Mor lilla mor, vem är väl som du? Så älskad och så påhoppad.

Det är inte klokt så mycket man får skuld för som mamma. Kolik, brottslighet, sedeslöshet, missbruk, psykisk sjukdom, betygshets, ätstörningar, homosexualitet, allt beror på oss. På ett sätt får man kanske se det som en komplimang. Så oerhört viktiga anses vi tydligen vara.
Till morsdag brukar det ändå stå snälla saker om oss i tidningarna. Men inte i år. I Expressen får man läsa att vi inte stöttar kvinnor utanför den innersta kretsen och behöver både hängslen och livrem innan vi ger oss i kast med något. I SVD anklagar Anna Laestadius Larsson oss för könsstereotyperna och säger till oss på skarpen att skärpa oss (Pojkmammor - jag utmanar er! Finns ej på nätet än).
Själv har jag skrivit ett litet försvarstal för oss mammor på Newsmill, ätit fantastistk god rabarberpaj som min dotter har bakat och tänkt på vilka fina ungar jag har och vilken tur jag har som får vara deras mamma. Snart ska jag ringa min mamma och säga att jag också tycker att jag har tur som har henne som mamma.
I skarp kontrast till all den tacksamheten står Amanda Briheds blogginlägg. Hon skriver om sorgen, saknaden och känslan av utanförskap hon lever med sedan den tvångssterilisering hon utsattes för i samband med sitt könsbyte. Varför har vi så svårt att behandla varandra som jämlikar? Varför kränker och förnedrar vi fortfarande idag människor som har haft oturen att födas i en kropp där de känner sig som främlingar?

Idag på morsdag (och för den delen alla andra dagar) kan vi mammor sträcka på ryggen och vara stolta över oss själva och våra fantastiska ungar och vifta bort alla dumma försök att ge oss dåligt samvete. Pappor och mammor, vi gör så gott vi kan de flesta av oss och trots alla horribla misstag vi gör blir det mestadels folk av våra barn. Det vi däremot ska skämmas över, vi och alla andra, är att vi inte kommit längre när det gäller demokrati, mänskliga rättigheter och liberala grundvärden.

När vi har skämts färdigt är det dags att vi kavlar upp ärmarna och börjar arbeta för ett samhälle där ingen behöver känna sig så kränkt, nervärderad och bestulen som Amanda känner sig. Två moderatmän har redan satt igång. Läs mer i SVD.



Andra bloggar: Trollhare åskådliggör konsekvenserna av den lagstiftning vi har idag. Gothbarbie och nakna sanningen håller också med moderatmännen. Jens Odsvall, Liberati, Roger och Victor Zetterman för fler läsvärda inlägg.

Allt är lärarnas fel 7

Den här gången kommer påhoppen från de egna leden. Anne-Marie Körling påstår i en krönika i Lärarnas Tidning att vi lärare förstör vårt yrke genom allt gnäll. Undra på att vi inte har någon status. Undra på att ingen vill bli lärare. Det är vår whinyness och vår besatthet vid form – dvs tid snarare än innehåll som är problemet. Dags att vi skärper oss menar hon och får uppbackning av Morrica som jämför oss med en snipig martyrkärring som förstör festen genom att gnälla över hur mycket arbete hon har lagt ner på att polera servettringarna, när gästerna helst hade torkat händerna mot byxbenen.

Jag brukar läsa dessa två kloka kvinnor med stor behållning, men den här gången blir jag ärligt förbannad. Så inskränkt att utgå ifrån att man kan döma andras verklighet utifrån sin egen. Att utgå ifrån att andras klagomål är obefogade och något som bara i onödan försämrar stämningen.
Det här yrket kan se väldigt olika ut. Beroende på skola, beroende på kommun och många gånger från år till år. En klass med många elevvårdsärenden, diagnoser och underkända betyg kan knäcka den bäste av oss, samtidigt finns det fortfarande lärare som har bra arbetsvillkor. De hinner göra ett bra jobb på de 45 timmar i veckan som är avsatta. Ni två kanske hör till den privilegierade gruppen, men tro mig när jag säger att vi snarare klagar för litet än för mycket. Det är många andra lärare än jag som har jobbat 60 timmar den här veckan och ändå går och lägger sig med allt det ogjorda malande innanför pannbenet.

