Bort med Potemkinkulisserna på gymnasiet!

I utfrågningen av Jan Björklund i SVT figurerade en Christoffer som tycker om att jobba med händerna men som verkade missnöjd över att det skall bli mindre matte, svenska och engelska på de praktiska programmen i framtiden. Honom skulle jag vilja träffa och fråga ut litet grann. Dels för att han är så udda. Under alla mina år som gymnasielärare har jag aldrig träffat någon som honom. Inte ens någon som liknar honom. Däremot har jag träffat många som kräks åt de teoretiska ämnena, som ber att få slippa dem och som saboterar den undervisningen.

Men framför allt skulle jag vilja förklara för honom att den högskolebehörighet man får när man går ett praktiskt program bara existerar på pappret, inte i verkligheten. De högskolekurser där det räcker med ett G på A-kurserna i svenska, engelska och matte, var finns de? Och vad leder de till? En annan sak jag skulle vilja förklara för honom är nämligen att vi i Sverige har en kännbar arbetslöshet bland akademiker. Att vara arbetslös är aldrig strålande, men att vara det med 300 000 i studieskuld?

Sist skulle jag påpeka att de ”högskolebehörighetsgivande” betygen inte står för några egentliga kunskaper. De A-kurser i kärnämnen man läser är en ren repetition av nians kurser och innehåller inga nya moment. En annan sak som inte är så kul är att komma in på en utbildning man inte har någon som helst förutsättning att klara.

Ingenstans har vi kommit så nära Rysslands Potemkinkulisser som i gymnasiets högskolebehörighet för alla. Nu säger de röd-gröna att de vill behålla den.

Jag hoppas innerligt att de inte får chansen.



Media: SVD, Aftonbladet, Aftonbladet, SVD, Expressen.
Bloggar: Ravenna, Ohly with friends, Björn Brändevall, Rasmus Jonlund.

FP enda partiet med en integrationspolitik

Förra veckan gick två miljöpartister till hårt angrepp mot Folkpartiet i NT. Folkpartiet är främlingsfientligt påstod de och tyckte att det är läge för de röd-gröna att följa Bengt Westerbergs exempel och resa sig och gå när en folkpartist kliver in i tv-studion. Eftersom NT inte publicerar debattartiklar lägger jag in bemötandet här:

FP enda partiet med en integrationspolitik.

Hur kommer det sig att vi i Sverige är så dåliga på integration? Hur kommer det sig att invandrare lär sig språket och kommer in på arbetsmarknaden bättre och snabbare i andra länder? Hur kommer det sig att brottsligheten bland invandrare är högre här än i andra länder? Vad gör vi fel och andra rätt?

Det här är frågor som ingen annan verkar ställa än Folkpartiet. Sverigedemokraterna ser invandrarna i sig som ett problem. I FP ser vi mångfalden som en tillgång. Däremot uppfattar vi vår passiviserande flyktingpolitik och bristfälliga integration som problem - problem som det är varje politikers skyldighet att göra något åt.

I NT den 23 augusti går två miljöpartister till skarp attack mot FP. I artikeln står inget om deras egen politik. Man ska helt enkelt rösta på dem för att Folkpartiet är ”skrämmande främlingsfientligt”.

Vilka är då anklagelsepunkterna? Det första man nämner är ”kravet på språktester”. Språk är nyckeln till en god integration. Det är alla partier överens om. Men där andra partier lider av beröringsångest har folkpartiet kommit med en rad konkreta åtgärder och förslag. Skärpta krav på kommunernas SFI undervisning, statliga kursplaner, prov och resultatuppföljning innebär en kraftfull stärkning av rätten till god svenskundervisning. Det förslag om krav på svenskkunskaper för medborgarskap som antogs vid folkpartiets förra landsmöte är en tämligen anspråkslös skärpning av skyldigheter. Att medborgarskap knyts till grundläggande kunskaper i svenska är något vi hoppas kan fungera som en morot att lära sig svenska. Någon piska är det ju inte. Att ansöka om medborgarskap är inget villkor för att bo här. Det är något man gör när man har bestämt sig för att rota sig i Sverige och vill axla både de rättigheter och skyldigheter som följer med ett medborgarskap.

Nästa anklagelsepunkt är förslag som Nyamko Sabuni tar upp i sin nyutgivna, självbiografiska bok. Sabuni ser framför sig riktiga människor av kött och blod och kommer med några förslag för att minska lågutbildade kvinnors utanförskap. Förslag som är Sabunis egna och inget som hittills diskuterats i Folkpartiet. Självklart kan Miljöpartisterna i likhet med många folkpartister ifrågasätta förslagen. Men när de ifrågsätter Sabunis rätt att diskutera ett utanförskap hon som invandrarkvinna sett på nära håll är det de själva som gör sig skyldiga till främlingsfientlighet.

Den sista anklagelsepunkten är den mest absurda. Man kallar Henrik Emilsson Sabunis närmaste medarbetare och ondgör sig över att han kunnat ha inflytande över regeringens politik. Den tjänsteman som jämförde islam med kommunism var anställd på departementet långt innan Sabuni blev minister och har enligt egen utsago träffat henne en gång. Han har aldrig haft något inflytande över något partis politik. Däremot borde vi politiker anstränga oss mer för att skydda Emilssons rätt till religionsfrihet - den inkluderar nämligen rätten att förhålla sig kritisk till religion.

Det känns ironiskt att miljöpartiets dräpa mot FP finns i samma tidning där en huvudnyhet är att somaliska folkpartister för andra gången blivit misshandlade och hotade till livet av en landsman när de bedriver valkampanj. Ett skriande exempel på både bristande integration och bristande rättssäkerhet.
Att se de samhällsproblem och det utanförskap som finns och försöka göra något åt saken är inte främlingsfientligt, det kallas integrationspolitik. Det är något fler partier borde ägna sig åt. Då kanske Miljöpartiet skulle kunna diskutera problem och lösningar istället för att på tveksam grund ifrågasätta andras goda avsikter.

Helena von Schantz FP Valdemarsvik
Mattias Sundin FP Norrköping
Anders Nordin FP Norrköping

Press: Aftonbladet, Expressen, SVD, Expressen.
Bloggar: Youbetterthink, Niklas Hellgren, In Your Face.

Ett slutdatum på empati och solidaritet?

För någon vecka sedan skrev Cordelia Edvardsson en krönika där hon förundrade sig över vanligt folks oföretagsamhet i samband med Förintelsen. Att analysera Hitler var mindre intressant, menade hon. Det är den vanliga människans nonchalans inför hemskheter som är obegriplig. Här är hennes egen teori: "Denna brist på intresse och empati för nästans väl och ve kan kanske förklaras med att även de fullkomligt assimilerade tyska judarna i grunden aldrig räknades som en av oss, de äkta tyskarna. Judarna tolererades."

Jag minns att Plura berömde den här krönikan. Själv satt jag vid frukostbordet och sa till min man att nu börjar Edvardsson bli för gammal. Hennes fråga är ju faktiskt besvarad av forskare. Milgramexperimentet visar att 62% av oss är beredda att följa vilken dum order som helst, oberoende av etik och moral.

Dessutom, varför skulle hon leta efter en specifik orsak till nonchalansen just under Förintelsen när samma sak har hänt igen och igen? Vem gjorde något åt Idi Amin? Pol Pot? När det gällde Rwanda satt vi alla på våra händer trots att FN fick starka larmrapporter under det halvår som föregick folkmordet och trots att ingen kan påskina att vi inte visste hur illa det var. Forna Jugoslavien? Vi ropade på storebror USA för att slippa öppna våra egna plånböcker och riskera våra egna nackar.

Helt oberoende av ras, kultur, tidsperiod och geografi kan man konstatera att människans benägenhet att riskera sitt liv för någon annan inte är så där påtagligt stor.

En annan faktor är vår benägenhet att oreflekterat lyda auktoriteter och sätta vår egen ställning i gruppen främst. Milgrams lydnadsexperiment följdes härom året av ett intressant franskt tv program. 80% av deltagarna var beredda att ge en man dödliga elchocker på kommando. Vi blir tydligen snäppet grymmare om vi får vara med på tv.

