söndag 2 oktober 2011

Mats Olsson, pojkarnas riddare del 2

I veckans Skolfront debatterade Mats Olsson, författare till bloggen Tysta Tankar, könsroller och skolan med Ingemar Gens och Gudrun Schyman. Och det gjorde han med den äran. Lugn och saklig framförde han sina tankar och argument. Bra skötte sig även Gudrun Schyman. Till min lättnad var hon vänlig och saklig mot båda meddebattörerna - även om de inte alltid fick tala till punkt. Att debattera mot henne är annars något som kan få vem som helst att darra på manschetten. Hon är verkligen skicklig. Skicklig på att skaffa sig talutrymme, på att hitta svagheterna i någon annans argumentation och på att komma med ett begripligt och slagkraftigt budskap. Genusforskare Gens lade däremot fram den ena halvkokta tanken efter den andra. När han sa att lärare skulle följa pedagogiken och inte blanda in sin egen personlighet stönade jag högt. En lärare som lämnar sin personlighet utanför klassrumsdörren kan inte göra mycket nytta, och pedagogiken vi ska följa? Om det är något jag vill bekämpa är det bruket att lyfta en specifik pedagogisk modell som den rätta vägen. Det finns ingen rätt väg. Det finns nästan lika många vägar som det finns lärare och elever. Rätt är den väg som fungerar. Den väg som leder till utvecklade färdigheter och uppnådda mål.

Mats argumenterade som sagt sakligt och väl, men håller jag med honom? Ja och nej. Precis som Mats tror jag att det är viktigt att barnen får både manliga och kvinnliga förebilder. Jag tror också att en manlig lärare i ett ämne som upplevs kvinnligt - och vice versa - kan göra stor nytta. Men jag uppfattar förkvinnligandet av skolan som en bland många faktorer som driver pojkar från läsning och plugg och flickor mot en glädjelös och destruktiv jakt efter höga betyg och annan yttre bekräftelse. Lika litet som det finns en väg till kunskap finns det en väg till jämställdhet. Även här borde vi vara mycket mer resultatinriktade och mindre metodinriktade.

Jag har kämpat ihärdigt mot den slentrianmässiga placeringen av flickor i en offerroll. När Mats talar om pojkarnas skolmotstånd som en naturlig konsekvens av negativa respons och nedlåtande behandling tycker jag att han gör pojkar till offer. Mats menar att den enkönade förskolan är en stor bov i dramat, att pojkarnas skolutanförskap börjar i förskolan där nästan all personal är kvinnlig. Men när i mänsklighetens historia har männen tagit hand om de små barnen? Innan förskolan fanns det dagis, innan dagis fanns det barnträdgårdar, innan barnträdgårdarna fanns det mammor, mor- och farmödrar och barnflickor. Om mansrollen idag är mer problematisk än tidigare har jag  därför svårt att se kopplingen till förskolan.

Mats säger också att traditionellt pojkbeteende bemöts med nedlåtande i förskolan. Jag hoppas verkligen han har fel i att förskollärare går så långt ifrån sina styrdokument och sin yrkesroll. På högstadiet och gymnasiet känner jag inte igen att pojkar skulle få negativ respons och nedlåtande bemötande. Min egen son hade det tufft i förskolan just för att han inte var särskilt grabbig. Uppvuxen med storasyster som enda sällskap först i Kuwait och sedan på en segelbåt lekte han naturligt också med flickorna och det i sig är något som är ytterst kostsamt för en pojke. Tio år senare frågade min yngsta dotter mig (hon gick då i åk 1) vad det beror på att flickor kan leka både flicklekar och pojklekar, men pojkar inte kan leka flicklekar. Hon hade noterat att hon och andra flickor utan kostnad kunde växla mellan pojkgrupperna och flickgrupperna, men att rörelsen aldrig var åt andra hållet. Ingen pojke kom någonsin till flickorna, ingen pojke hoppade hopprep eller ruta. Vi skolas alla in i vårt kön på ett eller annat sätt. Uppenbarligen är pojkarnas inskolning mindre tillåtande. Beror det på dagis? Tror inte det.