När jag började jobba som lärare 89 tyckte jag att jag hade ett perfekt jobb. Lönen var dålig, men det var jag villig att överse med för det var så kul, stimulerande och viktigt att vara lärare. Inte hörde jag något gnäll i lärarrummet på den tiden. Jag har också jobbat på komvux några år. Inga föräldrasamtal, disciplinproblem, elevvårdsärenden, få konferenser och en verklig fokus på UNDERVISNINGEN. Det var också ett väldigt bra lärarjobb och inte sjutton gnälldes det där heller. Det är jättekul att vara lärare när man formen tillåter ett annat innehåll än konferenser, pappersexercis, elevvård och allt det andra som gör att undervisningen blir en parentes.

De som slutar gnälla gör det inte för att de har fått det bättre eller lärt sig fokusera på formen. De slutar gnälla för att de har slutat bry sig. Och vem vill ha dem som lärare till sina barn?

Å hur hånfullt majsoln ler

Någon borde skriva en dikt om hur det är att vara lärare i maj. Problemet är bara att medan det pågår hinner man inte och när det är över förtränger man alltsammans. Man förtränger att man har sprungit som ett jagat djur i skolkorridorerna, att köksbordet har varit så täckt av provhögar att man har varit tvungen att äta i vardagsrummet. Man glömmer alla papper och blanketter man varit tvungen att fylla i, man förtränger att ett majdygn bara har 20 timmar trots att man skulle behöva minst femtio. Man glömmer eleverna som grät över att det blev ett V istället för ett M, föräldrar som ringde och var förbannade över att det blev ett V istället för ett M, man har glömt tjänstefördelningen, föräldramötena, konferenserna, utvecklingssamtalen, betygsvarningarna, överlämnandena...

Medan man försöker överleva i detta inferno kvittrar de små fåglarna. Medan man letar i hjärnans mer avlägsna skrymslen efter det resonemang man förde med sig själv när man en gång för länge sedan valde karriär blommar magnolian. Medan man plockar fram sitt mest hurtfriska och falska leende för att hälsa nästa omgång föräldrar klär sig naturen i sin allra, allra vackraste skrud … och räcker oss sin allra mest retsamma långnäsa. Å hur hånfullt majsoln ler. Jag vet att somliga hoppas på fint väder. Själv önskar jag bara att det där hånflinet ska täckas av ett stort och aggressivt åskmoln.



Som jag.

Låt oss få sätta betyg på er först!

Jan Björklund kommer med många goda argument mot betyg på lärare i sin artikel i DN den 23.5. Men en sak han inte tar upp är hur det ser ut med de förutsättningar vi lärare ges. Att förse lärarna med en mängd nya tidskrävande och svåra arbetsuppgifter och samtidigt ställa skärpta krav på genomförandet av de gamla är absurt. Kvalitativ undervisning kräver för- och efterarbete, ämneskunskap och pedagogisk och didaktisk skicklighet. För det krävs att rätt personer söker sig till yrket, att lärarutbildningen håller hög kvalitet, att lärare får behovsstyrd fortbildning och att tillräcklig tid avsätts. Frånvarorapportering och dokumentation i form av tidskrävande skriftliga omdömen, åtgärdsprogram, betygsvarningar och händelserapporter är numera lärarnas viktigaste uppgifter. Undervisningen kommer i andra hand. Orsakerna är vår tids allmänna dokumentationsmani, SKL:s misstro mot lärarkåren, men framför allt att både skolverksanmälningar och skolinspektionsanmärkningar så gott som undantagslöst handlar om skolornas pappersarbete.
Istället för att gå över ån efter vatten borde kommunpolitikerna fråga oss lärare vilka arbetsvillkor och förutsättningar vi behöver för att kunna hålla hög kvalitet på undervisningen, därpå bör kunskapsresultaten utsättas för opartisk och noggrann granskning. När de två benen finns på plats är det möjligt - och till och med önskvärt - att lägga till ett tredje: centrala elevutvärderingar. Innan dess är de bara ännu en spottloska mot en redan hårt ansatt yrkeskår.

Många har bloggat om det här: Christermagister lyfter vikten av elevutvärderingar, Pär Gustafsson (FP)Patricia@lärarförmedlarna och Linnéa Darrell (FP) håller med Björklund, Lars Björndahl (M) raljerar så onyanserat att jag får lust att skriva ett inlägg till, Sveriges Elevråd försvarar modellen betydligt mer övertygande i sin blogg. Skolspanarna gör sig lustiga, Morrica skriver om risken för betygsinflation, alternativt dåliga utvärderingar vid låga betyg.