Där tycker jag att de intressanta frågorna uppstår. Hur ser det samhälle ut där vi blir som mest generösa, empatiska och toleranta? Vilka villkor gör oss extra benägna att skicka våra medmänniskor in i gaskamrarna?

Mot den bakgrunden är jag omåttligt stolt över att det finns svenska soldater som är villiga att riskera sina liv och sätta år av sin tid på att se till att biståndsarbetet fungerar och små flickor kan gå till skolan i Afghanistan. Jag vill skicka dem blommor, jag vill läsa reportage om dem i tidningen, jag vill veta vad de ser, vad de upplever, jag vill tala om att jag beundrar dem och jag vill säga ett varmt tack ur djupet av mitt hjärta.

När det gäller internationella insatser för att få stopp på kriminella ledare och skydda civilbefolkning mot organiserade övergrepp är vi ute på nytt och okänt territorium. Något facit har vi inte och att ansträngningarna kommer att krönas med framgång kan vi inte veta. Men åtminstone tittar vi inte åt andra hållet den här gången. Åtminstone vet de flickor som går till skolan med fara för sina liv och de afghanska kvinnnor och män som utsätts för förtryck, våld, ofrihet och fattigdom att resten av världen ser, bryr sig och är villig att räcka dem en hjälpande hand.

På det vill Mona Sahlin sätta ett slutdatum. Jag hoppas innerligt att hon inte får tillfälle till det.


">

Media: I en ledartikel i DN applåderas beslutet. "Det var inte fel att hörsamma kallelsen till internationell solidaritet. Men utvecklingen har gått åt fel håll." Så vi ska bry oss om vad som händer i andra länder bara om vår insatser kröns med snabb framgång? Jag ger inte mycket för deras jämförelse med Vietnamkriget heller. Andra tidningar>: SVD, Aftonbladet, Expressen, SVD. Extra rekommendation att läsa den här artikeln i Expressen. "En gåva till talibanerna"., SVD. SVD.

Bloggar: Martin Hall, Victor Zetterman, Catrins texter, In Your Face, Svensson, Ulf Bjereld, Jonas Sjöstedt, Carl Bildt, Bawar Ismail, Don Christos värld.

Softball eller hardball för våra studenter?

Björklund aviserar en höjning av lånedelen av studiemedlen. Där tycker jag alliansen är helt rätt ute. Man ska inte vara tvungen att ta ett extraknäck för att klara sig och man ska inte behöva vända på varje slant medan man pluggar. De röd-gröna vill istället höja bidragsdelen. Men det är inte att studera som ska vara lönsamt utan att ha studerat. Eller rättare sagt att ställa sin examen till arbetsmarknadens förfogande.

När jag pluggade var studielivet väldigt attraktivt, betydligt mer attraktivt än många akademiska yrken. Så var också studentkorridorerna på Frescati fulla av övervintrare. Folk som skrev poesi på servetterna på lunchrestaurangen och läste sådant som vanligt folk inte ens visste existerade. Inte alls ovanligt att man valde att lägga en doktorsexamen på föregående. Det var helt enkelt trevligare att plugga än att arbeta och skillnaden i levnadsstandard mellan studielivet och arbetslivet inte tillräcklig för att ge den där sparken ut. Ju högre studieskulden tornade sig desto mindre lockande blev det dessutom att börja betala av på den. Många hade ju också studerat sig bort från arbetsmarknaden snarare än mot den.
En slags förlöpare till miljöpartiets medborgarlön.

Det var ett urbota korkat system och det vore ett stort misstag att låta de röd-gröna föra oss tillbaka i den riktningen. Att studera är att göra en investering i sin egen och landets framtid. Det behöver finnas ett element av egen risk och kostnad för att investeringen ska bli klokt placerad och bevakad. Dessutom betalar den som studerar bara en del av kostnaden för studierna. Resten betalar alla vi andra. Vi förtjänar att få igen våra investeringar genom att studenterna själva blir produktiva skattebetalare.

Det finns alltså ingen som helst orsak att göra själva studentlivet mer lönsamt. Däremot får det gärna bli betydligt mer lönsamt att ha studerat. Framför allt gäller det läraryrket. Lärarutbildningen är erkänt luftig, slapp och lätt att komma in på, läraryrket däremot är slitigt, krävande, osäkert och illa betalt. Idag får man sålunda se en lärarutbildning som en riktigt dålig investering.

Det behöver du också göra något åt, Björklund!



Media: DN, DN, Aftonbladet, SVD, Expressen.
Bloggar: Politikerbloggen, Agneta Berliner, Marcus Grundén, Pär Gustafsson, Christoffer Fagerberg, Per Altenberg, Rasmus Jonlund, Liberala Anna, Carl Nettelblad, magnusblogg, Peter Soilander, dom ljuger, Motpol, Krassman, Radikalen, Per Altenberg, Peter Andersson, Röda Malmö, Ravennas blogg.

Vi lärare har redan utvärderat: Skrota eländet!

Nu vill alliansen utvärdera kommunaliseringen. Jag inser att det är en bra sak och att Björklund har vunnit en betydande seger. Det är trots allt inte möjligt för de andra partierna att så där bara konstatera att de har ändrat sig och plötsligt är för ett återförstatligande. Inte utan att tappa ansikte i varje fall. Men för alla oss lärare som har skrikit oss blåa ända sedan Göran Persson och Lärarförbundet stack oss i ryggen känns en utvärdering av kommunaliseringen ungefär lika nödvändig som att utvärdera Titanic. Vi vet redan att skiten sjönk, vad mera behövs?

Hela tänket bakom kommunaliseringen var fel. Skolan skulle anpassas efter lokala behov och omständigheter. Men av alla verksamheter vi går ihop och sköter gemensamt är skolan den sista vi ska decentralisera. Att våra barn lär sig det de ska i skolan är grunden för hela landets tillväxt och framtid och att skolan är likvärdig och håller god kvalitet är den främsta hörnstenen i en demokrati.
Om man i Haparanda dumpar soporna på torget eller har sophämtning en gång i månaden angår det strängt taget bara Haparandaborna, men om Haparandas kommunpolitiker missköter skolan påverkar det oss alla. Dessutom hör det till ett anständigt och demokratiskt samhälle att alla ska ha möjlighet att forma sina liv efter eget huvud och egen kapacitet, inte efter vilken kommun de har haft turen eller oturen att hamna i.

Vill vi ha en bra skola måste också läraryrket återupprättas. Vår nuvarande arbetsgivare SKL är i klass med mattfabrikörerna i Pakistan när det gäller att missköta sin personal. Misstro, kontrollbehov, dålig lön, dåliga arbetsvillkor och noll dialog är vad vi har haft sedan kommunerna tog över. Det är hög tid att vi får en huvudman som räknar resultat istället för minuter och kunskapsförmedling framför dokumentation.

Ingen sådan halvmesyr som LR:s skolpeng alltså utan både karta, roder, skattkista och planka tillbaka till staten. Förste man på den kan förslagsvis bli Ingela Gardner Sundström.



Media: DN, SVD, Expressen.
Bloggar: Rasmus Jonlund, Christoffer Fagerberg, Olov Lindqvist, Jan Sjöberg.

Det är farligt med politik ...

även i Sverige.

För en vecka sedan blev en somalisk folkpartist illa misshandlad när han ägnade sig åt sin grundlagsskyddade rätt att bedriva politisk kampanj utanför biblioteket i Norrköping. Den likaså somaliske gärningsmannen arresterades snabbt. Men "han kom ut från polisen snabbare än vad offret kom ut från akuten” enligt folkpartiets starke man i Norrköping, Mathias Sundin. En dryg vecka senare misshandlar samme man ytterligare en och hotar två kampanjande folkpartister till livet. Då kan man tycka att det är lett i bevis att han är en fara för allmänheten. Men se det tycker inte åklagaren. Mannen sätts på fri fot igen.

Vad ska det till för att myndigheterna ska agera? ... Ett sexköp?


