Sedan decennier mår svenska barn allt sämre. Dessutom mår de sämre än barn i andra västländer. Det är allvarliga påståenden de kommer med, Hugo Lagercrantz och Salomon Schulman på DN debatt idag. Fokus för artikeln är brister i vården, men jag är mer intresserad av den större frågan: Varför mår just våra barn och ungdomar så dåligt och varför blir det sämre?
Men jag känner igen bilden. Det finns många barn och tonåringar som både mår illa och far illa och det är svårt att få rätt hjälp. Långa väntetider, medicinering genom försök och misstag (prova om det här hjälper) och problem att komma till rätt instans. Själv har jag gjort flera anmälningar till socialtjänsten, mig veterligen utan att det någonsin givit något resultat. Vi har en lagstiftning där barnperspektivet ständigt lyfts, men hur ser det ut i praktiken? Mitt intryck är att barn behandlas som sina föräldrars ägodelar vare sig det handlar om skilsmässa, missbruk, hedersvåld eller annan familjeproblematik och det är otroligt frustrerande.
Men åter till varför vi utmärker oss så negativt i Sverige. Har vi fler dysfunktionella familjer än i andra länder? Är vi sämre på att skydda utsatta barn? Tillbringar vi för litet tid med dem? Får de för litet kärlek och anknytning? Gör vi fel saker med dem? Har de för få kontaktytor? Gränser? Valmöjligheter? För långa dagar på dagis och fritids? För mycket TV? Vad?
Andra bloggar; Chrisanna skriver varmt och fint om sitt bokstavsbarn. Mer tid med barnen är "mannens" recept. Peter Andersson (S) frågar efter evidens och verkar tro att läkarna har grumligt mjöl i påsen. I ett tänkvärt inlägg sätter Johan Westerholm (S) artikeln i ett vidare perspektiv och efterlyser tidiga, skarpa insatser. Anne-Marie Körling oroar sig för överdiagnosticering. Lars Bjurström (V) är av någon outgrundlig orsak "övertygad om att barn- och ungdomspsykiatrin aldrig varit bättre än idag". Tror han inte på mig när jag talar om att den är både otillräcklig och svåråtkomlig kan han läsa Trollhares utmärkta inlägg, obs med kommentarer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kan det vara så att vuxna är otryggare och mer splittrade nu än någonsin? att det i sin tur drabbar barnen och ger symtom hos barnen?
SvaraRaderaJa, det är nog bra att vi grubblar lite ihop. A-M
SvaraRaderaAnonym, upplever du att det är så? Och i så fall varför tror du att det är så?
SvaraRaderaJag har inget svar på den här frågan, men jag funderar över den. Vi tittade på "De Ofrivilliga" (Ruben Östlunds film) igår. Ängslan, brist på självständighet, grupptryck är en del av det pris vi betalar för vår strävan efter samförstånd och tillhörighet. Styrka i jaget mot styrka i gruppen?
Andra tankar jag får är att vi har för litet kontakt mellan olika generationer vilket innebär att det blir för få vuxna för varje barn, för litet tid med föräldrar och familj, för långa dagar på dagis och fritids.
Man kanske ska börja med att titta på vad barn behöver för att må bra? Kärlek, trygghet, gränser, förutsägbarhet, tydlighet, utrymme att vara sig själv?
Anne-Marie, vad vi kan göra för att våra barn ska må bra är bland det viktigaste vi kan sysselsätta våra hjärnor med, så ju fler vi är som grubblar över det desto bättre. :)
SvaraRadera"Men åter till varför vi utmärker oss så negativt i Sverige."
SvaraRaderaÄr det bättre i andra länder alltså? Finns det nån forskning som visar detta?
Dvärghundspossen, jag lutar mig framför allt mot artikeln i DN där de påstår det. Men jag googlade också påståendet och hittade mängder av artiklar från de senaste tre åren som spekulerar i varför våra barn och ungdomar mår "sämre än de borde". I en artikel kopplar man ungdomars dåliga mående till arbetslöshet, dvs vår höga ungdomsarbetslöshet.
SvaraRaderaEn viktig faktor för att vi ska må bra är att vi känner oss behövda. Frågan blir då känner sig våra barn och ungdomar behövda?
Helena, jag läste också DN-artikeln. Jag mindes bara att dom jämförde svenska barn nu med svenska barn tidigare - men nu läste jag den igen och såg faktiskt att dom också jämförde svenska barn med barn från andra västländer. My bad.
SvaraRaderaJag menade bara att det är rätt viktigt att skilja på "svenska barn mår sämre idag än svenska barn gjorde för (säg) tjugo år sen" och "svenska barn mår sämre än barn i andra västländer". Om det är det förstnämnda bör man ju leta orsaker bland sånt som förändrats under dom senaste tjugo åren, och om det är det sistnämnda så bör man leta orsaker bland sånt som skiljer Sverige från andra västländer.
Men nu verkar det alltså som om båda delarna stämmer... så vad är det som både förändrats under senare tid, och skiljer Sverige från andra västländer? Hm.
Dvärghundspossen, nu är vi på samma fundersamma ställe. :)
SvaraRaderaSka jag jämföra med Finland är det mindre gränssättning,tidigare dagis, mer curling, mer prylar, lägre krav i skolan, högre ungdomsarbetslöshet och mindre hjälpa till hemma. Det är skillnader jag kan se, men om lösningen finns bland dem vet jag däremot inte.
Manuell trackback:
SvaraRaderahttp://curiousheathen.wordpress.com/2010/05/16/dagens-ungdom-2/
Det här blir ju bara en massa gissningar... men en grej som började lite när jag gick i skolan, och som väl blommat ut mer sen dess, är ju att barnen ska välja så mycket själva, ta så mycket eget ansvar för sin undervisning, göra egna arbeten osv ända från ganska späd ålder. Nu ska man ju dessutom välja gymnasium själv (inte bara linje/program alltså utan även vilken skola man ska gå på), betygen när man är femton år avgör till stor del om man hamnar på ett "bra" eller "dåligt" gymnasium, och det spelar i sin tur jättestor roll för ens framtid. Det är alltså så himla mycket viktiga val och så himla mycket ansvar som har förlagts väldigt långt ner i åldrarna. Sånt kanske kan spela in.
SvaraRaderaVet inte hur det ser ut i andra länder när det gäller just detta... men har fått för mej att det är lite speciellt för Sverige att så akut sky allting som liknar "korvstoppning" att man istället har överdrivit åt andra hållet, och låter tioåringar ta ett ansvar för sin undervisning och sin framtid som kanske hade passat bättre på universitetsnivå.
Dvärghundspossen, jag tror verkligen att du har något där. Vi ger en massa valfrihet som de inte har begärt och även ett ansvar för deras vuxenliv som det är direkt kriminellt att lägga på ett barn. Så är det inte i något av de länder där jag har insyn (Finland, Frankrike, England).
SvaraRaderaTack för att du knuffade min hjärna i en ny bana. :)