Det är viktigt att misslyckas

En av de viktigaste saker vi lär våra barn är sambandet mellan arbete och utdelning. Vad hjälper det att man är född med Björn Borgs bollsinne om man inte också får hans envishet och arbetsmoral? Talang och begåvning är allt bra, men målmedvetenhet och vilja att kavla upp ärmarna är ännu viktigare komponenter i framgång. Annat man behöver tränas i är att misslyckas, analysera misslyckandet och sedan sätta sig i sadeln igen. Man behöver inte tycka om att misslyckas, men man behöver träna sig att sporras av det, att lära sig av det. En stor del av beröringsrädslan när det gäller betyg handlar om att vi vill skydda våra barn från misslyckande och besvikelse. Det tror jag är ett stort misstag. Vad vi borde göra är lära dem att hantera, dra lärdom av och använda sina misslyckanden för att utvecklas.

“Success is the ability to go from failure to failure with no loss of enthusiasm” Winston Churchill.



Bloggar om betyg: Kent Persson (M), Morrica, Tysta Tankar, Jakob Lundgren (MP), Annarkia, SansMarmelad, Christian Tegnvallius (FP), Anna Lundberg (FP), Mikael Wendt (FP), Tankar om Skolan i Media.

Betyg är bra för lärarna också

Föräldrar och elever behöver tydligare återkoppling, säger Jan Björklund. Jag håller fullkomligt med om det, men vill tillägga att det finns fler som behöver tydligare återkoppling.

Om vi börjar med lärarna innebär betygen att det ställs tydliga kunskapsrelaterade krav även på oss. Många lärare skriver omdömen baserade på läxläsning, lydnad, gott humör och samarbetsvilja istället för på måluppfyllelse. Ibland vill man få föräldrahjälp när det gäller att få rättning i ledet, andra gånger vill man uppmuntra eleven och lyfta det positiva. Ofta är det också så att man inte är helt på det klara i vilken mån eleven når kursmålen när man skriver ett omdöme.
Låter det oprofessionellt? Det är inte för att lärarna rullar tummarna eller struntar i sina jobb, det kan jag lova. Men det ställs massor av krav på oss när det gäller omvårdnad, föräldrakontakter, dokumentation och annat som allt har en tendens att gå före undervisningskvalitet och kunskapsmål. Dessutom skrivs omdömena mitt i terminerna. Man kanske ha gjort vissa moment, men inte andra, man har prövat vissa bitar men inte andra. Betyg skrivs när en termin eller ett läsår avslutas. Ett naturligt tillfälle att pröva kursmålen och att ta reda på om eleverna hunnit lära sig det de borde.

Det förtjänar att tilläggas att även skolledningar och kommunpolitiker mår bra av litet betygshets. Inte går de igång på omdömen, men lägg fram dålig betygsstatistik då blir det fart på dem.

Jag vill veta vad mina elever kan när de dyker upp i mitt klassrum och vad de kan när de lämnar det. Mellanskillnaden är ett av de främsta måtten på hur jag har lyckats i mitt jobb. Med betyg från årskurs sex kommer vi ett steg närmare en sådan skola. En skola för alla och inte bara för akademikerbarnen.



Läs det som "tycks" i pressen: DN, SVD, Expressen, Aftonbladet, DN, Aftonbladet.

Läs andra som bloggar om betygen: Morrica, Robert Noord (S), Seved Monke (FP), Flumpedagogen, Rasmus Jonlund (FP), Roger Jönsson (S) Amanda Brihed (FP), Lilla O, Peter Andersson (S) Marcus Grundén (FP), Kent Persson (M), Jerker Nilsson (V) Maria Byström (FP)och Anna Lundberg (FP) som håller med mig om att betyg sätter blåslampa under politikerna också, Tysta Tankar.

Tack Jan Björklund, men det behövs en portion till

Får alliansen förnyat mandat blir det betyg från åk. 6. Det är ett ordentligt steg i rätt riktning, men eftersom forskning visar att bristande måluppfyllelse på lågstadiet deprimerande ofta leder till skolmisslyckande hela vägen behöver signalerna komma tidigare. Senast i åk 3 borde det finnas betyg, åtminstone i kärnämnena.

