Äntligen! Snart får även skägglösa kvinnor byta kön ...

Amanda Briheds och många andra transsexuellas kamp mot tvångssteriliseringar och alla orimliga krav som ställs på den som vill byta kön verkar ha fått utdelning. Idag kom äntligen Socialstyrelsens nya utredning i frågan. ”Det är en skam för Sverige att vi fortfarande har tvångssteriliseringar” Det säger utredaren Karin Lindell till DN. Amen to that, säger jag. Fantastiskt att höra en statlig utredare uttrycka sig så tydligt och obyråkratiskt. Det låter helt och hållet som om utredningen hamnat precis rätt. Bort med steriliseringarna, bort med kravet på skilsmässa för gifta personer som vill byta kön, in med nationella vårdprogram, in med specialistteam för utredning och vård av transsexuella.
På denna medvind rider Amanda med en intervju i DN, en slutreplik som äntligen finns på Aftonbladet. se och ännu ett bra blogginlägg i frågan. Du äger, Amanda!


Mina egna tidigare blogginlägg i ämnet: Mor, lilla mor..., Bort med tvångssteriliseringarna, Könsbyte? Bara om du har skägg, det avlägset relaterade inlägget Skäggiga damen, Tvångssteriliseringar som skyttegravspolitik.

Press: Aftonbladet, DN.
Fler som bloggar om det här: transsexualism.se, eRasmus Liberal, Per Pettersson, ...reclaim, Lisa Olsson, HBT-Sossen, Trollhare, Trollhare, Feministiskt initiativ och Helds HBT-nyheter, Amandas senaste inlägg, Annika Beijbom, Jens O, Seved Monke, Carina Boberg, Agneta Berliner, Andreas Froby och Adam Cwejman, Catrine Norrgård och Maria Jern, Jan Rejdnell, Andreas Froby.

Och missa inte artikeln i Aftonbladet där Erik Ullenhag, Barbro Westerholm och Agneta Berliner talar om var Folkpartiet står i den här frågan.

Allt är lärarnas fel 8

Att svenskar blir sämre på språk i takt med att världen globaliseras är ett vedertaget faktum. Att våra bristande språkkunskaper får negativa konsekvenser för vår konkurrenskraft och rörlighet på den internationella arbetsmarknaden är ett lika vedertaget faktum. En viktig fråga i sammanhanget är förstås vad det här beror på. Är vi så urbota korkade att vi inte inser vårt eget bästa? Är våra barn så exceptionellt lata och/eller ointresserade av omvärlden att de skiter i att lära sig språk när vem som helst inser att vi behöver språkkunskaper mer än någonsin?

Som du säkert redan har förstått är det här som så mycket annat LÄRARNAS FEL! Den 26 maj kom Skolinspektionens rapport om undervisningen i moderna språk. Läser man den får man veta att lärare skyller på omotiverade elever när det i själva verket är de själva som borde skärpa sig. Vi pratar för mycket svenska på lektionerna och borde göra språklektionerna ”mer inspirerande” (SVD 26.5.)
Det här spåret tar Rossana Dinamarca upp i sitt påhopp på Jan Björklund i Aftonbladet. ”Dessutom har Skolinspektionen i en nyligen genom förd granskning konstaterat att undervisningen i moderna språk ofta är mycket dålig.” Den artikeln har jag bemött på Newsmill:"Det räcker inte med fler vuxna i skolan, Rossana Dinamarca!".

Skolinspektionen har en poäng. Språkundervisningen är på många håll fast i gamla spår. För mycket grammatik och tragglande och för lite språkbad. Men är det verkligen lärarnas fel? På högstadiet rusar man från lektion till möte till lektion med en ständig känsla av otillräcklighet. Att undervisa enligt lärobok och övningsbok är relativt lättvindigt - även om språk för med sig en tung rättningsbörda. Att förbereda bra språklektioner är däremot mycket tidskrävande och den tiden har vi inte idag. Ett annat problem är att många språklärare är obehöriga. Tunt med ämneskunskaper och obefintliga kunskaper i didaktik och metodik.

De har alltså en poäng på Skolinspektionen, men de har inte rätt. Lärarna i moderna språk gör knappast ett bättre eller sämre jobb än någon annan lärargrupp. Det som skiljer oss från de andra är att det går att välja bort oss. Jag skulle vilja se den mattelärare som talar för fulla klassrum om man när som helst kan hoppa av matten och sitta i glada gossars lag och diskutera föregående helg och nästkommande.

När vi gjorde moderna språk till det enda frivilliga ämnet i grundskolan gjorde vi språken en riktig björntjänst och inga meritpoäng eller extrapoäng kan ställa det till rätta. Det enda raka är att jämställa språken med alla andra grundskoleämnen och göra dem obligatoriska och behörighetsgivande.

Mina tidigare blogginlägg om språk: Språk är viktigt, men svårt och tungt, Sverige, ett språkligt U-land?
Allt är lärarnas fel 1, 2, 3 och 4, 5, 6, 7.

Andra bloggar om språk: Jimmys blogg, Doktor Spinn, Karolina Lindén, Rasmus Liberal, Magnus blogg, my dad read Kierkegaard, Kulturbloggen och Roger Jönsson.

Ingen mer sliskig prinsesstårta, snälla!

Alltid rött alltid rätt pekade mig mot en strålande krönika i DN: ”Bröllopet visar på förfallet”.
Här kommer mitt favoritavsnitt: ”Men det är inte nödvändigtvis samma sak som att de vill betala för spaltkilometrar om just kungligheter i sin egen tidning, och särskilt då inte förmedlad till dem på en nivå som kan verka som just en intellektuell förolämpning. I den egna tidningen gissar jag att de efterfrågar annan information än bröllopsmenyn och hur sjuglasvagnens paradtäcke med snörmakerier och tofsar (krepiner) ser ut.”

Damn straight att vi gör. Om det skrev jag med inlevelse här.

