söndag 18 september 2011

Christian Lundahl, Språket och Personalkontoret

Härom veckan blev jag kallad till rådhuset för ett samtal om min blogg. I fredags skrev jag ett blogginlägg om händelsen.  Nu har det visat sig att någon timme innan blogginlägget publicerades hade jag fått ett mejl från ordförande för utbildningsnämnden där han berättar att han precis fått kännedom om samtalet. Han kallade det märkligt och lovade ta upp det med personalkontoret. Att hitta det mejlet i min jobbrevlåda innebar en stor lättnad för mig. Jag har varit frispråkig skolskribent sedan senare delen av nittiotalet och aldrig tidigare upplevt några påtryckningar eller försök att tysta och det känns mycket skönt att inte skolnämnden eller förvaltningen hade något med det olustiga samtalet att skaffa.

Bakgrunden till kallelsen var att Christian Lundahl hade hört av sig till kommunen och varit upprörd över mitt blogginlägg om hans föreläsning i Norrköping. Det han sade sig vara mest upprörd över var en mening där jag kritiserade hans språk. Den kritiken kallade han privat, personlig och felaktig.  Jag har svårt att förstå att den typen av kritik kan uppfattas som personlig i våra dagar av stavningskontroll och digitala skrivverktyg och jag vänder mig också mot tanken att det man projicerar på en duk framför en kommuns alla lärare skulle vara privat.
Min irritation över språket var genuin och den hade två orsaker. För det första är jag en språkförsvarare - eller språknerd om man så vill.  Dåligt språk ger dålig förståelse och stjäl uppmärksamhet - i varje fall från mig. Men jag reagerade också över skillnaden mellan praktik och teori, över att det budskap Christian Lundahl predikade så uppenbart inte följdes av honom själv. Vad man uppfattar som riklig förekomst av språkfel skiljer sig förstås åt från individ till individ, men jag väntar mig korrekt skrift av en pedagogikforskare som föreläser framför en kommuns alla lärare.

Vilken roll spelar språklig korrekthet?  I min favoritbok i engelska för gymnasiet,  Progress, finns det en text som heter "the Ambassador’s Dandruff". Den handlar om kroppspråk och kulturella koder.  Ambassadören håller ett fint föredrag. Men den kvinnliga japanska publiken hör inte ett ord han säger, för de funderar alla över hans mjäll. Vilken fru skulle släppa ut sin man i det skicket? Vad betyder de vitprickiga axlarna?

Enstaka språkfel förlåter de flesta och visst kan man få fram sitt budskap även om man stavar och skriver illa - eller slarvar med korrekturläsningen.  Men nog påverkas publiken. I första hand sjunker förståelsen. Det är betydligt lättare att förstå logiskt och korrekt språk än en text med många fel.  En slarvigt skriven text för också uppmärksamheten till fel sak - i likhet med ambassadörens mjäll. Och dessutom minskar språkfel publikens förtroende. Jag litar åtminstone inte lika mycket på en författare eller föreläsare som inte har ett bra språk.  Då undrar jag om tankarna är lika slarviga som språket? Jag undrar också om jag är för oviktig som mottagare för att meritera korrekturläsning?

Här är ett axplock stavfel och språkfel ur Christian Lundahls presentation:  ”utan att symptom på att”  ”en källa att bygga lektioner av”, ”tar därmed ansvar förr” ”Bedömning är använt på rätt sätt är däremot...”, ”Mål och kriterier har anpassats till att bli elev- och föräldravänliga” och det mest kryptiska: ” var där nu är”.  Den typen av fel stör emellertid inte förståelsen lika mycket som när man har ett påstående följt av ett andra led och där hoppar runt i tempus eller meningsbyggnad. För mig blir det i sådana lägen många minuter då jag bara försöker få rätsida på texten och inte hör ett ord av det som sägs. Här är ett exempel från föreläsningen:
Konventionella bedömningar:
Vara skriftliga
Har skrivits av enskilda elever och inte i grupp
Har skrivits utan hjälpmedel
Har besvarats under tidsbegränsning
Börjar med enkla frågor men blir successivt svårare
Har begränsat svarsutrymme
Bedöms med poäng (eller motsvarande) som vägs samman till en totalpoäng eller ett provbetyg
Konventionella prov är uppbyggda precis som intelligenstester