Men innan vi kan få genom en sådan förändring måste vi frigöra oss från synen på betyg som kvalitetsstämpel på våra barn. Ett godkänt betyg är inget mer än ett kvitto på att målen har nåtts. De mål som är uppställda för lärare, skolledning och politiker i minst lika hög grad som för eleverna. Ett underkänt betyg kan lika gärna bero på undermålig undervisning, stökig klass, dåligt stöd hemifrån eller otillräckliga resurser som på elevens arbetsinsats och inlärningsförmåga. Därför borde det finnas betyg även på lågstadiet. Inte för att nioåringarna själva behöver den feedbacken, utan för att föräldrar, lärare och skolledning ska få en spark i baken när de inte har gjort sitt jobb.

Läs mer: DN, SVD, Aftonbladet, Expressen, Corren, UNT och Lärarnas Nyheter.

Andra blogggar: Per Altenberg (FP), Niklas Frykman (FP), Pär Gustafsson (FP), Jari Puustinen (M)och Runo Johansson (FP) är nöjda. Mats Gerdau (M) vill att oppositionen tar bladet från munnen. Rasmus Lenefors (S) gör precis det och konstaterar att han vill ha kvalitet före betyg (vilket om man vill kan tolkas som en uppmaning till Skolinspektionen att se till att betygen blir rättvisa). Om man hellre vill kan man istället påpeka att syftet med reformen är att skapa högre kvalitet. Christermagister smakar på förslaget och smackar efterstänksamt. Tysta Tankar grimaserar illa men spottar inte ut . Det gör däremot Filippa Mannerheim och Anne-Marie Körling konstaterar att sexorna själva vill ha betyg. Sista ordet ger jag till "Det vanliga folket".

Elaka fjortisar

Under dagens långpromenad försåg mig fjortonåringen med ett svar på min fråga. "Det är fjortisarna"(orsaken till att svenska barn och tonåringar mår så dåligt).
"Inte dom dumma fjortisarna utan dom elaka", förtydligade min dotter. "Dom gör alla oss andra deprimerade". Tankspritt praktiserade jag en gangsta crip walk som jag såg på Morricas blogg medan jag grubblade över denna nya teori.

Under promenaden blev jag kallad R-tard två gånger, retard en gång och när jag cripwalkade väste barnet att jag skämde ut henne och när jag bad henne visa hur det skulle göras sa hon att jag inte skulle störa henne när hon lyssnade på musik.

Min nya fråga: Är min dotter en elak fjortis?

Vad gör vi för fel med våra barn?

Sedan decennier mår svenska barn allt sämre. Dessutom mår de sämre än barn i andra västländer. Det är allvarliga påståenden de kommer med, Hugo Lagercrantz och Salomon Schulman på DN debatt idag. Fokus för artikeln är brister i vården, men jag är mer intresserad av den större frågan: Varför mår just våra barn och ungdomar så dåligt och varför blir det sämre?

Men jag känner igen bilden. Det finns många barn och tonåringar som både mår illa och far illa och det är svårt att få rätt hjälp. Långa väntetider, medicinering genom försök och misstag (prova om det här hjälper) och problem att komma till rätt instans. Själv har jag gjort flera anmälningar till socialtjänsten, mig veterligen utan att det någonsin givit något resultat. Vi har en lagstiftning där barnperspektivet ständigt lyfts, men hur ser det ut i praktiken? Mitt intryck är att barn behandlas som sina föräldrars ägodelar vare sig det handlar om skilsmässa, missbruk, hedersvåld eller annan familjeproblematik och det är otroligt frustrerande.

Men åter till varför vi utmärker oss så negativt i Sverige. Har vi fler dysfunktionella familjer än i andra länder? Är vi sämre på att skydda utsatta barn? Tillbringar vi för litet tid med dem? Får de för litet kärlek och anknytning? Gör vi fel saker med dem? Har de för få kontaktytor? Gränser? Valmöjligheter? För långa dagar på dagis och fritids? För mycket TV? Vad?



Andra bloggar; Chrisanna skriver varmt och fint om sitt bokstavsbarn. Mer tid med barnen är "mannens" recept. Peter Andersson (S) frågar efter evidens och verkar tro att läkarna har grumligt mjöl i påsen. I ett tänkvärt inlägg sätter Johan Westerholm (S) artikeln i ett vidare perspektiv och efterlyser tidiga, skarpa insatser. Anne-Marie Körling oroar sig för överdiagnosticering. Lars Bjurström (V) är av någon outgrundlig orsak "övertygad om att barn- och ungdomspsykiatrin aldrig varit bättre än idag". Tror han inte på mig när jag talar om att den är både otillräcklig och svåråtkomlig kan han läsa Trollhares utmärkta inlägg, obs med kommentarer.

