Mats Olsson, pojkarnas riddare del 2

I veckans Skolfront debatterade Mats Olsson, författare till bloggen Tysta Tankar, könsroller och skolan med Ingemar Gens och Gudrun Schyman. Och det gjorde han med den äran. Lugn och saklig framförde han sina tankar och argument. Bra skötte sig även Gudrun Schyman. Till min lättnad var hon vänlig och saklig mot båda meddebattörerna - även om de inte alltid fick tala till punkt. Att debattera mot henne är annars något som kan få vem som helst att darra på manschetten. Hon är verkligen skicklig. Skicklig på att skaffa sig talutrymme, på att hitta svagheterna i någon annans argumentation och på att komma med ett begripligt och slagkraftigt budskap. Genusforskare Gens lade däremot fram den ena halvkokta tanken efter den andra. När han sa att lärare skulle följa pedagogiken och inte blanda in sin egen personlighet stönade jag högt. En lärare som lämnar sin personlighet utanför klassrumsdörren kan inte göra mycket nytta, och pedagogiken vi ska följa? Om det är något jag vill bekämpa är det bruket att lyfta en specifik pedagogisk modell som den rätta vägen. Det finns ingen rätt väg. Det finns nästan lika många vägar som det finns lärare och elever. Rätt är den väg som fungerar. Den väg som leder till utvecklade färdigheter och uppnådda mål.

Mats argumenterade som sagt sakligt och väl, men håller jag med honom? Ja och nej. Precis som Mats tror jag att det är viktigt att barnen får både manliga och kvinnliga förebilder. Jag tror också att en manlig lärare i ett ämne som upplevs kvinnligt - och vice versa - kan göra stor nytta. Men jag uppfattar förkvinnligandet av skolan som en bland många faktorer som driver pojkar från läsning och plugg och flickor mot en glädjelös och destruktiv jakt efter höga betyg och annan yttre bekräftelse. Lika litet som det finns en väg till kunskap finns det en väg till jämställdhet. Även här borde vi vara mycket mer resultatinriktade och mindre metodinriktade.

Jag har kämpat ihärdigt mot den slentrianmässiga placeringen av flickor i en offerroll. När Mats talar om pojkarnas skolmotstånd som en naturlig konsekvens av negativa respons och nedlåtande behandling tycker jag att han gör pojkar till offer. Mats menar att den enkönade förskolan är en stor bov i dramat, att pojkarnas skolutanförskap börjar i förskolan där nästan all personal är kvinnlig. Men när i mänsklighetens historia har männen tagit hand om de små barnen? Innan förskolan fanns det dagis, innan dagis fanns det barnträdgårdar, innan barnträdgårdarna fanns det mammor, mor- och farmödrar och barnflickor. Om mansrollen idag är mer problematisk än tidigare har jag  därför svårt att se kopplingen till förskolan.

Mats säger också att traditionellt pojkbeteende bemöts med nedlåtande i förskolan. Jag hoppas verkligen han har fel i att förskollärare går så långt ifrån sina styrdokument och sin yrkesroll. På högstadiet och gymnasiet känner jag inte igen att pojkar skulle få negativ respons och nedlåtande bemötande. Min egen son hade det tufft i förskolan just för att han inte var särskilt grabbig. Uppvuxen med storasyster som enda sällskap först i Kuwait och sedan på en segelbåt lekte han naturligt också med flickorna och det i sig är något som är ytterst kostsamt för en pojke. Tio år senare frågade min yngsta dotter mig (hon gick då i åk 1) vad det beror på att flickor kan leka både flicklekar och pojklekar, men pojkar inte kan leka flicklekar. Hon hade noterat att hon och andra flickor utan kostnad kunde växla mellan pojkgrupperna och flickgrupperna, men att rörelsen aldrig var åt andra hållet. Ingen pojke kom någonsin till flickorna, ingen pojke hoppade hopprep eller ruta. Vi skolas alla in i vårt kön på ett eller annat sätt. Uppenbarligen är pojkarnas inskolning mindre tillåtande. Beror det på dagis? Tror inte det.

Mats slåss för pojkars rätt att vara pojkar, han kämpar för alla barns rätt till olika förebilder, för den variation som gör det lättare för oss att acceptera och bejaka den vi är.  Han kämpar också för rätten att vara just så manlig eller kvinnlig som man råkar vara som lärare eller förskollärare. Det är uppenbarligen en viktig kamp, för man hör om och om igen både att ”macho” män inte väljer att bli lärare och att de heller inte borde välja att bli lärare. Så länge det är okej att vara en ”macho” elev (vad man nu menar med det) måste det vara okej att vara en ”macho” lärare. 
Det här är en viktig kamp och en kamp som många fler borde föra. Ytterst handlar det om något som är helt fundamentalt för både livskvalitet och demokrati - rätten att vara den man är och tillmätas det vår grundlag ger oss: Alla människors lika värde.