Mats slåss för pojkars rätt att vara pojkar, han kämpar för alla barns rätt till olika förebilder, för den variation som gör det lättare för oss att acceptera och bejaka den vi är.  Han kämpar också för rätten att vara just så manlig eller kvinnlig som man råkar vara som lärare eller förskollärare. Det är uppenbarligen en viktig kamp, för man hör om och om igen både att ”macho” män inte väljer att bli lärare och att de heller inte borde välja att bli lärare. Så länge det är okej att vara en ”macho” elev (vad man nu menar med det) måste det vara okej att vara en ”macho” lärare. 
Det här är en viktig kamp och en kamp som många fler borde föra. Ytterst handlar det om något som är helt fundamentalt för både livskvalitet och demokrati - rätten att vara den man är och tillmätas det vår grundlag ger oss: Alla människors lika värde.

20 kommentarer:

  1. Tack Helena!
    Det här är svåra saker och ibland har jag nog uppsökt en position i debatten som gränsar till förenkling. Mitt försvar är att jag då tvingar motparten att precisera sig - baksidan kan vara att det blir ytligt och dumt provocerande.

    Just nu känns det mest angeläget att bryta upp de låsta positionerna mellan genusvetenskapen och dess ofta aggressiva kritiker.

    Jag får en ny chans mot Gudrun den 14/10
    http://manpalut.files.wordpress.com/2011/08/mc3a4n-pc3a5-lutoktober11.pdf

    Annars är jag ganska nöjd med tonläget på Newsmill - jag har försökt avsluta debatten med Zoran Alagic där. Vi har vuxit ifrån Twitter och det är dag att gå vidare.

    Långt vidare!

    http://www.newsmill.se/artikel/2011/10/01/manliga-f-rskol-rare-b-r-inte-kallas-dagisfr-knar

    SvaraRadera
  2. Förenklingar används ofta för att göra ett sammanhang begripligare. Förenklingarna kan blir skadliga när de utvecklas till stå för en verklighet som är komplex. Så är fallet här, tycker jag.

    Många resonemang om könen sdlutar med funderingen att alla ska få vara den man är. Men vem är man? Jo, man är ofta fel om man är man. I förskolan och och i debatten klankas det på pojkarna för att de tar för sig, medan flickor uppmnutras göra samma sak. Flickor ska hjälpas fram men får inte betraktas som offer, inte heller pojkar. Håller vi inte på att försöka snabba på en utveckling som kanske ska gå lite långsamt? Nya tankemönster växer fram och studsar inte upp för att man så önskar.
    Lå människoor vara som de är.

    SvaraRadera
  3. Helena!

    När du frågar dig när i mänsklighetens historia som männen har tagit hand om de små barnen och räknar upp att det fanns barnflickor, farmödrar, mammor, barnträdgårdar, dagis innan det fanns förskolor så missar du väl ändå en väldigt viktig del? Bara för att det var kvinnor som huvudsakligen tog hand om barnen så har det ju historiskt sett faktiskt funnits män som förebilder i vardagen för pojkarna i en betydligt högre utsträckning än idag.

    Det är ju först med industrialiseringen som mannen lämnade hemmet för att arbeta. Innan dess hade de flesta män sitt arbete i hemmet, precis som kvinnorna. Det vara bara det att de hade olika sysslor i hemmet. Pappan gick på åkern bakom hästen, byggde uthus, mockade i ladugården, etc. Mamma mjölkade kossorna, matade svinen, lagade mat, lappade kläderna och såg till barnen. Men pappa kom in för att äta lunch och han fanns alltid tillgänglig för barnen om något hände. Dessutom fick barnen tidigt börja hjälpa till med sysslorna och fick då ständigt se sina egna föräldrar som förebilder.

    Det är först med industrialiseringen som pappan började skiljas från sina barn på dagarna och den utvecklingen har nu eskalerat så att även mamma skiljs från barnen på dagarna. Nu är de ersatta av i stort sett bara kvinnliga förskollärare och skollärare. Lärare som dessutom inte är till speciellt mycket förebild för barnen och den verklighet de möter utanför skolan. Än mindre för den som väntar efter skolan.

