Ett slutdatum på empati och solidaritet?

För någon vecka sedan skrev Cordelia Edvardsson en krönika där hon förundrade sig över vanligt folks oföretagsamhet i samband med Förintelsen. Att analysera Hitler var mindre intressant, menade hon. Det är den vanliga människans nonchalans inför hemskheter som är obegriplig. Här är hennes egen teori: "Denna brist på intresse och empati för nästans väl och ve kan kanske förklaras med att även de fullkomligt assimilerade tyska judarna i grunden aldrig räknades som en av oss, de äkta tyskarna. Judarna tolererades."

Jag minns att Plura berömde den här krönikan. Själv satt jag vid frukostbordet och sa till min man att nu börjar Edvardsson bli för gammal. Hennes fråga är ju faktiskt besvarad av forskare. Milgramexperimentet visar att 62% av oss är beredda att följa vilken dum order som helst, oberoende av etik och moral.

Dessutom, varför skulle hon leta efter en specifik orsak till nonchalansen just under Förintelsen när samma sak har hänt igen och igen? Vem gjorde något åt Idi Amin? Pol Pot? När det gällde Rwanda satt vi alla på våra händer trots att FN fick starka larmrapporter under det halvår som föregick folkmordet och trots att ingen kan påskina att vi inte visste hur illa det var. Forna Jugoslavien? Vi ropade på storebror USA för att slippa öppna våra egna plånböcker och riskera våra egna nackar.

Helt oberoende av ras, kultur, tidsperiod och geografi kan man konstatera att människans benägenhet att riskera sitt liv för någon annan inte är så där påtagligt stor.

En annan faktor är vår benägenhet att oreflekterat lyda auktoriteter och sätta vår egen ställning i gruppen främst. Milgrams lydnadsexperiment följdes härom året av ett intressant franskt tv program. 80% av deltagarna var beredda att ge en man dödliga elchocker på kommando. Vi blir tydligen snäppet grymmare om vi får vara med på tv.

Där tycker jag att de intressanta frågorna uppstår. Hur ser det samhälle ut där vi blir som mest generösa, empatiska och toleranta? Vilka villkor gör oss extra benägna att skicka våra medmänniskor in i gaskamrarna?

Mot den bakgrunden är jag omåttligt stolt över att det finns svenska soldater som är villiga att riskera sina liv och sätta år av sin tid på att se till att biståndsarbetet fungerar och små flickor kan gå till skolan i Afghanistan. Jag vill skicka dem blommor, jag vill läsa reportage om dem i tidningen, jag vill veta vad de ser, vad de upplever, jag vill tala om att jag beundrar dem och jag vill säga ett varmt tack ur djupet av mitt hjärta.

När det gäller internationella insatser för att få stopp på kriminella ledare och skydda civilbefolkning mot organiserade övergrepp är vi ute på nytt och okänt territorium. Något facit har vi inte och att ansträngningarna kommer att krönas med framgång kan vi inte veta. Men åtminstone tittar vi inte åt andra hållet den här gången. Åtminstone vet de flickor som går till skolan med fara för sina liv och de afghanska kvinnnor och män som utsätts för förtryck, våld, ofrihet och fattigdom att resten av världen ser, bryr sig och är villig att räcka dem en hjälpande hand.

På det vill Mona Sahlin sätta ett slutdatum. Jag hoppas innerligt att hon inte får tillfälle till det.


">

Media: I en ledartikel i DN applåderas beslutet. "Det var inte fel att hörsamma kallelsen till internationell solidaritet. Men utvecklingen har gått åt fel håll." Så vi ska bry oss om vad som händer i andra länder bara om vår insatser kröns med snabb framgång? Jag ger inte mycket för deras jämförelse med Vietnamkriget heller. Andra tidningar>: SVD, Aftonbladet, Expressen, SVD. Extra rekommendation att läsa den här artikeln i Expressen. "En gåva till talibanerna"., SVD. SVD.

Bloggar: Martin Hall, Victor Zetterman, Catrins texter, In Your Face, Svensson, Ulf Bjereld, Jonas Sjöstedt, Carl Bildt, Bawar Ismail, Don Christos värld.