

När vi nu har etablerat att Malin Siwe de facto skuldbelägger lärarna kan vi titta på hennes åtgärdsprogram.

Det första hon vill att vi ska göra är erkänna. Inte vår skuld nota bene, utan vårt ansvar, men vi ska erkänna. Undrar vad det blir på latin? Inte mea culpa utan mea ....? Hoppas det finns någon bloggläsande kollega som kan hjälpa till där, för själv har jag ingen tid för sådant trevligt nördande just nu.

Efter att vi har erkänt och kanske sagt tio Ave Maria är det dags att vi sätter ordning på lärarutbildningen. Det ska vi göra genom att skicka tillbaka den som inte håller måttet och uppmana lärarutbildarna att ge dem nödvändig kunskap. Det är bara det att den makten och befogenheten har inte handledare ute på skolorna. Och väl är det, för även om det finns handledarutbildningar och duktiga handledare är de flesta handledare vilka lärare som helst som är villiga att ta emot en student. Här visar Malin Siwe att hon inte vet ett skvatt om förhållandet mellan lärarutbildningar ock skolor i Sverige. Ett sådant system som hon föreslår skulle endast vara möjligt om bara ett fåtal särskilt kompetenta och specialutbildade lärare kunde ha kandidater. Så ser det verkligen inte ut idag.

Hela tanken att man ska gallra vid slutet av en utbildning är för övrigt grovt osmaklig. Ska man ta in en massa studenter som inte har förutsättningar att klara ett yrke, låta dem gå på studielån i fyra och ett halvt år för att såga fötterna av dem sista terminen? Nej du Malin Siwe, det är inte lärarna som har ansvar för lärarutbildningarna. Däremot vore det både klokt och lämpligt att ställa fler frågor till skolorna om hur ändamålsenlig den utbildning nyexaminerade lärare har fått visade sig vara och hur lämpliga för yrket de elever de tar emot är. Sådana frågor har åtminstone LR varit mycket flitiga med att ställa.

Nästa punkt på lärarnas göra-lista är att gå in för individuell lönesättning på allvar. Alla på skolan vet vilka essen är - de ska ha en jättelön, menar Malin Siwe. Jag som många andra lärare är tveksam till de individuella lönerna. Den goda kamratliga stämningen har urholkats, lärare har gjorts till varandras konkurrenter och det finns stora tveksamheter runt vad man värderar och hur rektorerna skaffar kunskap om lärarskicklighet. Syftet med individuell lönesättning är att få alla att jobba bättre, men när man har en yrkeskår där de flesta färdigt går på knäna och gör så gott de kan blir effekten ibland precis den motsatta. ”Det spelar ändå ingen roll vad jag gör, så jag kan lika gärna skita i det”. Misstankar om och känslor av oförrätt, orättvisa, svågerpolitik, favoritism är inte heller några stämnings- och moralhöjare på en arbetsplats. Här kan man ju ge Malin Siwe rätt i att det här borde vara ett område där lärarfacken har visst inflytande. Men precis det här med större löneskillnader och större fokus på just undervisning och lärarskicklighet är något som åtminstone LR har drivit högljutt och oförtröttligt - men med högst klent resultat. Det är trots allt SKL och deras kommunpolitiker som håller i penningpungen och de föredrar att belöna extrauppgifter, foglighet och förändringsbenägenhet framför lärarskicklighet och några stora löneskillnader har man inte velat veta av, för det skapar missämja och avund på kommunal nivå.

Nästa påbud Malin Siwe förmedlar från sin höga häst är att vi ska tala föräldrarna tillrätta. Vi ska förklara för dem att de måste fostra barnen själva och inte kräva detaljrapporter av lärarna. Ja giv mig styrka, vete sjutton om inte det här är det dummaste av Malin Siwes alla råd. Föräldrarna har makt och befogenheter över oss, vi har ingen makt och inga befogenheter över dem. Den konkurrens mellan skolor som har uppstått i friskolereformens kölvatten har gjort föräldrarna till kunder. Många gånger besvärliga och krävande kunder, måste man tillägga. Ska man överleva som lärare idag måste man hålla sig väl med föräldrarna. Att tala om för dem hur de ska uppfostra sina barn och vad som ingår i den biten är inget jag skulle rekommendera någon som vill ha sitt lärarjobb i behåll.

