En av de viktigaste saker vi lär våra barn är sambandet mellan arbete och utdelning. Vad hjälper det att man är född med Björn Borgs bollsinne om man inte också får hans envishet och arbetsmoral? Talang och begåvning är allt bra, men målmedvetenhet och vilja att kavla upp ärmarna är ännu viktigare komponenter i framgång. Annat man behöver tränas i är att misslyckas, analysera misslyckandet och sedan sätta sig i sadeln igen. Man behöver inte tycka om att misslyckas, men man behöver träna sig att sporras av det, att lära sig av det. En stor del av beröringsrädslan när det gäller betyg handlar om att vi vill skydda våra barn från misslyckande och besvikelse. Det tror jag är ett stort misstag. Vad vi borde göra är lära dem att hantera, dra lärdom av och använda sina misslyckanden för att utvecklas.
“Success is the ability to go from failure to failure with no loss of enthusiasm” Winston Churchill.
Bloggar om betyg:
Kent Persson (M),
Morrica,
Tysta Tankar,
Jakob Lundgren (MP),
Annarkia,
SansMarmelad,
Christian Tegnvallius (FP),
Anna Lundberg (FP),
Mikael Wendt (FP),
Tankar om Skolan i Media.
Mycket väl formulerat!
SvaraRaderaAllt tal om att 'stämpla en bokstav i pannan' och 'betyg säger inte allt om' uttrycker mycket tydligt, men typiskt förstulet, den skam som ligger halvt dolda i ett misslyckande i vår kultur. Samma skam som får många svenskar att tala så nedlåtande vänligt om och till invandrare, barn, gamla, handikappade, arbetslösa, fattiga och andra, inte bara trasdockor utan många gånger bara dem som inte är lika lyckade som vi anser oss själva.
Ett misslyckande är inget att förakta, tvärtom. Den som träffade målet kan ha haft tur, och riskerar att slå sig till ro, präktigt nöjd med sin prestation, medan den som missade får ett tillfälle att lära sig viktiga saker på vägen och incitament att fortsätta utvecklas.
Tack, Morrica. Att misslyckas och skämma ut sig regelbundet är inte nödvändigtvis en väg till framgång, men jag tror att det är en förutsättning för framgång.
SvaraRaderaDet finns ett stort motstånd mot rörlighet både hos oss själva och hos omgivningen. Jag har en lässvag läshatargosse i min sjua. Efter ett bra samtal med honom och ett bra utvecklingssamtal bestämde vi att han skulle läsa de första femtio sidorna av Harry Potter till nästa lektion. Nu, tre veckor senare är han en bra bit in i den andra boken och bad själv om att få göra en muntlig bokredovisning. "Har DU verkligen läst hela den där boken?" kom det från en klasskamrat med lika delar misstro och missräkning i rösten.
Hej Helena !
SvaraRaderaJag har skrivit ett nytt inlägg om Cypern, som jag är nyfiken på hur du uppfattar. Jag skulle uppskatta om du läste den och skrev din uppfattning i frågan.
http://anatolianvoice.blogspot.com/2010/05/cypern-fragan-fortfaran-ett-grekiskt.html
MVH
Emre
Det ÄR ett STORT misslyckande från förälder och annan vuxenvärld om man försökt skydda barnet från att misslyckas. Enligt mig är det förmodligen det den absolut viktigaste uppgiften föräldrar har, viktigt att även lärare uppmuntrar till att försöka och berömmer för att man försökt trots att det gått åt helvete.
SvaraRadera15 minuter in i denna videon tar en mycket skicklig lärare bort(minskar) stressen inför att inte förstå eller misslyckas: http://www.youtube.com/user/UNSWelearning#p/u/0/hE7l6Adoiiw
Om vuxna missat och lära barn hantera stress och misslyckande så finns det risk att barnet kommer bli psykisk sjuk som vuxen (deprimerad eller varianter av det) eftersom risken ökar för starkt fokus på att undvika uppgifter där man eventuellt kommer misslyckas, då man aldrig lärt sig att ett misslyckande inte är farligt utan tvärtom något bra.
Emre, tack för tipset. Jag har läst och kommenterat.
SvaraRaderaPer tack för alla fina tips. Du har rätt och det är bland annat därför curlandet är så destruktivt. Kan man inte misslyckas kan man inte lyckas heller.
