fredag 14 maj 2010

Den ojämlika skolan

handlade det om på debatt 6 maj. Här hittar ni länken. Jag är litet efter och borttappad i pannkakan så jag tittade på det först idag. Först fick man följa med nyhetschefen Rose Bukirwa från Uganda som var på jakt efter sanningen om den svenska skolan. Hennes energi kraft och fokus stod i bjärt kontrast till de trötta skolledare och politiker hon kom i kontakt med (som för övrigt talade förvånansvärt yxig engelska).
Diagnosen från denna energiska kvinna blev brist på statlig kontroll och för hög grad av politisering av skolan. Svårt att säga emot någondera påståendet, tyckte jag. Men det tyckte inte Bo Rothstein. ”Inte en siffra rätt”, röt han medan han blängde ilsket på programledaren. Sedan fortsatte han med att påstå att Rose inte var en trovärdig person. Belägget för det påståendet verkade vara att Uganda med sin diskriminering av HBT-personer inte är ett trovärdigt land.
Så småningom klarnade det varför han spottade och fräste så mycket. Han har nämligen listat ut precis vad som är problemet med skolan och han förstår inte varför folk envisas med att lyssna på andra när det räcker att lyssna på honom.

Det var helt och hållet en skum debatt. Kjell-Olof Feldt försvarade friskolorna med stor hätskhet, Bo Rothstein sade ”forskningen visar” i var och varannan mening utan att klargöra vilken forskning och ägnade sig genom hela programmet åt tveksam argumentation. Alliansrepresentanten lät som en partimegafon som har hakat upp sig.
Så folkpartist jag är måste jag konstatera att den vettigaste politikern i debatten var Vänsterpartiets Rossana Dinamarca och även att hela debatten illustrerade hur rätt Rose hade. När alla bara basunerar ut sin sanning utan att lyssna på någon annan förtjänar vi knappt att få ordning på skolan.


Fredrikbloggen har intervjuat Rossana.

6 kommentarer:

  1. Intressant debatt. Rothstein är ju formidabel: "att kommunaliseringen skulle va' ett jättestort problem kan bara inte stämma, eftersom det inom samma kommuner finns skolor som når väldigt mycket bättre resultat än man kan förvänta, och de som når väldigt mycket sämre resultat, och då kan det inte vara kommunaliseringens fel, då är det något annat" Och här sitter jag helt naivt och tror att stora skillnader mellan skolor både mellan och inom kommuner betydde att kommunen misskötte sitt uppdrag, och så är det något helt annat. Tänk vad man lär sig!

    SvaraRadera
  2. Oj vad glad jag är att du tog upp det. Det var precis det jag menade med "tveksam argumentation".

    När jag såg all den här ilskan och indignationen över att alla andra dumma idioter inte fattar någonting kände jag mig litet träffad själv. Händer det att jag låter som Bo Rothstein? Ser du sådana tendenser, kära Morrica, vill jag att du lovar att ta mig i örat. Hårt.

    SvaraRadera
  3. Jag lovar dig, det kommer jag att göra.

    Det är ett viktigt program, det lyste verkligen upp hur stor del av den svenska skolan som handlar om lärande och kunskapsutveckling, och hur stor del som handlar om ideologi och politisk positionering.

    SvaraRadera
  4. Ja det var slående hur debatten illustrerade Rose Bukirwas analys. Jag tror att ett problem är att vi inte har tillräcklig resultatkontroll av skolan. Det lämnar utrymme för en massa löst tyckande.

    SvaraRadera
  5. Det forskas för lite och för dåligt inom området, och resultaten får allt för lite genomslag; när ingen egentligen vet blir det tyckarnas röster som genljuder. Det illustrerade Rothstein m fl väl.

    SvaraRadera
  6. Jag är verkligen trött på att läsa "internationella studier visar". Hur skulle det vara med litet inhemsk resultatkontroll som omväxling?

    SvaraRadera