Tidningar: NT
Blogg: Mathias Sundin, Johan Nopp

Jag tänker på Nyamko Sabuni ...

och hoppas att hon är duktig på att skaka av sig. Inte ens Folkpartiet tar Sabuni på allvar, skriver Martin Ezpeleta. Sabuni inte värd sin statsrådstitel, skriver Peter Andersson. Sabuni kravlar fram i populistisk lervälling, skriver Evin Cetin. Folkpartiet misstänkliggör invandrare, skriver Mikael Trolin, själv folkpartist och invandrare.

Vad är det Nyamko Sabuni har gjort som är så hemskt? Ett misstag hon har gjort är att strunta i kvotering till bolagsstyrelser och andra populära symbolfrågor och istället ägna sig åt osexiga men verkningsfulla saker som jämställdhetsintegrering, att öka rättssäkerheten för våldtagna kvinnor och att få bukt med hedersvåldet. De flesta feminister är välutbildade medelklasskvinnor med jämställda män. Åtgärder som uppskattas av dem ger omedelbar utdelning i media. Lågutbildade och invandrade kvinnor kan man däremot lugnt strunta i. Men det gör inte Sabuni.

Integration då? Hon får skit för att en tjänsteman som hon varken har anställt eller haft någon kontakt med jämför religion med kommunism och nazism. Det har jag också gjort efter några glas vin, men jag har förstås tänkt på kristendom och den får man ju racka ner på ostraffat.

Nästa sak som läggs vid hennes dörr är språktestet. Att ha ett språktest inför medborgarskap är ett folkpartiförslag som togs vid förra landsmötet. Förslaget har funnits i partiet länge och är nu vår politik. Inte Sabunis politik, utan folkpartiets alltså.

Så till låglönejobb och föräldraförsäkring. Nyamko Sabuni tänker på riktiga kvinnor av kött och blod. Kvinnor som varit hemma i många år med sina barn, med lågt självförtroende, dålig skolunderbyggnad, skrala språkkunskaper. Hon tänker på dem, på deras utanförskap, utsatthet och ofrihet och försöker hitta nycklar, sätt att förhindra att de hamnar i sitsar de inte kan ta sig ur. Än en gång ägnar hon sig åt fel personer. Sådana som aldrig hörs i någon debatt, sådana som varken kommer att rösta på henne eller på någon annan.

"No guts, no glory" heter det. Nyamko Sabuni har en stor portion mod, beslutsamhet och integritet. Äran är det dock sämre bevänt med. Men för varje sådan tokmodig sak hon gör för människor ingen annan bryr sig om, beundrar jag henne litet mer. Det är ingen konst att gå den väg man tror är den rätta till stående ovationer. Att gå den till en kör av bu-rop, och fortsätta att gå, det är det inte många som klarar av.

Nyamko Sabuni, du platsar med god marginal i min Hall of Fame.



Newsmillartiklar i ämnet: Jens Karlsson: Ljusår mellan SD och Folkpartiet, Staffan Werme: Fler borde söka svar på integrationsproblematiken, Avni Dervishi: Jämför inte FP med SD. Philip Wendahl har skrivit en artikel på SVT debatt där han jämför och presenterar partier som brukar klumpas ihop som främlingsfientliga. "Blanda inte ihop invandringskritiska liberaler med nyfascister" Läs den!
Bloggar: Mikael Ståldahl, Annika Beijbom.

Nolltolerans och svenska talibaner

Enligt Gudrun Schyman och Claes Borgström är svenska män talibaner. Då undrar jag var finns de svenska män som begär att deras kvinnor ska följa godtyckliga moralregler och som skambelägger dem och hetsar mot dem när de har brutit mot dem?

I morse när jag läste morgontidningarna och gång på gång satte kaffet i vrångstrupen slog det mig att det är precis tvärtom. Det är Gudrun Schyman själv och hennes gelikar och hejdukar som är vårt lands moralpoliser. Man släpar inte folk till fotbollsplan för att stena ihjäl dem, men att invänta någon rättsprocess är det inte mer noga med i Sverige än det var i talibanernas Afghanistan, vare sig det handlar om lila kuvert eller avskedanden. I talibanernas Afghanistan som i Sverige är det inte tolerans utan nolltolerans som råder.

Eller vad sägs om följande citat:
LO: ”Åtalet är av så allvarlig karaktär att vi inte kan riskera att ha kvar honom. Om det visar sig att han är oskyldig får vi ta det då. Att utesluta dem är det enda rätta nu.

Mona Sahlin: ”Den som utnyttjar en kvinna har inte i Socialdemokratin att göra”. ”Det är nolltolerans”.

Men kvinnor som utnyttjar skattebetalarna är uppenbarligen inget problem?

Roger Berzeli i NT: ”Det de har gjort är oförsvarbart”

Katarina Wennstam om sexköpare: "det finns ett drag av storhetsvansinne, en slags hybris", "de är ofta intelligenta och relativt framgångsrika".

Är det bara jag, eller låter det där som en beskrivning av seriemördare?

Wanja Lundby Wedin: "Vidrigt och fullständigt oacceptabelt” , ”Det finns inga ursäkter eller förmildrande omständigheter”.

Ibrahim Baylan: ”Ägnar man sig åt sexköp åker man ut med huvudet före. Då kan man inte vara förtroendeval för Socialdemokraterna. Det är inte förenligt med våra värderingar. Punkt.”

Detta från samme Baylan som sade så här efter att han erkänt att han gått på porrklubb med studentpolitiker på kårmedlemmarnas bekostnad:
”Det var en dum fyllegrej. Och man kan säga att jag var ute med ett gäng ganska vilda killar. Jag hängde bara med och det ångrar jag i dag.”

Han skyllde alltså på de andra, precis som de två män som nu valsar runt på löpsedlarna, men där är det slut på likheterna. Baylan gick på porrklubb i tjänsten som utbildningsminister och gjorde det dessutom på fattiga studenters bekostnad. De två stackare som är fjättrade vid skampålen idag använde sina egna surt förvärvade och befinner sig långt nedanför en minister i hierarkin och borde inte behöva leva upp till en ens tillnärmelsevis så hög standard.

Den här sorglustiga historien om Dum och Dummare som går till gatuprostituerade, trots att polisen så öppenhjärtigt förklarat att det är den enda gruppen sexsäljare de har resurser att ägna sig åt och som sedan förvärrar sin situation genom trots, arrogans, korkade lögner och undanflykter visar hur mycket vårt samhälle har ändrats av sexköpslagen. Idag kan vi tävla i moralpanik och hyckleri med vilken stat som helst i USA:s bibelbälte. Men i Sverige är det inte mullor, talibaner eller präster som håller i stenarna, utan feminister.

Vilket fantastisk jämställdhetsföredöme Sverige har blivit.


Media: I DN har Hanne Kjöller skrivit en ledarartikel som känns som en ljusglimt i ett medeltida mediamörker. Läs den här. SVD, Aftonbladet, Expressen, NT. Förresten har DN sällskap av Expressen där ledarredaktionen roar sig och oss i två blogginlägg: Expressen, opinionsbloggen
Bloggar: Per Hagwall har skrivit ett mycket bra blogginlägg om vår svenska sharialag och dess konsekvenser i No Size Fits All. Andra läsvärda bloggar: Merith Wager, Niklas Dougherty, Mina Moderata Karameller, Liberati, Motpol, Zacs åsikter på ett fat, Zacs tidigare inlägg, Opassande, Mikael Olssson och Tobias Josefsson, Radikalen, Scaber Nestor.

Läsårsstarternas lärarparadox

I en vecka har tillvaron bestått av konferenser, utbildning, mer konferens, mer utbildning. Jag är ingen vän av möteshysterin i skolan överhuvudtaget. Mycket av det man tar upp är irrelevant, annat kunde lika gärna skickas ut i mejlen. Men aldrig är det värre än vid terminsstart. En massa möten är inbokade, men ingen är riktigt på banan så det blir massor av sidospår, blaj och meningslösa diskussioner om ingenting. Jag tycker att min tid tillhör eleverna. Och deras tid är dyrbar. Ska den tas från dem för en massa möten borde det gagna dem på något sätt.