SvaraRaderaJag får passa på och kommentera ditt väldigt kloka inlägg här också ! Det är otroligt viktigt att lära sig hantera nedgångar. Detta tror jag inte man behärskar förren man får stå på egna ben och ta konsekvenserna för sitt eget handlande, den hårda vägen så att säga.
SvaraRaderaMen om barn får en anpassad träning i detta tänkande tidigare, än man får naturligt i samhället idag, tror jag att mycket kan se annorlunda ut.
Dock så skulle det vara enorma konflikter mellan målmedvetna och envisa människor i samhället :)
Emre
Churchill är en outtömlig citatgruva och jag har alltid varit fascinerad av den store mannen. Samtidigt är han en personlighet som passade bättre i krig än i fred - åtminstone tyckte det engelska folket så.
SvaraRaderaJag skrev ett ganska elakt inlägg om Björklund och Churchill och mmin poäng var då att skolan inte är ett krig:
http://lumaol.wordpress.com/2010/04/30/bjorklund-och-churchill/
Men när jag tänker efter har jag nog fel. Varje dag är på ett plan en kamp och sättet vi hanterar våra nederlag är avgörande för hur vi möter morgondagen.
Jag backar försiktigt.
Tack för dina uppskattande ord, Emre! Intressant att fundera över skillnaden mellan målmedveten och envis. Ibland uppfattar man sig säkert som målmedveten när man egentligen bara är envis. :)
SvaraRaderaMats, tack för länken. Inlägget och diskussionen som följde var inte särskilt elaka, däremot mycket intressanta. Men jag håller inte med riktigt om likheterna mellan Björklund och Churchill.
SvaraRaderaEn likhet jag kan se är att båda drivs av övertygelse - dvs tro på att den egna politiken är vettig och bra. (För mig är det huvudkravet på en politiker - ett gott och ärligt uppsåt). Björklund är också envis. Har han en gång blivit övertygad håller han fast vid sin ståndpunkt Men sedan hittar jag inget mer.
Churchill var en modig, bångstyrig, styvnackad och självständig man. Han struntade fullkomligt i vad som var gynnsamt för den egna politiska karriären och det är ett under att han kom att ha så mycket makt i flera omgångar i alla fall.
För mig är Churchill en förebild. Ingen kunde sätta hans hjärna i koppel och han visade stort mod och stor integritet. Antagligen var han en rätt ansträngande människa, men så häftig och så nyttig för sin omvärld. Den typen av människor utmanar både etablerat tänkande och etablerade föreställningar. Önskar det fanns fler sådana.
Jan Guillou är det närmaste vi kommer i Sverige. Jag tycker sällan som han. Men jag tycker verkligen om att han finns i debatten.
Det blir kanske lite väl närgånget om vi börjar analysera personen Jan Björklund och min bild är enbart medial och det känns orättvist.
SvaraRaderaKanske finns det något i det du kallar "övertygelse" som både lockar och skrämmer mig. Jag tror att politiker ibland fångas av sin egen retorik och om man bygger upp en kampanj på förenklingar och slagord kan det bli som en en del av personligheten. Nu försöker ministern återskapa nyanser och trovärdighet - samtidigt är han nog orolig för att tappa grepp och tempo?
Churchill var en fantastisk ledare som kunde gjuta mod i folket och Jan kanske tror att lärarkåren behöver samma stålbad. Men jag är nog alltför mycket förskollärare för att svälja de här stridsmetaforerna. Jag vill att livet ska vara en samarbetsövning...
(Skriver jag och tittar ut över ett Newcastle som vårdar sin krigshistoria med stor ömhet)
Mats, kul att du är i Newcastle och strålande slutmening. :)
SvaraRaderaNär det gäller Björklund går det en skiljelinje mellan de lägre och de högre stadierna. Björklundkritiker verkar vara vanligt förekommande i förskola, på låg och mellanstadiet, men de är mer sällsynta på högstadiet och gymnasiet. Det tror jag är för att det mesta av det han gör är precis vad vi ämneslärare har sagt behövs. Det verkar inte finnas samma grad av förankring runt åtgärderna för de yngre barnen. Kanske för att de åtgärder som vidtagits där syftar till bättre resultat senare och inte påverkar situationen då och på det stadiet så tydligt.
