Någon borde skriva en dikt om hur det är att vara lärare i maj. Problemet är bara att medan det pågår hinner man inte och när det är över förtränger man alltsammans. Man förtränger att man har sprungit som ett jagat djur i skolkorridorerna, att köksbordet har varit så täckt av provhögar att man har varit tvungen att äta i vardagsrummet. Man glömmer alla papper och blanketter man varit tvungen att fylla i, man förtränger att ett majdygn bara har 20 timmar trots att man skulle behöva minst femtio. Man glömmer eleverna som grät över att det blev ett V istället för ett M, föräldrar som ringde och var förbannade över att det blev ett V istället för ett M, man har glömt tjänstefördelningen, föräldramötena, konferenserna, utvecklingssamtalen, betygsvarningarna, överlämnandena...
Medan man försöker överleva i detta inferno kvittrar de små fåglarna. Medan man letar i hjärnans mer avlägsna skrymslen efter det resonemang man förde med sig själv när man en gång för länge sedan valde karriär blommar magnolian. Medan man plockar fram sitt mest hurtfriska och falska leende för att hälsa nästa omgång föräldrar klär sig naturen i sin allra, allra vackraste skrud … och räcker oss sin allra mest retsamma långnäsa. Å hur hånfullt majsoln ler. Jag vet att somliga hoppas på fint väder. Själv önskar jag bara att det där hånflinet ska täckas av ett stort och aggressivt åskmoln.
Som jag.
När min son gick i tredje klass fick vi ett brev hem som började:
SvaraRadera"Nu är den jobbiga månaden Maj här... "
Det kändes inte riktigt bra. Vi måste nog hitta ett sätt att inte uppmuntra de här tankarna? Det finne en liten risk att de blir självbekräftande.
"Simma lugnt!"
Så ovanligt Mats! Jag har mest stött på skönmålning och oärliga glädjeyttringar. På ett av mina barns föräldramöten fick vi höra hur fantastiska våra barn var och vilket privilegium det var att få undervisa dem. Jag och dottern stannade kvar för utvecklingssamtal och då, kollega till kollega berättade mannen att han var alldeles förtvivlad, det här var den sämsta klass han någonsin hade haft och han inte visste hur de skulle klara sig på högstadiet. Dåligt med resurser var det också. Geografiböckerna var tjugo år gamla och rymde länder som Ryssland, Tjeckoslovakien och Jugoslavien.
SvaraRaderaSjälvbekräftande negativism är inte bra, men litet humoristisk galla lättar skönt på trycket när man har en sådan vecka och illustrerar samtidigt varför inget händer i bloggen. Dessutom har lärare för mycket att göra. Det är helt enkelt ett stressigt yrke.
Jag märker att du är stressad, men att Ryssland var ett land och inte en del av Sovjet får man väl se som ett steg mot den moderna tiden?
SvaraRaderaRent generellt sådär så tycker jag mycket bättre om svarta moln och kalla vindar än klarblå himmel och strålande sol, men det är en personlig preferens. Att det är mycket att göra mot slutet av terminerna tror jag är oundvikligt, och extra mycket, såklart, såhär i slutet av läsåret.
Frågan är, men den ställer vi när det lugnat sig lite, hur vi kan ändra på situationen så att läraryrket blir mindre stressigt.
Önskar jag hade tid att svara med ett genomtänkt svar men det är ju maj! ;)
SvaraRaderaHur kan läraryrket bli mindre stressigt? Genom att vi slipper vara mädchen für alles och får ägna oss åt våra jobb. Undervisning, prov, rättning och bedömning, samtal med elever, utvärderingar, anmälningar till sommarskola, extra arbete för elever som hänger på gärdsgårn, det vill jag syssla med. Tyvärr är det numera bara en liten del och dessutom den del man helst får ta lätt på.
SvaraRaderaAnna jag har nog märkt att det har varit litet stiltje i din blogg också och kunnat dra mina slutsatser. :)
SvaraRaderaJag önskar verkligen att den lärarens kommentar var ett utslag av humor eller galla. Om hon hade en sådan sida dolde hon den väl!
SvaraRaderaMen du kan ha en poäng - hon tog ett steg bort från att vara positiv och genast blev föräldrarna besvikna.