Den ojämlika skolan

handlade det om på debatt 6 maj. Här hittar ni länken. Jag är litet efter och borttappad i pannkakan så jag tittade på det först idag. Först fick man följa med nyhetschefen Rose Bukirwa från Uganda som var på jakt efter sanningen om den svenska skolan. Hennes energi kraft och fokus stod i bjärt kontrast till de trötta skolledare och politiker hon kom i kontakt med (som för övrigt talade förvånansvärt yxig engelska).
Diagnosen från denna energiska kvinna blev brist på statlig kontroll och för hög grad av politisering av skolan. Svårt att säga emot någondera påståendet, tyckte jag. Men det tyckte inte Bo Rothstein. ”Inte en siffra rätt”, röt han medan han blängde ilsket på programledaren. Sedan fortsatte han med att påstå att Rose inte var en trovärdig person. Belägget för det påståendet verkade vara att Uganda med sin diskriminering av HBT-personer inte är ett trovärdigt land.
Så småningom klarnade det varför han spottade och fräste så mycket. Han har nämligen listat ut precis vad som är problemet med skolan och han förstår inte varför folk envisas med att lyssna på andra när det räcker att lyssna på honom.

Det var helt och hållet en skum debatt. Kjell-Olof Feldt försvarade friskolorna med stor hätskhet, Bo Rothstein sade ”forskningen visar” i var och varannan mening utan att klargöra vilken forskning och ägnade sig genom hela programmet åt tveksam argumentation. Alliansrepresentanten lät som en partimegafon som har hakat upp sig.
Så folkpartist jag är måste jag konstatera att den vettigaste politikern i debatten var Vänsterpartiets Rossana Dinamarca och även att hela debatten illustrerade hur rätt Rose hade. När alla bara basunerar ut sin sanning utan att lyssna på någon annan förtjänar vi knappt att få ordning på skolan.


Fredrikbloggen har intervjuat Rossana.

Down under, low and below

Idag, den 11 maj 2010 14.52 flög min dotter och hennes pojkvän till andra sidan jordklotet. De har hyrt ut sin lägenhet, tagit farväl av familj, jobb, studier och vänner och nu ska de ge sig ut i världen. I morgon ska jag glädja mig åt deras stora äventyr.

Just idag vill det sig liksom inte.

Allt är lärarnas fel 6

Den här gången är det Expressen som anklagar oss för pojkarnas dåliga skolresultat. Deras tes kan sammanfattas så här: Eftersom lärarnas förväntningar har stor betydelse för skolresultaten kan man anta att orsaken till pojkarnas dåliga resultat är att lärarna väntar sig att de ska slarva. Antagligen har de rätt i att vi har olika förväntningar på pojkar och flickor. Det vore både orealistiskt och arrogant att tro att vi skiljer oss från resten av befolkningen därvidlag. Men de har ändå fel i sin slutsats. Pojkarnas dåliga skolresultat är ett komplext samhällsproblem som inte har en utan en lång rad orsaker.

I ett tidigare inslag skrev jag om antipluggkulturen bland pojkar. Läsa är töntigt, plugga är töntigt, lyssna på läraren är töntigt. Ibland är det också töntigt att få bra betyg – i extrema fall till och med att få betyg – men ofta kan det vara status att ha bra betyg, men bara så länge man inte har behövt anstränga sig. Det är ingen konst att hitta frön till det här i vår populärkultur. Hur många rebelliska autodidakter finns det inte bland filmens manliga förebilder?

Lydnad och kunskapsförakt är andra viktiga faktorer. Flickorna gör som de blir tillsagda och får bekräftelse. Om jag får generalisera vill många flickor helst bara ha material där de kan klara allt för de vill så gärna vara duktiga och få beröm.
Pojkarna har snappat mer av det svenska samhällets allmänna kunskapsförakt där lärarföraktet är ett av symptomen. Varför ska de lyssna på den där medelklasskärringen som kommer till skolan i en gammal rishög och med kläder från Lindex? Svårt att skilja läraren från morsan många gånger. Varför ska de lyda henne? Varför skulle de vilja bli som hon?

Ytterligare en faktor är att det är allt färre lärare som är genuina akademiker. Det betyder att skolan erbjuder ständigt färre akademiska förebilder – något som främst drabbar den som inte möter sådana vid frukostbordet. Det betyder också att lärarna blir allt sämre rustade för att motivera, entusiasmera och väcka intresse för sina ämnen. I brist på raketbränsle och lust blir flit och lydnad de allenarådande dygderna.