    Jag tror en stor del av problemet ligger just där. Dels att det är en väldigt homogen kvinnlig miljö och framför allt att barn och ungdomar idag inte naturligt får en insikt i hur världen efter skolan ser ut. Hur ska de då kunna förbereda sig och anpassa sig?

    SvaraRadera
  4. Grabben från bakgården får nog lägga en protest mot att det var bara mödra som höll efter oss slyglar.

    Så var det inte alls. Att mor var hemma innebar inte att hon och sina gelikar var ute och kollade vad vi ungar höll på med på bakgården. Där härskade vi killar och tjejer i en skön blandning utan några som helst pekpinnar om hur saker skulle vara. Men ack hur snabbt vi lärde oss det social spelet.

    Först när man var sex var det dags för lekskolan. Först då började man sin mer programmerade tillvaro med skiftande framgång. Tyvärr har jag fortfarande två åringens mentalitet: Kan själv så!!

    I övrigt hittar du min syn om de tre musketörerna här http://pluraword.blogspot.com/2011/09/de-tre-musketorerna.html

    SvaraRadera
  5. Mats, spännande med debatten i Malmö. Hoppas den kommer på webben. Håller helt med om att ställningskriget måste bort innan vi kan komma någon vart. Jag ska läsa Newsmill-artikeln.

    SvaraRadera
  6. Bertil, precis så tycker jag. Men det här är ett minst lika stort problem inom könen. Flickor som har ADHD får sällan någon diagnos och de blir ofta hårdare bemötta än pojkar, för de är inte bara besvärliga - de är atypiskt besvärliga. Men det är ändå inget mot den bespottade flickpojken.

    SvaraRadera
  7. Medborgare X, kan inte hålla med om att det funnits män som förebilder i högre utsträckning förr än idag. Papporna är väldigt mycket mer närvarande genom hela barndomen och de flesta växer upp med engagerade föräldrar av båda könen.

    Det är något jag verkligen ser som lärare. Lika många pappor som mammor på utvecklingssamtal och föräldramöten, och pappor som känner sina barn, vet vad de tycker och tänker. Jättekliv framåt när det gäller familjejämställdhet har jag sett under de senaste 20 åren.

    SvaraRadera
  8. Slynglar? Kallade du dig det mellan 1-5, Plura? Jag ska läsa ditt inlägg.

    SvaraRadera
  9. Japp, när vi gjorde fuffens haglade uttrycket. Fast det var inte så nego som det kan låta, det vaar med glimten i ögat uttrycket kom.

    SvaraRadera
  10. Helena!

    Jag håller med dig om att både pappor och mammor är engagerade i sina barn idag och att de båda medverkar på utvecklingssamtal och föräldramöten. Men trots detta så är inte pappor och män en del i barns vardag i samma utsträckning som förr. Samhället ser inte likadant ut då som nu. Då levde vi mycket närmare varandra och det fanns inte en enorm klyfta mellan hemmaliv och arbetsliv. De två var integrerade i varandra. Då fanns också pappor och män i barnens närhet under hela dagen. Pojkar så män i vardagen och kunde relatera till dem och vad de gjorde om dagarna. Idag ser barn nästan bara kvinnor under dagtid. Då spelar det ingen större roll hur jämställdheten ser ut hemma.

    SvaraRadera
  11. Ja, Plura när min dotter fick frågan vad hon har för smeknamn (sex årsverksamheten) svarade hon skitunge och bajskorv. Jag funderade på att förklara för personalen att det var med glimten i ögat, men kom till att det var "a case of least said soonest mended".

    SvaraRadera
  12. Medborgare X, så var det för en del och så är det fortfarande för somliga som växer upp på bondgårdar eller med småföretagarföräldrar på glesbygden. För de flesta som växte upp efter andra världskriget var papporna frånvarande eller bödlar som mammor hotade trilskande barn med.

    Exakt vad är det vi argumenterar om? Hävdar du att alla jämställdhetsproblem är borta om vi kvoterar in hälften män i förskolan?

    SvaraRadera
  13. Helena!

    Världen började ju inte existera efter andra världskriget. Jag håller med dig att papporna blev mer frånvarande då industrialiseringen tog fart på allvar och allt fler lämnade landsbygden för städerna. Men merparten av tiden har det inte varit så, då fanns både mamman och pappan (och även många andra familjemedlemmar av båda könen) i närheten av barnen.