Vi som vill veta vad som händer i världen och som struntar i vad som händer i kungafamiljen har inte haft det lätt de senaste månaderna. Den enda nyhet som lyckats tränga sig förbi är bordandet av Ships to Gaza – allt annat har fått stå tillbaka. Inte ens VM mäter sig med en prinsessa i siden som ska få sin dräng.

I samma tidning manar Olof Ruin till en ”Seriös debatt om monarkin”. Där är han rätt ute, men hans artikel lär knappast bli startskottet. Det enda vettiga i den artikeln är första meningen: ”Det groteskt uppskruvade intresset kring Victorias och Daniels bröllop utlöste en diskussion om monarkins vara eller inte vara.”

I artikeln lyfter han tre argument för monarkin. Vår monarki är annorlunda än andra monarkier. Vad ska vi ha istället om vi avskaffar den? Kungen är inte politiker och det ger honom en upphöjd ställning.
Vad i helskotta är det för argument? Vem har talat om någon annan monarki, och vem bryr sig om hur någon annan monarki fungerar? Det andra argumentet är lika ointressant. Vare sig vi skulle ersätta monarkin med en president eller om vi skulle låta statsministern kliva fram skulle landet klara sig alldeles utmärkt. Argument nummer tre, vad är det för något? Skulle Carl-G:s främsta företräde vara att han inte är politiskt aktiv? Lika gärna som nuvarande system kunde vi lotta ut jobbet.

Klart att det går att bara göra sig av med monarkin, men det finns faktiskt mycket som talar för en president. En politisk ledargestalt som står utanför partipolitiken har en enande och helande effekt på det politiska livet. På liknande sätt som Margot Wallström och Cecilia Malmström har blivit allas politiker som EU-kommissionärer. Litet mindre politikerförakt, litet mindre att halva folket kör över den andra halvan skulle väl inte skada?

Ironiskt nog blev det ett ramaskri när Victoria ville ledsagas av sin far i kyrkan, vad har det för betydelse för jämställdheten jämfört med att allt handlar om hur hon ser ut, vad hon ska ha på sig, hur det känns inför bröllopet, hur det känns under bröllopet, hur det känns efter bröllopet?

Inte sjutton är det någon som skriver om vad president Tarja Halonen har haft för klänning, hur hon känner sig eller om hur hennes svärfar formulerar sig. Man skriver om hennes egna tal och om vad hon uträttar.

En seriös debatt, ja tack. Ruins känslomässiga svamlande och mediefrosseriet i kungligheter, nej tack.

Althins och Broshammars artikel i Aftonbladet. Per Svenssons dito.

Bloggar; Mikael Wendt argumenterar övertygande för republik, Paul Lindqvist (M) har skrivit ett bra inlägg om monarkin, Jinge har skrivit många inlägg i frågan, det senaste handlar om Madeleines kyskhetsbälte, Jacobi klagar även han på Ruins argumentation, den som kan finska kan läsa Heikki Rönkkös inlägg, "Over the Top" tycker Synnerligen kunnigast, Morrica för in monarkin i en diskussion om kvinnlig statsminister, Alltid rött alltid rätt presenterar bra mycket mer övertygande argument mot monarkin än Ruin för den, republikanen Andreas Froby formerar sig här. Peter Andersson beskriver republikanska föreningens bröllopsfirande. Annarkia vill skrota kungahuset (konstigt vore det annars).

Sverige ett u-land i genusfrågor?

I Sverige vill vi gärna se oss som jämställdhetsföredömen. Visst, det finns några småsaker som fortfarande behöver rättas till, men vi är ju faktiskt bäst i klassen. Men hur vet vi att vi är det? När det gäller att få fram kvinnor i ledande positioner har vi inget strålande trackrecord precis. Faktum är att många länder slår oss på fingarna här. Lustigt nog är vi mycket noga med att skicka många kvinnor till Bryssel, trots att kvinnor sällan får sitta i förarsätet här hemma. Beror det på att vårt rykte som jämställda är viktigare än vår jämställdhet?

För någon vecka sedan blev jag intervjuad angående den låga andelen kvinnor i kommunpolitik. Orsaken till att just jag blev tillfrågad var att folkpartiet i Östergötland bara har 38 % kvinnor på sina listor. En intervju på 15 minuter klipptes ner till en minut och när jag lyssnar på resultatet ångrar jag att jag alls ställde upp. Det jag talade längst och mest innerligt om var just skillnaden mellan "talking the talk" och "walking the walk", och det skulle man verkligen inte tro när man hör intervjun.

Vill vi veta hur jämställt det är i det politiska livet räcker det inte med att titta på hur listorna är varvade. I folkpartiet är de varvade en bra bit längre ner än det finns någon chans att man blir invald och många kommuner, bland annat Linköping, har kvinnor i toppen. I riksdagen har vi ett mandat; Karin Granbom Ellison, som också toppar vår riksdagslista. Listan är varvad ner till femton och sedan är det en väldig massa män, men vad har det för betydelse för jämställdheten? Dubblar vi vårt resultat får vi två mandat, lyckas vi mot förmodan få tre skickar vi två kvinnor och en man till riksdagen – men ja, den procentuella andelen män på listan är mycket högre. Vill vi slippa den här typen av kritik är det bara att kapa listorna litet tidigare. Men på vilket sätt gör det oss mer jämställda? Själv toppar jag min kommuns folkpartilista trots att jag är ny och tämligen oprövad i politiken, och det var mina mer garvade och manliga partikamrater som bestämde att jag skulle hamna där.

I dagens DN skriver någon som heter Ingela Andersson en riktigt fånig debattartikel. ” För att Sverige inte skall bli betraktat som ett u-land i genusfrågor, utan även i framtiden bli omtalat som ett frigjort och modernt land, anser jag att svenska folket skall ta chansen att rösta fram en kvinnlig statsminister i höstens val.”

Den dagen vi väljer statsminister baserat på kön då blir vi verkligen ett u-land i genusfrågor. En kvinnlig statsminister – gärna, men det ska inte vara någon kvoterad showpiece utan the real deal.

