Just idag vill det sig liksom inte.
tisdag 11 maj 2010
Down under, low and below
Idag, den 11 maj 2010 14.52 flög min dotter och hennes pojkvän till andra sidan jordklotet. De har hyrt ut sin lägenhet, tagit farväl av familj, jobb, studier och vänner och nu ska de ge sig ut i världen. I morgon ska jag glädja mig åt deras stora äventyr.
Just idag vill det sig liksom inte.
Just idag vill det sig liksom inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Oh!
SvaraRaderaOj.
Jag föreställer mig att mammahjärtat sträcks ut väääääääääldigt mycket en sån gång. Det är klart de kommer att ha det fantastiskt, uppleva enormt mycket och bli kloka och rika i själen.
Men ändå. Oj.
Coolt.
Jo om de bara håller sig borta från hajar, box jellyfish (dödliga maneter), krokodiler, skorpioner, giftspindlar, giftormar och solen som är så farlig där ... Kunde de inte ha åkt till Nya Zeeland istället? Eller Gotland.
SvaraRaderaTack snälla Morrica för trösten. Nu kan jag gå och lägga mig.
P.S. Det är hon som målat älgen.
Kan tänka mig att det väcks många tankar hos dig... Dubbelt att både vara stolt över att man uppfostrat ett barn som vågar stå på egna ben och gå sin egen väg samtidigt som man vill hålla kvar och skydda i all oändlighet.
SvaraRaderaHur länge ska de vara borta?
Gotland är ju väldigt fint såhär års, sägs det. Särskilt när det regnar, då lär det ska vara ett stillsamt ställe.
SvaraRaderaDet är en mycket fin älg. Jag förstår varför den som målar gungande, eller fallskärmshoppande (liten skärm på datorn här) älgar åker till Australien. Jag är rätt övertygad, dessutom, om att den som tänker på det viset man måste tänka för att kunna måla en gungande (eller fallskärmshoppande) älg kommer att klara sig utmärkt i Australien.
Jag lider med dig. Min dotter bor i London - det känns väldigt långt borta ibland. Håll ut!
SvaraRaderaAnna, just så är det. Klart man vill att ens barn ska upptäcka världen och stå på egna ben, men det är tufft när ens favoritmänniskor försvinner bortom räckhåll. Tack och lov för Skype och alla andra nya kommunikationskanaler.
SvaraRaderaTack för sympatin!
Morrica, tröst, filosofi och ett varmt skratt, det var många gåvor i ditt inlägg. Tack snälla du!
SvaraRaderaTack Mats. Till London åker man inte var och varannan helg heller. Bor hon där permanent?
SvaraRaderaTre år i Manchester - två i London... Jo det skulle man nog kunna kalla permanent.
SvaraRaderaFast jag undviker gärna det ordet!
Mats, man får trösta sig med att målet för en förälder är självständiga barn som stakar sin egen väg. Själv tycker jag också att det är något vackert som kommer med globaliseringen och vår ökade rörlighet. En ökad känsla av samhörighet över gränserna. Konflikter, misstro och rädsla också förvisso, men det känns ändå som om vi kommit närmare den buddhistiska synen på människan som celler i samma kropp.
SvaraRaderaVi lever fortfarande, kaera mor! Du kan laesa lite uppdaterad blogg medan du bearbetar sorgen haha! Saknar dig och aelskar dig massor, forstod du forresten att jag skickade ett sms till dig? For det gjorde jag, ett sms fullt med dotterkaerlek! Puss
SvaraRaderadet var ett ljuvligt sms. Tack du snälla och omtänksamma unge. Jag går genast in på er blogg.
SvaraRadera