    Det är alltså en ganska kort period som papporna har tvingats vara borta från barnen och du måste även mammorna vara borta från barnen för att familjerna ska kunna försörja sig.

    Jag tror säkert att det skulle vara bra om det var fler män i förskolan, men jag tror att det vore ännu bättre om pappor och mammor fanns med i en högre utsträckning i förskolemiljön och skolmiljön! Istället för att alla tjänsterna i förskolan och skolan är offentligt betalda tjänster så skulle framför allt förskolan, men kanske även till viss del den vanliga skolan, kunna bemannas med föräldrar!

    Redan idag har föräldrar rätt att gå ner i arbetstid. Det skulle kunna utnyttjas i högre grad så att ett krav för att få en förskoleplats är att föräldrarna själva är på plats i förskolan t.ex. en dag var annan vecka och hjälper till i verksamheten. Att man istället för offentligt finansierade förskolor har kollektiva förskolor där föräldrarna betalar barnens plats genom att själva medverka. Naturligtvis får det också finnas någon offentligt betald föreståndare.

    Vad gäller skolan så vore det också bra om barnen tidigt fick ta del av vad vuxna (föräldrarna) gör på dagarna - insikt i arbetslivet helt enkelt. Det fick man naturligt förr i tiden, men idag är hela arbetslivet betydligt mer abstrakt för barnen.

    SvaraRadera
  14. Dagens morgonteve rapporterade om ett starkt samband mellan utbildningsnivå/klasstillhörighet och fäders föräldraledighet. Som vanligt var Skåne sämst.

    Jag behöver en teori som förklarar detta? Är det en bild av den gode medborgaren som förstår att rökning är dåligt och föräldraledighet är bra?

    Jag tror att Bourdieu skulle ha skrockat menande!

    SvaraRadera
  15. Finns det något speciellt sätt pojkar är på? Finns det något speciellt sätt flickor är på? Är det rätt att kämpa för att pojkar ska få vara pojkar?

    SvaraRadera
  16. Hej Johan!
    Jag vet inte hur jag ska tolka din fråga? Menar du på ett djupare bioloiskt plan eller är du intresserad hur pojkar och flickor lever just nu?

    Jag tror nog att de här olika angreppssätten ger olia svar, men du kanske tänker mer normativt - vad är skolans uppdrag? Om vi ska motarbeta stereotypier är nog alla medel tillåtna.

    Då spelar det kanske mindre roll hur de olika könen är?

    SvaraRadera
  17. Jag är verkligen ingen expert på genusfrågor - oavsett om det handlar om biologi eller kultur. Men undrar egentligen om det rent biologiskt är så stor skillnad mellan pojkar och flickor? Och är det stor skillnad, ska man inte jobba för att stereotypa könsroller, typ killar meckar bilen och tjejer lagar mat ska motverkas. Och är det inte stor skillnad ska man inte motverka samhällets cementerade könsroller som startar i leksakskatalogen med att pojkarna ska rädda världen och flickorna ska vårda och ägna sig åt omsorg? Om man ska kämpa för pojkarnas rätt att vara pojkar borde det innebära att de får möjligheten att göra saker som traditionellt inte är pojkaktigt - t.ex. klä sig i klänning eller ägna sig åt massage. Eller tänker jag fel?

    SvaraRadera
  18. Medborgare X, intressanta tankar om större delaktighet över generationsgränserna. Jag tror att vår starka ålderuppdelning är skadlig för hela samhället. Vi som lever här på den här plätten på jorden har mycket gemensamt vare sig vi är 9 eller 90.

    SvaraRadera
  19. Johan, det viktiga tror jag är att vidga möjligheter och riva hinder. En människa som får bejaka sin egen personlighet och läggning både mår bättre och gör bättre än en som tvingas rätta sig i könsledet. Men rättning kan även den drabbas av som uppfattas som könsstereotyp. Och det är lika fel att tvingas ur ledet som att tvingas in i det.

    SvaraRadera
  20. Det är precis så jag menar Helena!

    SvaraRadera