Ett stort grattis till Finland, ett land där man producerar kompetenta kvinnor i klasar. Där har man precis fått sin andra kvinnliga statsminster. Mari Kiviniemi:



Vi ligger inte på latsidan i Folkpartiet heller. Jag säger bara Marit Paulsen, Cecilia Malmström, Nyamko Sabuni, Birgitta Ohlsson,Cecilia Wikström, Helene Odenljung, ... and it just goes on and on.

Här hittar ni radiointervjun där jag är nerklippt till oigenkännelighet.
Andra bloggar i ämnet: Ipse Cogita, Anybody's place, Liberala Nybroperspektiv, Medborgarperspektiv, Strötankar i samtidens liberala utmarker.
Nu har även Morrica hakat på.

Tvångssteriliseringar som skyttegravspolitik?

Måste en seriös debatt om transsexuellas rättigheter göras till skyttegravspolitik och pajkastning? I en oförsonlig och föraktfull artikel kastar socialdemokraterna Lukas Romson och Anders Selin skit på Göran Hägglund, Amanda Brihed och alliansen. Riktigt vad socialdemokraterna har gjort rätt och alliansen fel talar man inte om, tvärtom medger man att den egna utredningen var undermålig. Väljarna ska bara ha klart för sig att alliansen är dålig och de röd-gröna bra i denna som i alla andra frågor.

Det är alltid trist med den här typen av oförsonlig politisk retorik, men i det här fallet är den även olämplig. Amanda Briheds inlägg var inte en debattartikel i vanlig mening utan en djupt personlig och rörande artikel om sorgen över hennes egen påtvingade barnlöshet och konsekvenserna för hennes självbild och förmåga att skapa sig ett bra liv. Det var modigt av henne att skriva så personligt, och säkert också svårt. Personligen tror jag att hon påverkade många människor genom sitt sätt att skriva om det här. Att då komma med ett bemötande fullt av förakt, smutskastning och skyttegravsretorik är djupt stötande.
Lukas Romson och Anders Selin borde skämmas.

På dagens Brännpunkt (nätversionen) skriver bloggarna Kent Persson (M) och Johan Westerholm (S) om riskerna med en pajkastningsvalrörelse. Läs deras utmärkta artikel här:

Fler artiklar:Göran Hägglunds inlägg, Amanda Briheds inlägg, Amanda på Second Opinion, Lisa Olsson på Newsmill.

Mina egna tidigare blogginlägg i ämnet: Mor, lilla mor..., Bort med tvångssteriliseringarna, Könsbyte? Bara om du har skägg och det avlägset relaterade inlägget Skäggiga damen.

Andra bloggar: Amanda, Amanda, Amanda, Trollhare, Trollhare, Jens O, Lisa Olsson, Andreas Froby, Louise P, Kent Persson, HBT-sossen, Annika Beijbom, Carina Boberg och Fredriks Funderingar.

Det är SVD:s fel, inte Victorias

TV:n har vi kunnat ha avstängd, kvällstidningarna behöver man inte köpa, radio lyssnar vi inte på och på Internet kan man välja sina sidor, men SVD är vår morgontidning. Den kan man förstås också slänga raka vägen i pappersåtervinningen, men nu är vanan att läsa morgontidningen till frukost djupt rotad och svår att vänja sig av med. Dessutom har vi ju betalat för fanskapet.

Överdosen kunglighet har pågått i flera månader, men det är de sista dagarna som har rågat måttet. Den ena dagen efter den andra med halva tidningen kungligheter, andra halvan VM. I går nådde SVD:s rojalistiska frossa sin kulmen. Första sidan kunde lika gärna ha prytt ”Hänt Extra” . Dessutom prackade man på oss, flera artiklar om bröllopet, en tjock bröllopsbilaga och ett vämjeligt och fjantigt pekoral av PJ Anders Linder som täckte nästan hela ledarsidan. SVD:s chefredaktör är en man jag tidigare har haft respekt för, men som har trillat långt ner i min aktning sedan han satte sig på sina monarkikramande höga hästar. I den här artikeln lastar han pinsamhet på pinsamhet; Det är de ”grinollar som jämrar sig över feodalism och svassande som dväljs i en tidsbubbla från gamla dagar”, ”Där dessa gråterskor ser ett hjälplöst offer ser jag en levnadsglad och nygift ung kvinna, tillika pliktmedveten prinsessa och tronföljare”. Han påstår att vi kommer att tala om ”tilldragelser som ägde rum året efter att drottningen gifte sig med Daniel”.

Nä dra mig på en liten vagn.

Det finns gott om skäl att vara republikan och det har jag också varit i hela mitt vuxna liv. Tidigare har jag däremot varit en ljummen och oengagerad sådan. Men den mediebevakning ur alla proportioner och ensidigheten och bristen på skärpa och kritik i nämnda bevakning har aktiverat mig. Så hör mitt stridsrop och anslut er till den goda kampen: Monarkin är ett hån mot demokratin och principen om alla människors lika värde. Den har en fördummande och trivialiserande effekt på media och i förlängningen på oss alla. Den när och stärker den osunda kändisdyrkan och frossandet i skvaller. Den kostar oss en massa pengar som hellre kan användas i skolan, vården och för att förbättra mottagandet av ensamstående flyktingbarn. Den står i vägen för ett jämställt, demokratiskt och gott samhälle.

Växthuseffekten och ungdomsarbetslösheten, visst, för all del, även det är värt att ta itu med, men först måste vi faktiskt störta monarkin.

First things first.

Media: SVD, Lena Andersson i DN, DN, Katrine Kielos i Aftonbladet, Aftonbladet.

Bloggar: Satmaran lider också, Jinge med, Alltid rött, alltid rätt är inte heller glad, Annika Beijbom, Mary X Jensen är glad och nöjd, Martin Hall sitter på gärdsgården, Andreas Froby skrider från ord till handling, Röda Malmö gratulerar inte, Rasmus Jonlund vill göra annat först och Per Altenberg lyckas hitta en feministisk vinkel på bröllopet. Tokmoderaten tycker det har gått för långt med mediabevakningen.