När jag lyssnade på Christian Lundahl och reagerade över språkfelen i powerpoint-presentationen var inte min tanke att han inte kan bättre utan jag tänkte; bryr han sig inte mer? Bristen på källhänvisningar, blandningen av fackord och vardagligt språk, slarvfelen - allt tydde på nonchalans. Christian Lundahl är författare till flera böcker och till en doktorsavhandling. Han borde veta allt om korrekturläsning. Under föreläsningen fick vi dessutom rådet att ge eleverna en pre-flight checklist inför skrivuppgifter.  Här är några av punkterna: Har du slagit upp alla ord du är osäker på? Har du gjort en stavningskontroll? Har du korrekturläst med papper och penna? Har du låtit någon annan läsa texten?
... Nog borde man väl kunna ställa lika höga krav på en pedagogikforskare som håller en powerpoint-föreläsning inför lärare som vi uppmanas ställa på elever som skriver uppsats?

Det finns också en ironi i att Christian Lundahl tar till storsläggan för att trycka till mig med språkkritiken som förevändning. Han påstår sig inte vilja ha det jag själv ständigt erbjuder och även ständigt tigger om. Jag blir ofta anlitad just som korrekturläsare. Det är jag glad och smickrad över och jag tar mina uppdrag på stort allvar. Jag är också en flitig skribent och jag nöter hårt på både familje- och vänskapsband genom att i tid och otid be folk läsa mina texter.  Min far är min hårdaste kritiker och jag skulle aldrig skicka in en viktig artikel utan att först ha inhämtat hans synpunkter. Mina närmaste vänner har pushats att läsa både artiklar, sedermera refuserade romaner och noveller och de har lagt ner mycket tid på att föreslå förändringar och ge ris och ros. Min man, mina tre barn och mina arbetskamrater sätter jag också ogenerat i sådant arbete. Blogginläggen korrekturläser däremot ingen, istället får jag recensionerna efteråt. Nu senast fick jag högst berättigad kritik från min far för att jag tänder ljus under egen skäppa när det gäller Studentexamen (mitt förra blogginlägg).

Jag tycker synd om människor som inte har någon som talar om när kejsaren är naken. Inte bara för att kritik är en förutsättning för utveckling och excellens, utan ännu mer för att goda relationer är uppriktiga relationer.  I maj  skrev jag ett inlägg om en före detta narkoman som berättade sin livshistoria för våra elever. Det han sade om riktiga vänner kommer jag aldrig att glömma. Här är slutet på inlägget Maskrosbarn och riktiga vänner:
”Men den här mannen satte ingen tid på vare sig självömkan eller på att anklaga det samhälle som så uppenbart svikit honom. Istället pratade han om vänskap. Den enskilda faktor som han trodde skulle ha haft störst betydelse för honom var en riktig vän. Något han själv aldrig hade haft och heller aldrig varit. Så vad är en riktig vän? Det förklarade han också: Inte någon sådan där som stryker medhårs, utan en sådan som verkligen vågar säga precis vad han tycker. En ärlig och kritisk vän. Det är något vi alla borde önska oss. Men framför allt är det något vi alla borde försöka vara. Även när det inte uppskattas.”



Bloggar: Plura, Tysta Tankar, Lars Pålsson Syll, Jans Syrliga Karameller, Johan Kant,
Metabolism, Skollyftet.