När det gäller utbildningsbiten har den hållit hög klass. Allt vi har fått lära oss är sådant som vi kommer att ha nytta av. MEN, och det här är ett stort men, vi har inte haft någon tid att förbereda oss för eleverna och lektionerna. På måndag kommer de och jag har ingenting klart. Jag och min klassföreståndarkollega har spånat litet löst under en kafferast, det är allt. Jag vet att varenda lärare vet hur det känns i magen när det är så. Jag vet också att de allra flesta lärare har haft just en sådan terminsstart.

Samtidigt är början så oerhört viktig. Den sätter tonen för hela läsåret. En enda lektion kan räcka för att skapa förväntningar, nyfikenhet och entusiasm eller rädsla, leda och misstro. När det gäller gruppbildning, arbetsklimat och mobbningsförebyggande arbete är det under den första månaden vi har mest möjlighet att styra och påverka. Men ska det arbetet bli effektivt behöver det vara genomtänkt och förankrat INNAN eleverna dyker upp.

Varje år är det samma sak - det är praktiskt taget omöjligt att få någon planeringstid vid terminsstart, trots att det är den första skolveckan som borde vara den mest välförberedda och välplanerade av dem alla. En riktig lärarparadox.

Så vad gör man? Efter en vecka av långa dagar, sega möten och mycken tidsspillan blir det helgen som får vikas för planeringen. Det är jag skyldig eleverna. Men fy sjutton vad jag missunnar Norrköpings kommun och hela jäkla SKL den obetalda övertiden.

Björklunds åtgärdsprogram för nördarna

Det är inte lätt att skilja sig från mängden. I synnerhet inte om det handlar om intellekt. Att sjunga bättre, hoppa högre och skida snabbare ger pluspoäng, men att tänka bättre, sikta högre och lära sig snabbare är närmast suspekt. Den synen är vi långtifrån ensamma om i Sverige. Vem var det man hade ihjäl under kulturrevolutionen? Mot vilken grupp av befolkningen riktade Pol Pot, Idi Amin, Hitler och Stalin sina första utrensningar?

När det gäller Jan Björklunds förslag om elitklasser handlar det inte om någon allmän nivågruppering på högstadiet. Förslaget syftar att ge en ovanligt begåvad och arbetsvillig grupp möjligheten att nå sin fulla potential. Det är lika rättvist att de här ungdomarna får studera på sin nivå som att elever lika långt ut på normalkurvan åt andra hållet erbjuds alternativet särskola. Men det handlar om betydligt mer än rättvisa, det handlar  också om att vi står inför många stora problem, somliga tekniska, andra etiska. Hjärnan, liksom backhanden, är vad man gör den till och en mycket begåvad tonåring som inte får arbeta på sin nivå blir aldrig sin vassaste version. Skall vi få en bättre framtid – eller ens en framtid – är det rimligt att vi är lika angelägna om att vaska fram en Marie Curie eller en August Strindberg som vi är om att hitta nästa Anja Pärson eller Björn Borg. 

Jag vill gå ännu ett steg längre. Jag menar att vi behöver lägga mer krut på att coacha och uppmuntra en tonåring som vill leta efter nya energikällor eller skriva en roman som gör det mindre synd om människan än en som siktar på att slå hastighetsrekord ner för en skidbacke. Inte bara av det uppenbara skälet att vi tjänar mer på det utan mera för att varför ska de annars göra det? Det hänger inga groupies runt en fysikprofessor och det är magert med sponsorer i poesibranschen.



Media: SVD,DN,Expressen, Aftonbladet, Expressen.

Bloggar: Per Altenberg, Lotta Edholm, Mina Moderata Karameller, Pär Gustafsson, Christer Sörliden, Liberal Approach, Rasmus Jonlund, Proffstyckarna, Svensson, Christermagister, Annika Beijbom, Homo Politicus och Dagens Skola Marcus Grundén, Olov Lindqvist, Ida Lindh, Helene Odenljung, Törnqvist tänker och tycker, Linnéa Darell, Liberala Anna.

Adoptionscentrum: Det är barnen, inte bögarna som är vårt bord.

För sju år sedan fick samkönade par rätt att adoptera barn. Gissa hur många barn som adopterats av ett samkönat par? Inte en endaste unge på sju år är det lika beklämmande som pinsamma svaret. Då frågar man sig vad i helskotta lagändringen är värd?

Det är just precis vad folkpartisterna Seved Monke och Anna Steele Karlström har gjort i tidningen QX. De uppmanar adoptionsorganisationerna att få tummen ur och göra något åt saken. "Not a day too soon" tänker i varje fall jag om det.

Men se det tycker inte kommunikationschefen för Adoptionscentrum, Margret Josefsson. Hennes försvarsargument är både suspekta och suspekt många:
1. Det är barnen - inte bögarna som är vårt ansvar.
2. Utlänningar är homofoba, vad kan VI göra åt den saken?
3. Det finns färre barn på marknaden så det är minst lika synd om de ensamstående, handikappade och gamla som vill adoptera och som numera också ofta blir utan unge.

Men värst av allt blir det ändå när hon skyller ifrån sig på kommunerna:
”Idag finns cirka 20 barn per år(i Sverige) som behöver adoptivfamilj. Dessa adoptioner handläggs av kommunerna och de är självklart fria att välja homosexuella föräldrar! Men så vitt jag känner till har detta inte skett än. Och det kan verkligen ifrågasättas, för hur tror vi att andra länder, där synen på homosexuella är en helt annan än den i Sverige, ska välja samkönade par till sina barn om vi i Sverige inte gör det själva? 
Adoptionscentrum anser att de nationella adoptionerna bör vara fler med tanke på antalet barn som familjehemsplaceras. Forskning visar att barn i familjehem klara sig sämre än barn som adopteras. Därför driver vi denna fråga aktivt.”

Eller med andra ord. Vad gnäller ni på oss för? Kommunerna är ju mycket dummare. Om inte vi i framstegslandet nummer ett låter bögar adoptera hur kan ni vänta er att någon annan ska göra det? Dessutom är vi på Adoptionscentrum dom snälla här, vi försöker se ju faktiskt se till att det finns fler barn att adoptera. Försök fixa er ett av de barnen istället, och sluta bråka med oss.

Det är möjligt att kommunerna behöver granskas de också, men det har inte ett skvatt med saken att göra. Om kommunikationschefen för Adoptionscentrum ska bemöta kritik är det faktiskt den egna verksamheten hon ska redogöra för - inte någon annans. Och när det gäller den egna verksamheten är dumma undanflykter allt hon har att komma med. Klart att de ska ha ett barnperspektiv, men vad har det med det här att skaffa? Självklart kan de ha rutiner som inte är diskriminerande eller uteslutande för någon grupp utan att tappa sitt barnperspektiv. Att det finns organisationer eller länder där man inte accepterar samkönade par är en lika dum undanflykt. Men så ta kontakt med åtminstone några länder och organisationer som GÖR det då.

Och rappa på med det. För vad betyder rätten att adoptera om den bara finns på en papperslapp, men inte i praktiken?

Jo det ska jag tala om: Det betyder att vi är ena jävla hycklare!



Media: QX inlägg 1, 2, 3, 4., DN, Sydsvenskan.
Seved bloggar också om det här på på Liberati: Lögnerna om homoadoption. Andra bloggar: Helds HBT-nytt, Seved Monke, Jöran Fagerlund Rasmus Liberal, Carina Boberg.

Triss i viktiga skolbloggsinlägg

Idag skriver jag om annat än skolan, men just idag råkar det sig så att andra skriver mycket bättre än jag med min uppmjukade och överfyllda hjärna klarar av.

Först har vi Mats som bloggar i Tysta tankar. Jag följer hans utmärkta blogg närmast religiöst och kan därför intyga att Mats är en man som håller både hjärnan och kroppen i största trim. Idag har han ett fantastiskt och viktigt inlägg: Återprofessionalisera Läraryrket. Det här är ett viktigt, viktigt ämne som Mats avhandlar med vanlig skärpa och lyhördhet. I bakgrunden skvalpar en läs- och tänkvärd artikel i GP av Lars Strannegård.