”Språk är viktigt, men svårt och tungt”

Så var det han uttryckte sig, Jan Björklund, när han presenterade det nya poängsystemet som innebär att språkstudier meriterar vid gymnasieantagningen.

Som språklärare borde jag vara glad över både den här och den redan införda meritpoängen. Det är ju trots allt för att stötta ett av mina ämnen som åtgärderna kommit till, dessutom kommer förslagen från mitt eget parti. Istället känner jag mig riktigt besviken.

Samma rättigheter, skyldigheter, möjligheter för alla - det är den väg mot en bättre värld jag tror på. Därför är jag liberal och därför röstar jag på folkpartiet. Tyvärr får de här åtgärderna motsatt effekt på elevernas rättigheter och möjligheter. Meritpoängen innebär ett försprång för elever som har aktiva och engagerade föräldrar. För barn från hem utan studietradition innebär åtgärderna istället en konkurrensnackdel.

Språk är viktigt, det har Jan Björklund rätt i, men det är varken svårt eller tungt. De nuvarande kursplanerna är helt inriktade på kommunikation och målen är lågt ställda. Vi språklärare har betydligt bättre möjligheter att lotsa en särskolemässig elev till G i franska, tyska eller spanska än i engelska, eller svenska. Engelskan klarar man inte utan att jobba med den hemma. Det går däremot fint att klara B-språken med enbart lektionsnärvaro. Istället borde vi ha tagit ett steg mot snedrekrytering, främlingsfientlighet och globaliseringsmotstånd och gjort B-språket obligatoriskt.

Och nej DN, priset är inte sämre engelskkunskaper (På engelskans villkor). Språken hjälper - inte stjälper - varandra.

Bloggar: Tommy Wingren är inne på samma spår som jag, min kära medmotionär i språk, Karin Granbom Ellison, ser ljusare på förslaget även om hon också nämner risken för snedrekrytering, Christermagister lyfter att det finns fler språk än de tre man diskuterar, Lars Björndahl skriver insiktsfullt om språkstudier i allmänhet, men inget om snedrekrytering, Mats Gerdau är inne på hur himla slitigt det är med språk, grammatik i synnerhet. Låt mig få påpeka att det går alldeles utmärkt att lära sig språk helt utan kasus, verbböjning och glosplugg. Faktum är att de flestta MVG elever i engelska undviker sådant som pesten. Istället använder de animeserier, WOW, South Park och fantasyböcker som läromedel. På samma språkbadssätt kan man lära sig alla språk.">

Är det Waldorf som hotas eller Waldorf som hotar?

I dagens SVD flaggar man redan på första sidan för en arikel med rubriken ”Ny lag hot mot Waldorfskolor”. En märkligt okritisk och grund artikel. De enda som får komma till tals i artikeln är två Waldorflärare och de är givetvis kritiska till lagen. Journalisten berättar att man vid niornas avslutning har två bilder på tavlan. En vacker och färgglad skola som symboliserar Waldorf bredvid ett ”grått, mörkt hus, omgivet av blixtar – ”kommunal gymnasieskola” står det på fasaden. Denna rapport följs inte av någon analys, trots att det måste ses som absurt och olämpligt att köra med den typen av propaganda vid en högstadieavslutning. Läge för en anmälan till Skolinspektionen?
Ett annat problem med artikeln är att man blandar ihop fakta. Den nya lagen är en sak för sig. De konsekvenser den medför för Waldorf är krav på behöriga lärare – något det tidigare varit ont om i skolformen och krav på kunskapskontroll – något annat det varit ont om i skolformen. Här handlar det bara om se till att eleverna får den utbildning de har rätt till i alla skolformer - även i Waldorfskolor. Vad är det för fel på det?

En annan sak som har påverkat Waldorfskolorna är att lärarhögskolorna för två år sedan avbröt samarbetet med motiveringen att ”Waldorflärarnas kurslitteratur är för ovetenskaplig”. För det första är det ingen nyhet, för det andra, Halleluja! Var och en som har bekantat sig med Rudolf Steiners skrifter torde se det som självklart att de inte kan ingå i kurslitteraturen vid ett universitet. Det märkliga är inte att samarbetet avbrutits, det märkliga är att det överhuvudtaget har funnits.

De rimliga konsekvenserna av skollagen och lärarhögskolornas ställningstagande är att Waldorflärare skaffar sig samma utbildning som alla andra lärare och kompletterar utbildningen genom att läsa Steiners märkliga skrifter på egen tid eller i någon annan form där inga skattemedel tas i bruk.

Den nya skollagen innebär ett kraftfullt steg mot en god och likvärdig utbildning för alla i Sverige och den skall Jan Björklund och alliansen ha heder för. Den enda del av den nya skollagen jag har problem med är åtstramningen av vuxenutbildningen. Självklart borde alla få läsa in vilka kurser som helst och även läsa upp betyg - men på egen bekostnad. Allt ska vara möjligt om man vill kavla upp ärmarna och jobba för sitt mål - när talgdanken än ramlar ner, däremot är det inte självklart att skattebetalarna skall bära hela kostnaden.

Bloggar i ämnet: Morrica skriver klokt och balanserat som vanligt, Forum för vetenskap och folkbildning, Hemundervisnings-bloggen, Canute Ocean, Ex Oriente lux, Gerdaus skolblogg, Redaktörens blogg, Svensson, Röda Berget och min favorit i ämnet Zooey.

Rammstein – nördar i läder

När jag fyllde femtio fick jag världens bästa födelsedagspresent från världens bästa vän. Biljetter till Rammstein i Globen för mig och mina tre barn. Tack än en gång, Susanne! Nu har de varit i Göteborg och jag ångrar att jag inte tog mig dit också för deras konsert var bland det häftigaste och roligaste jag har varit med om. Följande morgon höll jag emellertid på att sätta mitt kaffe i halsen. SVD:s recensent Kristin Lundell började sin recension så här: ” Man går givetvis inte på en konsert med tyska industrimetalbandet Rammstein för den intellektuella stimulansens skull”. För min del är det precis det jag gör. Jag lyssnar på Rammstein för energin, humorn, styrkan, den fantastiska musiken och - sist men inte minst - för den intellektuella stimulansen.