Skall vi vända den här skutan behöver hela samhället rycka in. Både flickors lydnad och pojkars bekymmersfrihet behöver problematiseras. Kunskapsföraktet och grabbigheten likaså. Därnäst behöver vi återupprätta läraryrket som ett fritt, kreativt och attraktivt akademikeryrke. Skolan måste ställa högre krav på närvaro, punktlighet, arbetsro, trevligt bemötande, hänsyn, med andra ord på ordning och uppförande.
Men i allt annat måste lydnaden bytas ut mot ifrågasättande, lust och frihet. Den svenska skolan är fri när det gäller ordning och uppförande, men när det handlar om inlärningen råder kadaverdisciplin. Om skolan skall kunna bli en lustfylld och effektiv arbetsplats för både pojkar och flickor måste vi göra precis tvärtom.

Läs Anders B Westins 10 punkts orsaks- och åtgärdsprogram, genussäkring är Hillevi Engströms (M) melodi, Pelle Billing vill se färre lärarlösa lektioner och mer auktoritet i skolan och Åke Forsmark lägger fram en konspirationsteori.

Nu har hon ställt till med rabalder igen, Camilla Lindberg

Den här gången genom att kritisera sexköpslagen och föreslå statliga bordeller. Jag kan önska att min oförvägna partikamrat hade låtit bli att peta i just det här getingboet, men när hon nu har gjort det ska hon inte behöva stå ensam på barrikaden. Inte när jag tycker att hon har rätt.
Det finns en hel del förakt i vårt samhälle. Kvinnor som föraktar män, män som föraktar kvinnor, kvinnor som föraktar kvinnor, män som föraktar män som är som kvinnor – vare sig de bögar eller bara feminina till sin natur. Uppenbarligen är kvinnor litet mer föraktliga än män, även om det går att förakta vem som helst om man bara anstränger sig litet. Men ingen är så föraktlig som horan.
Den som vänder sitt förakt mot mannen vill helst att sexsäljaren inte finns. Finns det sådana personer måste de vara utnyttjade offer, annars går inte bilden ihop.
Den som vänder sitt förakt mot kvinnan hävdar antingen att alla kvinnor är horor, det handlar bara om pris och valuta, eller också ”tigger vi om det.”
Är målet att de föraktfulla kvinnorna ska komma åt de föraktfulla männen med sexhandlarna som gisslan är sexköpslagen kanske rätt väg att gå. Men kanske vinner de föraktfulla männen nästa strid? På det här sättet tror jag i alla fall inte på någon vapenvila.
Vill vi minska föraktet och öka förståelsen måste hitta bättre sätt att stoppa trafficking och förhindra utnyttjandet av minderåriga, missbrukare och andra svaga i samhället. Vill vi minska föraktet och öka förståelsen tror jag att vi måste börja med horan. Vi måste sluta hata och förtrycka horan.




Andra Bloggar: Benny Lindholm (FP) skriver balanserat om detta kniviga ämne, Här är Camillas (FP) eget blogginlägg, moralisk indignation hittar du hos Kent Persson (M), Jerker Nilsson (V) och Krassman (S),humor hos Tokmoderaten(M)och lyrisk entusiasm hos Alexander Bard och Liberati. De liberala maktkampsbloggarna Hanna och Johanna skriver om horskor och sexköpslagen. Jinge (V) har svårt att bestämma vem han föraktar mest; horor eller liberaler.

Dalarnas tidning, Aftonbladet, Expressen, DN,SVD, min artikel på Newsmill.

Kvinnor i karriären går före barnen

Stora skillnader mellan de bästa och sämsta skolkommunerna,det kan man läsa i en notis i fredagens SVD. Det här är nämligen ingen större nyhet. Dels har vi fått många sådana rapporter, dels väcker skillnaderna uppenbarligen inga starka känslor. Det här fattar jag verkligen inte. Hur kan det vara viktigare att det sitter lika många kvinnor som män i bolagsstyrelser än att alla ungar får lära sig det de ska i skolan? Vad händer med alla människors lika värde, rättigheter och möjligheter om somliga går i bra skolor, medan andra aldrig får en chans? Vad har man då för chans att forma sitt liv efter egen vilja och egna förutsättningar?
Dessutom är den ojämlika skolan ett fruktansvärt slöseri. Om nästa Curie föds i Nordmaling, vad blir det då av henne? En siffra till i ungdomslöshetsstatistiken?