En annan favoritbloggare är Christermagister. Han är inne på samma spår. "Hur skapar vi en god arbetsmiljö i skolan och hur kan vi befria lärarna från en del av deras nuvarande kurators- och föräldraverksamhet?" Han skriver också om hur otillräckligt skyddsnätet för våra barn är. Läs: Barn- och familjeverksamhet.

Det tredje tipset är Gertie Hammarberg Tersmeden. Hon har skrivit ett inlägg som heter "Min Lärarprofesson". Det är inspirerande, varmt och tänkvärt. Bästa tänkbara läsning vid skolstart.

Enjoy!

Fackföreningarna och demokratin

Igår skrev jag ett helt blogginlägg som jag hade tänkt publicera idag. Nu kan jag inte hitta det någonstans. Givetvis är jag övertygad om att jag aldrig kommer att formulera samma sak lika klokt. Givetvis känner många skribenter igen den övertygelsen.

Jag ska i alla fall göra ett försök. Peter Andersson skriver i sin blogg att det är lika säkert att SVD med fyra års intervaller rackar ner på LO:s stöd till socialdemokraterna som att jorden är rund. Hoppas han har rätt, för det är också lika säkert att det är fel som att jorden är rund.

Många tar upp medlemmarnas perspektiv och påpekar att det bara är litet på femtio procent av medlemmarna som röstar på sossarna. Många tar också upp det självklara faktum att fackföreningar ska företräda sina medlemmar i ärenden rörande arbetsvillkor, löner, anställningsvillkor. De ska inte blanda sig hur deras medlemmar röstar, och de ska inte slösa deras pengar på politiska kampanjer.

Men det skulle vara fel också om 100% av medlemmarna röstade på samma parti. Det skulle vara fel också om medlemmarna alla tyckte att det här var bra. Det här är nämligen något som är helt uppåt väggarna och chockerande omoraliskt. När fackföreningar mutar, mästrar, skönmålar eller smutskastar politiker och partier är det inte bara sina medlemmars förtroende de missbrukar. De undergräver demokratin, stör valprocessen och stjäl makt från oss alla. Det är inte bara ett slag mot demokratin det är ren och skär korruption.

Det borde finnas lagar mot sådant. Hur kommer det sig att det inte finns lagar mot sådant?

P.S. Det här gäller er också Metta Fjelkner och Eva-Lis Sirén.



Media: SVD, DN, Expressen.

Bloggar: Peter Andersson har skrivit fler inlägg om det här: 1, 2. Hans utgångspunkt är att det handlar om löntagare/vänster mot näringsliv och media/vänster. Det finns säkert mer som behöver utredas, bland annat lobbyverksamheten och andra odemokratiska maktcentra men det har inte med saken att göra. Nu talar vi om facket.
Henrik Alexandersson har en lysande rubrik på sitt inlägg: "De finaste människor som går att köpa för pengar".
Andra intressanta inlägg: Fredrik Segerfeldt, Per Altenberg, Motpol, Liberala Anna, Christian Tingvallius, Christer Sörliden, Tokmoderaten, Adam Cwejman, Johan Hedin, Martin Moberg och HBT-sossen, Victor Zetterman, Annika Beijbom, Mattias Lönnqvist, Amanda Brihed, Björn Brändevall.

Min så plötsligt och oväntat alldeles vuxne son

I dag fyller min kloka, modiga, snälla och begåvade son 21 år och jag är fylld av den sentimentala nostalgi som drabbar oss föräldrar i sådana lägen.

Det är Cedrik som har gett mig Metallica. Först skolade han in mig genom att spela deras låtar på gitarr, sedan fylllde han min MP3 med Metallicaskivor. För knappt två år sedan när han just hade flyttat råkade jag höra Fade to Black när jag satt på bussen på väg till skolan.


Jag bölade hela vägen till Norrköping.

Jag saknar fortfarande hans gitarrspelande enormt. Både elgitarren och den akustiska.

Förra sommaren åkte Cedrik, Mathilda och jag till Hultsfred och hörde Metallica live. Det ösregnade när vi kom dit. Vi hoppade mellan lerpölarna, växlade mellan scenerna och hade det helt fantastiskt.



Tålmodigt väntade vi på Metallica alldeles nära scenen. Men det nöjet blev kortvarigt. Jag tyckte nämligen att det var otäckt. Ibland var ingendera foten i kontakt med marken, det gick inte att andas, folk var som galna och Mathilda såg så liten och bräcklig ut. Cedrik märkte att jag var skärrad och såg till att vi blev utlyfta. Sedan satt Mathilda på hans axlar resten av konserten.



Ibland skypar vi, Cedrik och jag. Han spelar Tibia eller pluggar, jag skriver eller spelar Betapet. Ibland är vi tysta, ibland pratar vi och ibland spelar han gitarr.

Då känns det nästan som om han är hemma.

Dagsländor och myror 3

I SVD säger Tina Acketoft att hon är övertygad om att man inte startar en skola för att bara tjäna pengar. ... Så Investor räknas som filantroper numera? Det påståendet avslöjar henne obarmhärtigt som dagslända. Med huvudet i det ideologiska blå ser hon bara det hon vill se. Följdriktigt förklarar hon i sin blogg att hon älskar friskolor.

Även jag har en gång älskat friskolor. Men eftersom kärleken inte var starkare än att blicken hölls fäst vid tåspetsarna har jag sett många sidor jag inte har tyckt om. Så till den grad faktiskt att jag förlorat både kärleken och respekten. Det finns ett antal riktigt bra friskolor som nästan lever upp till Tina Acketofts önskedrömmar, men de allra flesta friskolor sätter Mammon högst och spar in på sådant som de inte borde ha rätt att spara in på.

Filippa Mannheim sammanfattar många lärares erfarenhet: ” - Nej, det var illa faktiskt, anförtrodde mig föräldern. Kalle sov till klockan 12, ja du vet han hade ju bara ett förmiddags-eller eftermiddagspass varje dag. Resten var ”självstudier”. Fast ärligt talat såg jag aldrig att han studerade med den där laptopen han fick. Han spelade mest, tror jag. Och gympan, ja det var ett gymkort. Det skötte liksom eleverna själv och skrev upp och höll på. Jag tror inte riktigt det funkade för Kalle. Maten var matkuponger. Och då gick såklar Kalle och de andra på Mc Donalds… Varje dag. Det var inte bra, kände vi.
- Jo, visst lärarna var väl bra, antar jag, men han träffade dem så sällan och fick ingen direkt kontakt med någon av dem. Fast han fick bra betyg ändå, märkligt nog.
-Nej, bibliotek hade de inte. Inte aula heller. Det var mer som en industrilokal med små konferenserum och in-och-utverksamhet. Som en elevfabrik, haha, knappast det man utlovade på de exklusiva kampanjaffischerna i tunnelbanan! Ja, det förvånade mig faktiskt att den skolan fick pris sen för ”bästa skola” eller nått sånt. Vi är i alla fall glada att Kalle bytte till er, det hade inte funkat i längden.”

Jag har lotsat två barn genom skolan. Mina vuxna barn har gått i utmärkta kommunala skolor. Min dotter gick i fransk klass på Katedralskolan i Uppsala och min son på Nyströmska skolan i Söderköping. Båda är nöjda med sin utbildning också flera år efteråt, båda hade bra betyg, men inte precis 2.0. Min son kom in på en eftertraktad KTH utbildning med hjälp av högskoleprovet. Betyget skulle inte ha räckt. Kunskaperna i matte, fysik, kemi och språk räckte däremot med råge medan kurskamrater med högre betyg har kört på tenta efter tenta.
I dagens Sverige finns det många i mina barns sits. Alla som har gått i skolor där man sätter rättvisa betyg, alla som har gått International Baccalaureat missgynnas. På andra sidan myntet har vi glädjebetygseleverna. De kommer in på en plats som rättmätigt borde ha gått till någon annan och ofta misslyckas de dessutom med studierna till kostnad både för dem själva och för samhället.
Vad gör den elev som inser att betygen inte står för något, som inser att han har blivit lurad? Hur påverkas den elev som anklagar sig själv? Som tror att hon borde ha hanterat en orimlig grad av frihet och självstudier? Var överklagar man en sumpad skolgång?

