Diagnosen från denna energiska kvinna blev brist på statlig kontroll och för hög grad av politisering av skolan. Svårt att säga emot någondera påståendet, tyckte jag. Men det tyckte inte Bo Rothstein. ”Inte en siffra rätt”, röt han medan han blängde ilsket på programledaren. Sedan fortsatte han med att påstå att Rose inte var en trovärdig person. Belägget för det påståendet verkade vara att Uganda med sin diskriminering av HBT-personer inte är ett trovärdigt land.
Så småningom klarnade det varför han spottade och fräste så mycket. Han har nämligen listat ut precis vad som är problemet med skolan och han förstår inte varför folk envisas med att lyssna på andra när det räcker att lyssna på honom.
Det var helt och hållet en skum debatt. Kjell-Olof Feldt försvarade friskolorna med stor hätskhet, Bo Rothstein sade ”forskningen visar” i var och varannan mening utan att klargöra vilken forskning och ägnade sig genom hela programmet åt tveksam argumentation. Alliansrepresentanten lät som en partimegafon som har hakat upp sig.
Så folkpartist jag är måste jag konstatera att den vettigaste politikern i debatten var Vänsterpartiets Rossana Dinamarca och även att hela debatten illustrerade hur rätt Rose hade. När alla bara basunerar ut sin sanning utan att lyssna på någon annan förtjänar vi knappt att få ordning på skolan.
Fredrikbloggen har intervjuat Rossana.