36 kommentarer:

  1. Det var en lättnad att få läsa att överhuvudtaget kom till stånd, kommer tas upp.

    När det gäller PPT händer det ibland att jag har stavfel och ibland konstiga meningar och det är naturligtvis lika pinsamt varje gång. Men det är under seminarier och ofta uppstår det när det inte blir begripligt - och det beror inte på att jag inte skulle bry mig, utan för att jag inte ser det. Jag använder dock PPT som stöd och därför kan det ibland bara vara några ord eller några meningar som jag föreläser kring. Om jag skulle hålla en större föreläsning, eller blir inbjuden skulle jag låta någon annan korrekturläsa.

    Tror det var en riktigt öm tå som du trampade på där?

    SvaraRadera
  2. På tal om dålig meningsbyggnad :)

    Det var en lättnad att få läsa att samtalet överhuvudtaget kom till stånd, kommer att tas upp.

    Inte bättre den meningen heller, men förhoppningsvis förståelig.

    SvaraRadera
  3. Monika, jag tror inte att det var en öm tå, jag tror att det var en förevändning.Jag kan givetvis ha fel i det. Men jag kommer med skarp kritik i mitt blogginlägg. Språkmeningen är bara en liten eftertanke på slutet.

    Det pågår en språklig uppluckring på alla möjliga plan. Man blir mindre noga med språket. Somliga rycker på axlarna. Det gör inte jag. Kommunikation är en svår konst hur man än gör. Blir språket oprecist och inkorrekt blir även kommunikationen oprecis och inkorrekt. Men fel gör vi alla. Mina elever brukar påpeka mina stavfel med illa dold triumf. :)

    Samtalets sammanhang? Jo, det kändes verkligen som en tyngd från mina axlar.

    SvaraRadera
  4. Jag häpnar. Själv har jag en lindrigare form av dyslexi där orden svär sig ibland. Men det här var som man skulle läst meningsbyggnader som någon elev på mellanstadiet gjort.

    Dessutom förstår jag inte om man har en ppt-fil så taggar ju stavningsprogrammet direkt att något är fel. Är personen inte datorkunnig?

    För övrigt anser jag att handladet från denne forskare är en rädd lite tonårings beteende.

    Helena, jag måste säga att detta var en av de bättre inläggen du skrivit. De sista delen njöt jag av att höra, vad har man inte sina vänner till om man inte får höra sanningen från dem.

    SvaraRadera
  5. Ledsen Helena, men här kommer lite mer kritik.

    Är Lundahl fel ute när han menar att din språkkritik var privat och personlig?

    Du skrev:

    "Och ja Mats, det var den här föreläsaren som läste högt ur en powerpointpresentation med riklig förekomst av stavfel och andra språkfel."

    Det är ju SÄTTET du framför din språkkritik på som gör att den kan tolkas privat och personlig, t ex "den här föreläsaren läste högt ur". Det finns ett anslag av raljans och en vilja att tvåla till lite extra. Lite som Olof när han tvålade till dig i slutet på en sin artikel.

    Sedan skriver du:


    "Jag har svårt att förstå att den typen av kritik kan uppfattas som personlig i våra dagar av stavningskontroll och digitala skrivverktyg och jag vänder mig också mot tanken att det man projicerar på en duk framför en kommuns alla lärare skulle vara privat."

    Svårt att förstå? Frågan är om du vill förstå när du befinner dig i försvarsposition? Vidare verkar du misstolka vad Lundahl avser med personlig och privat. En rimligare tolkning är att Lundahl menar att du använder språkkritiken som ett medel att uttala dig ringaktande om hans kapacitet som forskare, "läste högt ur", "rikligt med språfel". Det vill säga, enligt Lundahl blev du privat och personlig. Även om du inte avsåg att bli privat och personlig, så är ändå frågan om inte din formulering öppnar för en sådan tolkning. Ibland får man vara försiktigt med hur man uttrycker sig...