Jan Björklund menar att friskolorna har hög kvalitet och bra resultat. ”Annars skulle väl inte eleverna och föräldrarna välja dem”. Jag kan tala om varför annars: Skicklig marknadsföring, fina leksaker, fagra löften och annat som tänder stjärnor i tonårsögon väger långt tyngre än gedigna kunskaper och god social fostran. Tonårsföräldrar låter sina barn välja och de har också egna argument för friskolor. Segregation som de tror ska gynna deras barn är ett sådant. Givetvis skulle ingen medvetet sätta sitt barn i en sedelpress-skola, men hur identifierar man en sådan? Det är med skolor som med tandläkare. Ibland dröjer det innan man vet att man har varit utsatt för en dålig sådan. Det enda elever och föräldrar har att gå på är betygen. Och vad säger betygen? Ingenting, om man får tro skolverket.

Arne Söderqvist, matematiklärare på KTH har skrivit en mycket bra artikel på Newsmill där han jämför friskolorna med annan fri företagsamhet. Arne skriver om hur vinsterna skapas och om hur man konkurrerar: "Jag har dock inte sett att någon friskola har någon bärande idé som inte också kommunala skolor har. Konkurrensen påminner snarast om de kommersiella radiokanalerna, där en kanal försöker överträffa en annan kanal som sänder popmusik genom att själv sända poppig musik. I fallet med friskolor kan det istället tex. vara fråga om att överträffa konkurrenterna genom att ge eleverna allt exklusivare bärbara datorer. Friskolor kan ibland ha förledande namn där det urvattnade ordet "kunskap" ingår, vilket kanske främst missleder medvetna och engagerade föräldrar.".

Det sättet att konkurrera på har även drivit kommunala skolor i samma riktning. Allt mer energi sätts just på marknadsföring och på att poppa upp musiken.

Helt uppe i det blå när det gäller friskolorna är åtminstone inte Jan Björklund. Under hans styre har många skärpta krav införts. Snart går det inte längre att anställa obehöriga lärare. Snart måste friskolor ha en anständig elevvård. Även när det gäller resultatkontrollen har kraven skärpts. Men det som har gjorts är helt otillräckligt när det gäller att komma åt de avarter, brister och oegentligheter som förekommer. Ska vi ha konkurrens i skolan måste vi ha en systematisk och noggranna resultatkontroll. Skall man kunna göra vinster på skolan måste systemet vara utformat så att man inte kan göra dem på elevernas och lärarnas bekostnad.


Media: På Newsmill verkar Metta Fjelkner tro att det går att övertala friskoleägarna att ge vinsten till lärarna istället, SVD, Lärarnas Tidning, Aftonbladet, för den som inte förstår vad som avses med dagsländor och myror en länk till min Newsmill-artikel.

Bloggar: Filippa Mannheims inlägg är strålande. Läs det! Här kommer också länkarna till mitt förra friskoleinlägg: Debet för friskolorna och till Dagssländor och myror 2.
Christermagister, folkpartiet i Finspång, Emil Broberg, Patricia Olby Kimondo, Andreas Norlén, Gunnar Hökmark, Helena Duroj, Johan Lundberg.

Jan Björklund och lärarkåren

Innan jag började blogga trodde jag att så gott som alla lärare uppskattar Jan Björklunds och folkpartiets skolpolitik. Under hela min lärarkarriär har tongångarna varit positiva i de lärarrum där jag har vistats. Helt klart är också att lärarandelen är hög bland folkpartister så den som anklagar Björklund för att sakna kontakt med skolverkligheten vet inte vad han eller hon pratar om. Jag skulle förstå om han istället kräktes åt alla lärare som talar om vad som han ska göra– både inom och utanför partiet. Men det gör han inte, utan även om han är en bestämd och svårövertalad man lyssnar han.

Men bloggande skolfolk är inte nådiga. Anne-Marie Körling använder ord som fostra, tukta och skampåle om förslaget som gäller föräldrastöd i klassrummet och tycker dessutom att det är synd att Björklund ägnar så mycket tid åt detaljer. De här känslorna ekas i många bloggar. Exempelvis i Metabolism, Johan Kant, Emmas nötskal och Eldkossa, Christermagister, junitjejen, Dagens skola.
Men för det första är det inte rättvist att anklaga Björklund för att satsa på detaljer. Han har genomdrivit enorma reformer i skolan och det handlar om genomgripande saker som skollag, lärarutildning och läroplaner. Media väljer förstås var fokus ligger och därför är det också föräldranärvaro och skolk i betyget alla skriver och talar om, inte om satsningen på elevhälsa eller kampanjen för ett återförstatligande. För det andra är varken skolket eller arbetsmiljön i skolan småsaker. Det handlar om stora problem - när det gäller stökigheten dessutom ett problem som eleverna värderar betydligt tyngre än lärarna.

Ytterligare ett problem som Jan Björklund försöker komma åt är att min och många andra lärares situation är den att vi äts upp av mentorsrollen och ofta ägnar mycket mer tid åt att kvacka som kuratorer och reservföräldrar än åt vår egen undervisning.
En orsak till det här är förstås brister i elevvården, men en annan är att många föräldrar har abdikerat en hel del av sitt ansvar. Det är viktigare att vara kompis och allierad med sitt barn än uppfostrare. Många tonårsföräldrar lämnar dessutom sina barn för mycket i fred. Ibland för att de inte vill utsättas för samma vrede och förakt som de kände för sina föräldrar, ibland av tidsbrist och karriärfokus, ibland av osäkerhet och otillräcklighet.
Det här är ett samhällsproblem och en viktig konsekvens av Björklunds föräldranärvaro förslag är att vi åtminstone börjar diskutera våra attityder, curlingföräldrarna och ansvarsfördelningen mellan hem och skola. För ju mer tid vi behöver sätta på de elever utan diagnos och med bra föräldrar som ändå stör lektionerna, desto mindre tid har vi för elever med inlärningsproblem, koncentrationsproblem, depressioner och annat som i allra högsta grad är samhällets bord.

Jag har skrivit mycket mer ingående om det här i en artikel på Newsmill: Skolpolitikens myror och dagsländor.


Idag gästbloggar en gymnasielärar i Seved Monkes blogg, Kristina Lindsjö. Hon skriver klokt om både föräldramedverkan, satsningarna på elevhälsan och något som det har skrivits väldigt litet om: Jättesatsningen mot mobbning. 40 miljoner per år är avsatt för forskning, utvärdering, utbildning och kvalitetssäkring när det gäller mobbning. Det känns fint att läsa en kollega som har fokus på problemen och lösningsvärdet. Det är nämligen hög tid att vi lärare ägnar oss åt samarbete och konstruktiva förslag när det gäller de problem vi möts av i vårt yrke. Jan Lenander är sådan samarbetskollega. Han bloggar här och har dessutom startat ett nätverk på Facebook som jag hoppas får många medlemmar: Lärare är bra att ha. Gertie Hammarberg Tersmeden har en blogg där hon skriver mycket klokt och tänkvärt om skolan. Morrica och Christermagister är ytterligare två kloka och lösningsorienterade lärarröster i skoldebatten även om Christer även platsar bland de kritiska rösterna i början av inlägget.

Ett sista ord när det gäller kritik ... vore det inte mer konstruktivt om vi provade saker innan vi sågar dem?



Media: Johan Croneman raljerar i DN, Expressen, Lotta Gröning, Lärarnas Nyheter.

Bloggar: Erik Laakso som nu bloggar på Voltaire tycker inte att vi ska ha mer föräldrar i skolan, Björn gör sig lustig, Helene Sigfridsson, Per Altenberg,

Folkpartiets kampanjlåt som handlar om ...