Påbud nummer fem handlar om forskning. Vi ska följa forskning och sprida rönen. Det låter som ett positivt och framåtsträvande råd och det är också betydligt bättre än de föregående. Men det finns flera stora hinder även här. För det första bygger svensk skolforskning mycket på tyckande och ideologi - inget konstigt med det i ett land där man är så dåliga på resultatuppföljning som vi är i Sverige. Finns det inte hårda fakta att utgå ifrån - ja då får man väl gissa, tycka och tro istället. Det andra problemet är att det inte finns just något samarbete mellan lärare och forskare och inga mellansteg mellan de två positionerna. I praktiken betyder det att den etablerade forskning och den beprövade erfarenhet det talas om i skollagen sällan möts. Det tredje hindret är att både Skolverket och SKL haft för vana att peka med hela handen. Bort med katederundervisningen, läraren som handledare för elevernas kunskapande, PBL är några sådana uppifrån påtvingade frälsningsläror som ställt till med oreda i skolan. Det fjärde hindret är att lärarkåren är i ständig tidsnöd och tvungna att prioriera mellan en rad viktiga och angelägna uppgifter. Först på vår måste-göra-lista kommer elevvård och dokumentation, därefter kommer undervisning tätt följt av konferenser, möten och samtal. Den tid som till äventyrs blir över ska användas till för och efterarbete. Vid det laget har de flesta av oss redan använt både vår arbetstid, vår förtroendetid och litet till. Ändå finns det många lärare som intresserar sig för forskning och många skolor där man är duktiga på att sprida rön och prova nya grepp. Jag jobbar definitivt vid en sådan skola - men jag har jobbat på tillräckligt många skolor för att veta hur olika det kan se ut.

Den sista påbudet är att vi ska tänka kritiskt och självkritiskt. Den uppmaningen är riktigt, riktigt oförskämd. Vi utsätts för kritik från elever, föräldrar, kollegor, skolledning och SKL. Vi har arbetsvillkor som innebär att vi ofta är tvungna att nöja oss med en undervisningsnivå vi själva skäms över. Eller som kuratorn på Previa sa till mig när jag var nära att gå i väggen av stress: Du kan inte göra en Rolls Royce när kommunen bara betalar för en Skoda. (Min bild av verkligheten var snarare att jag gav eleverna en Skoda när kommunen bara betalat för en trampbil). Våra skolor är fulla av lärare som köper skolmaterial för egna pengar, som avsätter mycket mer tid än vi har betalt för, som engagerar sig i sina elever på ett sätt som sträcker sig långt utöver våra skyldigheter. Orsaken till det är varken pliktkänsla eller duktighet. Orsaken är att eleverna är helt underbara. Man förälskar sig i dem och vill dem väldigt väl. Man kan lugnt konstatera att kommunpolitikerna har en betydligt mer ljummen inställning till våra ättelägg än deras lärare.

Visst finns det lärare - precis som det finns sådana journalister - som skulle gagnas av en större dos eftertänksamhet och självkritik, men det finns lika många som behöver bli bättre på att förlåta sig själva för kvalitetsbrister de inte har någon makt över.

Lärarpampar, låt stå! var rubriken. Jag undrar hur många pampar som har en ingångslön på 21 000 och en slutlön på 28 000 - 30 000 efter fem års universitetsstudier? Hur många pampar kan ha som arbetsuppgift att reda ut vem det är som kissar på väggarna i elevtoaletten? Hur många pampar blir uppringda halv sju på morgonen av en rabiat förälder som ifrågasätter ens heder, kompetens, utbildning och använder olika uppfinningsrika invektiv av inget annat skäl än att man gjort sitt jobb? Hur många pampar blir kallade gubbfan eller jävla fitta inför publik, hur många pampar får gå utan fikaraster och toalettbesök för att hinna göra sitt jobb?

Malin Siwes dräpa osar inte bara ilska utan också lärarförakt och hon innehar en position som gör det möjligt för henne att sprida den ilskan och det föraktet vida omkring. På så vis kan hon orsaka den svenska skolan en hel del skada. Den där typen av texter lär inte få någon lat eller olämplig lärare att skärpa sig, däremot lägger de sten på färdigt tunga lass, ökar det allmänna lärarföraktet och gör därigenom vårt arbete svårare. Men framför allt påverkar lärarföraktet läraryrkets status och attraktionskraft i negativ riktning just när vi desperat behöver göra det mer lockande och lönsamt att välja lärarbanan.

I fortsättningen föreslår jag därför att Malin Siwe skriver om annat än skolan. Något där hon åtminstone inte ställer till med någon större skada. Förslag? Hissmusik? Julskyltning? Eller varför inte om vädret? Gudarna ska veta att vädret är en rik källa till åtminstone ilska nuförtiden. Förakt är jag rädd ställer till med skada hur man än kanaliserar det.

Bloggar: Jan Lenander, Litet äventyr med ord och bilder, Metabolism, Tankar om skolan i Media, Tysta Tankar, You're no different from me,