När du pratar om stridsmetaforer känner jag därför inte riktigt igen mig. De här betygsdiskussionerna vi har här i våra bloggar - på min skola tycker alla (som yttrar sig)att det är bra med tidigare betyg. Så var det på min förra och min förrförra skola också. SKL däremot, där kan vi prata stridsyxa. Jag kan sätta mig med vilken kollega som helst och prata skit om SKL utan att någonsin få mothugg.
Problemet med förskolans kultur är att en del av oss är ganska bestämda i vår uppfattning om vad kunskap är. Försöken att pedagogisera verksamheten hotar centrala värden och jag har en ganska romantisk bild av lekens värde. Målstyrning är svårkombinerat med sådana mer osynliga värden som ligger i "flow" eller andra tillstånd som hotar att spränga skolans ramar. Jag framhärdar alltså i tanken på att det är möjligt att tänka sig aktiviteter som enbart är meningsfulla utifrån individens synpunkt - men som på sikt visar sig ytterst nyttiga för den egna utvecklingen. Men detta är nuförtiden en ganska ovanlig förskolläraråsikt. De flesta verkar finna sig i rollen av att vara "skolförberedande".
SvaraRaderaNär det gäller SKL ligger jag lågt. I läroplanen beskrivs rektors ansvar i storslagna ord och jag har svårt att se det som meningsfullt om det enbart handlar om ansvar och inte makt. Den verkliga makten handlar ofta om vem man anställer och hur de ska jobba - då borde rektor också få leda och fördela arbetet.
I den gamla SÖ-tiden var rektor mer en galgonsfigur som administrerade beslut tagna på högre nivå. Det kanske var bra för lärarna, men frågan är om det verkligen gynnade eleverna?
Så jag tror att det där skitsnacket om SKL kommer att leva kvar i framtiden - fast då kanske det handlar om Skolverk, Skolinspektioner, Länsskolnämnder eller vem det nu är som "inte fattar vad de pratar om".
Jag tror att lärare skapar en "vi där nere - dom där uppe"-världbild. Det befriar oss delvis från ansvar.
Mats, du skriver fint och klokt om osynliga värden. Som förälder har jag opponerat mig mot graden av styrning i förskolan. Framför allt det att de så ofta blir avbrutna i sin lek av fasta programpunkter.
SvaraRaderaJag ville att mina barn skulle vara ute mycket, få bra mat, lyssna mycket på sagor, bli vänligt och kärleksfullt bemötta och få mycket tid för fri lek. Det var mina "mål" och de syftade alla mot det övergripande målet - ett friskt, fritt, fantasifullt och harmoniskt barn.
Kom på att jag måste kommentera SKL också. Skitsnacket beror på att det inte finns någon dialog och inte någon demokrati. En viktig förutsättning för framgång i klassrummet är att man är lyhörd och förankrar allt man gör hos eleverna och aldrig planerar över deras huvudet. Elevdemokrati helt enkelt. Men var är demokratin för lärarna? Jag är fullkomligt övertygad om att det är samma recept som gäller även där. Höga förväntningar, en öppen dialog mellan lärarna och deras huvudmän och insikten att man inte kan köra över den som ska utföra något. Övertyga, övertala, men inte köra över.
SvaraRaderaIbland är vi oroande överens!
SvaraRaderaJag försöker förstå den nya engelska situationen där staten vill släppa kontrollen och ge makt till lärarna och rektorerna. Tyvärr tror de att vägen måste gå genom s.k. akademies, som är friskolor i olika former. De har bestämt att den kommunala byråkratin är den mest hämmande faktorn... Det låter väldigt bekant?
Nu oroar sig lärarna för en total utförsäljning av fungerande verksamheter.
Jag fattar inte det där. Vad är det de är så imponerade av? Själv hade jag höga förhoppningar på friskolorna, men är nu mycket tveksam. Om vi åtminstone hade en kvalitetskontroll värd namnet så att vi visste vilka som är bra och vilka som bara påstår att de är det.
SvaraRaderaNär jag läser the Guardians kommentar anar jag att den här utförsäljningen är ett försök att tillmötesgå medelklassens vilja att skapa en egen skyddad bana för sina barn. Fast det måste ske på ett snyggt sätt (även om 10% extra till acamedierna kanske inte är jättesnyggt)
SvaraRaderaLäs mer:
http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2010/may/27/michael-gove-free-schools-admissions-policy
Det är ju precis vad som har hänt här och jag ogillar det skarpt.
SvaraRaderaArtikeln var intressant, men jag höll inte alls med om hans slutsatser.