När jag berättade för mina åttioåriga svärföräldrar att jag lyssnar på en tysk grupp som heter Rammstein svarade min svärfar att det gör han också. Min haka föll ner flera snäpp. Medan jag processade informationen gick min svärfar till bokhyllan och plockade fram en CD. Det visade sig vara Herzeleid i operaversion. Jag tyckte först att det var märkligt, både att operasångare hade gjort en Rammstein skiva och att min svärfar hade köpt den. Men egentligen finns det många likheter mellan hårdrock och klassisk musik och vi är många som gillar båda sorterna. Metallica och Rammstein är svåråtkomlig musik som man måste lyssna in sig på ungefär som på Sibelius och Bartok. Hårdrockstexterna präglas av ironi, dubbeltydighet och ordlekar och kan vara lika svårtolkade som Shakespeare.

När SVD:s recensent beskriver Rammsteins konsert i Globen som en ointellektuell upplevelse är hon alltså verkligen ute och cyklar. Inga blinkningar till Göethe just på den här skivan, men väl till Strauss i den lysande Wienerblut. Man börjar i en spröd wienervals, därpå följer en kusligt trovärdig inblick i Fritzls tankevärld innan dörren smäller igen i ”der liebesnest unter die haus”. Här lyckas Rammstein säga lika mycket i en låt som en film. När de gjorde samma sak med sin tyska kannibal stämde han dem. Där en film som När Lammen tystnar glorifierar brottslingen gör Rammstein konsekvent det motsatta. De visar upp skröplighet, självrationaliseringar och gör sig lustiga över förövarna. En samhällsinsats enligt min mening.

Men min favorit på den senaste skivan är Waidmanns heil. Den börjar i ett militäriskt tapto, har små folkmusikliknande trudeluttar, naturbetraktelser, jakthorn, allt delar av jaktromantik och tradition. Genom hela låten bryter man den vänliga önskan om jaktlycka ”Waidmanns heil” mot det blodtörstiga vrålet ”Die Kreatur muss sterben” , djuren måste dö. Jag hoppas verkligen att Jan Guillou har lyssnat på den. Jag kommer ihåg hans program där han berättade om vilka goda motiv jägare har, om kärlek till naturen och djuren, kamratskap, ansvar m.m. Men när man såg honom i närbild med ett rådjur i siktet stod det fullkomligt klart att allt han sagt var nys; det som fick honom att jaga var ren skär blodtörst.

En annan ljuvlig samhällskritik är låten Pussy. Just den låt som har provocerat mest på skivan. Någon mindre smickrande bild av sexturister kan man knappast tänka sig. I sin Mercedes på Autobahn konstaterar berättaren att han är tvungen att resa utomlands för att få knulla. Sedan får vi följa en förvirrad, desperat och pinsam inre monolog. Det fientliga klagoropet: ”You have a pussy, I have a dick, so what’s the problem, let’s do it quick” ger en osmickrande men trovärdig bild av sexturistens kvinnosyn och självbild. Trumpen, enfaldig fientlighet.

Männen i Rammstein är intellektuella, samhällskritiska nördar med humor och det är bland annat därför jag älskar deras musik. Tror ni mig inte läs deras turnéblogg.

Här är länken till SVD:s recension i februari. Nästa gång skicka någon mer intellektuell recensent, gärna också någon som gillar och förstår hårdrock. En sådan recensent har Expressen skickat till Götebord: Inlägg 1, inlägg 2., och Aftonbladets recension. Spellistan finns i Aftonbladets Hårdrocksblogg - som oförklarligt påstår sig skriva om musik av det fulare slaget.
Bloggar: Kai Martin på GP, Emmelist, Mio Lilja, Ebbas blogg, Svens tankar, Simmwatch, och Månbrink.

En intellektuell Rammstein video: Links 1,2,3,4, en annan favorit: ">Du reichst so gut.

Skäggiga damen

Sedan jag läste Amandas blogginlägg om skäggväxt och könsbyte har jag haft huvudet fullt av skägg. Min pappas stiliga röda skägg som numera är vitt, Monty Pythons stenande, skäggiga kvinnor i Life of Brian och den franska svordomen La Barbe (Skägget) som betyder ungefär skitsnack. Men mest tänker jag på min egen skäggväxt. Jag har nämligen på senare år fått både mustach och några svarta hårstrån på hakan. Sådana ålderstillägg får många kvinnor, men turligt nog får man samtidigt sämre syn så man ser inte eländet själv.
Allt frid och fröjd alltså, så länge folk i ens omgivning låter det förbli frid och fröjd, men sådan är tyvärr inte människan. Senast jag åkte bil med min tjugoårige son gav han mig en lång och tankfull blick från sidan. Sedan sade han; "Mamma, du måste ha glömt att raka dig."
Personligen tror jag att han är avundsjuk. Jag har nog märkt att han klarar sig med engångshyvlar och knappt sliter på dem heller. Jag har givetvis strukit honom ur mitt testamente. Man ska inte bara hedra sin fader utan även sin moder. I synnerhet om hon bär ett respektingivande skägg.