Den rätt till en likvärdig skolgång oberoende av geografi, kön, etnicitet, klass som skollagen garanterar måste bli verklighet. Skolan måste förstatligas och staten ta sitt ansvar för att skolan ger alla barn möjlighet att nå sin fulla potential.



Jerker Nilsson (V) lägger skulden på Alliansen och Anders Svensson (V)på klassamhället.Ingen annan verkar se skillnaderna som något större problem. Roger Jönsson(S) blir närmast sporrad, Lars Björndahl (M) skakar hand med sig själv och Björn Sundin (S) lyfter ett anklagande finger mot en kristdemokrat.
DN, GP, Aftonbladet.

Även kvinnor är människor

Utan rätten att förfoga över våra egna kroppar åtnjuter kvinnor inte de mänskliga rättigheter FN garanterar oss. I dagens UNT föreslår Ismail Kamil och Eva Edwardsson att svensk abortlagstiftning ska läggas ihop med EU:s fria rörlighet för tjänster. Det tycker jag är ett strålande förslag. Låt Sverige bli för Polen vad Polen var för Sverige på sextiotalet - en fristad för kvinnor som vill ha makt över sina kroppar och sina liv.

Ismail skriver också om det här i sin blogg.

Kriget om lärarnas arbetsvillkor är slut för den här gången

De som trodde att SKL ville komma undan med låga lönelyft fick rätt och ferietjänsten är räddad. Så kan man sammanfatta det nya avtalet. Men än är det för tidigt att andas ut. Så länge skolan är kvar i kommunal regi kan vi räkna med att arbetstidsfrågan ”hålls levande”.

I sista skälvande förhandlingsminuten var det två moderata politiker som protesterade mot SKL:s kravfyllda styrning av lärarna (i Skolvärlden). De föreslog att övriga borgerliga partier skulle följa folkpartiets exempel och lämna förhandlingarna. Deras främsta argument mot en mer reglerad arbetstid var att det gör yrket mer oattraktivt och antagligen kostar mer än det smakar. De har rätt i sina argument, men jag skulle vilja lyfta fram två till.
För det första har man redan gjort en kraftig reglering av vår arbetstid. Följden blev stadigt sjunkande kunskapsresultat hos eleverna, lika stadigt sjunkande hälsa och trivsel hos lärarna. Varför skulle det gå annorlunda en andra gång?
Det retar mig oerhört att man vill muta lärare att gå över till semestertjänst. Är det rimligt att vi skall väga vår lön mot undervisningskvalitet och därmed elevernas bästa? Är inte skolan redan tillräckligt avakademiserad och kontorslik?
För det andra handlar det inte bara om arbetsvillkor utan också om ledarskap. Vem vill ha en chef som misstror sina anställda? Vem vill ha en chef som toppstyr och kräver? Vem vill ha en chef som struntar i vad de anställda har för önskemål och synpunkter? Vem vill ha en chef som SKL?


Politiska bloggar: Benny Lindholm (FP) ger Folkpartiet förtjänsten. Det var lärarnas förtjänst skriver Emil Broberg(V) (lärarnas förtjänst nota bene, inte lärarnas fel). Det var moderaterna, påstår Mats Gerdau (M) (ett något förbluffande påstående för den som stött på Ingela Gardner Sundström i debatten). Robert Noord (S) pekar på SKL:s tillfångatagna förnuft. Klokt gjorde Lennart Gabrielsson (FP) och klokt skriver han också.
Andra bloggar: Morrica är neutral, Mats Olsson i Tysta Tankar är ... ironisk?, Ny i svenska skolan är kritisk.

Zoran Alagic för LR-bloggen Tankar om skolan i media lägger tillrätta missförstånd. SVD, DN, Expressen, Aftonbladet retar upp oss lärare genom att påstå att vi "får hålla vårt sommarlov". När jag var barn hade lärarna sommarlov. Nu har de sju veckor semester, varav två är inarbetade genom 45 timmars arbetsvecka.