Jag har haft en helvetisk dag med kampanjmaterial och hemsidan. Säger någon episerver så skriker jag. Lätt för Mona Sahlin att tycka politik är roligt. Hon har en massa underhuggare som gör sådant åt henne. Sådana som jag. Istället för att skriva något klokt om politiken i allmänhet och skolan i synnerhet bjuder jag därför på folkpartiets kampanjlåt som givetvis handlar om frihet.

Mikael Wendt heter mannen som har skrivit den. Mikael har skrivit fyra bugg och en cocacola och flera andra populära låtar. Han har också varit rektor och företagare och är numera heltidspolitiker, gruppledare för folkpartiet i Skövde och flitig bloggare. Mikael är mycket engagerad i skolfrågor och har flera gånger hjälpt mig att sprida mitt skolbudskap. En flitig, klok och sympatisk man som förtjänar många kryss i valet.



För den som är mer åt hippiehållet kommer här en flowerpower variant. Richie Havens Freedom. Från Woodstock, givetvis( Några hårdrockslåtar om frihet kan jag inte komma på).




Bloggar: Liberala Anna, Carina Boberg, Ledarbloggen på GP, folkpartiets kampanjblogg, Pär Gustafsson, Christer Sörliden, Nico Nikander, Sebastian Hallén, Annika Beijbom, Vilhelm Hanzén, Tommy Rydfeldt.

Skolpolitikens myror och dagsländor del 2

Idag skriver jag på Newsmill om skolpolitikens myror och dagsländor. Från början var det tänkt att bli ett blogginlägg, men sedan blev det så långt och – tycker jag själv – så viktigt att jag ville ha fler läsare än jag får på ett blogginlägg.
Så här börjar artikeln: ” Det finns två sorters skolpolitiker. Dagsländan sitter på sin kammare, lägger pannan i djupa veck, trycker upp och ner udden på kulspetspennan och klurar ut hur en bra skola skulle se ut. Man målar upp en bild på ”that inner eye that is the bliss of solitude” som Wordsworth skriver om . Små, rara barn rusar fram till bokhyllor och datorer på jakt efter kunskap. Inga lektioner, inga korridorer, inga betyg, inga läxor, inga katedrar, inga lärare som tror att de vet mer än eleverna. Istället välvilliga handledare som hjälper de små i deras kunskapsskapande verksamhet. Litet Mikael Wiehe i bakgrunden.

Dagsländan har inga problem med att förklara hur en bra skola för alla ska se ut. Den skolan har han eller hon ju redan skapat i sitt eget huvud.

Så har vi myran. Myran är ständigt i färd med att leta problem och föreslå lösningar. Han eller hon pratar med lärare, elever och föräldrar. Frågar vad det finns för problem och vad man föreslår för åtgärder. När samma problem dyker upp om och om igen lägger myran dem på sitt ritbord . Om så lösningar som provats verkar ha effekt, ja då lägger myran ett förslag. Sedan hör myran sig för igen. Blev det bättre? Är svaret nej så bär det av tillbaka till ritbordet igen.

Myran kan inte ge ett recept på en bra skola för alla. Däremot kan myran, om tid och möjlighet ges, forma en bra skola för alla. ”


Seved Monke frågar sig varför alla i oppositionen är så kritiska mot folkpartiets skolpolitik. Jag tror att svaret ligger just i detta dagsländeperspektiv. Man kritiserar åtgärder och förslag som faktiskt har provats och funnits effektiva utifrån ideologiska motiv, inte utifrån vad som verkligen inte har fungerat eller har fått oönskade effekter.
Det här är riktigt illa för skolan. Även om jag är stolt över folkpartiets stora skolengagemang och Jan Björklund som skolminister skulle jag hundra gånger hellre se en skolpolitik obefläckad av ideologi. En skolpolitik där alla är nöjda så länge resultatet är bra och där ingen protesterar om man river upp något som inte blev som det var tänkt.
Vi är alla överens om målen. Vi vill alla att våra barn ska lära sig massor. Vi vill att de ska ha rättvisa chanser att forma sina liv. V vill alla också att de ska må bra, vara lyckliga och att de ska fostras till ansvarstagande, toleranta och demokratiska samhällsmedborgare. I min drömskola sätter vi våra klokaste lärare, forskare och politiker på att skriva styrdokument. Min drömskola är också likvärdig och utformad så att varje elev kan välja sin egen framtid och känna sig väl rustad för sitt vuxenliv. Därför är vi mycket noga med att ta reda på hur det går i min drömskola. Följs styrdokumenten? Fungerar de som det var tänkt? Behöver de revideras för nya samhällskrav? Lär sig eleverna det de behöver? Trivs de i skolan? Finns det utrymme att välja olika vägar för att nå samma mål?
I Sverige är skolfrågorna ovanligt politiserade. Jag är själv övertygad om att den främsta orsaken är bristen på resultatkontroll. Om vi hade en studentexamen, den stora resultatkontroll så gott som alla andra länder håller sig med, och centralrättade nationella prov skulle det inte alls finnas samma utrymme för löst tyckande. Med ett sådant årligt facit ser man snabbt när en åtgärd får rätt effekt och när det inte blev som man hade tänkt.
Givetvis är allt inte bara kunskapsresultat. Men vore det så svårt att samtidigt med en studentexamen ha en stor elevenkät? Där kunde eleverna få berätta hur de har trivts, om de har fått påverka det de vill påverka, om de har blivit sedda och respekterade av kamrater och personal på sin skola.

Mitt recept på en bra skola för alla? Minst fyra år till med Jan Björklund som skolminister kommer högt på listan. Men först av allt kommer en ordentlig uppföljning av vad våra barn lär sig och hur de behandlas i skolan. Det är inte bara den bästa vägen mot en bra skola för alla. Det är också det enda sätt vi kan få reda på om vi verkligen har en bra skola för alla, eller om myrorna måste ta ett nytt strå på stacken och streta tillbaka till myrstacken en gång till.


Media: SVD, DN, DN, Expressen, Aftonbladet, Björklund och Ohly i SVT Play, Aftonbladet.

Bloggar: Kent Persson, Per Altenberg, Per Altenberg, Tankar om skolan i media, Pär Gustafsson, Peter Andersson, Karin Granbom Ellison, Kristina Palmgren, Mats Gerdau, Folkpartiet i Norrköping, Anne-Marie Körling, christermagister, Stockholmsvänstern, Rolf Eriksson, Amanda Brihed, Under den lugna korkeken, Tysta tankar, Martin Hall, Anna Helena Rudberg, Dr Cais blogg, Svensson, Liberala Anna, Rasmus Jonlund, Olof Linqvist, Metabolism, Christer Sörliden och Christian Tegnvallius.

debet för friskolorna

Litet skumt blir det när en folkpartistisk lärare skakar på huvudet åt en artikel skriven av lärarförbundets ordförande och nickar gillande åt en som är undertecknad Lars Ohly och Rossana Dinamarca, men så är det och då är det inget att sticka under stol med. Men Lasse, Rossana och jag är ganska ensamma på politikerkant om att tycka att vinstmöjligheterna borde inskränkas för friskolorna, så det blir nog en lång kamp.

När friskolereformen genomfördes gladde jag mig. Nu skulle vi få se på ny pedagogik, marknadsmässiga löner för lärare, en sund konkurrens till gagn för elever, lärare och samhälle. Och visst finns det skolor som fungerar som det var tänkt, men på allt för många håll är huvudmålet att tjäna pengar.
Skolor konkurrerar med luftiga scheman, bärbara datorer, resor, lyxig skollunch – allt möjligt annat än undervisningskvalitet. Man anställer företrädesvis unga eller obehöriga lärare för att de är billigast, kör med stora grupper, glesa scheman och något lyft i lärarlöner eller lärarstatus har inte synts till. Snarare har effekten varit den motsatta. Man sparar också in på elevvård, bibliotek , idrottssal och väljer bort dyra resurskrävande elever.

Men friskolorna har bättre resultat, säger någon. Hur vet vi det? svarar jag då. I det här landet sätter lärare och skolor betyg på sig själva. Och enligt dem har resultaten gått käpprätt uppåt de senaste decennierna, men högskolorna och internationella undersökningar talar ett annat språk. Dessutom har friskolorna ett annat elevunderlag.