Könsbyte? Bara om du har skägg

I sin blogg beskriver Amanda Brihed en otäck sjukvårdsverklighet där många transsexuella aldrig ens blir utredda för att landstingen motar i porten. Tankarna går till trettiotalets rashygien, och säkert spelar fördomar och inskränkthet in, men min gissning är att huvudmotivet är pengar. Landstingen vill slippa betala för dyra behandlingar och operationer – ofta i andra landsting. Istället betalas priset av de transsexuella och då handlar det om utanförskap, olycka och självmord. Dessutom blir det minst lika höga samhällskostnader för psykvård och utebliven arbetsinsats när de som nekats utredning klappar ihop.
Vem tror att man ansöker om känsbyte på impuls eller nyck? Hur många av er har lekt med tanken? Jag skulle gissa på ingen som inte är transsexuell. Självklart handlar det om en livsnödvändighet för den som vill ta ett sådant steg. Självklart skall alla som ansöker bli utredda och få möjlighet till könsbyte. Och det utan att någon ens ställer frågor om längd, skäggväxt eller dylikt. Anlag för skägg och vilja att odla ett dylikt är nämligen ett av landstingens krav för att en transsexuell kvinna skall tilåtas byta kön.



Andra bloggar: Människorättsnätverket Svart Måndag, Cwejman, Westerholm, JensO, Svensk Myndighetskontroll,, Karin Långström Vinge, Mathias Sundin, Fredriks funderingar, Carina Boberg och Liberati. Lisa Olsson på Newsmill, Sören Juvas och Amanda Brihed på Newsmill. Amandas artikel på Aftonbladet och Göran Hägglunds replik på den.

Jag tar mig även friheten att citera en kommmentar som Anders B Westin skrev till min Newsmillartikel "Sluta hacka på mammorna".

"I alla tider har könens egenskaper varit normalfördelade och det har alltid funnits grabbgrabbar, pojkflickor,flickpojkar,flickflickor och dessutom homosexuella, bisexuella, androgenitala, transsexuella mm.Det ingår liksom i de grundläggande principerna för evolutionens variation och selektion.
Det som komplicerar det hela är att vi samtidigt inte är atomistiska agenter utan ett socialt flockdjur som skapar kollektiva stereotyper. Vi söker ständigt grupptillhörighet. Detta kräver anpassning och inordning i hierarkiska system. Annars blir vi alla lika ensamma som lejonhannen. Och det vill vi ju inte.
Även dessa egenskaper är evolutionärt skapade.
Evolutionen skiter i att egenskaper konkurrerar med varandra.
Därav alla mänskliga konflikter."

Tack än en gång för din redogörelse för människans natur och människans villkor, Anders.

Här är länken till ett underbart Vetandets värld om könens uppkomst som Anders gav i en annan av sina kommentarer.

Bort med tvångssteriliseringarna

Idag skriver Amanda Brihed i Aftonbladet om den sorg hon känner over att inte kunna få barn. Orsaken är att man villkorar könsbyte med sterilisering. Det vore verkligen intressant att höra hur man motiverar denna medeltida lagstiftning? På vilket sätt skulle det faktum att man har fötts i fel kropp göra en till en sämre förälder? Jag skulle tvärtom vänta mig att en sådan person har en lyhördhet och en tolerans som ger en fantastisk uppväxtmiljö, för finns det ett bättre recept för lycka än att få bejaka den person man verkligen är?
Härom veckan kunde man läsa om hur harmoniska och psykiskt välmående barn till lesbiska föräldrar är. Alla farhågor om hur fördömande omvärlden skulle komma att vara har tydligen kommit på skam.

Homosexuellas rättigheter har varit på tapeten många gånger under den här mandatperioden – och det med all rätt. Men nu är det dags att vi ägnar oss åt T:et i HBT. Vi måste rätta till denna idiotiska lagstiftning och stoppa diskrimineringen och förtrycket av transpersoner.

Mitt eget tidigare inlägg i den här debatten; Mor lilla mor...
Andra bloggar: Victor Zetterman, Per Pettersson, Carina Boberg, Amanda Brihed, Trollhare, Lisa Olsson, Catrine Norrgård, Mathias Sundin och Liberati. Men framför allt: Läs Amandas artikel och skriv någon trevligare kommentar än "man kan inte äta kakan och ha den kvar".

Huvudet i sanden

Livet är rätt miserabelt för en sporthatande republikan just nu. Men det är varken kungligheter eller VM som får mig att nobba tidningar, dator och tv, utan hela ståhejet efter Ships to Gaza. Hur kommer det sig att det är om Mellanöstern man ska prata om man vill ha fram de djupaste brösttonerna och de största motsättningarna i svensk politik? Inte om LAS, RUT eller kärnkraft utan om Hamas, Gaza, Israel och Netanyahu. Så starkt är vårt intresse i denna konflikt att inrikespolitiken bleknar i jämförelse. Hur ser facit ut för allt detta vårt engagemang? Ser vi någon ljusning i öster? I så fall lär det inte vara Betlehemsstjärnan vi ser utan snarare ännu en missil eller Irans första atombomb.



Sansade röster mitt i allt det ilskna vrålandet: Lisa Magnusson, Sakine Madon, Patrik Lindenfors, Nima Dervish, Per Bauhn.

Vad är egentligen en nyhet i skolans värld?

82 % av elever födda i Finland får gymnasiebehörighet mot 25 % födda i Somalia. Det är tydligen en nyhet, men var i ligger nyhetsvärdet? Hur hittar man överhuvudtaget på att jämföra skolresultat mellan elever födda i Finland och elever födda i Somalia? Finland är vårt närmaste grannland, ett land där svenska är ett av två nationella språk och ett land som klarar sig bättre i internationella skoljämförelser än Sverige. Med tanke på det låter 82% lågt. Somalia är ett fattigt, krigsdrabbat land där mer än hälften av befolkningen är analfabeter. Till det får man lägga kulturella och språkliga barriärer som det kräver en hel del möda att ta sig över. Med tanke på det låter 25 % som en högst begriplig siffra.
Därmed inte sagt att det är en acceptabel siffra. Helt klart borde den höjas och helt klart går det att höja den, men knappast med vår typ av curlingskola. Ska man ta igen tio år av missad skolgång, ska man gå från analfabetism till en akademisk karriär måste man kavla upp ärmarna och arbeta utav bara helvete. Glöm kompisar, tv-spel, Facebook, SMS och TV.

Det är precis vad eleverna tvingas göra på Seed, en internatskola i Washington. Tack för tipset Kristian!