    Hursomhelst, tycker jag att det du skrev är en skitsak i jämförelse med Lundahls agerande. Huvuddelen av din kritik var enligt min mening saklig, och att en mening tenderade att bli lite personlig och privat, rättfärdigar ingalunda Lundahls agerande. Lundahl verkar helt enkelt extremt snarstucken. Och nej, jag utesluter inte att han ogillade din kritik och använde språkkritiken som medel för att "komma åt" dig.

    SvaraRadera
  6. Jag tycker det är märkligt att de flesta bortser från detta faktum att samtalet kom till stånd. Han på utbildningsnämnden tyckte också det var märkligt. Det känns skönt att höra .. då jag gärna vill ha med detta i diskussionen om det här.

    SvaraRadera
  7. Plura, jag uppfattar det snarare som maktfullkomlighet. Här ska ingen liten ynklig lärare komma och komma.
    Maktmissbruket å sido är det synd att han inte vill ta till sig sådan enkel kritik. Språkfelen överskymmer inte det som är bra i budskapet, men de förminskar det. Helt i onödan.

    SvaraRadera
  8. Trofinios, inte ska du vara ledsen för det. Tycker jag att du har rätt försöker jag bättra mig, tycker jag inte du har rätt åker det över axeln.
    Du kan förstås ha rätt i att han tolkade det så. Men jag vidhåller att innehållet i en föreläsning inför vad jag skulle uppskatta som 5-600 personer vare sig är privat eller personligt. Men jag vill inte såra någon med mitt skrivande. Om han hade mejlat mig och förklarat att han tog illa vid sig skulle jag ha tagit bort meningen.

    I mina ögon är inte språkkritik personlig. Jag undrar om någon skrivande människa tycker det? Inget man skriver är någonsin färdigt. Allt kan alltid sägas litet bättre. Talar någon om för mig hur brukar jag bli tacksam.

    SvaraRadera
  9. Monika, i mina ögon är både makten och missbruket större hos Lundahls. När jag först hörde vad han hade gjort tyckte jag det var tråkigt att han tagit illa vid sig, jag pratade till och med om att skicka honom ett mejl. Men när jag tänkte på vad han hade gjort, vad han kunde ha för rimliga motiv, vilka konsekvenser det kunde ha fått och den människosyn alltsammans visade på blev jag förfärad. Förfärad och arg.

    SvaraRadera
  10. Helena, en person kan väl använda språkkritik för en rad olika syftet beroende på kontext och sättet det framförs?

    Om följande sägs med ett nedlåtande tonfall tenderar det då inte att bli lite personligt? "Men lille vän, skriver du isär midsommar."

    Här påpekas inte nyktert att ett språkfel föreligger, utan det antyds att personen som gör språkfelet måste vara lite korkad. Och det är väl exempel på sådana kommentarer lärare ska undvika eftersom eleven kan uppleva kritiken som personlig, t ex att eleven ifråga inte är särskilt bright. Det är inte enkom produkten som kommenteras utan även personen.

    SvaraRadera
  11. Trofinios, det här är ett blogginlägg där jag både kommer med både ris och ros, det är ingen nidbild. Jag skulle heller aldrig vare sig tänka eller antyda att språkfel innebär att någon är ”korkad”.

    SvaraRadera
  12. Helena

    Jag förstår att du ser det så, men byt perspektiv för ett ögonblick och sätt dig in i att det är du som tar emot ett sådant samtal. Skulle du inte värna mer om din medarbetare än om den som framförde kritiken? Speciellt om du tyckte att kritiken var illa framförd.

    Vem har makten att kalla dig till ett samtal, Lundahl eller din arbetsgivare. Och var det verkligen nödvändigt? Jag frågar, för jag vet inte.

    Hur kan en pedagogikforskare ha en sådan stor makt att han eliminerar din arbetsgivares makt? Visst, han var upphovet - inget snack om saken. Men tog han initiativet till fortsättningen?

    Jag vill ha en bredare debatt om sådana frågor än att reducera den till en enda person.

