Vad kan och vill en lärare uträtta i EU-parlamentet?

 Nu är det precis en vecka kvar till valdagen för EU-parlamentet. Ett val där jag finns på FP-s valsedel som nummer 21. Jag och Ademir Zilic  (plats 28) är Östergötlands två EU-parlamentskandidater.

Det är både en heder och ett ansvar att leva upp till att stå på den listan. Det räcker inte att vi har några rikskändisar som syns och hörs i media och på valda torg. Vi behöver vara många som sätter oss in i europapolitiken, många som diskuterar EU-frågor och väljarna förtjänar att ha många att välja på. I synnerhet i det här valet där så mycket hänger på person.

En journalist på Lärarnas Nyheter frågade i en telefonintervju vad jag tror om mina chanser att bli invald. Mitt svar var att det inte är så troligt att jag åker till Bryssel. Efteråt ångrade jag mig. Det är väljarnas sak att välja, det är min sak som kandidat att så effektivt och tydligt som möjligt förmedla vad jag för till bordet och vad jag vill åstadkomma. Den här fokuseringen vid opinionsmätningar, vid hur vinden ligger och vid odds och chanser är varken bra för själen, journalistiken eller för demokratin. 

Så vad för jag till bordet och vad vill jag åstadkomma?

Det jag för till bordet (förutom ett antal språk och ett flackande världsmedborgarliv) är inställningen att Sverige varken är överlägset eller underlägset övriga EU-länder. Allas lika värde på nationell nivå, helt enkelt. Det här låter kanske som en självklarhet, men det är det inte. Vi har en skrämselretorik kring EU där andra människor framställs som mindre kompetenta och som hot. Gräshoppssvärmar påstås komma att välla in över gränserna och utnyttja vårt bidragssystem eller sno våra jobb. När det gäller handeln måste vi konkurrera, sälja mer än andra, vinna eller försvinna. Men den andre kan lika gärna ses som en möjlighet som ett hot och ett samarbete som fungerar som det ska ger inga förlorare. Vi har ju faktiskt precis tagit flera kliv framåt från en värld av vinnare och förlorare. Det är betydligt färre som svälter ihjäl, färre analfabeter, färre som dör i sjukdomar vi kan bota än för bara några decennier sedan. Det var inte kul att leva i en värld där vi såg bilder av barn med skelettliknande kroppar, stora ögon och uppsvällda magar dagligdags. En värld där vi uppmanade våra barn att tänka på barnen i Biafra när de inte ville äta upp sina kokta grönsaker.

En inställning är också att de andra är idioter som man kan blåsa eller utnyttja, typ som Grekland gjorde. En inte särskilt lönsam inställning, uppenbarligen. En annan är att andra länder bara vill åka snålskjuts på vårt välstånd. Men vårt välstånd bygger till största delen på export - dvs på just andra länder.

 Somliga vill att vi ska sprida vårt överlägsna samhällsskick till mindre utvecklade och ”bra” länder, eller att vi ska tillrättavisa och mästra dem. Till exempel genom att pådyvla dem vår sexköpslag eller tvinga dem att anamma ett föräldraförsäkringssystem och en arbetsrätt som är mer lika våra. Särskilt ironiskt blir det när samma kandidater vill göra omfattande ingrepp i andra länders lagstiftning, men slår bakut inför varje reglering som tvingar oss själva till förändring.

Här måste vi ändra vårt synsätt. Vi är varken bättre eller sämre än andra människor. Ibland kan andra lära av oss, ibland vi av andra och ibland lär vi oss saker tillsammans. Den andre är varken en idiot att utnyttja eller tillrättavisa eller en konkurrent som ska mosas utan en jämlike att samarbeta med. På lika villkor, till ömsesidig nytta, med respekt, tolerans och dialog.

Jag tror att min inställning är ganska typisk för lärare. Man kan nämligen knappast vara en bra lärare utan att tillmäta alla sina elever samma värde och utan att praktisera allas lika värde varje dag, i varje klass. Av hävd är läraryrket också ett samarbetsyrke, även om samarbetet till viss del har satts ur spel av skolkonkurrensen och av den individuella och ibland rätt godtyckliga lönesättningen.

Det är var vad jag för till bordet. Jag ska skriva ett blogginlägg om mina fokusfrågor också. Men jag tycker faktiskt inte att det är lika viktigt. För utan respekt, vilja att lyssna och beredskap att själv omvärdera blir inget samarbete framgångsrikt. … Och utan respekt, vilja att lyssna och beredskap att själv omvärdera kan man heller inte få någon annan att tänka om. Än mindre ett land att ändra sin lagstiftning eller sina värderingar. 

"Virtue can only flourish among equals."

Mary Wollstonecraft

Min profil i SVT:s Valkompass.

Vi är vackrast, vi är bäst, vi är dom som vinner mest!

I dagens SVD beklagar sig partiledarna över alla opinionsmätningar och över media som blåser upp dem. Litet kunde de förstås själva göra åt saken genom att vägra uttala sig när journalisterna ringer, men vem är jag att syna dem i kanterna när de äntligen säger precis vad jag vill höra?
Men jag förstår att mätningarna är populärt material för tidningarna. Lätt att skriva, lätt att sätta rubrik, ett par telefonsamtal, fem minuters hamrande på tangentbordet och man kan gå på långlunch. Jag är också övertygad om att media överskattar det allmänna intresset för mätningar och att det finns massor av människor som suckar precis lika tungt som jag åt dem. Men samtidigt är det förstås så att om ingen ville läsa om opinionsundersökningarna skulle ingen skriva om dem.

Vad är det då som lockar?
Jag tror att opinionsundersökningarnas främsta attraktion är att de bygger upp en spänning och ett tävlingsmoment på den politiska arenan. De gör helt enkelt valrörelsen till ett slags VM i politik. Man diskuterar matchform, man lägger odds, man pratar taktik, man pratar vinnarskalle. Det är inte alltid lätt att se skillnad på sportkommentatorer och politiska dito. Det här fenomenet smittar av sig. Tokmoderaten som har skapat en egen bloggranking är väl den som har gått längst, men han är långt ifrån ensam.

Själv tycker jag att opinionsmätningar och vad folk drar för slutsatser av dem hör till den tråkigaste läsning man kan hitta. Inte många steg över telefonkatalogen. Jag vet redan att alla vill vinna, det jag vill läsa om i tidningen är vad alla vill uträtta. Men så är jag också fullkomligt ointresserad av tävlingssport. Inte bara det, jag är misstänksam mot tävlingssport. En sund själ i en sund kropp, my ass. Spelarna lägger massor av tid och energi på att sparka runt en läderbit på en gräsmatta, energi som de borde ägna åt att göra världen bättre. Deras kroppar skulle antagligen också må bättre av mer allsidig motion i mer balanserade doser. Men den skadliga effekten på spelarna förbleknar till intet bredvid den skadliga effekten på åskådarna. Hur sund blir kroppen av att man sitter framför TV:n med en ölburk i högsta hugg in to the wee hours? Hur sund blir själen av att man sitter där och skriker och slår näven i soffbordet? Adrenalinet flödar, nationalismen närs och allt som räknas är att de andra jävlarna bite the dust och får klart för sig hur jävla mycket bättre vi är.

Jo tjena, det där är ju precis vad vi behöver mera av i politiken...




Tidningar: DN, Aftonbladet, Expressen,
Bloggar: Opinionsbloggen, opinionsbloggen, Kent Persson, In your Face, Tokmoderaten, Proffstyckarna, Rasmus Lenefors, Fredriks funderingar, HBT-Sossen, Ann-Marie Ekström och radikalen.