Jag tror att Seed grundarna skulle hålla med Jan Björklund som ger receptet svenska, svenska och mer svenska i SVD. När Ylva Johansson har kastat tillräckligt med skit på Jan Björklund föreslår hon mer resurser och ämnesundervisning på hemspråk. Antingen har hon rätt och Björklund fel eller tvärtom. Varför inte för en gångs skull ta reda på vem av dem? Det är väl bara att starta en verksamhet enligt Jan Björklunds modell, en annan enligt Ylva Johanssons och för en gångs skull utvärdera resultaten.

Många har bloggat klokt och tänkvärt om det här: Tankar om skolan i Media, Friederike Gerlach (MP), Christermagister, redaktörens blogg, Mats Gerdau (M).

Vi måste sluta behandla barn som vuxnas ägodelar

Barnperspektivet skall genomsyra all relevant lagstiftning heter det så vackert. Lydiga som vi är genomsyras våra lagtexter av fina formuleringar om barns rättigheter och vuxnas skyldigheter. Men där stannar det. På pappret. Klart att missbrukarföräldrar ska få tillbaka sina barn när de kommer hem från torken. Hur ska de annars kunna hålla sig nyktra? Jag hörde Juno Blom som är sakkunnig när det gäller hedersvåld på länsstyrelsen i Östergötland tala för en dryg månad sedan. Hon berättade om ett fall av svår vanvård och misskötsel där en socialassistent sade så här till henne: ”Föräldrarna går under om vi tar alla tre barn, vem tycker du vi ska offra?”

Jag har upplevt några liknande fall och de kan göra en helt vansinnig. Vanvårdade ungar som man socanmäler gång på gång utan att något händer. Unge som skolvägrar, mamma som inte går med på några föreslagna åtgärder – resultatet blir ingen skola. Att priset blir att en skärpt och vetgirig unge inte får någon skolgång det tar man på socialtjänsten, så länge man bara inte behöver göra mamma ledsen eller upprörd. En annan sak vi vuxna till varje pris vill undvika är att kallas rasister. Hellre trampar man rakt över barns rättigheter än riskerar det. Femtonåringen som blir bortgift, elever som slussas från fosterhem till föräldrar till fosterhem tills man få lust att kidnappa dem och flytta in i en stuga i skogen med dem för att de ska få någon jävla ro och ordning, listan kan göras lång.

Den obehagliga sanningen är att vuxna kan göra livet surt för vuxna, vuxna vill hålla sig väl med vuxna och vuxna tycker inte om att bråka med vuxna. Barn kan man dock utsätta för litet vad som helst utan att det straffar sig. Därför låtsas vi att vi inte ser, att vi inget kan göra när barns rättigheter kränks. Är det då någon mening med att göra barnkonventionen till lag som de tre folkpartisterna Erik Ullenhag, Agneta Berliner och Solveig Hellqvist föreslår i Aftonbladet 5.6.?

Svaret måste bli ett stort rungande ja. Vi kanske måste tatuera barnkonventionen i pannorna på oss själva hela bunten, för som vi håller på kan vi inte fortsätta. Barn har rätt att kräva en massa saker av oss vuxna. De är barnen som har rätt till oss vuxna, vi har inte rätt till dem. MEN det räcker inte att vi "talk the talk" vi måste också börja "walk the walk".

Fler bloggar: Seved Monke (FP), Daniel Rhodin, Jan Rejdell(FP), Liberati, Peter Högberg (S)och Agneta Berliner (FP).

Än en gång fuskar forskare i betygsfrågan

eller kejsarens nya kläder.

Varför litar folk så blint på forskare? En forskare borde kasta sig ut i det okända med en fråga man vill ha svar på. Drivkraften borde vara nyfikenhet och alla resultat välkomna. Ungefär som när Poirot säger, ”visst kan jag ta mig an fallet, men det är inte säkert att ni kommer att gilla utfallet”. I verkliga livet verkar många forskare istället ge sig ut med en övertygelse eller åsikt för vilken de vill skaffa stöd och belägg. Därpå stöttar de upp sina argument med sina titlar istället för att redovisa vetenskapligt underlag och källor.

På DN debatt gjorde två pedagogiska forskare sig till talesmän för hela den pedagogiska forskningen för några veckor sedan. I artikeln framställs det ena subjektiva påståendet efter det andra som fakta.
”Betyg är och har alltid primärt varit ett urvalsinstrument”, är ett av deras tvärsäkra påståenden. Underlaget är följande: ”Studier visar att betygen trots, eller tack vare, inslag av lärarsubjektivitet ofta är bättre prognosinstrument för studieframgång än enskilda tester och inträdesprov.”
Om vi bortser från den förbluffande hypotesen att lärarsubjektivitet skulle kunna vara en orsak till att betyg är ett bra urvalsinstrument, finns det flera allvarliga problem med det här underlaget. Det har kommit många klagomål från högskolorna på betygen som urvalsinstrument. Om de fortfarande är ett bättre underlag än t.ex. högskoleprovet kan det lika gärna bero på att högskoleprovet inte är tillräckligt bra som på förtjänster i betygen. Men framför allt stödjer inget av det här deras högst subjektiva påstående. Att det finns studier som visar att betyg är ett bra prognosinstrument är inget stöd för påståendet att betyg primärt är ett urvalsinstrument. För eleven är betygen kvitto på måluppfyllelse, för läraren är betygen en piska att arbeta målstyrt, en piska att kontrollera måluppfyllelse och en kontroll av den egna undervisningen. Arbetar jag på ett sätt som innebär att mina elever når målen? Behöver jag öka tempot, sakta tempot, motivera mer, be om stödinsatser, använda annat material, etc.? Skolledningen får givetvis motsvarande information av betygen. För samhället är betygen en resultatkontroll av förd skolpolitik och resursanvändning OCH ett urvalsinstrument för högskolan och arbetsmarknaden. Vad bland allt det här är viktigast? Spelar det ens någon roll?