    SvaraRadera
  13. Hela den här historen är märklig minsann...
    Men vet av egen erfarenhet att det är oerhört känsligt att ens nämna något om just stavning. En tanke som slår mig när jag läser - "Och ja Mats, det var den här föreläsaren som läste högt ur en powerpointpresentation med riklig förekomst av stavfel och andra språkfel." - är, förutom påpekandet om stavningen, att du och minst en person till redan diskuterat (skojat om?) den här föreläsaren. Känslan av att någon "gjort narr" av en du vet, innan det ens blev till ett blogginlägg. Kanske visar det inte mer än att även pedagogikforskare är människor ;-)

    Går dock ändå inte att försvara hur herr Lundahl väljer att agera, fel blev det från tafflig ppt-presentation till samtalet till kommunen. Som sagt, bryr han sig inte mer?

    SvaraRadera
  14. Ja, den ömma tå du trampade på är att du synliggjorde hur oerhört nedlåtande Christian Lundahl egentligen är till lärare. Hans föreläsningar är brukar vara oerhört farbroderliga och helt glömma bort att han vänder sig till lärare som kan ha lika lång erfarenhet av skolan som han.

    SvaraRadera
  15. Men, är det verkligen intressant att på olika bloggar framföra hur någon är istället för att diskutera vikten av yttrandefrihet för lärare, oavsett vad vissa kan tycka om det, mm.

    Varför framför ni inte denna kritik direkt till honom?

    SvaraRadera
  16. Monika, det är alltid bättre att vara konkret om man vill ha en förändring. Den typen av beteende som Christian Lundahl hade är förkastligt och något som måste stoppas om lärare ska få yttrandefrihet.

    Jag har skickat ett öppet brev till honom för att höra vad han har för förklaringar till sitt beteende. http://jansyrligheter.wordpress.com/2011/09/19/oppet-brev-till-christian-lundahl/

    SvaraRadera
  17. PS. Den mailadress jag hittade på nätet och använde: christian.lundahl@edu.uu.se

    SvaraRadera
  18. Jag tror inte han har den mailadressen... det är till umeå universitet

    ... försök med su istället! Där hittar jag honom!

    SvaraRadera
  19. Sanningsägande monopolistiska pedagogik forskare finns det massor av...
    Jag har också träffat dem...
    Bara att ruska av sig och tralla vidare...
    Stå på Dig, Helena.... :-)
    Hälsar Carina
    doktoranden i pedagogik...

    SvaraRadera
  20. Diskussionen om språket tar tyvärr bort den viktigare fråga:

    Varför får en betygsmotståndare som aldrig har undervisat elever än mindre satt betyg, skriva hundratals lärare på näsan hur de ska arbeta med betygssättning?

    SvaraRadera
  21. Monika, det var fel att kalla mig till det samtalet, ordentligt fel. Det gjordes också på ett sätt som jag tyckte var odemokratiskt och fel. Självklart har jag varit mycket upprörd över alltsammans. Ledsen, stressad, besviken och skrämd. Och det är inte Lundahl som skrämmer mig. Han kan inte göra mer än det han har gjort. Men däremot kan han ställa till med mer förödelse. Därför förtjänar hans lärarsyn, hämndlystnad och kontrasten mellan vad han predikar och vad han gör att lyftas.
    Många tror också att civilkurage är något man visar för att man är för dum för att inse konsekvenserna, eller för att man är starkare och tåligare än någon annan. Det är möjligt att det kan vara så, men min uppfattning är att man visar civilkurage för att man väljer att göra det.

    SvaraRadera
  22. Ewa, det han gjorde kunde inte ha någon annan avsikt än att skada mig i min yrkesroll så mycket han kunde. De flesta vanliga människor är varken så utstuderade eller så hämndlystna.

    SvaraRadera
  23. Anonym, det här med att man pressar frälsningsläror på oss lärare är något vi levt med länge. Hittills har ingen kunnat säga: Ja, det här var den rätta läran. Det borde väl säga någonting?

