Att betygsätta resonemang om "företeelser"

Jag har precis satt alla mina betyg. (Ifall någon av mina elever läser det här blogginlägget är det bäst att tillägga att de går att ändra). Medan jag gick genom allt underlag och gjorde mina bedömningar funderade jag på de nya betygskriterierna. Närmare bestämt på vad mina elever skulle ha fått för betyg om de hade gällt nu. Jag skulle verkligen unna alla som fått  ett ”nästan-VG -G” eller  ett ”nästan-MVG-VG” ett mer finkalibrerat betygssystem. Flera betygssteg gör systemet mer rättvisande och betygen mer påverkbara för eleverna. Men nu är ju inte det den enda förändringen - vad än Martin LibyAlonso har fått för sig (DN 5.6.). Vi ska också sätta betyg på ett nytt sätt. Där vi tidigare skulle göra en samlad bedömning, ska vi nu sätta betyg enligt en avprickningslista.

Tidigare kunde förtjänster inom ett område vägas mot brister inom ett annat. Nu ska alla - inte betygskriterier utan kunskapskrav - vara uppfyllda. Avsikterna är goda. Det man vill komma åt är godtyckligheten och betygsinflationen. Resultatet är emellertid bara mer godtycklighet och dessutom ett trubbigt och orättvist system.  Nu får lärare antingen jaga elever med smårester eller sttraffa slarvputtarna för inlämningsbrister.  Nu får eleverna det betydligt svårare att protestera mot orättvisa betyg. Vad spelar det för roll om Kalle har rätt i att han kan mer engelska än Kristina?  Har han inte gjort välutvecklade och nyanserade jämförelser mellan företeelser i det egna landet och ett målsprålksland utan bara välutvecklade sådana ska han inte ha något A. Och vem ska någonsin kunna recensera mig som lärare när det gäller vad som är bara välutvecklat eller både välutvecklat och nyanserat?

Jag är en kraftig motståndare till nyordningen att ha realiakrav som betygsgrund i engelska och moderna språk. Tidigare har språk varit rena färdighetsämnen med kommunikationen i centrum. Mål som har varit lätta att förmedla till både elever och föräldrar, mål som har väckt gillande hos både elever och föräldrar. Dessutom färdigheter som vi språklärare är tränade och utbildade att bedöma. Vi har däremot ingen kompetens att bedöma vilka ”diskussioner om företeelser” som är enkla och vilka som är välgrundade - flummiga, oprecisa mål som jag undrar om någon kan bedöma rättssäkert.  Jag menar också att det är orimligt att vi lärare inte betros med att göra en sammanvägning. Bedömning är ingen exakt vetenskap, men det är inte rimligt att ha ett system där det högre betyget kan gå till en med lägre färdighetsnivå i samma klass.  Att betygsätta så känns onaturligt och fel, och det kan driva lärare att bryta mot systemet som då blir ännu mer orättvist. I ämnen som språk vet eleverna själva ofta mycket väl hur de ligget till och märker de att systemet fungerar orättvist urholkar det deras tilltro till systemet.

Jag håller med Martin Liby Alonso om att det är bra med kontinuitet i betygssystemet. Men ännu viktigare än kontinutitet är kvalitet. Det svajade betänkligt kring den vid den förra reformen och tyvärr svajar det även den här gången.