Nästa påstående är att utredningen är ett hafsverk och har jäktats fram, ett något förvånande påståenden efter all den kritik Jan Björklund har fått för att ha dragit fötterna efter sig i den här frågan. Den här gången är underlaget jämförelser med tidigare betygsutredningar. Ett exempel är arbetet på nittiotalet som tog två år. Den jämförelsen är befängd. På nittiotalet gick man från ett relativt betygssystem till ett målbaserat sådant. Det var en mycket stor betygsreform. Den här gången handlar det om att införa betyg enligt samma modell i ytterligare två årskullar. En utredningstid på sex månader framstår alltså som helt rimlig. Man kritiserar även utredningen för att det inte finns lika omfattande konsekvensanalys som i de tidigare betygsutredningarna. Igen en fullständig omläggning av betygssystemet kräver en omfattande konsekvensanalys. Att man inför betyg i ytterligare två årskullar är en mindre justering och då är det rimligt med mindre konsekvensanalys.


Till min stora häpnad satte den här subjektiva, illa underbyggda artikeln råg i ryggen på Maria Wetterstrand så hon började prata om Miljöpartiets "evidensbaserade" skolpolitik. Mängder av bloggare skrev inlägg där de hänvisade till forskningen. Frågan är bara vilken forskning? Den enda forskningsanknytningen är att artikeln är skriven av forskare. I artikeln hänvisar man inte till någon forskning. Man nöjer sig med att konstatera att det inte finns ”så mycket forskning i Sverige som explicit handlar om betyg”. Istället hänvisar man till ”tusentals vetenskapliga artiklar”. Är de av samma kvalitet som deras egen artikel förtjänar de att samla damm i någon källare, inte att ligga till underlag för politiska beslut med syfte att förbättra skolan.

Men så, lo and behold kom det en riktig forskningsrapport. En sådan där det finns ett riktigt underlag, riktiga källor och där utgångspunkten har varit en vilja att ta reda på, inte att bevisa att. Rapporten visar att tidiga betyg gagnar lågutbildades barn och ni kan läsa den här. Nu måste det väl ändå stå klart att kejsarna Christian Lundahl och Anders Jönsson är nakna?

Ledarartiklar om rapporten: UNT, SVD, DN
Blogginlägg: Mats Gerdau (M), Anna Lundberg (FP), Kristina Palmgren (FP), Rasmus Jonlund (FP), Pär Gustafsson (FP), Linnéa Darell (FP), Fredrik Pettersson (S), Christermagister, Liberati (FP), Per Altenberg (FP), Anders B Westin, Mikael Wendt (FP) och Björn Brändewall(FP).

Det elända kepsförbudet

Idag har Christermagister ett strålande inlägg i kepsdebatten. Jag tänker klippa och klistra hela argumentationen och använda den när nästa revision av ordningsreglerna drar igång på min skola. Tuggummiförbudet har jag bekämpat med rader av artiklar som visar på de gynnsamma effekterna på minnet och koncentrationen - rena rama läromedlet vill jag påstå. Även kepsen kan ses som ett studiehjälpmedel. Den skyddar det känsliga och ljusskygga tonårsögat från lysrörens skadeverkningar och skärmen kan även placeras som skydd mot andra störmoment. Dessutom hindrar huvudbonaden hårtestar från att falla ner i nämnda ögon. Här förtjänar det att påpekas att tonåringens hårtestar dessutom är flottiga och otrevliga att få i ögonen.

Om jag kunde rita serier skulle jag rita en bild på en kepsprydd yngling som håller på och trycker ner huvudet på en kamrat i en toalettstol. Jag tror inte att jag behöver säga vad jag skulle skriva i lärarens pratbubbla.

Min coola lärarstudent Mats

som sjunger i Norrköpingsbandet Nifters.
I höstas dök det upp en långhårig, frikostigt tatuerad snubbe i lärarrummet. Det var Mats Larsson lärarkandidat slash rocker slash songwriter. Nu tar han snart examen och han kommer att bli en strålande lärare. Först är det bara att konstatera att det rakt inte minskar ens pondus i katedern att vara hårdrocksartist. Men Mats har betydligt mer att erbjuda eleverna än så. Under det här året som hans handledare har jag funderat mycket över vad det är som gör en bra lärare bra. Vissa saker kan läras in, som goda ämneskunskaper, pedagogik, didaktik och god arbetsmoral, men det finns en rad viktiga läraregenskaper som det inte är alls lika lätt att skaffa sig under resans gång.

En viktig sådan bit är förmågan att knyta en nära och personlig kontakt med eleverna utan att förlora sin auktoritet och yrkesroll. En lika viktig faktor är förmågan till självkritik och analys. En bra lärare utvärderar varje moment, varje lektion och försöker ständigt förbättra sin undervisning. En bra lärare är dessutom lyhörd, prestigelös och humoristisk. Här kanske någon invänder att man måste kunna vara en bra lärare utan humor. Det kanske man kan, men det är i varje fall betydligt svårare. Det går inte att vara lärare utan att med jämna mellanrum göra bort sig och bli förödmjukad. Det går inte heller att vara elev utan att med jämna mellanrum göra bort sig och bli förödmjukad. Humorn är en stötdämpare som minskar både den skada vi gör och den skada vi tar.

En fråga måste då bli hur lockar vi den som har de medfödda egenskaper som gör en riktigt bra lärare till yrket? Eller kanske, hur ska läraryrket se ut för att locka sådana personer till sig?

Fundera på det medan ni lyssnar på Mats Larsson i Nifters. Först Cancervive från nya skivan Zalvatore Caine. Youtubeembeddingen verkar lagga. Prova den här länken istället:

">, sedan ">If This One från första skivan Invisible Caine.


Nifters är ett riktigt bra hårdrocksband. Jag gillar båda skivorna skarpt och eftersom jag är en hårdrocksdiggare med betoning på hård har jag andra favoriter på båda skivorna än de som finns på video. Lyssna mer på Spotify.