Att ”lära in” genom ”att lära ut”

Det är drygt åtta år sedan jag höll min första lärstilsföreläsning. Det jag då tackade ja till var att ”prata litet om hur du jobbar”. När datumet kröp närmare visade det sig att jag skulle hålla en 90 minuters föreläsning framför 250 språklärare i en hörsal vid Uppsala universitet.
Om övriga familjemedlemmar hade varit mindre själviska skulle vi ha flyttat från Uppsala redan då. Nu i efterhand är jag nästan OK med att de så hjärtlöst satte sin bekvämlighet före min potentiella vanära. Det blev nämligen inkörsporten till en lärorik, stimulerande och rolig bisyssla. Jag har haft flera föreläsningsuppdrag om året sedan dess. Tidigare har ämnena alltid varit lärstilar, individualisering och språkmetodik. Men nu plötsligt - kanske för att jag har varit med i I Love Språk - verkar jag ha avancerat till allmän föredragshållare. För en dryg månad sedan pratade jag om Edith Södergran i Gryt och i går föreläste jag om härskarteknik i Motala.

De här nya uppdragen har fått mig att tänka på hur mycket man lär sig av att ”lära ut”. Först läser man in sig på ett ämne med en helt annan grad av motivation, därpå centrifugerar materialet runt i ens hjärna och väcker nya tankar och infallsvinklar. Alla dessa nya synapser och minnescacher skall sedan struktureras och göras klara för presentation. När man föreläser får man dessutom frågor, synpunkter och annan feedback som knuffar ens tankar i ännu fler banor. Trots att jag inte har tagit betalt för de här två föreläsningarna inser jag att jag har blivit rikligt arvoderad. Jag är berikad med nya kunskaper, insikter och tankar. Den insikten väcker en ny fråga.
Hur kan vi använda det här bättre i undervisningen? Hur kan man få de elever som klipper och klistrar information från Wikipedia och sedan läser innantill på ett sätt som klargör att de inte förstår vad de själva läser att bli experter och föreläsare?

Jag tror att den här frågan är viktig, för lyckas vi besvara den har vi kommit ett steg närmare svaret på den enligt min mening centrala frågan: Hur får man elever från studiefrämmande miljöer att förstå vilken kick och tillfredställelse det ger att lära sig saker på djupet? Att förstå att kunskap kan förändra hela ens tankevärld och världsbild? Att nå det ställe där de inte skrattar när man talar om för dem att kunskap kan vara mer berusande än någon drog?

Här är länken till det I Love Språk om lärstilar där jag var gäst.

En skola utan lugn och ro är grymmast mot arbetarklassens barn,

sa Jan Björklund i Korseld i dag. Jag håller med, men vill tillägga att den bristande arbetsron i skolan är kostsam för alla och ett underbetyg till hela vuxenvärlden. När det är stökigt i skolan har vi vuxna - i och och utanför skolan - helt enkelt inte gjort vårt jobb. Ingen trivs i en stökig klass och alla betalar ett pris för bristen på lugn och ro. Lars Ohly talar om sorteringsskola och sänkta kunskapskrav. Vad beror det på att snedrekryteringen ökade när alla gymnasielinjer blev tre-åriga och studieförberedande? Och ännu viktigare hur ska vi få bukt med den?

Närbesläktade frågor om nivågruppering ställer Mats i bloggen Tysta Tankar. Läs den.

Pengar handlade det också om i Korseld. Om det rödgröna löftet mer pengar till skolan skriver Zoran i Tankar om skolan i media och Metta Fjelkner i Sydsvenskan. SVD

Mitt betyg på Björklund i Korseld? MVG i ordning och uppförande. VG+ i kärnämnena. Det var frågan om drogtester som drog ner.

Jag pratar som jag vill och du pratar som du kan

Någon som retar upp sig på språkblandningen i den här bloggen?
Då säger jag bara som min bror gjorde när några fulla killar uppmanade honom och hans kumpan att prata finska eftersom de bodde i Finland och ”Suomesta leipäsi saat”. (det är från Finland du får ditt bröd). ”Sä puhut mihin sä pystyt, mä puhun mitä mä haluan” löd min brors uppriktiga och odiplomatiska svar. Kompisen hamnade på sjukhus, ett kvitto på att min bror hade rätt, på att de unga språkpoliserna verkligen var fulla och en fingervisning om att det är klokt att kombinera en vass tunga med ett annat vapen. Om så blott med en harvärja.

Andra bloggar om språk: Tungomålet, lingvistbloggen, Örfilar & Gladsparkar och förstås ständige sekreteraren Peter Englund. Bloggare som inte tycker att man ska blanda som man vill hittar du hos Språkförsvaret. Om Frankrike, språk och Horace Engdahl skriver Eva Swedenmark.