Friskolorna kommer inte att försvinna i första taget, inte vinstmöjligheterna heller. Så det bästa vi kan göra är att strama upp kraven. Det har arbetsmyran Jan Björklund redan tagit itu med. Kravet på behöriga lärare är bara en sådan åtgärd. Det finns ett helt batteri av nya krav på friskolorna när det gäller elevhälsa och annat.

Men det är ohederligt mot både elever, föräldrar och mot varenda kotte som betalar skatt att ha en konkurrensutsatt skola med vinstintressen där man inte kontrollerar resultatet. Det är inte bara ohederligt utan rent ut korkat.

Jag säger det igen och hoppas att Lasse och Rossana stämmer in även här: Centralrättade nationella prov och en ny studentexamen.



Media: DN, Expressen, Aftonbladet, GP, Aftonbladet,
Bloggar: Katedervarg, Per Altenberg, Rasmus Jonlund, Tysta Tankar, Christermagister, Alltid rött, alltid rätt, Johan Westerholm, Jonas Sjöstedt, Emil Broberg, Muslimska friskolan, Tankar från Roten, Den hälsosamma ekonomisten, Bo Widegren, Magnus Andersson och Robert Noord.

IG till lärarfacken

”Dags att blocken sluter borgfred om betygen”, skriver Lärarförbundets ordförande i en virrig och långrandig artikel på DN debatt. Vad är det för dumt utspel? Är det inte folkstyre vi har i det här landet? Är det inte när väljarna har sagt sitt som det är ”dags” att politikerna tolkar sitt mandat och gör upp? Sirén skriver att ”Sveriges lärare accepterar inte ett betygssystem som vi efter nästa mandatperiod kan se ändrat”. Igen, demokratins vilkor är att de folkvalda kan ändra en massa saker om de får mandat därtill. Det är inget en yrkesgrupp kan vägra att acceptera. Dessutom behöver betygssystemet ändras när man tror att något annat skulle vara bättre för eleverna och för resultaten, inte med några av lärarfacken bestämda intervaller. Varje förändring behöver följas av en ordentlig utvärdering och blev det inte bra, ja se då ska det rivas upp och göras om. Vare sig man märker det efter ett eller tio år.

Om det nu skulle vara så att alliansen vinner och det blir betyg från åk 6 är det för det första inte troligt att det skulle rivas upp vid ett regeringsskifte och om det nu skulle bli så att det inte längre ska vara betyg i åk 6 2015, var är det stora bekymret? Jag tror säkert åk 6 lärarna kan vänja sig av med att sätta betyg utan några större suckar och åthävor om så skulle ske.
Med tanke på att vi får ny skollag, ny lärarutbildning, ny läroplan och nytt betygssystem är det rätt absurt att vi lärare skulle sätta ner foten när det gäller om vi ska sätta betyg i åk sex eller sju med motivet att vi behöver arbetsro.

Ju längre jag läser i den här artikeln desto mer irriterad blir jag. ”Låt inte debatten om skolan i flera år framåt överskuggas av en betygsdebatt där alla egentligenär ganska ense.”
För det första, vi har haft en betygsdebatt nu inför planen på att ändra systemet. Så skall det fungera i en demokrati. Den har då verkligen inte överskuggat debatten om läraravtalet, det är ett som är säkert. För det andra, vi är inte ganska ense. Socialdemokraterna närmar sig alliansen av valtaktiska skäl, men vänsterpartiet och miljöpartiet ligger långt ifrån både dem och de andra partierna. För det tredje, det är inte strunt detsamma om vi har betyg i sexan eller sjuan, som fackförbunden vill påskina. Det är en helskottas skillnad om måluppfyllelsen kontrolleras någonstans under de första sex skolåren för oss som möter eleverna under de resterande sex åren. Det är också en helskottas skillnad för elever och föräldrar. Med facit direkt är det mycket troligare att både elever och föräldrar kopplar dåliga resultat till obehörig eller dålig lärare, brist på stöd och uppmuntran hemma eller i skolan och inte som nu automatiskt tror att det är ungen som är dum i huvudet. Det är också en helskottas skillnad för politikerna. Var är det måluppfyllelsen brister? På lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet eller gymnasiet? Var behövs det mer resurser, nytänk, bättre personal?
När jag läste artikeln retade jag också upp mig på att Sirén talade för alla lärare. Senare visade det sig till min stora missräkning att LR är med på samma dumma båt, men mig talar ingen av dem för, den saken är klar. Inte är det här heller någon snackis i lärarrummen, eller något vi lärare har grubblat på över sommarlovet, den saken är också klar. Vem är det ni försvarar mot vad egentligen Eva-Lis och Metta?

Media: Det finns inte mycket att länka till för det här utspelet har mötts av den tystnad det förtjänar, men här är i alla fall två notiser: SVD, GP, ett inlägg i Aftonbladet och Mettas inlägg i tv.
Bloggar: Mager skörd även här, men vänstersidan jublar över tanken på att slippa lägga en obekväm fråga framför väljarna. Christermagister, Mats Gerdau, Martin Moberg, Röda Berget, Miss, Tankar om skolan i media.

Folkpartiet och snällismen

Det är inte snällt med språktest. Det är inte snällt att göra all undervisning obligatorisk. Det är inte snällt att förbjuda burka i skolan. Det anses helt enkelt inte snällt att ställa krav. Och i Sverige är vi snälla. Väldigt snälla. Frågan är bara vem det är vi är snälla mot?

När vi låter föräldrar hålla sina barn från skolan när det är sexualkunskap , vem har vi varit snälla mot då? När vi har en frivillig SFI undervisning med obehöriga lärare och utan krav på studietakt och resultat, vem är vi snälla mot då? När vi låter föräldrar kräva att deras döttrar ska ha hela ansiktet täckt för att de ska få gå till skolan, vem är vi snälla mot då? När vi tar lätt på tvångsgifte? Könsstympning? Ursäktar misshandel med att det hör till deras kultur (ett exempel från Juno Blom, hedersvåldsansvarig på länsstyrelsen i Östergötland).

Men det finns flickor som vill ha burka, är det säkert någon som invänder. Ja, det finns flickor som vill ha burka och det finns flickor som gärna skulle vilja slippa burka. Vem lider mest flickan som vill ha burka men inte får det eller flickan som vill slippa men inte får det? Hur kan vi veta att flickan som säger sig vilja ha burka verkligen menar det? Vem ska vi vara snälla mot? Med risk för att reta upp en massa av mina nya landsmän vill jag hävda att det egentligen bara är oss själva vi är snälla mot. Vi polerar vår självbild genom snällismen. Vi ger uttryck för ett välvilligt nedlåtande genom snällismen.

Jan Björklunds burkauttalande ses som röstfiskeri av värsta sorten och som okarakteristiskt för det riktiga folkpartiet som en gång fanns. Vilka dumheter. Det handlar ju om klassisk liberal politik. Det är inget liberalt med att se invandrare som offer som vi måste klappa på huvudet och vara extra snälla mot. Vi ska alla ha samma rättigheter, möjligheter, skyldigheter och begränsningar. Samma människovärde helt enkelt. Det är något absurt med ett samhälle där få ifrågasätter ett allmänt kepsförbud i den svenska skolan, ett förbud som för övrigt motiveras just med att man inte ser ögonen ordentligt, men där man uppfattas som extrem, rasistisk och reaktionär om man argumenterar för att det ska vara förbjudet att komma till skolan med ett heltäckt ansikte.


Tidningar: SVD, DN, Expressen, Aftonbladet, NT, SVD, Expressen, Expressen, SVD, SVD. Avni Dervishi har skrivit en bra artikel på Newsmill om det här.

Bloggar: Tysta Tankar, Runo Johansson, Kryssa Mattias, Mathias Sundin, Carina Boberg, Linnéa Darell, Christermagister, Folkpartiet Norrköping, Roger Haddad, Gulan Avci, Nina Larsson, Mikael Wendt, Niklas Frykman, Tokmoderaten, Daniel Rhodin, Johan Westerholm och Lotta Edholm, Gulan Avci.