    SvaraRadera
  24. Jan, så var det jag uppfattade Lundahls föreläsning. Jag tyckte att han mästrade, var överlägsen och tvärsäker. Det har förstås också påverkat tonläget i mitt ursprungliga blogginlägg. Jag trodde att det tonläget hade försvunnit med Mats Ekholm.

    SvaraRadera
  25. Helena

    Tack!

    "Monika, det var fel att kalla mig till det samtalet, ordentligt fel. Det gjordes också på ett sätt som jag tyckte var odemokratiskt och fel."

    Det säger min magkänsla också!

    SvaraRadera
  26. Ja, jag trodde också att Mats Ekholms mästrande attityd hade försvunnit men den verkar finnas kvar. I den här diskussionen verkar vissa forskare missa lärarnas oerhörda erfarenhet från mängder av elevmöten kring betyg.

    Jag har fått ett svarsmail från Christian Lundahl som jag lagt upp på min blogg.

    Föreläsare som ödslar mängder av lärares tid med att klaga på betyg, Björklund etc. gör mig så irriterad. Vi lärare kan inte välja om vi ska sätta betyg eller följa skollagen, vi vill ha hjälp med det uppdrag vi har. Det här borde ha varit huvudfrågan för diskussionen.

    SvaraRadera
  27. Har läst blogginlägg och den efterföljande debatten med behållning. Tycker att Christian Lundahl borde följa upp och ge sig in i denna debatt.

    Vad gäller digitala presentationer så har man sett oändligt många föreläsare som visar upp slarviga anteckningar på en flera kvadratmeter stor duk. Fokus förflyttas från personen till Power Point- eller Keynote-
    presentationer, då borde man väl i rimlighetens namn se till att få det rättstavat och med design som är relevant.

    SvaraRadera
  28. Jan, tack för tipset och för allt bloggstöd. Jag har läst och kommenterat. Jag håller helt med dig i sakfrågan. Den kritik jag kom med uppfattar jag själv som betydelsefull och relevant. En forskare kan klaga på styrdokument och betygssystem i sin forskning eller uppåt. Inte i en föreläsning riktad till lärare som ska verkställa - lika litet som jag kan börja terminen med att tala om för mina elever att nu ska ni få ett nytt och tveksamt betygssystem och en läroplan som är mer kvantitativ än kvalitativ.

    SvaraRadera
  29. Päran, jag tycker att det är tråkigt att Lundahl inte ger sin syn på min huvudkritik. 1. Man kan inte börja en implementering med att såga det man ska implementera. 2. Lärare behöver verktyg, information och bollplank, inte frälsningsläror och budskap av do or perish typen.
    3. Forskningsrön ska följas av källhänvisningar och referenser.

    Språkkritiken kom som en eftertanke, men jag uppfattar det som tecken på respekt och hänsyn att bemöda sig om ett gott språk och en fungerande kommunikation.

    SvaraRadera
  30. Helena

    Det skulle vara intresant att veta.
    Varför tror du att Norrköping anlitade Lundahl?
    Trodde man att det var en bra hjälp för implementering (aningslöshet)?
    eller
    Man sympatiserar med hans åsikter ?
    eller
    Ett missriktat grepp från en enskild projektledare?

    SvaraRadera
  31. Jag hittar inte Lundahls text på Jans blogg?

    Men det saknas verkligen en röst i den här diskussionen.

    SvaraRadera
  32. Anonym, från början trodde jag att han tog sig friheter man inte tänkt sig. Jag trodde alltså att projektledaren kanske reagerade precis som jag. Det gjorde hon bevisligen inte och det kan bero på att hon sympatiserar med hans åsikter. Men åsikter och yrkesroll behöver förstås hållas i sär. Av Lundahl, av tjänstemän och av lärare.

    SvaraRadera